lördag 30 juni 2012

SITTER I SÄNGEN - DÖDSTRÖTT


Tror knappt det är sant att mamma redan sover. Jag var orolig i morse när hon bara sov och sov, rädd för att hon inte skulle kunna somna i kväll. 
Klockan var i det närmaste 13:30 innan mor vaknade, så dagen har inte varit så lång. Inga större anfall, bara de vanliga snabba kasten mellan närvarande och helt borta.
Nu har jag till och med hunnit duscha och tänker sova så snart jag lyssnat på nyheterna, om jag inte somnar ifrån dem.

Morgon


Ja, kanske sov några gudinnor i nattas, för mig blev det inte mycket sömn.
Nå'n gång vid midnatt ropade mor, när jag kom in till henne satt hon upp i sängen, såg ut som förr i världen, och sa, jag vill bara tala om att jag är frisk nu. Så bad hon mig ta av hälskydden hon har på nätterna. Tyckte gott att hon kunde sova ut en natt, så det gjorde jag. Var nog mest rädd för att hon skulle försöka ställa sig upp, men nej, nu kunde hon sova. Så hon bad om ursäkt för att hon väckt mig, och vi skildes åt.
Det var svårt att somna, jag tänkte på hur svårt det är att förstå att den dreglande, muttrande, skrikande, arga och rädda kvinnan är samma person som min vackra, och omtänksamma och intellektuella mor. Jag undrar hur mycket av demonerna som funnits under ytan, i hela hennes liv, utan att vi känt till mer än en bråkdel av dem.
Hade inte mycket mer än somnat så ropade en glad och sällskapsjuk mor igen, då var klockan tio i två. Hon ber om ursäkt igen, för hon vill ju inte störa mig. Jag sitter en stund, ser att hon är klarvaken, så jag släpper in S.Katten i hopp om att han ska ha en sövande effekt. Men det blir en kortvarig frist, efter en halvtimme är hon lika vaken, och S.Katten vill ut igen. Men nu tycker Laura att jag ska lägga mig. Återvänder till sängen, där jag får ligga en kvart. Tio i tre hör jag att hon pratar och ropar. När jag kommer dit säger hon något om brevväxling innan hon börjar tala om att "someone is going to kill me six o'clock". Ger henne en sobril och sätter mig hos henne och hon somnar snart. Det vill säga, jag tror att hon sover, eftersom hon andas lugnt och djupt. Kvart över tre, släcker jag lampan för att smyga därifrån. Men då slår hon upp ögonen och säger "ljuset slocknade". Jag talar om att det var jag som släckte det eftersom det börjar ljusna ute. Hon verkar trött och klar så när hon säger att jag kan lägga mig, så gör jag det. Först släpper jag in ett par plaskvåta katter som lägger sig hos mig. Öppnar fönstret så jag kan höra regnet, hoppas att det och spinnande ska söva mig. Men säg mig den glädje som varar, S.Katten lämnar mig och går till Laura. Det var nog bra, fast jag först var orolig att han skulle störa henne. Men hon är fortfarande klarvaken och blir glad. Så jag lämnar de båda och hoppas få lite sömn. Men jag är övertrött och hinner inte somna innan Munken vill ut en timme senare. Det verkar som mor somnat nu, och nå'n gång vid femtiden gör jag det med.
Vaknar trött vid nio, släpper in Munken och Mirre, och sedan dess har vi alla vilat i min säng. Hade tänkt diska nu på morgonen och förbereda middagen, men jag är fasansfullt trött, och nu när klockan redan är halv elva bör jag kanske vara nära mor, om hon skulle vakna.

fredag 29 juni 2012

DET ÄR SKÖNT FÖR GUDINNOR ATT FÅ SOVA




Man kan ju fråga sig hur lång tid som är rimligt att behöva vänta på hjälp när man larmar nattpatrullen.
Mor blev trött vid åttatiden, så strax efter åtta började vi de vanliga nattförberedelsenrna. Hon blev tröttare och tröttare och var inte särskilt medgörlig när det blev dags att fara upp med hissen. Väl uppe var hon i upplösningstillstånd, och snart var hon inte kontaktbar. Tänkte att det skulle gå över, men väl medveten om att det kan ta' över en timme innan hon kommer till sig - och jag trodde att jag skulle tuppa av - så ringde jag nattpatrullen. Jo, de skulle komma. Det tog över en halvtimme innan de kom, det är lång tid att hålla en person kvar på en obekväm stol (särskilt som jag redan stått och hållit fast henne i tjugo minuter, innan jag ringde). Strax innan de kom så kom Laura till sig, och jag funderade på om vi skulle klara oss på egen hand. 
Laura kom snbbt i säng och tjejerna gick (tre stycken, den här gången, varav Ulla var en).
Jag förstod att mor inte hade en aning om vad som hänt, hon var riktigt pigg och social, men det var inte jag. Men eftersom S.Katten parkerat sig på hennes mage, tyckte jag att jag kunde dyka i säng. S.Katten är ingen "underkatt" som alltid vet när han behövs, men det verkar som han bryr sig mer än vanligt om Laura, just när hon behöver en katt i famnen.
Hade tänkt duscha, men det orkar jag inte.
O, nu pratar mor...
Min älskade mamma ville bara ha kontakt, bad om ursäkt för att hon störde, och hon var sig själv, som i gamla tider. 

KVÄLL IGEN



fast jag varje morgon knappast vågar tro att det ska bli kväll igen


Det känns märkligt att bara sitta dag in och dag ut, och vänta på att livet ska ta' slut. För vad är det annat vi väntar på. 
Bussiga Sonja cyklade hit med Lauras medicin, som hon inte hade några problem att få ut, trots att hon varken hade fullmakt eller Laura leg. Men jag hade ju talat med apoteket, och dessutom faxat till  dem.
Det verkar som Laura blir uppiggad av besök, även om hon förefaller att tröttna snabbt.
Inga riktiga anfall sedan det i nattas. Men stora delar av dagen har hon varit frånvarande och talat om revor i golvet och ondsinta människor.

Sköterskorna var här och la' om såret. Den jag tycker sämst om kom inte, istället var det en jag talat i telefon med, den jag sökt och som lovat att ringa. Nu sa hon att vi skulle pratas vid snart. Snart kan tidigast bli i nästa vecka, jag som hade trott att hjälpen skulle ha kommit redan!
Kusin Elisabeth ringde i morse för att tala om att hon ringt in recepten, och att hon talat med Ulla (den sköterskan jag inte är så förtjust i). Elisabeth hade tryckt på att vi behövde hjälp inte minst för min skull. Men Ulla tyckte inte att vår situation var så besvärlig.



FREDAG - IGEN

Det blev en tidig kväll, Laura var väldigt trött redan vid sju, så strax före nio föreslog jag sänggång. Det var hon med på,  men väl i säng var hon inte trött sa hon. Jag vet inte hur lång tid det tog innan hon somnade, för hon höll sig lugn. Själv plockade jag i ordning en aning, men vågade inte stanna i köket för länge.

Vaknade strax före två av ljud från Lauras rum, när jag kom dit satt hon lutad över sitt sängbord, som hon höll krampaktigt tag i, annars skulle hon dö.
En dryg timme tog det innan Laura uttryckligen sa' att jag skulle gå och lägga mig. Men också när hon är rätt dimmig, så är hon mån om att jag ska sitta bekvämt och inte frysa.

torsdag 28 juni 2012

I SOLNEDGÅNGEN


från sängen


Det blev en jobbig start på dagen. Laura vaknade 9:45, och gick direkt in i ett anfall med psykos. När Görel kom en timme senare, var det värsta över, men hon var inte riktigt närvarande. Jag åkte ändå, hade tur på apoteket, bara en kund före mig, men Elisabeth hade inte itererat sobrilen. Snabbhandlade och var hemma inom en timme. 
Laura hade hämtat sig, men jag såg på henne att hon inte var glad. Hon ville bara bli av med Görel, som håller på att prata ihjäl henne.
Är så trött att jag inte minns mycket av dagen. Ett par anfall, några bra stunder.
Disken står över högt och lågt i köket, nu på kvällen orkar jag bara inte ta' hand om den. Vågar förresten inte vara så långt ifrån henne.
Väntar fortfarande på att höra från kommunen, det här går inte längre.

TORSDAG MORGON

Minns inte längre hur gårdagskvällen var. Tror att jag somnade vi midnatt, och väcktes vid halv två av att mamma inte kunde röra sig. Det vill säga hon sa att hon inte kunde det, för någon hade sagt att hon inte kunde, eller fick, göra det. Jag talade om att hon visst fick röra sig och att ingen, ingen, kommer in i vårt hus som inte är inbjuden. Hon var så trött att hon inte orkade argumentera, som hon annars gör, så jag hos henne tills jag märkte att hon sov djupt, inte ens en halvtimme. Hon var på toa en gång också, men jag minns inte när, bara att blöjan var genomvåt, liksom byxorna.
Laura sover fortfarande, vet inte om det är bra eller dåligt. Görel kommer 10:45, vore ju bra om hon var uppe och klädd då. Men jag vågar inte väcka henne, hoppas på att hon sover till jag kommer hem, fast det är väl inte troligt.

onsdag 27 juni 2012

KVÄLL IGEN


Jag avskyr när jag bara väntar på att dagen ska ta' slut. Livet går så fort ändå.
Det blev en tidig kväll, mamma var sömnig redan före sobrilen. Så vi nattade oss redan halv åtta. Det vill säga jag stoppade mor i säng, och plockade sedan undan lite. Torkade kiss, för dropparna gör att mor kissar kopiösa mängder. Det luktar kiss på toaletterna, men jag har inte orkat torka av golven.
Jag hörde att mamma somnade tidigt, men så ropade hon strax före tio. Någon hade ringt till henne och talat om "wispering willow" (fint namn!) Jag tror jag övertygade henne om att det var en dröm. Vi lyssnade tillsammans på "vid dagens slut" och jag satt en stund hos henne.
Datorn vi vill inte samarbeta, så nu tänker jag sova.

ONSDAG


Det känns som jag kommer att gå i bitar snart. Jag är trött och ledsen. Kommunen lovade mig avlösning i förra veckan, jag har inte hört ett ord från dem. 
Dagen började med ett anfall före klockan sex. Det tog en timme. Ytterligare en timme lyckades jag få mor att vila, men hon sov nog inte, och inte jag heller.
Efter fikat kom en ny attack.
Sen har det varit halvskapligt, med några korta goda stunder.
Frågan är om det inte är något under uppsegling nu.
Ett par sköterskor var här och skötte Lauras trycksår mitt i vårt eftermiddagsfika.

ONSDAG


Det känns som jag kommer att gå i bitar snart. Jag är trött och ledsen. Kommunen lovade mig avlösning i förra veckan, jag har inte hört ett ord från dem. 
Dagen började med ett anfall före klockan sex. Det tog en timme. Ytterligare en timme lyckades jag få mor att vila, men hon sov nog inte, och inte jag heller.
Efter fikat kom en ny attack.
Sen har det varit halvskapligt, med några korta goda stunder.
Frågan är om det inte är något under uppsegling nu.
Ett par sköterskor var här och skötte Lauras trycksår mitt i vårt eftermiddagsfika.

tisdag 26 juni 2012

EFTER REGN KOMMER SOL


Solen står fortfarande högt på himmelen och jag sitter i sängen och tittar  på den. Längtar ut, om jag bara kunde sitta på verandan.
Vi har lyssnat på musik  i kväll, det har gått ovanligt bra. Laura tyckte om musiken och bad mig inte som så ofta annars att stänga av.
Inte så mycket tal om "dom" och faror som lura, men riktigt med är hon inte. När vi var på toa, så sa hon att det var så svårt för allt var nytt, hon hade aldrig varit där förr, så frågade hon mig vad jag hette. "Jag är din dotter Ginny", svarade jag. Hon blev lättad, men också lite skamsen, tror jag, för att hon inte kände igen mig. 
Laura tänker mycket på den förestående döden, hon gråter och tycker det är så sorgligt att det ska ta' slut. "Jag har varit med om så många avsked, det är så svårt", sa' hon. Och visst har hon fått vara det, hon har ju varken vänner eller släkt kvar. 

Vi talar ofta om hur mycket vi älskar varandra, och jag försäkrar henne otaliga gånger varje dag att jag aldrig någonsin kommer att lämna henne. Och jag hoppas innerligt att jag talar sanning. Vad händer om jag inte orkar, när hon blir ännu dimmigare och ännu mer psykotisk.
Fast den psykotiska delen verkar att hålla sig aningen dämpad med dropparnas hjälp. Nu gav jag henne en vid läggdags, i hopp om att det ska hålla demonerna i schack under natten.

TISDAG


Förmodligen kan det bli mycket värre, men jag hoppas innerligt att det inte blir det.


Laura somnade relativt tidigt, men jag vaknade vid varje knäpp från hennes rum. 
Väcktes av vrål 2:20, hon var halvvägs ur sängen och panikslagen. Ordnade kuddarna och försökte ge henne en sobril, men hon vägrade, så jag satte mig och höll hennes hand, den hon inte försökte stoppa in i munnen. 
Efter en kvart, kanske 20 minuter ville hon ha sitt piller. Det dämpade henne något, men inte förrän klockan var 3:45 enades vi om att sova på var sitt håll.
Jag slog på värmefilten och höll just på att sjunka in i ett barmhärtigt varmt mörker när hon efter en kvart behövde gå på toa. Då var hon så närvarande att det gick snabbt och utan problem. Satt så en stund hos henne innan jag kunde återvända.

Sju kom nästa skrik. Men nu hjälpte det att jag tog av henne den farliga tröjan, innan det var färdigt hade hon nästan somnat och jag satt bara tio minuter innan jag smög ut ur rummet.


Nu har jag suttit med S.Katten i famnen en stund, försökt att ringa DN vars automatiska telefonväxel inte fungerar, utan jag ideligen hamnar på fel ställe. Till slut la' jag på.
Ska försöka slumra en stund till.



EFTERMIDDAGSSTATUS


Det gick bra, till och med mycket bra, ända till eftermiddagsfikat. Jag sprang fram och tillbaka med en sak i taget, för att hon skulle se att det var saker på gång. Men när jag till slut kom med teet, hade "någon" varit här och talat om att allt hon gjorde var fel. Hon fick en droppe, och jag försäkrade henne för millionte gången att det bara är hon, jag och katterna som bor i huset. Vi bestämmer vem vi ska bjuda in och vad vi gör när. Nu har det gått över en timme och hon är fortfarande orolig och rädd, frågor om hon får flytta på fötterna, dricka ur teet eller luta sig tillbaka. Men det har inte blivit någon stor attack.
Sköterskan ringde, de kommer hit i morgon eftermiddag för att titta på trycksåret.
Allt jag tänker skriva, när jag inte skriver, är som bortfluget när jag börjar skriva.

EN GOD FÖRMIDDAG


om det inte vore för att datorn strular.


Kunde inte somna om, så jag matade tvättmaskinen och försökte plocka undan lite, allt under det jag hade ett öra och ett öga hos mamma.
Hon sov till 9:45, verkade glad när hon vaknade, men jag blev tveksam, när hon inte kunde göra vissa saker för då skulle hon dö.

Men när vi väl var på plats i salen, var allt frid och fröjd och hon såg fram emot att få kaffe. 
Nu är fikat lyckligt överståndet och jag har hämtat tidningen utan att det uppstod problem.
Laura läser just nu tidningens rubriker högt, och tar det som en personlig förolämpning om hon inte vet eller förstår vem och vad det handlar om.


Tillbaka från brevlådan hittar jag henne i en obekväm kroppsställning. "Måste jag sitta så här länge till", frågar hon. Jag försäkrar henne att hon får sitta precis som hon vill. Det enda som är viktigt är att hon har det så bra som möjligt. Hon börjar gråta och säger att "någon" sagt åt henne att man måste sitta så.            

FÖRMODLIGEN KAN DET BLI MYCKET VÄRRE


 men jag hoppas innerligt att det inte blir det.


Laura somnade relativt tidigt, men jag vaknade vid varje knäpp från hennes rum. 
Väcktes av vrål 2:20, hon var halvvägs ur sängen och panikslagen. Ordnade kuddarna och försökte ge henne en sobril, men hon vägrade, så jag satte mig och höll hennes hand, den hon inte försökte stoppa in i munnen. 
Efter en kvart, kanske 20 minuter ville hon ha sitt piller. Det dämpade henne något, men inte förrän klockan var 3:45 enades vi om att sova på var sitt håll.
Jag slog på värmefilten och höll just på att sjunka in i ett barmhärtigt varmt mörker när hon efter en kvart behövde gå på toa. Då var hon så närvarande att det gick snabbt och utan problem. Satt så en stund hos henne innan jag kunde återvända.
Sju kom nästa skrik. Men nu hjälpte det att jag tog av henne den farliga tröjan, innan det var färdigt hade hon nästan somnat och jag satt bara tio minuter innan jag smög ut ur rummet.

måndag 25 juni 2012

ENSAM


 Så ohyggligt ensam jag känner mig, både som vårdgivare och i min egen sjukdom.
Laura har trycksår, men jag vet inte var jag kan få tag på hemsjukvården.

ÄNTLIGEN KVÄLL


Klockan är bara halv nio, sitter bredvid Lauras säng, hon har somnat, men jag vet av erfarenhet att hon sover lätt på förnatten/kvällen. Visserligen har hon två sobril i kroppen, kanske kan det få henne att sova gott.


Det blev en jobbig eftermiddag. Jag var glad när hon faktiskt löste korsord, och jag märkte hur verbal hon fortfarande är, men se'n spårade det ur. Hon grät och var ovettig, satt obekvämt, vilket jag förstår, och ville ligga ner. Problemet är att då måste vi antingen åka upp, vilket är svårt om hon är för svag, eller ligga på soffan. Soffan är inte så bekväm den heller, dessutom är den låg, och svår att komma upp från. Så efter att ha gråtit och förbannat, skulle hon först till sängen, men ändrade sig till toa. (Nu har hon vaknat).
Problemet var att hon inte kom upp från soffan. Jag fick tag på någon på hemtjänst, som kom efter en stund. Inte världens trevligaste tjejer. De presenterade sig inte, och blev påtagligt provocerade av att Laura var en riktig satkärring, som fräste åt dem. Bad dem hjälpa mig att få henne till sängen, så redan före sju var mor på plats i sängen, och jag gjorde lite fika och matade tvättmaskinen.
Nu sover hon omväxlande med att hon pratar om att hon äger Storgatan. 
Undrar om jag vågar gå härifrån. Munken ligger bakom ryggen på henne, jag är lite rädd för att han ska traska över magen på henne om jag går härifrån.

SIPPY-DIPPY

Nu har jag grävt upp all mark under huset, och tätat alla ventiler i huset, ingen liten DJÄVUL kan ta' sig in.
Det är enklast att hålla med, att titta efter, men det är inte lätt. Ibland blir jag SÅ arg, fast jag vet att jag inte borde bli det. Även om jag försöker att inte visa det så märker mamma det, och blir ännu mer upprörd.

Jo, jag hann faktiskt diska (hur noga är en annan historia) innan Laura vaknade strax före tolv. 
Klarade av ett toabesök, påklädsel och nedfärd, men se'n dröjde det inte länge innan det var dags igen. Precis när jag bar in fikat.
En timme senare kunde mamma fika.
Så värst klar har hon väl inte varit se'n heller, men just nu läser hon tidningen, och upprörs över allt hon inte förstår. 
Middagen är avklarad, betydligt senare än vanligt och jag ska fösa ut alla sippy-dippers som sitter under taket och hånskrattar.

MÅNDAG


Toabesök klockan fem. Det gick bra även om Laura var för trött för att tala. Men hon ville att jag skulle sitta hos henne när vi kom tillbaka till sängen, och Munken gjorde oss sällskap en stund. 
Strax före sex verkade det som hon sov och jag gick tillbaka till sängen. Fick bara ligga några minuter innan jag hörde att hon var orolig. 
Satte mig hos henne, det började lugnt, på svenska, men trappades upp. Så småningom grät och skrek hon och var vansinnigt arg och rädd.
Det tog över en och en halvtimme innan allt var över, hon blev plötsligt närvarande, lät mig ordna kuddarna och vi enades om att sova en stund till. Så jag kunde återvända till min säng och satte på full värme på filten och somnade omgående, fast jag nog hörde att hon muttrade på andra sidan väggen.
Sov ända till halv tio. Laura sover fortfarande eftersom hon förutom en droppe cisordinol, fick en sobril.
Jag är fortfarande dödstrött och har ingen initiativförmåga. Jo, jag skulle vilja diska, men då hör jag inte om mor ropar.

söndag 24 juni 2012

EN REGNIG SÖNDAGKVÄLL


 Hade tänkt tvätta i dag, men jag nådde aldrig fram till tvättmaskinen, dessutom har det regnat på eftermiddagen, och jag vill helst hänga ut tvätten. Vilket är svårt att hinna det också. Och nu ska det visst regna ett par dagar.


Allt var frid och fröjd, till och med ovanligt bra, ända till jag skulle laga mat. Jag gick som ett växellok mellan köket och salen, mellan varje grönsak jag skar till salladen. Men när jag slutligen bar in salladen satt mor och grät, se'n följde bortåt 40 minuter "anfall".
Så småningom gick det över och vi kunde äta. Eftermiddagen har varit halvskaplig.

ETT HALVÅR KVAR


till julafton,vart ta'r tiden vägen. Jag som klagar över att dagarna sniglar sig fram. Dessutom tycker jag illa om alla som börjar tala om höst på midsommarafton.


En bra dag hitintills, visst kommer det dimmiga stunder, men inga anfall än så länge, och ett relativt gott humör. Jag försöker hålla samtalet igång, det är rätt svårt, vad som helst kan misstolkas och leda tankarna i fel riktning om det vill sig illa.


Natten var bra, hon ropade vid midnatt, tror det var en mardröm, hon var väldigt sömnig och somnade om på några minuter. 
Köket svämmar över av disk, övre våningen ska vi inte tala om, jordbävning och inbrott, kanske bäst beskriver hur det ser ut. Lägger ifrån mig saker där jag står och går, och har se'n ingen aning om var det var. Tappar jag något, noterar jag det, men orkar inte ta' upp det. Kaos är nog det bästa ordet för hemmet just nu.
Kan jag lämna mor ska jag mata tvättmaskinen i dag. Det behövs rena underbyxor vid varje toabesök. Ska ringa vårdcentralen och be att få ett nummer större blöjor.


S.Katten har nyss kommit in och parkerat sig i Lauras knä. Det gör henne gott, så jag är så glad att han väljer att gå till henne.
Nu börjar hon tala om ventiler där obehöriga kan ta' sig in. Det är så svårt att förstå de tvära kasten mellan närvaro och pratet om den ondskefulla någon.
Läste en så kallad rolig historia om någon som hörde röster, och jag inser att jag inte kan se det lustiga i det. Kanske måste man ha upplevt, på nära håll, hur fasansfullt det är att tro att någon sitter under stolen, eller mattan, och väntar på att slå till, för att till fullo förstå skräcken.
Tavlan med det lutande tornet i Pisa hänger så hon kan se den, och hon talar om när hon och far var i Pisa. Fast där har hon aldrig varit.

lördag 23 juni 2012

DAGEN SNIGLAR SIG FRAM


 och sorgen känns i hela kroppen.


Om jag bara visste hur jag skulle kunna roa mamma, jag är så trött att allt annat än att sitta bredvid henne känns oöverstigligt.
Kanske skulle jag kunna glädja mig över allt de vackra om jag inte oroade mig för morgondagen. Jag som sällan oroar mig, nu känns framtiden som ett mörkt hål. 

fredag 22 juni 2012

EN RELATIVT BRA DAG


Tre anfall som inte varade alltför länge, och däremellan några mycket klara stunder.
Jag har inte vågat gå ut, det blir för komplicerat om något inträffar ute. Och  det är slitsamt att komma ut.
Men så jag längtar ut.

Kvällen i går var bra, Laura ropade på mig se'n vi kommit till ro, men bara för att hon ville kramas. 

torsdag 21 juni 2012

KVÄLL


 Måtte det fortsätta så här. Bortsett från morgonens episod har det varit en bra dag. Mor fick en droppe tidig eftermiddag när det var något hemskt på gång. Och nu, i samband med kvällsfikat, en sobril, som jag hoppas ska ge henne (och mig) en lugn natt. 
Iréne kom hit med mina böcker, satt en stund. Laura tycktes  uppskatta att träffa henne, men blev nog snart trött.
Men diskat har jag inte kunnat göra. Däremot lyckades jag få till en ovanligt god potatisgratäng.
Nu är jag trött, men mor är inte villig att lägga sig än.


ATT JAGA OSYNLIGA FIENDER


 Nu är jag trött på att lyfta på mattorna, titta i källaren (som vi inte har) och i hörnen,  i kuddfodralen, och under möblerna, efter någon illivilling som försöker ta mamma av daga. Det är jobbigt eftersom hon inte tror mig, när jag säger att inget finns där, eller ber mig titta igen efter två minuter.
Mor sov till halv tolv, vilket är skönt eftersom det förhoppningsvis förkortar dagen. Var relativt närvarande ända tills vi kom till toa. Det tog en bra stund att få henne därifrån. Jag ringde faktiskt hemtjänst, men det var upptaget.  Och så småningom kom hon upp, och till slut ned i salen.
Hela fikat och en stund till har vi varit förföljda, men just nu är ett klart ögonblick. Jag berättade att Iréne kommer med en bok av Edith Unnerstad, i kväll. Varpå hon sa' att hon skrev ju trevliga barnböcker. 
Nu ska hon läsa en kulturtidskrift, som kom i dag, är inte så säker på att det går bra.

Att laga mat har blivit en plåga — ännu mer än förut. Jag kan inte laga god mat längre. I synnerhet som det måste gå fort,  jag kan ju inte lämna mor, så jag far som en jojo mellan varje moment i matlagningen.

EN TRÖTTSAM NATT


 Vid elvatiden ropade mor, då hade jag hört henne tala oavbrutet i minst en halvtimme. Hon var relativt närvarande, men livrädd. Någon hade lagt gift i hennes mat. Så jag satt i bortåt en timme och höll henne i handen. 
Strax före fyra ropade hon igen, ville på toa. Jag märkte att hon var väldigt dimmig, och undrade om det var nädvändigt. Jo, hon insisterade.  Med svårighet tog hon sig till rullstolen, och jag förstod att det skulle bli problem. Och visst, hon var alldeles för matt för att ta sig över till toan. Så där stod jag med en gråtande, förbannande och muttrande (på engelska) mor. När det nästan gått en timme, och hon mest såg ut att sova, ringde jag nattpatrullen. Två trevliga tjejer dök upp efter bortåt en halvtimme. Se'n tog det över en halvtimme att låta mor sitta på toa, fast det mesta hade nog redan kommit i blöjan, byta byxor och få henne i säng.
Strax före sex var jag tillbaka i sängen, men kunde inte somna om. Gick ned och släppte in S.Katten som sov på min mage i över en timme, så trösterikt att jag somnade. När han gick ut igen lyckades jag somna om och sov till halv nio.
Nu en timme senare, sover mor fortfarande.
Ska ringa till Elisabeth vid tiotiden, skulle ju vara bra om mor fortfarande sov då.

onsdag 20 juni 2012

MEN NU ÄR DEN ÖVER


Mamma började nicka till redan vid åtta-tiden. Jag frågade om hon ville lägga sig, nej, det orkade hon inte. Men fem minuter senare kom hon på att det kanske skulle vara bra. Jag var inte heller ledsen, med tanke på att det stod två dagars disk i köket. 
Läggningen och nattningen gick bra, jag sa' att jag bara skulle avsluta därnere. Så jag snabbdiskade, det tog kanske drygt tio minuter, så hör jag vrål uppifrån. Mamma var helt ifrån sig för att ingen kom när hon ropade. Förklarade att jag var tvungen att diska, jo det förstod hon, men hon förstod inte varför ingen kom när hon ropade. 
Nu var vi tvungna att viska, för någon D J Ä V U L satt i källaren och hånskrattade. Jag lovade att titta efter, men mina försäkringar att det inte fanns någon gick inte riktigt hem. 
Jag smög ned, för att få sitta på trappen en liten stund. Fick sällskap av Munken som sovit precis hela dagen, jag var nästan orolig för att han inte mådde bra, men han verkade tack och lov som vanligt. 
Men jag hade inte riktigt ro att sitta där ifall mor skulle ropa, så jag gick in halv tio och smög upp. Då sov hon, men jag hörde att hon var vaken sedan, och jag tror att hon är det nu också. Stoppade faktiskt i henne en sobril till + en droppe, och hoppas att hon ska få ro och sova gott.

EN DJÄVULSKT LÅNG DAG


och ändå sov mor lite längre än vanligt. Men hon har i stort sett talat om faror hela dagen, om folk som vill henne illa, om hemska amerikaner och om lagar och valutor som ändrats. De goda stunderna har uteblivit, det har bara varit några goda ögonblick.
Jag inser att jag faktiskt håller på med sorgearbetet. Det är tungt. 
Siv från kommunen ringde, deras kvarnar har börjat mala, hon talade om avlösning och larm.
Naturligtvis är ingenting gratis, men jag ska säga upp DN som mor inte har någon glädje av längre, så täcker kanske den vinsten en del av kostnaderna.

VILKEN DAG!


Hade hoppats att det skulle bli en skaplig dag, eftersom jag lät mor sova tills hon vaknade. Men nej, vi hann inte mer än ner i salen förrän det satte igång. Och så har det fortsatt hela dagen.
Senast när vi skulle från toa, höll på att inte få henne därifrån.
Som ofta, har följt en klar och redig (relativt) stund, efter anfallet. Jag sa rent ut att om hon blev så dålig att hon inte kunde hjälpa till att flytta sig, måste hon flytta till ett ställe där hon kunde få mer hjälp. Hon tog det sakligt, och höll med fast tyckte det var sorgligt att vi inte kunde bo tillsammans. I sanningens namn vet jag inte hur mycket av det vi sa, som verkligen gick in.



tisdag 19 juni 2012

EN TRÖTTSAM DAG


Vaknade strax efter fem, väckarklockan stod på halv sex, så det var ju ingen idé att somna om.
När jag skulle väcka Laura halv sju, sov hon så djupt att det nästan var omöjligt. Kanske var det också dumt att jag gjorde det, för hon gick nästan rakt in i en psykos. Blev sittande i rullstolen över en halvtimme, utan att kunna flytta över till hissen. Inte förrän Sigrid kom var vi på väg ned. Hon kom så sent att jag inte hann säga allt jag tänkt.
Resan till sjukhuset gick utan problem, fick komma in nästan på en gång och röntgen tog inte många minuter. Kvart över nio satt jag i bilen igen. Att åka en timme för något som ta'r tio minuter, känns lite tufft.
Hem till apoteket och en språngmarsch genom konsum och ICA.  
Möts av en butter mamma, som viskar "it has been hell, it has been hell". Sigrid är en "hussy" så jag kan förstå mor. Men det gör ju att jag tvekar att lämna henne hos Sigrid annat än för korta stunder.
Vi kom aldrig till efterrätten innan det var dags. Fick i henne både de nya dropparna och sobril, och lyckades få in henne i salen. Lite sur på Sigrid som flyttat ut i köket, eftersom det är svårt att hantera mor om hon sitter på arbetsstolen när det bryter loss. Slängde kaffet jag bryggt åt mamma gjorde hon också, det såg för svart ut!
De nya medicinerna dämpade nog eländet en aning.
Efter fikat somnade mamma och sov nog ett par timmar, säkert sobrilens förtjänst.
Vaknade och gick nästan direkt in i ett nytt entimmes anfall.

måndag 18 juni 2012

SÄNGPRAT


Min älskade mamma som nästan är som vanligt när hon är som bäst. Det blev inga mer anfall, det var nära på kvällen tror jag, när hon började tala om sin oro. Men jag började tala om allt roligt vi haft tillsammans, resor vi gjort och lustigheter vi upplevt. Känner mig lätt manisk när jag går på och pratar oavbrutet, men det halp.
Elisabeth ringde för att tala om att hon är ledig i två dagar.
Vad skulle jag göra utan henne.
Upp halv sex i morgon, nu sova och hoppas att mor gör det samma.

MÅNDAG FÖRMIDDAG



Kvällen blev trevlig, mor på gott humör. Men så fort hon kom i sängen, märkte jag att hon var rätt "borta".
Klockan ett ropade hon på hjälp. Talade om att hon legat och ropat i två dygn utan att någon hört henne. Kunde bara slå mig ner bredvid sängen och hålla henne i hand. Hon var rädd för alla elaka människor som ville henne ont och som tar sig in i vårt hus.
Efter en timme fick jag gå tillbaka till sängen. Tog en stund innan jag somnade.
Tyckte att humöret var bra i morse, men mamma hade inte mer än avslutat sin frukost förrän det bröt loss. Efter en halvtimme frågade jag om hon ville sitta i salen, det var OK, men väl där vägrade hon att hjälpa till med flytten till sin stol. Kunde bara hålla i henne så hon inte föll av stolen. Efter ytterligare en halvtimme, lyckades jag komma loss och ringa till hemtjänst och be om hjälp. Det tog väl en halvtimme så kom två tjejer, som fick över mor i stolen. Kanske var det bra att de fik se hur det kan vara, även om det nästan var över innan de kom. 
De kontaktade hemsjukvården, så det ringde en sköterska efter en stund. Skönt då slipper jag.
Så inträffade nästa anfall 11.30, som varade trekvart. Nu är det över, och jag är rätt slut.

söndag 17 juni 2012

MELLANFIKLIGT INLÄGG


 Jag vill bara yla, när datorn vägrar att skriva, när jag trycker ned tangenterna. Det gå såå långsamt att skriva.

Här hade vi nyss en 40 minuter lång psykos. Laura SÅG ju att det fanns folk bakom mig, under soffan och utanför fönstret. Hjälpte inte att jag kröp runt på alla fyra och tittade under möblerna, hon blev bara arg när jag sa att det inte fanns någon där.
Ringde Elisabeth, det borde väl finnas någon medicin som lindrar synerna, och skräcken.


EN RIKTIGT BRA DAG


— jag babblar på som en tok, och försöker hitta passande samtalsämnen som ska stimulera och hålla mor på gott humör. Känner inte igen mig själv, är skärrad och nervös.
Har satt in Ebixa igen, och hoppas att det ska vara bra.
Och datorn strular och är seg.

lördag 16 juni 2012

I SÄNGEN - DÖDSTRÖTT


Däckstolar är väl inte min melodi, men just nu skulle jag gladeligt slå mig ned i en, och låta någon annan sköta "marksörvisen".
Nästa anfall kom efter fikat, började tämligen lugnt, med "bara" dödsångest. Övergick se'n i den värsta sorten, där jag var tvungen att kolla att ingen fanns utanför, under sofforna eller i kuddfodralen! Hon var helt hysterisk och ville ha en läkare. Till slut lovade jag att ringa Elisabeth som rekommenderade starkt kaffe. En dryck som hon spottade ut, och det lilla som hon till slut svalde, spydde hon upp. Varefter hon var övertygad om att någon försökte förgifta henne.  Och nu var hon så rädd att jag inte ens fick lämna hennes sida.
Det blev bättre så småningom, men jag såg att hon var ledsen, och nu vid sängdags grät hon för hon var så besviken på "någon".
Psykosen är ju något nytt, men deprimerad var hon ju periodvis under hela min uppväxt, så allt det här har hon säkert burit på i hela sitt liv.

Insåg just nu att jag inte ens hunnit kamma håret i dag, bara satte i ett hårspänne i morse.
Mådde så dåligt ett tag i dag att jag faktiskt låste upp ytterdörren, tänkte att om jag blev så dålig att jag blev tvungen att ringa efter ambulans, så skulle de kunna komma in.
Nu mår jag bara illa. Och fasar för varje ny dag.

VILKEN RIVSTART PÅ DAGEN


Hade just somnat om, när mamma ropade klockan sju. Hon behövde gå på toa, men jag märkte att hon var rätt dimmig.
Tillbaka till sängen, och en och en halv timmes mara. Hon var vaken, men led alla helvetes kval därför att någon ville ta livet av henne. Jag kunde bara palla upp henne i halvsittande ställning och sitta bredvid och hålla hennes hand, och ideligen försäkra henne att det inte fanns någon utanför som ville henne illa.
Om det var S.Kattens förtjänst, eller av ren utmattning, vet jag inte, men hon somnade och sov en kort stund. Tämligen närvarande, och nu på svenska, kunde vi sköta morgontoaletten och äta frukost.

I samma stund som jag satte ned hennes kaffe på bordet, bröt helvetet loss igen. Den här gången en halvtimme av andnöd, ångest, hysteri och psykos. När jag försöker få henne att sitta upp och ta' djupa andetag, vrålar hon och är ovettig.
Till slut går hon med på att flytta in i salen. Värmer på kaffet och tar in ett par mackor åt henne.
Att plocka undan i köket och göra en rabarberpaj får vänta till natten.
För ögonblicket tycks hon vara nöjd med att bläddra i dagens tidning, annars är hon mest rastlös (vilket nästan driver mig till vansinne), ber om en bok, får en bok, lägger den åt sidan och ber om något annat. Jag far som en jojo för att hämta och fixa.
Kanske borde jag fixa maten, nu när hon verkar något så när harmonisk, även om hon mumlar att hon inte förstår. Vad vet jag inte.


fredag 15 juni 2012

KVÄLL


 Bara ett kort anfall, som inte ens var ett anfall, i alla fall inte den vanliga andnöden, utan bara den bottenlösa skräcken för att någon var efter henne, någon som ville henne illa. Det övergick sen i en besvikelse över en elak kollega, som fortfarande ville henne ont.
Samtidigt som det varit en bra dag, så har det varit jobbigt, därför att jag nästan slagit knut på mig, i mina försök att vara stimulerande och alltid tillhands. Tillhands även när konversationen inte varit någon konversation, utan bara upprepat nonsens, som jag inte förstått.
Nu är jag mer än trött, men ska stanna uppe tills vi lyssnat på tio-nyheterna.

EFTERMIDDAG


Jag vill bara gråta när min älskade mor frågar om hon får ändra kroppsställning, om hon får flytta på böckerna om hon får göra det eller det.
Och när hon ber om en bok, men inte klarar av att läsa den.

För ögonblicket är hon "bara dement", och jag fasar hela tiden för att hon ska gripas av ångest. Eller ska jag hellre säga, att jag vet att hon kommer att göra det, men fasar för det ögonblicket.

Ibland verkar hon nästan "normal", men jag inser ju att saker inte går in, att hon hela tiden lever i en märklig värld mitt emellan.

Efter middagen hade hon en svår stund, när hon var utsatt för hela världens ondska.
En pratstund lättade på ångesten, men varför och hur mycket av det jag sa, som hon verkligen uppfattade vet jag ju inte.


Och pajen är färdig och luktar gott.


BÄTTRE ÄN FÖRVÄNTAT


Första da'n på en vecka som "tio-anfallet" uteblivit. 
Vilken lättnad.
Har också talat med Siv på äldreomsorgen. Jag får en avlösare på tisdag, när jag ska till sjukhuset.
Dessutom talade vi om vilka möjligheter till avlösning som finns. Fyra timmar i månaden kan man få kostnadsfritt, och mer kan beviljas.
Denna dagen som jag fasade för, har blivit långt bättre än jag vågade hoppas.

torsdag 14 juni 2012

JAG BEHÖVER ETT TROLLSPÖ


 Nu skulle jag verkligen behöva någon med ett trollspö.
Det har varit en djävulsk dag.
Två anfall på förmiddagen, det ena en halvtimme långt. Och dessutom en mycket dement dag. 
Ringde hemtjänst för att höra om jag kan få mamma vakt när jag själv ska till sjukhuset. Det går nog, men de skulle ringa tillbaka, vilket de inte gjorde innan jag blev tvungen att åka hemifrån för att Laura skulle till frissan.
Först apoteket, som gick ovanligt smidigt, 20 minuter.
Jag satt kvar hos frissan medan mamma klipptes, det var nog bra, hon muttrade hela tiden om att det blev för kort.
Sen drog vi iväg till konsum. Mor var upprörd över något och smågrät, men ville med in och handla. Upprepade hela tiden att hon inte kände någon.
Hem och fikade.
Sen blev det ett entimmes anfall, med andnöd och psykos. Någon lekte en lek som var otäck, någon ville döda henne.
Inte förrän halv åtta blev hon något så när harmonisk, och jag kunde göra fika. Nu läser hon Illustrerad Vetenskap, och jag försöker hålla mig vaken.
Jag klarar inte av många fler dagar som den här.

onsdag 13 juni 2012

EN NY DAG



Två "anfall" före fikat. Det ena medan jag talade med Siv, en av handläggarna på kommunen, om dagverksamhet. Hon skulle ringa igen. Jag misstänker att anfallet kom därför att jag lämnade henne ensam medan jag svarade i telefon.
Jag är tveksam till om verksamheten är något för mamma, Siv sa att de lagade mycket mat, och det har nog aldrig Laura varit intresserad av.
Ska se om jag kan få tag på Elisabeth i kväll, när hon kommer hem från sin kurs. 

tisdag 12 juni 2012

KVÄLL


Det är nog första gången jag på allvar tänkt att det kanske är nödvändigt med demensboende för Laura.
Nu har hon somnat i sin fåtölj, men först var det ännu en episod med andnöd, subjektiv andnöd, skulle jag nog vilja påstå. och hon är övertygad om att någon vill ta' livet av henne.

Funderar mycket över, hur många av alla dessa demoner hon levt med i hela sitt liv. Uruselt självförtroende har hon alltid haft, men allt det andra, alla rädslor?
Tänker ibland att det är märkligt att hon inte fört över något av allt detta på mig. Jag har nog mina sidor, men dåligt självförtroende har jag inte, och ängslig är jag inte, och ibland är jag nog korkat blåögd och tror folk om gott.

Just nu vet jag inte om jag ska väcka henne och få henne i säng, eller låta henne sitta i stolen och sova.

Hade inte mer än skrivit ovanstående förrän hon vaknade, solig, glad och närvarande!
Vi gick och lade oss tämligen omgående, det vill säga jag nattade mamma och hoppade själv in i duschen. Så tog jag en snabbis (4 minuter) runt huset för att se vad som händer i trädgården.
Nu ska jag sova, är så trött! Måtte morgondagen bli bättre än dagen.

KUNDE JAG BARA FÖRSTÅ


 vad som rör sig i Lauras hjärna. Nyss läste hon dagens datum på tidningen och sa': "tolfte juni var fars födelsedag". Och visst var det det, fast se'n la' hon till: "jag vet ju inte om han lever". Han dog på 60-talet, och skulle väl vara mellan 120 och 130 år om han fortfarande levde.
Strax efter sex, i morse, knackade hon i väggen. När jag kom in till henne frågade hon vad klockan var, och bad så mycket om ursäkt att hon väckte mig så tidigt, hon trodde det var dags att gå upp. Så jag återvände till sängen, men hade inte somnat när hon en halvtimme frågade vad klockan var, och åter bad om ursäkt för att hon stört mig så tidigt.
Jag släppte in S.Katten, som låg på min mage i tjugo minuter innan han ville gå ut.
Kvart över sju somnade jag om och sov i nästan en timme innan jag hörde att Laura var vaken.
Det var som vanligt en "rätt dement" morgon. Hon läser inte i tidningen, bara sitter och rullar ihop bladen. Vänder böcker upp och ned och säger att det är fina bilder att klippa ur. Det gäller att inte ge henne för fina böcker, och se till att inga saxar finns i närheten, eller pennor. Fast det går ju lika bra att riva ur sidor.
Så nästan på minuten, igen, (som i går och förrgår) hände något. Hon börjar kvida, och upprepar "jag gör mig inte till", hon har svårt att forma orden och att röra sig. 
Det är som de två föregående dagarna — och i torsdags — men mycket lindrigare, och det går över på tio minuter. 
Jag sätter på fika, och försöker tala med henne hela tiden. När fikat är färdigt är allt som vanligt (och ett relativt bra vanligt) igen.
Nu efter fikat, läser hon tidningen. Och jag tror faktiskt att det hon läser går in, för just nu kommenterr hon hur fräckt det är att stjäla ur folks brevlådor.

En mardrömsdag. Tog inte lång stund förrän det var dags för nästa "anfall". När hon sjönk ihop över bordet, och jag reste upp henne och sa' åt henne att hosta ordentligt, bara vrålade hon rakt ut.
Det gick över tämligen snart över. Men det har varit en orolig, irriterad och mycket dement dag.
Just nu påstår hon att hon inte kan andas om hon inte sitter på ett mycket märkligt och obekvämt vis.
Fel på fåtöljen, därför att någon har suttit i den innan vi köpte den.
Inga böcker som jag ger henne är bra. Delvis har hon nog långtråkigt. Ska försöka få tag på "dagverksamhetstanten" i morgon. Jag MÅSTE få hjälp.

måndag 11 juni 2012

INGEN VIDARE BÖRJAN PÅ DAGEN


Laura muttrade och upprepade diverse fraser, "det kan vara värt en mässa" och "en östermalmare" — vad nu det är.
Så nästan på minuten, samma tid som i går, blev hon ofattbart trött och började kvida, hade uppenbar dödsångest, och tyckte jag var förfärlig som sa' att det skulle gå över. Jag drog in henne i salen och fick över henne i fåtöljen. Hon påstod att hon inte kunde resa sig, men jag var grym och sa' att det kunde hon visst.
Se'n gjorde jag fika, och när det var färdigt var hon på riktigt gott humör. Jag blir inte riktigt klok på dessa attacker.
Blev ju tvungen att lämna henne när jag några timmar senare skulle laga mat, nackdelen med att inte ha henne i köket, när jag kom tillbaka grät hon och var så övergiven och ledsen. Och bedrövad över att inte kunna lita på folk!

Efter maten  (före efterrätten) flyttade vi ut på verandan. Det är ingen åskvärme, men en ljuvligt vacker svensk sommardag, med doft av hela försommaren.

söndag 10 juni 2012

EFTER FIKAT


Jag är så oändligt tacksam över att resten av dagen varit bra, ovanligt bra. Visserligen tar det på mina krafter att hela tiden vara uppmärksam på minsta tecken mor ger ifrån sig. Att vara glad och uppmuntra till samtal, men försöka styra samtalen till ofarliga ämnen.
Vi satt ute en kort stund före fikat, men solen gick i moln och det blåste rätt kallt så vi gick tillbaka till salen. 

SÖNDAG


Dagen började betydligt bättre än gårdagen. Försökte ägna mig uteslutande åt mor, för att hålla det goda humöret vid liv, och det såg ut att lyckas. Men så blir hon plötsligt SÅ trött, jag säger att det är en halvtimme kvar till kaffet, men nu orkar hon inte längre hålla huvudet uppe. Det påminner mycket om torsdagens händelse, men hon är inte sned i ansiktet. Lyckas få in henne i salen så hon kan lägga sig på soffan. Hon är utom sig, kvider och säger: "undrar om Lisa hade det så här när hon dog?". 
Jag gör kaffe, men får rusa tillbaka när mor är förtvivlad. Det ger sig så småningom, men det ta' gott och väl en timme innan hon hämtat sig och kan flytta över till fåtöljen. 
Talar med Elisabeth ett par gånger, hon gissar på ännu en TIA attack, och vill att vi slutar med Ebixa, som tydligen kan förorsaka blödningar i hjärnan.
Nu, när jag snart ska värma på quichen, är läget bra, men hon tror att någon hyser hemska planer mot henne.

lördag 9 juni 2012

ÄNTLIGEN I SÄNGEN


Inte förrän vi skulle till att lägga oss blev Laura mer harmonisk, så dags, då var jag så trött att jag knappt orkade vara hygglig.
Nu hoppas jag att hon sover länge. På sistone har hon sovit till halv nio, vilket ger mig tid för en mjukstart, antingen med datorn eller för att hinna städa lite. Jag måste ju vara inom hörhåll, vilket betyder att jag måste röra mig försiktigt.

Har storstilade planer på att skriva till folk, men när jag bara har elände att skriva om, så blir det inte av att avsluta breven.

MED GRÅTEN PÅ LUR


mest hela da'n.

"Det är så mycket jag vill ha en förklaring på."
"Som vad då?"
"Allting som sker här i huset."
"Men här i huset händer ju bara vad du och jag gör."
"Jaha ja, det var ju bra."
Tonen är nedlåtande och hon låter inte alls övertygad.

Det har varit en djävulsk dag. Laura är både förbannad, ledsen och säkert rädd. Och det är svårt att bemöta, att inte ge svar på tal, att inte argumentera.
Just nu har vi en diskussion om huruvida hon har fått meddelande om att någon har "ont uppsåt mot henne". Jag försöker övertyga henne om att det inte finns några apparater som sänder sådana meddelanden.

Innan demensen gav sig till känna, talade vi faktiskt om att vi nog skulle gå fria, ingen i släkten som vi känner till har varit dement, ändå har en hel del av dem blivit gamla.
Så det var inte så här jag hade trott att det skulle bli, jag hade sett fram emot några trevliga år med goda samtal tillsammans med mamma.
Det gör mig ledsen att tänka att det kanske är så här jag kommer att minnas henne, inte som min omtänksamma, handlingskraftiga och praktiska mamma.

EN EVIGHETSLÅNG MORGON


och förmiddag — vi har just flyttat in i  salen, och mor läser högt ur en gammal Det Bästa. Inte för att jag vill höra, utan därför att mor ofta väljer att läsa högt.
Hon är fortfarande rätt "borta" men är inte fullt så negativ som hon varit större delen av dagen. Då blir det den sortens förfärliga dagar som jag bara önskar ska gå över fort.

fredag 8 juni 2012

EN LÅNG DAG


Vaknade relativt utsövd vid åtta. Diskade och for till byn för att handla. Apoteket hade inte öppnat så jag for hem, drack en gnutta te plockade ihop lite prylar och for till sjukhuset. 
Kom lagom till maten, mor satt i sängen och såg pigg ut. Efter en stund fick jag veta att hon skulle få gå hem. Hade inte trott något annat. Hon blev utskriven av en invandrare, som var lika vag, som de flesta unga läkare.
Ljuvligt vacker dag att fara på småvägar.
Fixade en sallad. Vi satt på verandan hela kvällen. Först när det nästan var läggdags, blev mor fundersam över vem som var hennes far. När jag talade om det, sa' hon att hon visste det, men hon ville ändå veta vem som var hennes far. Jag drog hela släkttavlan, men det dög inte. Hon var också besviken över att inte ha utträttat något i livet. Det verkar som hon håller på med sitt bokslut.
Nu ska jag bara fråga efter katterna och så sova!

torsdag 7 juni 2012

VILKEN DAG!


Sjukresor hämtade före sju. 
Vi fikade innan vi gik upp till mottagningen. Laura var ovanligt närvarande, kände igen sig, sa' att här har vi suttit förr.
På ögon fick vi vänta länge på att komma in. Se'n blev det grundliga undersökningar, ytterligare två, med väntan emellan. Så vi tillbringade nog över tre timmar där. Fick vänta en halvtimme på bil hem. Lagom för att gå på toa och äta glass. Tror mor var trött, hon upprepade envist vår adress, när hon inte frågade efter den.
Hemma fixade jag lite mat, vi satt på trappen och jag såg fram emot en skön kväll.
Det såg ut som mor somnade, men hon kved och det såg nästan medvetslöst ut. Tyckte hon såg sned ut i ansiktet, så jag försökte tala med henne men fick ingen riktig kontakt, hon smågrät och sa' I'm dying. Ringde 112, ambulansen kom snabbt, inget resonenmang, de svepte iväg snabbt. Jag körde efter. Dessa helvetesresor, att köra efter en ambulans och inte veta vad som väntar när man kommer fram.
Men precis som sist, satt mor upp i sängen och mådde bra, när jag kom fram.
Den här gången var det en väldigt rar läkare, som efter avslutad undersökning trodde att det kunde röra sig om en TIA attack, och de ville behålla henne över natten. 
Jag var dödstrött och orkade inte stanna länge, kom hem strax efter åtta och ramlade i säng med S.Katten på magen. han var goare än vanligt, kröp upp till ansiktet och låg och tittade mig in i ögonen. Gokillen. Han vaknade vid elva och ville gå ut.

onsdag 6 juni 2012

HARMONI, SYMPATI OCH GLÄDJE


Så dyrbara dessa glada trevliga stunder är, då Laura är glad och harmonisk. Nyss sa' hon: "det finns så många vackra och harmoniska ord, harmoni, sympati, glädje". En stund tidigare sa' hon att hon fått stopp på tankarna, och det var så skönt. 
Det verkar som hon är jagad av otäcka tankar — ofta.
Men det är förbryllande att det ta'r så lång tid på dagen innan hon blir av med demoner och dessa tankar.


tisdag 5 juni 2012


 Efter en bitvis seg och jobbig dag, blev kvällen riktigt bra. Ända upp i sängen, för ofta är det så att under "resan" upp, brukar mor bli osäker och så är det kört, även om det var bra när vi började uppfärden.

Birgitta M. knackade på här, mitt på da'n. Hon hade inte hittat mitt telefonnummer. Vi behövde båda lätta på trycket. Hon kanske ännu mer än jag, hon har ju en bror och svägerska, som bor granne med sin mor, men som inte lägger två strån i kors för att hjälpa till.
Nu måste jag sova, jag som tänkt duscha i kväll.. det blir en annan gång.

måndag 4 juni 2012

VÄNTAN


Det är en förfärlig känsla att bara vänta på att dagen ska ta slut, och att hoppas på en lång natt. 
De bra stunderna blir nog allt kortare varje dag. Och jag har svårt att orka med alla märkliga påståenden. Jag borde ju inte ge mig in i diskussioner, men när Laura talar om att det är svårt att bli besviken, undrar jag naturligtvis om hon är det, och på vem. Jo, hon är besviken, men väldigt vag om på vem, och varför. 
Och när hon påstår att folk inte läser tidningarna ordentligt (som om hon gjorde det!) kan jag inte låta bli att fråga hur hon vet det. Jo, det vet hon!

Ögon ringde för att ändra tiden, vi får komma nu på torsdag morgon. Det betyder att bussen kommer strax före sju. Förhoppningsvis betyder det också att vi kommer hem rätt tidigt.

Måste nog handla i morgon, eller i övermorgon, jag skjuter nog på det. Fast att handla da'n före helg är kanske inte så smart. Måste dessutom ta' mor med. Har inte beställt vakt, därför att jag tänkte att hon kanske behöver komma ut, men jag ångrar det nästan nu.

MED EN KLUMP I MAGEN


och tårarna brännande, framlever jag mina dagar.

Det är så patetiskt att se hur vilsen min handlingskraftiga mamma blivit. Frågar om hon får flytta händerna, säger "I don't know what to do", när hon sitter med tidningen framför sig. I snart en timme har hon suttit med tidningen utan att börja läsa i den. Kanske är det dags att säga upp DN, jag hinner inte läsa den. Eller orkar, är kanske mer korrekt.

Ringde äldreomsorgen för att höra om dagverksamheten. Den jag skulle tala med är på semester och kommer tillbaka den trettonde.
Men jag är mycket tveksam till om hon skulle uppskatta promenader och att baka med andra tanter och gubbar.
Ändå har hon så långtråkigt som det är nu.

söndag 3 juni 2012

ATT BLI MAMMA TILL SIN MAMMA


Tror att det var Maj Fant, som myntade begreppet "att bli mamma till sin mamma", när hennes mamma blev dement. Fast så enkelt är det ju inte. Ett barn fostrar man, lär det nya begrepp och hur man för sig, och framför allt, man resonerar, och man kan bli arg på sitt barn. Inget av alla dessa saker kan man göra med en dement person. Sakskäl och logik är helt bortkastat.

Dagen är nog normalbra, även om jag har en känsla av att det är ett föränderligt begrepp. Vad som är bra i dag, var dåligt i går.
Det är svårt att visa tålamod och vara vänlig när man är trött.

Har frågat mor om hon är intresserad av dagverksamhet, hon lät inte så pigg på det, men jag lovade att ta' reda på vad det innebär. Hon behöver mer stimulans än vad jag kan ge.

lördag 2 juni 2012

EN KALL, BLÅSIG OCH RÄTT TUFF DAG


Det har varit mer elände oh rädslor än vanligt, "någon" har talat om för Laura att inbrottstjuvar härjar. Och hon oroar sig för att inte ha bostad och sovrum. När jag matade tvättmaskinen och gjorde fikat (min fantastiska simultankapacitet) blev hon ifrån sig för det tog så lång tid. Jag kan fortsätta i det oändliga.
Dessutom har hon tråkigt, jag ska fråga vad kommunen har för dagverksamhet att erbjuda. För bådas vår skull.

fredag 1 juni 2012

REDAN JUNI


Kanske är det en välsignelse att tiden går så fort.

Ännu en alldeles vanlig dag, vilket betyder en normalblandning av olika sinnesstämningar. Förmiddagarna kan vara rätt påfrestande, då är mor mest tyst och oföretagsam, men kan också vara rastlös. En påfrestande tystnad. Och all musik som spelas på radion, säger hon upprepar sig, så ber hon mig kolla om det är rätt. Hon tror att jag kan kolla allt.
Klockan två i morse ropade hon på hjälp, hon halvsatt i sängen och höll sig krampaktigt i handtaget på väggen. Jag vet inte om hon drömt något, men hon sa' att hon inte kunde röra sig (vilket hon kunde). Efter lite resonemang och en extra kudde, lade hon sig ned. Till och med bad om ursäkt att hon väckt mig. Hörde se'n att hon somnade rätt snart — vilket inte jag gjorde.
Rolf var här med bilen på förmiddagen, så efter middagen tog vi en tur till byn, dels för att köpa bensin till gräsklipparna och dels för att bli av med en del tidningar och kartonger. Fortfarande mycket skräp kvar i garaget, men jag vill inte ta' för mycket på en gång eftersom jag är rädd att Laura inte kan tåla sig, varken medan jag plockar in i bilen, eller medan jag slänger.
Väl hemkomna satt vi på trappen en halvtimme. Men det var för kallt, så vi flyttade in till fikat, och här är vi nu.
Just nu är humöret bra — hos mor — själv är jag så innerligt trött på att hon är så negativ. 
Allt är bluff, elände eller missförstånd.
Blir också ledsen när  mor skriver i böcker, bara nonsens eller sitt namn.
I går upptäckte jag att "the dust cover" till Solskensmålaren var sönderrivet, den bakre fläbben avriven. Oh nej, det var inte hon som gjort det. Senare såg jag att hon satt och skrev sitt namn, födelsedag och födelsort, på den avrivna biten.