VID SEXTIDEN

frågade mor efter änglakakan. Angel cakes har aldrig varit någon favorit här i huset, så jag vet inte riktigt vad hon fick det ifrån. Eller frågade hon efter älsklingskaka, kanske misstog jag mig i mitt sömndruckna tillstånd.
Sen låg hon och småpratade en lång stund innan hon somnade — eller kanske sov hon redan, eller halvsov, för det var prat utan sammanhang, som inte krävde svar.
Och jag tänker på alla gånger jag hållit mor vaken under min uppväxt. Gånger då vi delat rum, och jag pratat och pratat — aldrig bad hon mig hålla mun och sova.

Nu regnar det, men jag fick några soliga timmar på verandan innan mamma vaknade.
Dessa morgontimmar är viktiga för mig, jag gör sällan någon nytta, men hinner gå igenom, och svara på melj. Något som är svårt att göra när Laura är vaken. Jag hinner tänka en hel del, både trevliga och mindre trevliga tankar. Om framtiden till exempel — jag vet ju att det finns de som tycker att det ska bli skönt för mig när mamma dör. Men efter alla dessa isolerade år, kommer jag att bli rysligt ensam. Jag har inget emot den självvalda ensamheten, jag behöver en hel del av den — men jag vill inte sitta helt isolerad här i obygden.