tisdag 31 juli 2012

MAN KAN FRESTAS


 att tro att det är enbart trevligt att få lite egen tid, morgon och kväll, medan mamma sover. Det är nödvändigt — men det är inte särskilt avkopplande. Jag kan inte gå utom hörhåll från Laura, jag kan inte göra något som låter för mycket. Alltså blir jag sittande utanför dörren — och visst kan man läsa, mejla och betala räkningar, ingendera ger den avkoppling jag så väl behöver.


Jag är så innerligt tacksam för att mamma "bara" är dement nu. Det gör livet så mycket enklare för oss båda. Vi kan nu åter lyssna på radions nyheter, och även om Laura inte minns så mycket av dem, så förstår hon, upprörs av orättvisor, och diskuterar gärna vad vi hört. Jag kan också vara utom synhåll lite mer än några minuter, utan att hon blir ifrån sig.
Det gör att jag funderar på att ringa till tandläkaren, för jag tror att vi vågar oss dit för egen maskin. Likaså kan jag kanske köra själv när det är dags för en synkontroll. 
Och förhoppningsvis ska vi kunna göra sommarens sedvanliga utflykter, med matsäck, tillsammans med några tillresta vänner

MED TANKE PÅ


att jag inte kunde somna om efter klockan fyra i går — och att det sedan blev en välfylld dag — är det väl inte så konstigt att jag har huvudvärk och är mer än trött nu.
I all synnerhet som natten inte blev helt ostörd.
Vid midnatt vaknade Laura och började tala om lexika. När jag frågade vad hon menade, svarade hon att det var ju bra att ha för dem som inte förstod tyska och franska. När hon insåg att det var mitt i natten, föreslog hon att vi skulle fortsätta att diskutera saken vid frukost. Vilket jag gärna gick med på. Hon lät så glad och sa att hon såg fram emot att fortsätta samtalet.
Kvart över fyra ropade hon nästa gång, benet hade fastnat mellan sängen och grinden. I tio minuter försökte jag få loss det, innan jag insåg att det inte gick för en person, så jag larmade. 
Två tjejer kom tio i fem, och när en lyfte madrassen, jag drog grinden utåt och den tredje drog upp benet, så tog det inte lång stund att befria mamma. Nu har hon ett stort blåmärke på benet.
Jag skulle tro att klockan hade passerat halv sex innan jag somnade och sov till klockan åtta. 
Nu har katterna och jag har haft en skön timme på verandan. Det är svalt ute, men har nog slutat regna.


Gårdagen, ja. Sällskapsdamen kom klockan två — det var den lilla tjejen som jag tycker förefaller vara en inställsam streber, men till min stora förvåning var mamma nöjd — och då är jag nöjd.
Samtalet med enhetschefen var bra. Hon hade verkligen en vilja att lösa problemen. Det slutade med att vi sa' upp nattningen, hon skulle höra om jag kunde få tillbaka handlingstimmen, så att jag inte måste ta de dyrbara fyra timmarna till att stå i kö på apoteket, köra sopor och handla och hon uppmanade mig att skicka in klagomål på den bristande kommunikationen, och på vad som brustit i nattningen.
Mina fyra timmar får jag om ett par dagar.

söndag 29 juli 2012

TRÖTT,


ändå har jag inte gjort så mycket i dag. Visserligen började dagen före klockan åtta, när Laura vaknade — men sen har vi bara suttit.
Jo, jag har tvättat (matat tvättmaskinen), hängt tvätten och kommit ihåg att ta' in den. Plockat bär, som vi njutit i ett par omgångar. Och fortsatt att klippa ned vissna lupiner. Inte så betungande arbeten.
Förhoppningsvis ska jag få mina fyra timmar den här veckan, så att jag kan plocka av bär, innan de trillar av. Städningen får vänta tills det regnar. Ser inte fram emot att träffa enhetschefen, men det ska bli skönt att få det gjort. Ser också fram emot att slippa ha dessa hemtjänstare här, som bara gör mamma ledsen och mig irriterad. Slarviga är de hela bunten — jag är inte perfekt, i något avseende, men spiller jag vatten på golvet eller ett bord torkar jag upp det. Och jag ser till att sängen är snyggt bäddad innan mamma kryper ned i den. Och jag kollar att bäckenet inte kan trilla ur pottstolen!!


Till min stora glädje, kände jag ett litet avlägset glädjepirr i dag när jag såg mig omkring i naturen. Det är länge se'n jag kände att skönheten berörde mig, jag har bara kunnat konstatera att det är vackert.

TUR ATT DET ÄR BÄRSÄSSONG

när matläget är katastrofalt. Vi äter svarta vinbär när vi tröttnar på bröd utan pålägg.
Katter är inga hänsynsfulla sängkompisar, naturligtvis väckte de mamma i går kväll. Sen låg hon och småpratade, om mat, jag hörde enstaka ord som, rotsaker, äggstanning, koka potatis och mycket grönsaker. Kanske längtade hon efter riktig mat.


Det blev en tidig morgon, så det var lite för svalt att gå direkt ut på verandan. Men nu har vi flyttat dit, och njuter av en klassiskt sval svensk sommardag.
Laura har en trave tidningar framför sig, men läser inte så mycket i dem. Men hon sitter inte heller och rullar ihop dem, eller river ut sidor.
Önskar att jag hade bekanta på närmare håll, som jag kunde be komma och hälsa på, jag märker att Laura bli stimulerad av besök.

lördag 28 juli 2012

ALLA TRE KATTERNA


har lagt sig hos Laura. Det gläder mig för hon var lite orolig. Oron kommer ofta smygande sen eftermiddag eller tidig kväll. Jag kan inte peka på något särskilt som utlöser det.
Det är tvära kast mellan olika sinnesstämningar, och det behövs inte mycket för att hon ska börja gråta. 
Mor låg redan när nattarna kom, så de tårarna slapp vi i kväll.
Nu hoppas jag på ännu en lugn natt.


Sitter häri regnet och minnas alla lyckliga somrar på Udden. Det åskade nyss, och jag minns hur vi satt på balkongen och njöt av skådespelet med blixtar över sjön. Då liksom nu njöt jag av ovädret, och hade ingen aning om att mamma inte gillade det. Kanske har rädslan tilltagit med åren. Hon säger att hon inte gillar åskväder, men det märks inte på henne.
Verandataket läcker, det är nytt och det bekymrar mig. 

JAG SER TILL MIN FÖRVÅNING


 att jag har ett tjugotal besökare här varje dygn. Om det beror på att det är ont om bloggar som beskriver den sortens vardag — eller om folk ramlar in här av misstag är svårt att veta. Min förhoppning är naturligtvis att andra i min situation ska hitta hit, och känna sig en aning mindre ensama.


I fredags fick jag en lapp, av en av hemtjänstarna, med avlösningstider för nästa vecka. Det vill säga jag trodde det var tider — det var en tid, för måndag när jag ska träffa enhetschefen. Mina fyra timmar har jag fortfarande inte sett röken av. 
Så trött jag blir av att behöva tampas med hemtjänsten.

VID SEXTIDEN



frågade mor efter änglakakan. Angel cakes har aldrig varit någon favorit här i huset, så jag vet inte riktigt vad hon fick det ifrån. Eller frågade hon efter älsklingskaka, kanske misstog jag mig i mitt sömndruckna tillstånd.
Sen låg hon och småpratade en lång stund innan hon somnade — eller kanske sov hon redan, eller halvsov, för det var prat utan sammanhang, som inte krävde svar.
Och jag tänker på alla gånger jag hållit mor vaken under min uppväxt. Gånger då vi delat rum, och jag pratat och pratat — aldrig bad hon mig hålla mun och sova.

Nu regnar det, men jag fick några soliga timmar på verandan innan mamma vaknade.
Dessa morgontimmar är viktiga för mig, jag gör sällan någon nytta, men hinner gå igenom, och svara på melj. Något som är svårt att göra när Laura är vaken. Jag hinner tänka en hel del, både trevliga och mindre trevliga tankar. Om framtiden till exempel — jag vet ju att det finns de som tycker att det ska bli skönt för mig när mamma dör. Men efter alla dessa isolerade år, kommer jag att bli rysligt ensam. Jag har inget emot den självvalda ensamheten, jag behöver en hel del av den — men jag vill inte sitta helt isolerad här i obygden.



fredag 27 juli 2012

TALADE NYSS MED


Birgitta, hon kunde lämna sin mamma en kort stund när en kusin hälsade på.
Vi talade om hur svårt det är när en dement person inte minns att hon ätit nyss. En gång när Laura påstod att hon inte fått mat på flera dar, talade jag om att vi nyss ätit middag. Varpå Laura frågade vad vi fått för mat. Jag talade om det, och avslutade med att vi åt ju jordgubbar till efterrätt. Då började hon gråta, för hon ville också få jordgubbar.
En av mina nyfunna mejl-vänner berättar att hon har samma problem.
Jag har börjat lämna kvar våra muggar på bordet då jag dukar av. Då kan jag peka på muggarna, och säga att vi drack ju te alldeles nyss. Det fungerar för det mesta.

FUNDERAR FÖRTVIVLAT


på vad jag ska kunna få ihop för mat av ingenting. Jag kan väl leva på ingenting, men jag vill att Laura ska få ett lagat mål om dagen — och det blir svårt utan råvaror.

Laura sover fortfarande, hon har sovit hela natten. Visserligen låg hon länge och småpratade. Vi var nästan färdiga med nattningen innan nattarna kom. Våra kvällar blir harmoniska utan nattning, så jag har bestämt mig för att säga upp den. 
När jag höll på att lägga mig ropade hon och sa', är det ingen som kommer ihåg att jag fyller hundra år i dag. Jag talade om att det fortfarande var juli så att det dröjer några månader till hon har födelsedag — och att hon har några år kvar till hundra. Då blev hon generad, bad om ursäkt och tyckte att det var pinsamt. Älskade mamma!

torsdag 26 juli 2012

DET ÄR MÖJLIGT


att kontorsfolket inom äldrevården, någon gång under sin klättring uppåt, praktiserat bland pottor och gamlingar — men deras fantasi räcker uppenbarligen inte till, när det gäller att förstå hur det känns att vara anhörig.  Kanske går det inte att föreställa sig hur det sliter att dygnet runt finnas till hands för en älskad person, vars personlighet inte längre är vad den varit. Bitvis är det tungt rent fysiskt — men känslomässigt är det ännu tyngre. 
Att man inte orkar med tunga lyft, är något de flesta förstår, men att man kan se hur en marmeladskål glider av brickan, och sen bara stå och titta på den innan man vänder och går därifrån — det är inte lika acceptabelt. Att hellre gå i skitiga kläder än att leta fram rena, att inte orka betala sina räkningar eller ringa viktiga samtal är suspekt, för att inte säga asocialt. 
Så när enhetschefen lägger över ansvaret på mig, att ordna ett möte oss emellan, och jaga hemtjänsten (som är svårfångad) för att få en mammavakt, blir jag irriterad. Inte nog med att det är svårt att ta’ sig för med allt annat än det som är akut, jag rår inte över min tid, jag hamånga gånger svårt att komma ifrån för att ringa. 

DET TAR PÅ KRAFTERNA


att tampas med hemtjänsten.
När jag ringde dem i går morse, för att få mammavakt medan jag handlade mat, fick jag veta att da'n innan var alldeles för sent att ringa. Jag var tilldelad mina fyra timmars ledighet på fredag i samband med duschen. Det hade ju varit bra om även jag blivit underrättad om detta! Då hade jag kunnat tala om att jag inte kan lämna huset i samband med duschen, mor kommer att behöva tröst och sympati efteråt.
Mejlade omgående mina synpunkter till enhetschefen, som ringde tillbaka. Stackar'n, hon är nog rädd för mig nu. Hon bad att få komma hit och diskutera situationen — men det här är ju frågor som vi inte kan tala om med mor närvarande. Vilket hon tycks ha svårt att fatta. Då valde hon att fortsätta samtalet per mejl. Varför det inte gick att göra det i telefon är mer än jag begriper. Men kanske är det bra att det sker skriftligt, då finns allt på pränt om det skulle uppstå tvivel om vad som beslutats.
Så nu har jag använt stor del av morgonen till att säga mitt hjärtats mening, utan att bli alltför bitsk. Får se när svaret kommer, hur hon ta'r det.

I går låg Laura redan innan Inga-Lill, en av de bättre hemtjänstarna, kom. En av få som inte daltar med mamma, och som inser att relativt många av hennes fakulteter fortfarande är intakta.

Laura är ovanligt närvarande och harmonisk just nu. Skräck och oro går över förhållandevis snabbt om jag är närvarande och kan leda hennes tankar på andra vägar.
Hon vill så gärna hjälpa till, hon vill vara delaktig i vardagen — och det är så svårt för mig att se till att hon får det. Särskilt som jag redan förenklat och rationaliserat det mesta för att jag ska orka med.
Det här är en av de få tillfällen i livet jag önskar att jag vore rik — ha tillräckligt med pengar för att kunna köpa de tjänster vi behöver. Tänk att ha en bil med ramp, så att vi skulle kunna göra utflykter. Att dag ut och dag in, sitta antingen inomhus eller på trappen kan ju få vem som helst att längta efter andra vyer.
Det är så mycket jag önskar att jag kunde ge Laura — både emotionellt och materiellt.

tisdag 24 juli 2012

DET ÄR JU MED LAURA


som jag alltid rådgjort innan jag fattat beslut  och nu har jag ingen att rådgöra med. Det känns tungt.

Klockan var närmare halv två innan jag gick in till mor och började stöka, så att hon vaknade. Kanske är det för att dagarna blir så pass korta som de också blir bra. Det är först på kvällen som hon blir osammanhängande och ledsen. 
Jag kunde till och med lämna henne ensam medan jag klippte gräs  visserligen inom synhåll, och inte så långa stunder. Att det blev korta pass, berodde på att gräset var så långt och fuktigt att gräsklipparen storknade (precis som jag, men utomhus behöver jag inte bära med mig en rondskål, det går bra med vilken buske som helst). 
Hann också med en sväng till de mycket försummade hallonhäckarna, och kunde plocka bär som vi åt till kvällen.

MOR SITTER UPPRÄTT I SÄNGEN,


med täcket över huvudet, och sover. 
Får lite dåligt samvete varje gång jag stoppar i mor en halv sobril på småtimmarna. Det känns som om jag gör det för min skull — för att få en lugnare morgon. Men jag vet också, att utan den somnar hon inte, utan sitter upp i sängen, ofta livrädd, och talar med dem hon ser och hör. De som ingen annan ser och hör.

Natten var förhållandevis lugn. Visserligen hade jag svårt att somna om, sedan jag varit på toa vid fyratiden — men nå'n gång i närheten av halv sju, slocknade jag och sov till klockan var över halv nio. Nu har S.Katten och jag haft en skön stund på verandan. Jag har just avslutat mitt te, och både Munken och S.Katten trängs i mitt knä för att få ge mig kärlek.

Här och nu, vet jag inte hur dagen kommer att gestalta sig. Jag borde ringa trädgårdstjänst, efterson gräsklipparen inte startar — men jag ska ge den en chans till, bara jag hinner ut.

Grunnar fortfarande på om jag egentligen har någon glädje av hemtjänst. I går kväll kom de så sent att jag nästan fått Laura i säng, innan de dök upp. Allt de behövde göra var att tömma bäckenet och flytta över mor till sängen — vid vilken hon redan satt.

måndag 23 juli 2012

HEMMA


Laura:   Tror du att jag kan räkna med att någon skjutsar hem mig.
Ginny:   Du är hemma.
Laura:   Nu är jag inte riktigt klok.


Det händer rätt ofta att Laura frågar var hon är, eller talar om att att åka hem. Hon kan uppenbarligen inte visualisera någonting utanför rummet hon befinner sig i. Det måste vara skrämmande att inte veta var man är, att inte veta vad som finns utanför fönstret eller dörren.


Att bestämma sig


 för att göra något, är en sak.
Att verkligen göra det, något helt annat.

Men ett par saker på min milslånga ”att-göra-lista” har jag lyckats pricka av. 
Har beställt en ”baby monitor”, att användas som ”mother monitor” — fungerar den som den ska, ska jag förhoppningsvis kunna röra mig i och kring huset, utan att vara rädd för att Laura blir utom sig för att jag inte kommer när hon ropar. 
Fick också iväg ett kort mejl till Kristi, för att förklara varför hon inte hört ifrån mig — och varför jag inte sagt vad jag tycker om böckerna hon skickade mig. Fick omgående ett förstående svar, hennes man som dog för fem år se’n  hade alzheimer. Så många fler än man anar har den här sortens erfarenhet. Ändå talas det så lite om demenssjukdomar — är det vår oförmåga att handskas med sjukdom och död, som gör att vi avskärmar oss? För många är ju cancer lika tabubelagt, men det är åtminstone en högstatussjukdom. 


Barbro har rest, en av Lauras få vänner som finns kvar i livet, och som är i ett sådant skick att hon kan resa. Det har varit ett par trevliga dagar. Visserligen känner inte Laura längre igen sina gamla vänner, men hon vet vem Barbro är, och de kunde tala om gemensamma minnen. Även om nog Laura blev trött, så blev hon också stimulerad av besöket.

söndag 22 juli 2012

DU MÅSTE TÄNKA PÅ DIG SJÄLV,


så att du inte bränner ut dig, säger kommunens folk (på alla nivåer). Det är ju det jag gör — det var därför jag kontaktade kommunen och bad om hjälp. För två veckor sen blev jag lovad en ledig eftermiddag i veckan, jag har fortfarande inte hört något mer om det, trots att jag frågar varje gång jag träffar någon hemtjänstare.
Jag vet inte om det finns för många kockar, eller om det beror på bristande kunskaper. I synnerhet tycks kunskaperna om de anhörigas situation vara enbart teoretisk.
Det brister definitivt när det kommer till nattningen — det var sagt att Laura skulle få hjälp med hygienen, och få salva på trycksåren. 
Somliga ger mor en tandborste, men i kväll stjälpte de henne bara i säng och försvann.

lördag 21 juli 2012

ÄLSKADE S.KATT

I samma ögonblick som jag känner hur det bränner bakom ögonlocken, och jag undrar vad man gör när man inte orkar mer — då hoppar S.Katten upp till mig, spinner och pussas.

EN VAKEN NATT


Mor pratade non-stop till klockan ett, då behövde hon på toa. Hon gled av turner och hamnade på golvet. Det blev till att larma. Som vanligt tog det en halvtimme innan de kom — det är lång tid att sitta på golvet!
Tjejerna var nog snälla och hyggliga, men den ena var överdrivet gullig, det lät som om hon talade till en fyraåring, och lyckades klämma in ett par Laura (minst) i varje mening. Laura härmade henne, och fräste ifrån ”jag är väl ingen jäkla höna, uttala mitt namn som det ska uttalas!” (engelskt uttal). Men det hindrade henne inte från att fortsätta gulla på samma vis. Klockan två var vi båda tillbaka i våra sängar. Men det blev inte mycket sova nu heller. Hur i all världen mamma kan hålla sig vaken med sobril i kroppen är mer än jag förstår. Hon fortsatte att prata, och klockan tre ville hon ha ”återupplivningskaffe”. Klockan fem tyckte hon att vi skulle göra en utflykt med matsäck. Jag slumrade mellan vaven, men när jag vaknade vid åtta, satt hon fortfarande upp i sängen, nu pratade hon inte så mycket, men flyttade på täcket och filten, den senare lyckades hon knyta fast runt sänggrinden.
Jag smet ut utan att hon såg mig, men hann inte få något gjort, innan hon ville upp halv nio. Nu tycks hon ha slocknat i sin stol.

fredag 20 juli 2012

EN VÅT DAG


Min afrikanska hibiskus blommar, eller för att vara korrekt så har den en blomma. Det är vackert så, med tanke på hur försummad den är. 
Eva (rehab) kommer hit om en stund, med klossar att höja köksbordet, eftersom rullstolen är så hög att den inte går att köra under bordet.
Karin ringde nyss, hon lät avslagen, gott att tala med henne en stund — när jag går här blir jag lätt för inkrökt i mig själv, glömmer bort att det finns ett annat liv.


Mer blev det inte skrivet i morse. Det har varit en strid ström av hemtjänstare här i dag. 
Fast jag hade förberett Laura på att hon skulle duscha och hon förefallit införstådd med det, så satte hon sig på tvären, och det tog en stund att övertyga henne om att det skulle bli skönt.
Ett par sjuksköterskor, unga — förfärligt unga — la’ om trycksåren, en tysk man ringde på och frågade var nummer 17 på vår väg finns. Jag har ingen aning men när han sa’ att det bodde tyska sommargäster där, så gissade jag på den lilla gula stugan.
Eva var här för tredje gången för att bära ned pottstolen, som fick fungera som duschstol. Talade lite om bristerna inom omsorgen, hon höll med om att det fanns en del som kunde vara bättre. Men tyckte absolut att jag skulle framföra mina synpunkter till en av cheferna.


Har just varit inne hos Laura som ropade på mig för att jag skulle hjälpa henne att dela ut bönorna, som nu var färdigkokta.
Tolv grader här på trappen, jag har suttit en bra stund med alla katterna i famnen. 
Huvudet värker och jag ser att hibiskusblomman regnat sönder i dag.
Och nu ropar mor igen…

"Måste för första gången

 i mitt liv borsta tänderna utan att veta vad jag röstat på. Men drycken är ju varm, så det kan inte vara något farligt."

torsdag 19 juli 2012

TRÖTT OCH LEDSEN


”De har släpat mig genom skogen och skrikit jävla kärring åt mig.”

Laura gråter och har svårt att tro mig, när jag försäkrar henne att varken hon eller jag varit utanför huset i dag. Och att det bara är hon och jag som bor i huset — inga främmande människor slipper här fram. Det måste ha varit en mardröm. Men nej, en mardröm var det inte.

Det är svårt att distansera sig, från någon man tycker så mycket om. Sorgen är så gränslös och tomheten så total.

Eva, den ena terapeuten på rehab, ringde. Det känns som de är de enda som bryr sig om hur jag har det — för de andra rullar rutinerna på, det förefaller som om det är vårdtagaren och dennes anhöriga som ska rätta in sig i leden och leva upp till den tänkta standardpatienten. Precis som inom sjukvården, där det är patienten som anpassar sig efter vården.
Kanske är jag orättvis — ett par tre personer finns kanske som är villiga att ge avkall på sin bekvämlighet och försöker att se till varje individs behov.

RITSCH RATSCH


men inget filibom

Laura sitter upp i sängen och ägnar sig åt att riva upp sömmarna på påslakanet. OK, sömmar är lättare att laga än, när hon som senast slet, hål mitt på ett lakan. Men nu blir det täcke utan lakan i fortsättningen.
Klockan var nog inte mer än halv sex, när jag hörde hur mamma pratade för sig själv — eller förmodligen talade hon med någon av alla de människor hon ser omkring sig. Jag gick upp när jag hörde henne be om vatten. Vi enades om att det var för tidigt att stiga upp. Men hon fortsatte att småprata, och vid åttatiden frågade hon om det var kväll eller morgon. Då tyckte jag att det var lika bra att vi båda steg upp. Men när jag kom med pottstolen hade hon somnat, och sov ända tills jag hörde ritschandet strax efter klockan nio.
Just nu ägnar hon sig åt att skriva sitt namn, otaliga gånger, på alla ledder i två floror.
Språkkänslan är djupt rotat, med anledning av en tidningsrubrik har vi diskuterat vilka prepositioner man använder tillsammans med skydd. ”Skydd från” står det i dagens tidning, vilket får mor att resa ragg — liksom ”grattis önskar” på familjesidan. 

onsdag 18 juli 2012

KVÄLL, EFTER EN BRA DAG


 "Det är bra att det finns automatiska skruvar på de där korkekarna."

Tittar på min vackra mamma, och önskar att jag kunde förstå vad som rör sig i hennes hjärna. Varifrån kommer alla märkliga uttalanden? 
Vad är demens och vad är minnen av en barndom utan trygghet och kärlek?
Älskade Laura, jag önskar att jag kunde ge dig den trygghet du saknar — att alla mina försäkringar om att du är älskad och att inget ont kan hända, kunde sjunka in, och att du kunde ta till dig vad jag säger.

Det har varit en bra dag.
Nattningen gick bra, jag hörde hur tjejerna och hon skojade med varandra.
Och på fredag eftermiddag får hon duscha. Vilket betyder att det ska gå att komma fram till badrummet och rätt saker ska finnas på rätt plats. Måtte mina krafter rinna till, så jag kan fixa det i morgon. 

BARA 13°


 när jag smyger ut med min filt på trappen 7:30 — katterna kommer in, men förstår inte att jag vill sitta ute när man kan sova i en säng inomhus.  
Jo, jag hade gärna sovit längre, men efter en hel natts obruten sömn var jag ändå tillräckligt vaken för att gå upp och hinna få ett långsamt uppvaknande.
Glad även för mammas skull att hon fått en hel natt utan maror.
Återstår att se om det har gjort henne på ett bättre humör. En av många saker som hon hakade upp sig på i går var att hon inte kunde köra runt som hon ville med rullstolen, eftersom jag låste den. Talade inte ens om att jag låste den, sa’ bara att den är tung och svår att manövrera — vilket är sant. Är den olåst far hon nämligen runt, planlöst, och kör in i allt som går att köra in i. Jag känner mig grym, men efter att ha blivit påkörd flera gånger, och ha fått lyfta upp saker, och rädda vad jag kunde, av sådant som kommit i vägen, tog jag till detta fula knep. 

tisdag 17 juli 2012

JAG BORDE SOVA


men behöver en liten stund på verandan innan jag faller i säng (i/på soffan).
Frågan är om det är någon idé att tjejerna kommer hit för att natta mamma, när hon bara sätter sig på tvären. Inte skulle hon lägga sig — nej då. Så när hon varit på toa och fått på sig nattröjan, men fortfarande med byxorna på, gjorde vi upp att jag skulle larma när vi ville lägga oss. Jag visste ju att Laura skulle bli trött snart, visste också att det ta'r tid innan någon kommerefter ett larm. Och visst, det tog bara en halvtimme (med gråt och elände) innan mor föreslog att vi skulle lägga oss. Men eftersom det tog en timme, för tjejerna att komma hit, se'n jag larmat, så satt mamma i sin stol och sov.
Nattningen gick tydligen utan problem, jag hörde i alla fall inga protester — förmodligen var mamma för trött för att orka streta emot. En av tjejerna var en av Lauras gamla hästtjejer.
Det betydde att klockan var tio innan mamma kommit till ro och vi var ensamma, och jag kunde flytta ut i den något svala natten.
Allt jag har för avsikt att skriva om, är som bortblåst när jag kommer så här långt. Allt jag vet är att det är fasansfull jobbigt just nu.

MOR ÄR PÅ ETT JÄKLA HUMÖR I DAG


Vid det här laget har jag lärt mig att inte argumentera — men vad 17 gör man när allt är fel. Någon snor hennes post, för hon vet ju att många skriver till henne. När jag säger att de personerna hon frågar efter är döda blir hon arg för att ingen talat om det för henne. 
Återkommande problem är stolen — och det är ett stort problem, ett problem jag inte har en aning om hur jag ska tackla.
Mamma sov ända till halv sex, men se’n blev det inte mycket sovit. Klockan åtta satt Barbro fortfarande upp i sängen, men hade slutat prata, så jag smög mig ut i hopp om att hinna få lite gjort innan hon ville gå upp. Halv nio hade hon somnat men det varade bara en halvtimme, så allt är fortfarande ogjort. Förutom en “spinach loaf” som jag just tog ur ugnen. 
Och hitintills har det pendlat mellan gråt och ilska. 
På något sätt, klarar vi av en dag i taget — sådant är ju livet, tack och lov, jag behöver inte putta på jordklotet, men jag är förtvivlad över den usla livskvalitet det innebär för Laura.
Hemtjänst har inte ringt om duschtid, undrar om Jenny glömde bort det.
Å, så trött jag är.


måndag 16 juli 2012

SÄLLSKAPSDAMERNA


är inte populära här. I dag var det Jenny, som Laura påstod var nyfiken, tittade bakom gardiner och dörrar — vad man nu hittar där annat än damm och spindelväv. 
Bad Jenny ringa och tala om när vi kan få duschhjälp, och att det behövs mycket snart. Hon höll med om att det nog brast i kommunikationerna i bland. 
Förberedde mor på att det skulle komma nattare, flera gånger, innan de kom. Då reagerade hon inte nämnvärt annat än att hon var orolig för att det skulle vara för dyrt. 
När tjejerna kom, var det tvärstopp, hon skulle inte lägga sig, men det var ett par något äldre kvinnor, som tydligen visste hur de skulle tas med mamma. Jag lämnade dem ensamma och efter en halvtimme var hon både tvättad och i säng. Dessutom tyckte Laura att de var väldigt trevliga! Får bara hoppas att de kommer fler gånger, Birgitta och Karin.

DET MÅSTE VARA OHYGGLIGT SKRÄMMANDE


vakna mitt i natten och inte veta var man är. Mellan fyra och fem höll jag en mycket rädd mor sällskap. Till slut önskade hon mig en god natt och tyckte att jag kunde lägga mig

Märker att jag småler mot en tornseglare som busflyger förbi mitt högra öra — jag trodde inte att jag kunde småle spontant längre. Så skönt!

Klockan två kommer mammavakten, så att jag kan handla, hoppas vi har börjat dagen då.

lördag 14 juli 2012

BITVIS EN SVÅR DAG


Kanske var jag borta för länge när jag värmde maten. Hörde avgrundsvrål från verandan, och fann en upprörd mor där. Ännu ett anfall på gång — farligt att säga att något har upphört! Hon var fastskruvad och både ledsen och arg.
Jag kände mig definitivt inte som en god och kärleksfull dotter, för vad jag än försökte säga och göra, var det fel. 
Försöker stoppa undan min vrede, men är säker på att Laura känner det.
Ändå förstår jag så väl hur fruktansvärt det måste vara för en människa med klaustrofobi att bli sittande stilla i en rullstol.

Jag började nästan gråta när tjejerna kom för att lägga mamma, och hon vägrade. De kunde inte göra annat än att åka sin väg. Och jag fick nöjet att lägga henne på egen hand. Svårt i vanliga fall, och blir inte lättare när ingenting är bra.

NÄTTERNA ÄR REDAN MÖRKARE,


när mor behövde gå på toa halv ett var jag tvungen att tända ljuset. 
Det tog en liten stund innan hon kom till ro se’n, för hon satt fast. Vilket innebar att hon satt sig på sina händer, och inte fick flytta dem.
Det var länge se’n hon hade ett “anfall” nu. Hon kan bli alldeles slapp för ett ögonblick, men det är inte de dramatiska anfallen som var så utdragna. 

Natten var alltså ovanligt lugn, och mor sover fortfarande.  
Längre än så hann jag inte, innan jag hörde att mor var vaknen.. Hon satt upp sängen och storgrät, "jag avskyr den här sängen" hulkade hon om och om igen.
När jag erbjöd henne smärtstillande piller mot värken i skenbenen, så var det ju inte benen som gjorde ont, utan sängen.
Det tog en stund innan hon kunde dricka sitt kaffe, eftersom ett litet anfall var på gång.




fredag 13 juli 2012

Från min veranda


 Sover man till halv tre, har man inte så många timmar på sig innan det är dags att gå och lägga sig vid åttatiden. 
Två nya tjejer dök upp här för att natta Laura, jag bad dem att inte stressa, att låta mor bestämma takten. Om det var det eller om det hade gått ändå, är ju omöjligt att säga — men bra gick det, även om jag hörde att mor trätte på dem när de tog oförsiktigt i henne.
När de hade gått upptäckte jag att mor dragit av sig byxorna och blöjan och kissat! Tur att det fanns ett skydd till i sängen. Bara att få mor att ställa sig upp så jag kunde dra upp byxorna.
Och här sitter jag nu och njuter av den svala kvällen. Det skulle vara skönt med en promenad, minns inte när jag tog en senast.
Inser att det inte bara är mor som behöver intellektuell stimulans — jag behöver det i allra högsta grad!
   

HANDLINGSFÖRLAMAD


Även om jag får tid över för mig själv, så går luften ur mig så snart jag sätter mig — jag vet bara att det finns saker som måste göras, och som borde göras. Men vad, har jag ingen aning om. Spelar förresten ingen roll om jag skulle minnas, för det mesta är oöverstigligt. 


Jag orkar inte ens ringa eller skriva till mina vänner — det är tur att några trogna själar ser till att hålla kontakten.


Att handla annat än den mat vi behöver för att överleva är bara inte att tänka på. Bra för ekonomin förstås.


Mindre bra för ekonomin när jag försummar att betala räkningar! Jag har fått betala straffavgift flera gånger, fast jag lägger alla räkningar i en hög, på ett ställe. Men vad hjälper det när jag inte kommer ihåg att titta där!


Och bokklubbar, nu håller jag på att säga upp dem alla, jag har inte råd att returnera tunga böcker som jag missar att tacka nej till.


Att fylla i formulär och kontakta människor är ett gissel (hemtjänsten).


Bankaffärer ska vi inte tala om — fast med min taskiga ekonomi är det ju inte så mycket att hålla reda på.


Och tekniken! Tänk om jag varit förutseende nog att skaffa barn som kunde sköta tekniken, som jag inte orkar tackla. Jag behöver tonvis med råd och dåd när det kommer till datorn, kameror och telefoner!


Maten blir, som jag tidigare skrivit, satt på undantag. Dels på grund av tidsbristen — men också för att all matfantasi runnit av mig.


Mors medicin har jag hitintills lyckats hålla reda på — värre är det med min egen.


Böcker har alltid varit min tillflykt när det varit svårt — nu orkar jag inte ens läsa.

DET VAR BARA TOLV GRADER


när jag flyttade ut på verandan 8:30, men nu har det hasat sig upp ett par grader, och när solen gör en blixtvisit, känns det riktigt varmt. Folk som går förbi på gångstigen på andra sidan ån, undrar nog vad det bor för knäppskallar här, som sitter ute i alla väder.
Natten var relativt lugn, ändå har jag inte sovit mycket efter klockan fyra. Då ville Laura att jag skulle flytta på ett blombord. Jag drog fram piedestalen med en oxalis, med det lät hon sig nöja, och jag kunde återvända till sängen. Men jag hann aldrig somna innan hon 5:15 hade fastnat med foton mellan madrassen och sänggrinden. Så föreslog jag att jag skulle få luta huvudändan en aning mer, så att trycket på rumpan skulle lätta. Det gick hon med på, tyckte till och med att det kändes bra. I går kväll när jag försökte med samma sak, blev hon bara arg och gav en komplicerad förklaring till varför jag hade fel.
Hann inte mycket mer än tillbaka till min soffa, då hon 5:30 var mycket upprörd över att hon inte kunde befria sina skyddslingar, hon hade ju lovat att göra det — och nu stod någon på knä bakom mig, och bönade och bad. Hon grät bittert över att inte kunna infria sitt löfte.
Inte heller nu hann jag somna innan hon behövde gå på toa 6:30. Det kom inte mycket i pottan, desto mer på golvet (som jag tack och lov lyckats skydda) dessutom var det mesta genomblött. Byte av särk och byxor var av nöden.
Blev rätt förvånad när nästa rop på toa kom 7:10, och ännu mer förvånad över att hon kunde prestera något. Men nu behövde inget bytas och jag var tillbaka till soffan efter en dryg kvart. Varifrån jag försäkrade henne att alla dörrar var låsta med dubbla lås och kedja eftersom hon var rädd för att vi skulle bli överfallna.  

torsdag 12 juli 2012

THE LEFT HAND DEVIL IS COMING

En alldeles vanlig dag i vårt liv, till och med en bra dag. Inte förrän på sen eftermiddag började rädslor och röster dyka upp. Det var då djävulen var antågande, och någon hade varnat Laura för att någon ville åt våra ägodelar. Att säga emot och argumentera är lönlöst, i stället försäkrar jag henne att allt är under kontroll, att vi står under beskydd, och att alla säkerhetsåtgärder är vidtagna. 
Fikade en aning tidigare än vanligt för att vara färdiga när nattarna kom. Men de kom inte förrän halv nio, och då var 
mamma redan kommit på plats i sängen! Kvällens tjejer verkade trevligare än gårdagens, och var uppriktigt ledsna över att vara för sena. I morgon kommer de vid halv åtta tiden, så får vi se hur det går. 
Detta betyder att jag inte fick någon tid för disk och plock i kväll, och nu är jag för trött för att få något vettigt uträttat.


Har en hel del synpunkter på hemtjänsten — men lär knappast bli populär om jag framför dem.  
Så mycket snurrar i huvudet, men just nu orkar jag inte formulera mig.

EN LUGN NATT


och nu en stilla stund på trappen. Bara tretton grader och småregn, men är man friskluftsfanatiker så är man. Dessutom är det den bästa platsen att sitta, om jag vill kunna höra när Laura börjar röra på sig.
Det blev en avspänd kväll när hon väl lugnat ned sig efter nattningen. Det gör mig så glad att se hur mycket Laura som trots allt finns kvar, mitt i all glömska, kaos och alla demoner. När hon vaknade 3:40, ville hon ha sina glasögon, och rätta till kudden. Vi pussades och kramades innan vi båda la oss tillrätta för att sova. (Nåja, mor satt mer än låg). En av många anledningar till att jag är mycket tveksam till att låta mor flytta in på ett boende (även korttidsboende) är just detta — vem skulle pussa och krama henne mitt i natten, och om så behövs, hålla henne i handen så länge hon vill det.
Jag hann aldrig somna, för klockan fyra var det dags för ett toabesök, som gick ovanligt smärtfritt.  
Vaknade halv nio, och hade kunnat somna om, men jag vill vara uppe och klädd när mor vaknar, annars blir det så stressigt. Så här sitter nu katterna och jag denna kulna morgon, och jag förtränger alla måsten.

onsdag 11 juli 2012

BRISTANDE KOMMUNIKATION


Handläggaren sa att på onsdag kväll kunde nattningen börja. Förmodligen lever hon inte i samma värld som tjejerna på hemtjänst, för jag har inte hört något om när de börjar.
_ _ _ Hade inte mycket mer än skrivit ovanstående, så dök två tjejer upp, mitt i vårt kvällsfika! Tänk om folk lyssnade till vad man sa och förde det vidare!
Jag är visst tacksam över att bo i ett land där vi kan få den här sortens hjälp till en rimlig kostnad (jag tror och hoppas att kostnaden är rimlig) men jag är inte så till den milda grad tacksam att jag låter dem göra vad som helst, när som helst!
Dessutom var nattningen rena katastrofen. Jag blev uppmanad att gå min väg, så jag gick ut i köket, stoppade en “quick-cobbler” i ugnen och röjde diskbänken. Under tiden hörde jag vrål inifrån stora rummet. Efter en kvart, kom de ut i köket, sa att det inte gick att tvätta henne, så det var tack och adjö. Få mor i säng, kan jag också — det är ju hygienen jag inte klarar på egen hand. Får väl ge dem en chans till, men går det inte är det ju lika bra att jag gör allt själv. Dessutom var mamma i upplösningstillstånd när de hade gått. Hon kände sig förödmjukad och illa behandlad. 
Redan tidigare har jag haft en känsla av att de inte är intresserade av att höra vad jag har att berätta om Laura.

KOLTRASTEN SJUNGER FÖR MIG


och tornseglarna leker tafatt.

Fler fåglar vars sång jag visserligen känner igen, men inte vet namnet på, hör jag också. Det är gott att få komma ut efter en hel dag inomhus. 
Tornseglarna påminner mig alltid om Birgitta, och vår korta vänskap. 
Så  trött som jag är nu borde jag kunna sova i natt — jag borde kunna sova nu, men jag har det så skönt där jag sitter, jag behöver de här stunderna — stunder som jag försöker återfå jämvikten. Stunder som jag inte planerar, stunder som jag inte går igenom dagen som varit, utan bara är.
Nej, jag orkar inte 

Nej, jag orkade inte mer — slutade mitt i en mening, och minns inte vad jag tänkte säga.
Det blev en god natt, visserligen hade jag nästan somnat när mor behövde på toa vid elvadraget, men det var snabbt avklarat, och jag somnade om relativt snabbt. Sen sov vi ända till klockan sex, då mor återigen behövde på toa. Helst hade hon velat gå upp (för alla andra går ju upp då), men jag sa att jag behövde ytterligare ett par timmars sömn för att orka med instundande dag. Hon muttrade, och insisterade på att sitta rakt upp i sängen. Ända till jag somnade, hörde jag hur hon pratade för sig själv och flyttade på saker.
När jag vaknade halv nio, satt hon fortfarande rätt upp i sängen — men sov, och sover fortfarande så. Inte underligt att hon får trycksår i baken!

tisdag 10 juli 2012

DIALOG

Laura:   "Ge den till Laura".
Ginny:   "Du håller i den."
Laura:   "Det är ju jag som är Laura för sjutton gubbar".

EN REGNIG DAG


 Att sova har alltid varit en av mina främsta talanger — en talang som förefaller ha avtagit. Jag kom visserligen i säng strax efter tio i går kväll men hade inte somnat riktigt när första ropet kommer 23:30. Laura sa att hon kräkts på det fina lakanet, det hade hon nog inte, men väl spottat slem på det. Att byta tog inte så lång stund, men sömnen ville inte infinna sig när jag väl kom tillbaka till slafen. Så jag var fortfarande vaken när mor en halvtimme senare sitter upp, är en aning förvirrad men ber om spottkoppen, varefter hon snabbt somnar.
Halv två håller jag på att glida in i sömnen när Laura ropar efter en sax. Den här gången är det lakanet som jag ska klippa ett hål i, “annars dör jag”. Jag försäkrar henne (till ingen nytta) att hon inte kommer att dö. Hon är urförbannad men övergår till att tala om en sockertopp som vi ska klippa toppen av. När jag inte gör det, får jag veta att jag tycker bättre om sockertoppen än henne. Så fortskrider det, men prat om bukandning och osammanhängande tal och gråt. Smyger därifrån när hon ser ut att sova 2:15.
Klockan fyra kan hon inte röra sig, och är övertygad om att hennes sista stund är kommen. Jag håller henne i handen och försöker tala om trevliga ting. Men eftersom vi har “robbers in the house”, så får jag i stället gå runt huset och leta efter dem. Att jag inte hittar dem beror enbart på min oskicklighet. En halvtimme senare sover hon, och jag avser att göra det samma. Strax före sex somnade jag förmodligen, och vaknade vid halv niotiden. Då var även mor vaken och behövde på toa. Så drog dagen i gång, relativt hyggligt. Eftersom det regnar och är kallt har vi hållit till i köket hela dagen. Jag har både hunnit diska, baka och göra yoghurt. Mor har sovit bitvis, när hon inte planlöst bläddrat i en tidning — eller försökt avlägsna nitarna ur den.
Sköterskorna var nyss här, Laura blir som en liten unge som ska synas och höras när de kommer. Förmodligen är hon väldigt osäker på hur hon ska bete sig, mot relativt okända personer.

måndag 9 juli 2012

ATT SE HELA MÄNNISKAN


förefaller svårt. 

Lekamligen ta’r man nog hand om de sina i vår kommun, men i övrigt anser man tydligen att äldre personer bör nöja sig med Jularbo och att dricka kaffe tillsammans. 
Stimulans tycks vara ett okänt begrepp — handläggaren till och med antydde att äldre personer ville sitta sysslolösa! 
Nåja, får jag hjälp med nattning och en del praktiska bestyr, kanske jag orkar se till stimulansen själv. Just nu orkar jag inte ens fundera över hur.
Tjejen från hemtjänst är nog bra, men ack så pratsam och beskäftig. “Är alla dina vänner så hurtiga?” frågade Laura, när tjejen hade kommit och genast började organisera sig och dagens tidningar.

Borde naturligtvis lägga mig, men jag njuter så av ron tillsammans med katterna här på verandan.

EN RELATIVT LUGN NATT


Det ser så obekvämt ut, när Laura sover. Hon hänger ofta med huvudet bredvid kudden, eller som i går kväll, sitter spikrakt upp. Jag trodde hon skulle vakna snart, men hon sov sittande i flera timmar. Inte förrän 23:30 ropade hon för att fråga var hon var. “Jag vet att jag hälsar på hos någon, men jag vet inte vem”.
Men hon var tämligen klar, sa’ att hon behövde kissa, men la’ till “det kommer nog inte många milliliter”. Så jag föreslog att hon skulle vänta med att kissa, eftersom hon tycker det är så besvärligt att resa sig. Det gick hon med på, och tio minuter senare var jag tillbaka till sängen.
Klockan två ropade hon på en kniv. Då hade hon säkert mumlat om en kniv i över en timme. Hon blev mycket upprörd när jag varken ville ge henne en kniv eller sax. “Ja, då dör jag, good bye”. Så följde den vanliga fasan.  
Det var underbyxorna som hon ville klippa upp. Nu hade hon ändå rymliga byxor, så det är tydligen något hon fått för sig, att de sitter åt. 
Det tog tio minuter innan hon glömt byxorna, nu var det fötterna som var hopbundna. Jag rörde hennes ben och fötter, och det tog en bra stund innan hon insåg att hon inte satt fast.
Hon hörde barn som lekte, och frågade när skolorna slutade. Jag talade om att det redan var sommarlov, vilket upprörde henne  hon hörde ju barnen. Det var skolan i Kongsvinger, så jag ringde dit ett antal gpnger för att förhöra mig om när skolavslutningen skulle äga rum. Vilka svar jag än fick, så var de fel.
“Tvångsvårdssängen” var inte bra. Den var hotfull och hon var rädd. Därför ringde jag till polisen på vår ort. De förklarade att inga hot förekom mot oss. Vilket hon naturligtvis inte trodde på.
“Sture var en bra polis, han ville ha reda på för mycket, det ska en bra polis”. Strax efter klockan tre ramlade jag i säng och sov ända till klockan nio. Mor sover fortfarande.
14:30 kommer hemtjänst, hoppas jag hunnit hon är vaken då, och har hunnit dricka kaffe.
Jag uppskattar de lugna mornarna, men känner mig ändå stressad av allt som jag bör hinna med innan hon vaknar.

HUR MÅNGA GÅNGER VARJE DAG


upprepar jag:

Här hemma hos oss, bor bara du och jag och våra tre katter. Vi bestämmer själva vad vi vill göra och när vi vill göra det.

Bara människor som vi bjuder in är välkomna — det är vi som bestämmer vem som får komma in till oss.

Jag ska bara brygga kaffe, jag kommer så snart jag kan.
Jag ska bara hämta tidningen, jag skyndar mig allt jag orkar.
Jag ska bara på toa, jag kommer tillbaka om ett par minuter.

söndag 8 juli 2012

SÅ MYCKET GRÅT EN MÄNNISKA RYMMER


Har lyckats diska och nu sitter jag här på trappen efter att ha talat med Elisabeth.
Laura blev som vanligt tvärtrött efter fikat och då gäller det att snabbt komma i säng medan hon fortfarande kan hjälpa till.
Jag var förvånad över att hon vaknade redan vid elva i morse efter den vakna natten, vågar väl knappast hoppas att det ska göra att hon sover bättre i natt.
Tycker nog att demensen tar över rätt snabbt. Stor del av dagen sitter hon bara och mumlar, eller talar långsamt med en entonig stämma.
I dag grät hon för att hon kände sig utanför när jag använde datorn. Och hon grät därför att vi kanske måste skiljas åt och jag skulle glömma henne. 
Hon återkommer till barndomen och fostran blandar ihop svenskt och amerikanskt, ibland är det Amerika som är skurken och ibland Sverige.
“Jag får absolut inte säga något som åsyftar det jag sitter på. You may not even say vatten — because it reminds you of what you pee out”.
Men jag minns att hon har berättat att föräldrarna var ovanligt frimodiga och definitivt inte pryda, båda föräldrarna visade sig nakna.

I morgon kommer någon hit medan jag handlar och har mötet med handläggaren. Hoppas det går bra när det blir flera timmar. 
Jag städar definitivt inte för att det ska komma folk hit men jag måste ju tänka på att sådant som kan behövas finns tillgängligt  men det får jag plocka fram i morgon bitti. Nu ska här sovas.

EN MYCKET VAKEN NATT


I've been a great deal happier ... since I 
have given up thinking about what is 
easy and pleasant, and being discontented 
because I couldn't have my own will. 
Our life is determined for us — and it 
makes the mind very free when we give 
up wishing, and only think of bearing 
what is laid upon us, and doing 
what is given us to do.
                              George Eliot 


4:05 “Jag känner inte igen mig var är jag?” Jag talar om var vi är, men det hjälper inte — det är en ny plats. Släktporträtten på väggen har hon aldrig sett förut, jag redogör för dem, men de är fortfarande helt okända. Laura har ont över allt, och låter mig veta det när jag hjälper henne till pottstolen, även det en ny procedur.
Släpper in Munken som hoppar upp till Laura och börjar spinna, men han får bara veta att han är falsk och inte tycker om henne. Han, liksom alla andra, är bara tillgjord. Hon talar högt med en tillgjord förnäm röst och avslutar med att även du Virginia är tillgjord. Lägger mig 4:40, men hinner inte somna.

5:00 skriker hon efter en sax, sitter upp och håller i underbyxorna, vill att jag ska klippa upp dem. Jag säger att vi inte har någon sax, och inga knivar, när hon ber om en sådan. 
Får skaffa större underbyxor, hon har blivit rätt mycket större sedan hon blev sittande stilla.
Upprepar please, not police i flera minuter — försöker också bokstavera till please, utan större framgång.
Sedan följer det vanliga pratet om att vara döende, när hon kräver att jag ska skicka efter hjälp.
Hon är hungrig, jag brer en hård macka åt henne som hon tacksamt tar emot och talar om att hon inte ätit på tre dar. Jag berättar att vi fikade innan vi lade oss. Nej då, det var alla vi andra men inte hon! 
När hon undrar vem som var här, talar jag om att ingen varit här sen Gro och Terje var här i tisdags. Men då var hon inte med, säger hon, men så lägger hon till att Gro borde ha skrivit och tackat för senast.
Innan vi bestämmer oss för att sova, säger hon att hon bara ska drömma färdig en underbar dröm. Jag hoppas innerligen att hon har en del underbara drömmar!
Lägger mig klockan 6:05.

6:15 vill hon gå upp, jag talar om att det är för tidigt — vi behöver sova om vi ska orka med en ny dag.

6:56 behöver hon hjälp med att få kudden på plats.

7:30 har jag somnat, när hon behöver en näsduk. Föreslår att vi båda ska sova en stund. “Nej, jag vill inte sova!” Hur hon kan hålla sig vaken större delen av natten, med sobril i kroppen fattar jag inte. Men det är väl inte underligt att hon sover länge på morgonen efter en sömnlös natt. Inte heller att hon tvärsomnar tidigt på kvällen.
“Så här har det aldrig låtit i vårt hus”, säger hon, jag hör inte något alls.

7:52 sitter hon fast, säger hon, jag flyttar på hennes ben och rör hennes händer och föreslår, för jag vet inte vilken gång, att vi ska sova.
Men nu är klockan åtta och jag flyttar ut på verandan i sommarregnet. Det är inte kallt, men jag är trött och ruggig och kryper ihop under den elektriska filten. S.Katten kommer in, som en dränkt katt, slår sig till ro i mitt knä och ger mig massor med blöta pussar. När han torkat av sig det värsta på mig, slår han sig ned i sin stol, bredvid mig.
Här är vi nu, lyssnades på “Alltid på en söndag”.

lördag 7 juli 2012

ORKAR INTE DISKA



 "DU SKA VETA ATT JAG HAR INTE RIKTIGT 
REDA PÅ MINA TANKAR JUST NU."
                                            sagt av Laura

När jag är på benen igen — då ska jag lära mig mer om växterna, både de tama och vilda.
Mor grämer sig över alla växter hon glömt, och talar om sitt gamla herbarium. Det som hon skänkte till en skola för över 50 år sedan, hon vill att vi ska åka och titta på det. Sådana gånger är jag glad över hennes dåliga minne, det har hon snart glömt.
En mycket blandad eftermiddag, en stund kunde vi tillsammans förfasa oss över journalister som skriver dem när det ska vara de — och att varken journalister eller andra kan skilja på ensam och själv eller före och innan.
När det kliade på ryggen, kunde hon ge mycket exakta instruktioner om var jag skulle klia. 
Men moster Eunices  sa henne inget när jag plockade in en bukett, de som i alla år har varit så viktiga för henne.
När jag gick på toa och hämtade lite prylar, blev hon nästan otröstlig, för hon trodde att jag var arg på henne.
Disken får stå kvar, den lär inte rymma — tyvärr.

TRÖTTARE ÄN SÅ HÄR KAN JAG INTE BLI


Att varken kunna behålla mat eller sova, håller inte i längden. Jennifers goda te piggar mig mentalt om än inte fysiskt — fast det är ju bara två minuter se’n jag svalde sista droppen. Om jag tålar mig kanske teet i kombination med den vildvuxna trädgården förmår pigga upp mig.
Jag hade inte ens hunnit lägga mig när mor ropade att hon var kissnödig. Hur blöjan, och mor, kunde vara sjöblöta bara en timme efter ett toabesök, är mer än jag förstår.
Och golvet! På väg från turner till pottstolen hinner det läcka en hel del, inte idealiskt på ekgolvet! Måste fundera ut om jag kan lägga något på golvet, något som inte hindrar turner.
Tyckte att jag nyss hade somnat när nästa rop kom 3:20. Mor hade just namngivit Gäspgränd (Yawn Alley)Det var inget utöver det vanliga, men det tog en timme innan jag kunde lägga mig. Då hade vi klarat av ännu ett pottbesök, och att torka golvet, trots att jag lagt ett madrasskydd under pottstolen.
Var fortfarande vaken nästa gång Laura ropade 5:05, då satt hon som en fällkniv i sängen och sa att ben och armar var fastklistrade så att hon inte kunde röra sig. Jag hjälpte henne loss och gick tillbaka till sängen, bara för att få gå tillbaka några minuter senare. Nu hade hon fått ett konstigt meddelande som sa att hon var tvungen att hålla i sina glasögon på sniskan i ansiktet. Men när jag räknat långsamt från ett till tio kunde hon släppa taget, och jag kunde lägga mig. Men det tog över en timme innan jag somnade.
Sov ända till nio och tillbringade en tiden på östra trappen ända till mor vaknade strax före elva.

Uppstigning gick bra, även om mor var trulig, jag rullade ut ekipaget på västra trappen, och serverade fikat.
Efter avslutat fika kom ett anfall med andnöd, men det var inte särskilt dramatiskt.
Nu ser mor ut att sova, och jag ska försöka beställa en “baby monitor”, som Lotta tipsade mig om.

fredag 6 juli 2012

FRUKOST PÅ VERANDAN


 vilken njutning


Strax före ett var det dags för ett toabesök, smidigt med pottstolen bredvid sängen, och en samarbetsvillig mor. (Jo, jag vet att det heter hygienstol!) Tillbaka i sängen hade hon ett samtal om ortens dialekt, med sig själv.
Nästa vakna session, som började 3:30, blev lite mer tröttsam. Det började med hosta och behov av att spotta slem. Se’n höll hon ett krampaktigt tag i rondskålen samtidigt som hon bad mig ta bort “the spitoon”. Två gånger skulle den ta’s bort, men hon släppte inte taget. När jag sa’ att jag redan tagit bort den, svarade hon att det var för sent för hon hade trott att det var en fallucka. Så följde den vanliga stunden av närapå medvetslöshet.
Vilka fasansfulla drömmar och tankar hon måste ha!
Det tog en dryg timme innan vi både kunde försöka sova igen.
Soffan är inte min favoritsovplats, men det fungerade. Jag vaknade vid åtta och klev nästan direkt ut på trappen med min yoghurt — och har suttit här sedan dess.
Det är inte så att jag saknar sysselsättning, men jag är bra på att förtränga allt jag inte orkar.
Alla tekniska problem verkar oöverstigliga, det dröjer nog länge innan jag kan tackla dem.

Innan jag hann trycka på publicera, kom Lotta med diverse rekvisita. Eftersom mor sov (och fortfarande sover) så satt vi på trappen och talade en stund. Lotta beslöt sig för att fara i väg på andra uppdrag och komma tillbaka senare.

Hann inte publicera, nu heller,
_ _ _ och inte nu heller, det har gått i ett.


Lotta återkom, och Laura vaknade framemot elva. Som vanligt är hon inte på sitt soligaste humör då. 
Lotta hade redan demonstrerat lyften, och nu använde vi den för att få mor från pottstolen till rullstolen. Inte uppskattat av mor!
Det tog en stund innan mor kom i balans, sedan dess har vi haft omväxlande bra och jobbiga stunder. Har nyss klarat av middagen, mor ser ut att halvsova, och jag grunnar febrilt på vad jag kan hitta på för lämpliga samtalsämnen. Är så trött att varje ord är en ansträngning.
Det regnar, men vi sitter bra här under tak.


torsdag 5 juli 2012

KAN INTE SLITA MIG FRÅN VERANDAN


 jag har inte varit ute på en månad, så bara att få sitta här på trappen, tillsammans med Munken, och njuta av det jag ser härifrån, är så fantastiskt att jag ger katten i disken, och allt som borde plockas undan. Jag har ju bara skjutit undan allt som stod i vägen, för att det skulle gå att få in sängen, och det syns förtvivlat väl hur skitigt och dammigt det är. 
Just nu bryr jag mig inte om det.

Mamma blev tvärtrött redan halv åtta, pottstolen med bäcken gick utmärkt att använda när den stod mitt på salsgolvet. Jag var evigt tacksam över att inte behöva alla flyttningarna och hissen, när Laura nästan sov medan jag klädde av henne. Efter toabesöket var det bara att flytta över till sängen. Hon hamnade lite för långt ned, men somnade på en gång, så jag lät det vara. Det blev varken tvätt eller tandborstning, får väl lov att ordna med mobila tvättprylar i fortsättningen.

Ser inte fram emot att sova på en av sofforna i salen i natt. Men annars hör jag inte när mor behöver mig. Hade tänkt beställa en snabbtelefon, den där sorten man har som "barnvakt", men hittar ingen på nätet.

JAG SOM ALDRIG GILLAT HÄNDELSERIKA DAGAR


börjar uppskatta när dagarna bjuder på lite omväxling.  
Mamma sov när rehab anlände med alla prylar, kanske var det det som väckte henne, de var ju inte helt ljudlösa. 
Morgonsysslorna gick ovanligt bra, vi kom ned utan missöden och hon kunde landa direkt i nya rullstolen. Hon var lite butter, och tyckte väl bara att stolen var ”så där”.
Väl ensamma kunde jag ta’ med mamma ut i köket medan jag gjorde i ordning fikat, som vi sen tog med oss ut på verandan. Laura njöt av att sitta ute, även om värmen och ljuset bitvis var i mesta laget.
Jennifer tittade in med ett par paket te, precis när mitt te var slut! Så fick vi oss en pratstund, bitvis såg mor ut att sova, men hon kom med några kommentarer som visade att hon var med i samtalet.
När Jennifer gått blev stolen plötsligt förfärligt obekvämt och Laura trätte på vården och livet i största allmänhet. Hon ville inte sitta kvar ute, på min fråga om hon ville sitta i den vanliga fåtöljen, svarade hon jakande. Men väl vid fåtöljen med turner framför oss, orkade hon inte längre. Hon trodde att hon skulle dö, grät, förbannade och bad mig skicka efter läkare, innan hon gick in i ett icke kontaktbart tillstånd. Efter en halvtimme var hon glad igen och vi kunde rulla ut på verandan och jag kunde laga mat.
Sköterskorna kom just som vi avslutat efterrätten, och Laura var relativt hyfsad mot dem.
Se’n blev det stökigt, frågade om hon behövde på toa, och det behövde hon. Jag förklarade att det var nya rutiner och att jag var osäker på hur vi bäst skulle gå till väga. Bara att flytta över från rullstolen till pottstolen skapade stress, och när jag skulle dra in stolen på den trånga toan ylade hon för fullt. När jag väl fått in stolen över toaletten förstod hon inte varför vi var där, hon behövde ju inte gå på toa! Det var bara till att baxa ut den, vilket inte var enklare än att få in den. Nu hade nog alla mors krafter gått åt till att skälla på alla som inte förstod hur hon hade det, så att flytta över till rullstolen var inte att tänka på. Jag förklarade att jag inte kunde hjälpa henne när hon var så svag, och hon försjönk i dvala.
Ringde till Lotta för att tala om att det var rena katastrofen, att vi nog får tänka oss att använda bäcken till pottstolen. Tack och lov var jag förutseende nog att ställa en hink under mors rumpa. Efter ett tag ringde jag hemtjänst som kom och handfast (trots protester) hjälpte till att flytta henne till rullstolen. Ute på verandan förbannade hon hemtjänsten men somnade snart. Efter en stund kom S.Katten och hoppade upp i hennes knä, hon vaknade och gladde sig, men somnade snart om. Nu sover de båda.

Har gått med i demensförbundet och fick mina första medlemstidningar och en bok därifrån i dag. Måste nog läsas i smyg.
Jag trodde väl inte att det skulle vimla av ”dementa bloggar”, men det finns ännu färre än jag förväntade mig. Inga av dem handlar om hur det är att sköta äldre personer med demens. Kanske för att den generationen inte rör sig så mycket i bloggoversum. Amerikanska fora finns ju, men nog skulle det behövas minst ett svenskt.

Planeringsmöte på måndag eftermiddag.
Det vore en överdrift att säga att jag är glad, men det känns gott att ha fått all den här hjälpen. Att se det vackra och uppskatta det är ett steg i rätt riktning. Att kunna sitta på verandan och känna dofterna och titta ut över den impressionistiska (visst låter det bättre än ovårdade) trädgården.

Här blev det en lång paus eftersom Lotta kom med ett bäcken, varefter vi fikade. Ett trevligt långt fika med S.Katten stadigt planterad i Lauras knä. Men det blev tydligen för varmt i knäet, han hoppade ned och lade sig under bordet. Där låg han bara till Laura blev orolig, när hon vred sig i underliga ställningar och bara vågade viska, då hoppade han upp i hennes knä igen. Till min förvåning stod han ut med att bli hållen som i ett skruvstäd i säkert tio minuter innan mor började återvända till ett mer normalt tillstånd. Vad nu normalt är.

ALLT DU GÖR FÅR GULDKANT


sa' mor till mig, när jag satt hos henne i natt (mellan 1:40 0ch 2:30). Jag blir så rörd, när jag märker hur mycket som trots allt finns kvar av min rara och omtänksamma mamma. Den stunden jag satt hos henne hann hon med många gullunge och talade om hur mycket hon älskar mig och så försäkrade hon sig om att jag satt bekvämt. Det var bara de första minuterna som hon hade tvångstankar.
Jag hade svårt att somna när jag kom tillbaka till sängen, och jag undrar om inte också mor låg vaken. Jag var inne hos henne när hon hostade för att ge henne en rondskål att spotta i.
När jag sitter och tittar på min älskade mamma, som ser ut att sova, men inte gör det, undrar jag vad hon tänkte alla gånger hon under min barndom satt hos mig.
Jag minns ett sportlov när vi var i fjällen, och jag var ruskigt förkyld. En eftermiddag när jag vaknade efter att ha sovit middag, satt hon bredvid sängen och tittade på mig, sa' att nu rosslade du inte så mycket, jag tror nog att febern har släppt. Jag minns barndomens trygghet när någon satt bredvid sängen.


Nu sover hon fortfarande, och jag hoppas att hon gör så när rehab kommer med sängen, och de andra prylarna. Men jag kan tänka mig att det inte kommer att bli helt ljudlöst.