fredag 28 februari 2014

TVÅ ODUGLIGA TJEJER


nattar mor. Jag hör deras oengagerade kommentarer och blir irriterad — vilket inte är något mot vad jag blir, när jag kommer in för att säga godnatt. Laura ligger med huvudet på grinden, visserligen med en tunn kudde emellan huvudet och sängen, men vad hjälper det. Och hur känns det när kudden åker i golvet, eller mor flyttar på huvudet.
Det gör så ont vid knäet, säger mor — jag tittar efter, och ser att tubförbandet, som ska hålla en del omläggningar på plats, ligger som en ring under knäet och kniper åt ordentligt. Jag får klippa bort det. När jag vikt ihop och plockat upp är jag mer ledsen än arg. Hur har de vårdtagare som inte har någon anhörig som städar efter hemtjänsten och som inte orkar dra och slita i draglakanet så att patienten kommer på rätt plats i sängen.
Morgonen var förresten inte mycket bättre den. När mor högljutt säger att de gör henne illa, svarar en av dem nonchalant och näbbigt, "nehej då, vi hjälper dig bara". Så fortsätter de att tala ned till mor ända tills jag går in och sätter mig i salen. Det får mig att förstå att de trots allt inser att de inte beter sig som de borde, eftersom de alltid ändrar attityd när jag kommer i närheten.
 
(D)uschdag, jag ber en stilla bön att det ska komma bra tjejer för att hjälpa oss.

måndag 24 februari 2014

JUST SOM JAG SKULLE

till att diska, upptäckte jag att det var stopp i avloppet, och Laura meddelade att hon var död. Fast jag talade om att hon, tack och lov, inte var död, hävdade hon bestämt att hon var det. Förmodligen var hon trött och ruggig, och somnade så småningom i sin stol.
 Inte 17 hjälpte det att skriva en lapp, och be att de skulle ta med sig blöjorna till soptunnan, den var väl för diskret kan jag tro — det behövs förmodligen plakat. Ändå funderar jag på att skriva ännu en lapp — jag har tvättat det supersnuskiga handfatet, eftersom jag insåg att ingen annan skulle göra det — och jag tänkte be dem att inte låta det gro igen, igen.
 Nu ska jag ta med mig disken in på toa och diska.

söndag 23 februari 2014

"NEJ INTE VATTEN I VATTEN


jag vill ha vatten i vatten", Laura var rätt förvirrad när hon vaknade, hon sa att jag varit där och sagt att jag skulle slå henne över ögonen. Hon fick vatten att dricka, men bad hela tiden om vatten. Att vända henne var snudd på omöjligt eftersom hon likt en drunknande, klamrade sig fast vid mig.
 
Två sansade tjejer hjälper mor upp, allt går så mycket bättre när tjejerna inte är för snabba i vändningarna, och talar i, vad vi gamlingar benämner, vanlig samtalston utan alltför många klyschor.
 
Vi är nog lite avslagna båda två, vi bara sitter  ibland tittar vi på varandra och småler.

fredag 21 februari 2014

LÄSKUNNIGHETEN

tycks det inte vara mycket bevänt med hos vår hemsökelsepersonal.  Jag hittade nyss en påse med en bajsig blöja!

DET BLEV INTE SÅ MYCKET VILA


under middagsvilan. Laura var ledsen, hon kände sig allmänt ledsen och eländig. Jag satt hos henne ända tills jag blev tvungen att ägna mig åt middagsmaten. Då hade hon hämtat sig och tyckte att jag skulle laga mat eftersom hon var hungrig.
Stor del av vilan gick åt till att förklara att jag inte kunde hjälpa henne att gå på toa.
Nu har vi ätit och mor beskriver hur man bakar en sockerkaka, vilket går till så att hon upprepar ett telefonnummer hon hade för 40 år sedan, och visar med händerna var de olika siffrorna kommer in.
Båda ser vi fram emot att få lägga oss.

VI VAKNADE UNGEFÄR SAMTIDIGT


mor och jag. Det var tidigare än vanligt för mors del, och alldeles för sent för mig, som hade en del att göra. Men när jag hörde att mor låg och sjöng för sig själv, brydde jag mig inte om att gå in till henne. Jag hoppades att hon skulle somna om, men det gjorde hon inte. Så jag gjorde bara vad som var absolut nödvändigt innan jag gick in till Laura, som var på gott humör och var mitt i en konversation med en av katterna.
Det är inte lätt att vända på en person som är stel som en pinne, och dessutom har fruktansvärt ont i hela kroppen. För det mesta går det bra om jag talar om i förväg att det kommer att göra mycket ont — så ock i dag, "det kan inte hjälpas, drag på du", säger mor.
Men så kommer Liam, visserligen tillsammans med Gittan, men det hjälpte inte — Lauras humör störtdök. Tyvärr var det Liam som duschade mor, medan Gittan gjorde i ordning sängen. 
Finns det någon som vill bli duschad av en person som man tycker illa om? Nej, jag tror inte det. I synnerhet om personen är både stöddig och servil.
Sköterskan kom för att se till några sår, innan hon gick kom hon ut i köket för att presentera den nya sköterskan. Jag gläder mig åt att vi ska få en annan sköterska — men inte ens jag är så ohövlig att jag sa det.
När tjänstarna gått och jag rullat ut mor i köket, säger jag något om att hon ska få kaffe och vi kan ha det skönt.
"Är det riktigt, riktig säkert det?", fråga Laura.
Jag talar om att alla har gått, och att vi är ensamma och kan göra vad vi vill.
"Å, så skönt", säger mor.
Det tar inte lång stund förrän allt är frid och fröjd.

torsdag 20 februari 2014

"FÖRBRUKADE?"


Jag hör frågetecknet, när Liam får texten uppläst för sig — för han klarade inte av min skrivstil — det var uppenbarligen ett nytt ord för honom. Jag har dragit mig i det längsta, för att sätta upp en lapp, men jag står inte ut med blöjaromen som så ofta lägrar sig över Lauras sovrum, så nu satte jag upp en lapp på ytterdörren där jag uppmanar tjänstarna att ALLTID ta med sig förbrukade blöjor till soptunnan. Ingenting är självklart i dessa kretsar har jag förstått.
Jag kan ju inte gärna ge mig till att skriva lappar om allt de försummar, kanske kan jag byta ut en lapp i månaden — då skulle jag byta ut blöjlappen mot en som ber dem fylla i avföringslistan, om en månad. Den kan jag sedan byta mot en som uppmanar dem att vika ihop filtarna, och den byter jag  mot...  Det fattas som synes inte material till lappar.
 
"Vill du läsa tidningen?" frågade jag mor efter frukosten.
"Nej tack, jag har så mycket intressant här i mina böcker", svarar mor, och tittar ned i sitt tomma knä.

tisdag 18 februari 2014

LAURA SOV LÄNGE


och vill ligga kvar och dra sig en stund, innan vi börjar dagen. Hon har ovanligt ont i hela kroppen, så jag suckar djupt när jag ser att det är Liam som kliver ur bilen. Med sig har han Sanna, som är bra — när hon arbetar ihop med någon av de bra tjejerna. 
Laura värjer sig, på det sätt hon kan värja sig — genom att ta tag i deras händer och envist hålla emot. Hon är otroligt stark i händerna, så från hennes sida sett är det en effektiv metod, och morgontoaletten tar lång tid.
Jag har tänkt på hennes sätt att ta tag i närmaste person, oftast tror jag inte att hon avser att nypas, även om personalen kallar det så. Det kan göra ont, det vet jag, och några gånger är det säkert avsikten — "varför får inte jag göra er illa, när ni gör mig illa?" Men det är hennes enda sätt att säga emot, när ingen lyssnar på henne. Ibland har jag undrat om det har med hennes mycket dåliga balans att göra, eftersom hon är rädd för att ramla ur sängen när de vänder på henne och flyttar henne till hissen — då är det naturligt att man hugger tag i vad man kan. Ibland är det en person, och andra gånger en filt eller någons kläder.
 
Det talas och skrivs mycket om den usla åldringsvården, just nu. Jag är den första att hålla med om att den är under all kritik, och att det behövs mer resurser. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur hemtjänsten kan fungera väl på några ställen. Det finns uppenbarligen chefer som klarar av att planera verksamheten med de små medlen de har. Vilket inte är något skäl till att inte omgående skjuta till medel till all åldringsvård.
Och det är inte pengar som behövs för att få personalen att sluta tala småbarnsspråk, eller att lära dem att vika ihop en filt och plocka upp kläder från golvet.

KLOCKAN SJU HAR JAG


förberett det mesta för dagen och bestämmer jag mig för att uppskjuta inköpen till morgondagen. Tänker passa på att ta en tupplur innan mor vaknar, just då ropar hon och är mycket bekymrad över hur hon ska komma till arbetet. Det är nätt och jämt att hon tror mig när jag berättar att hon är pensionär och kan ligga och dra sig så länge hon vill.
Jag slocknade som en klubbad gris, och har inte någon aning om, huruvida hon ropat på mig eller ej. När jag kommer in till henne ett par timmar senare, ligger täcket på golvet och Laura är klarvaken.
Morgonbestyren  avlöper relativt väl, även om mor kommer med sarkastiska anmärkningar, som jag tror går tjänstarna förbi — och det är kanske lika bra det. När jag kommer för att hämta henne, och säger att vi ska ut i köket och äta frukost, tittar hon menande på tjänstarna och säger: "ja, bara det gås". Det gås, tämligen snart och vi har en trevlig frukost i solen.
 
Jag hade bara sovit ett par timmar när mor ropade, hon ville ha hjälp att komma upp, och åka till stationen. Det hjälpte inte vad jag än sa, hon skulle till stationen, hon hade nyss talat med dem och lovat att komma, och jag var rysligt okamratlig som inte gjorde vad hon sa. 
Det dröjde mycket lång tid innan någon av oss somnade.

måndag 17 februari 2014

"TÄNKBART,


det är ett vackert ord", säger Laura, efter att ha suttit tyst en bra stund. Det är tvära kast mellan olika grader av närvaro och sinnesstämningar. Vi talar om vackra ord och uttryck tills det är dags för middagsvilan. Varför hör man inte "det tål att tänka på", lika ofta nu som förr.
Jag går in till mor så snart tjänstarna gått, talar om att jag ska laga soppa till middag, och att jag har bröd i ugnen. Laura blir glad och ser fram emot måltiden.
Jag hinner inte ens ut i köket förrän mor ropar — hon ville bara förhöra sig om hur jag tillagar soppan. När jag säger att den står på spisen, ber hon om ursäkt för att hon störde mig och uppmanar mig att skynda tillbaka till soppan, så att den inte bränner vid.
Både soppa och bröd slinker ned utan problem, får till och med servera lite mer soppa. När efterrätten är uppäten och jag ska till att diska, undrar Laura om hon inte kan få lite efterrätt.
 
Dagens glada överraskning är att Sigrid avlägsnat tandkrämen från golvet. Präktiga och beskäftiga Sigrid som alltid får mor på dåligt humör.

söndag 16 februari 2014

"EN FJÄRDEDEL ÄR EN KVART

det borde de ha tagit hänsyn till innan de tog livet av honom." 
Laura är frånvarande långa stunder, svarar inte alltid på tilltal och vill inte äta. Hon avböjde även något att dricka, eftersom hon kunde drunkna om hon drack.
"Jag har nyss förstört en vindruta för jag propsade på att komma in", säger hon. 
Hinner inte ens skriva färdig ovanstående, förrän mor vaknar upp från en lur. Nu är blicken klar och leendet det gamla välbekanta — visste jag inte bättre, skulle jag tro att allt var som förr i världen.

Någon som skulle vilja ha golv och väggar stänkmålade? Jag kan förmedla en kontakt. Jag kan tänka mig att det skulle bli ännu piffigare med om tandkrämen vore flerfärgad.

fredag 14 februari 2014

DET ÄR JU VÄNLIGA VECKAN

så jag har avstått från mina vanliga indignerade pip — men tyvärr hade jag rätt i min förmodan att det inte finns så mycket positivt att skriva om.
Laura envisa med att jag ska skjutsa hem henne — jag berättar att vi är hemma, och det tycker hon låter bra. Men det tar bara några minuter, så föreslår hon åter, att vi ska åka hem.
Vi väntar, och vi väntar på nattningen, Laura sjunger Staffan var en stalledräng. Efter att ha sjungit den ett antal gånger, med många kreativa variationer, säger hon plötsligt, "usch, så otäckt". Naturligtvis frågar jag vad som är så otäckt, "jo, att vattna sina fålar och sedan dö".
Mina avledningsförsök lyckas, och efter en timmes väntan kommer tjejerna. Inom en halvtimme, sover vi båda två.


Det snällaste jag kan säga i dag, är nog att jag beundrar tjänstarna för deras kreativitet — sätten att drapera textilier tycks oändliga.

tisdag 11 februari 2014

LAURA GÖR SITT BÄSTA

för att göra ett hål på sina byxor. När jag inte vill ge henne en kniv, försöker hon bita hål på dem.
Jag är tom i huvudet, försöker, utan att lyckas, komma på ett lämpligt samtalsämne för att få henne att tänka på något annat.
På sista tiden har hon blivit mer misstänksam, viskar om tjuvar som stjäl våra saker om natten. Det senaste året har hon förskonats från den sortens tankar.
Om en stund kommer Liam och en menlös tjej för att natta henne, jag misstänker att det kan bli en stökig historia, eftersom hon redan är rastlös och lättretlig, och takt är inte tjänstarnas starka sida.

Upptäcker just nu, att jag inte publicerade ovanstående text i går, som jag var övertygad om att jag hade gjort. Trodde dessutom att jag berättade om nattningen, men det var tydligen något jag bara tänkte. 
Undrar när den dagen kommer då man kopplar datorn till hjärnan, och bara behöver tänka vad vi vill ha på pränt. Med tanke på alla mina elaka tankar, hoppas jag att det inte händer under min livstid.
Just nu vill mor ha kontakt med barnavårdsnämnden i Skåne, för den ligger ju bara tvärs över vägen. Jag hävdar att det är en aning längre än så, och Laura vänder sig till en osynlig vän, på andra sidan bordet, för att få reda på sanningen. Hennes samtal låter som vilket normalt telefonsamtal som helst — jag hör bara mors artiga och intresserade svar, och ser hennes engagerade blick som hon håller fäst på sin vän.
Jag är rädd för att hon har långtråkigt.

lördag 8 februari 2014

ALLA DESSA GODA FÖRESATSER

de smälter bort snabbare än en decemberlöning.
 Det är ju inte så att jag saknar sysselsättning, och varje dag avser jag att ta itu med de viktigaste, under middagsvilan. Men när vilan är över har jag i bästa fall middagsmaten färdig — städning, brevskrivning, bloggeri, räkningar och 73 andra ting förs över till morgondagens mentala att-göra-lista. 
Jag som bara tänkt sitta ned tills teet är urdrucket, upptäcker att medan jag läst, slumrat eller bara stirrat prick så har tiden skenat och hemtjänstarna kommer snart.

torsdag 6 februari 2014

"VI VILL JU BARA HJÄLPA DIG,

vi gör vårt bästa", sa Liam med sin allra oljigaste röst, när Laura klagade över att de gjorde henne illa.
"Det tror jag inte ett ögonblick", svarade hon.
 Tandkrämen är avlägsnad ur Lauras hår, filtarna hopvikna och handdukarna upplockade, vi har ätit frukost utan några problem och mor är inne på sitt andra glas med nypressad apelsinjuice. Vi diskuterar vad vi ska ha till middag, Laura bestämmer sig för en risrätt.

Tjejen som brukar tilltala Laura med hon, "nu ska hon få lägga sig", har övergått till att säga "nu ska mor få lägga sig". Det fick Laura att fräsa, "jag är väl inte din mor". Nu tror jag inte för ett ögonblick att det avhåller henne från att fortsätta med ohyfsade tilltal.
kanske var det tilltalet, eller bara jäntan i största allmänhet, som fick mor att härskna till. Hon var på gott humör ända tills tjejerna som skulle hjälpa henne kom. 

tisdag 4 februari 2014

"DE HÄR TRE SAKERNA


har jag att välja på", säger Laura och håller fram sina händer. Sedan ber hon mig läsa vad som står där, när jag säger att jag inte ser vad det står, läser hon innantill "det står att jag har tre tjänster, friskt vågat, och ta itu med uppgifterna". 
Vi har haft en bra dag, även om Lauras konversation snabbt blir obegriplig, om jag inte orkar styra den.
 
Med en usel och en bra tjänstare, blev läggningen till vilan inte enkel, eftersom den usla tjejen fick mor att resa ragg. Mor grät sedan tjejerna gått, mest av vanmakt, tror jag. Att inte kunna bestämma över sin tillvaro, att inte kunna uttrycka vad man vill — nog kan man gråta för mindre.
 
Två bra tjejer hjälpte mor upp, allt var frid och fröjd. Tjänstarna och jag konstaterade att täcket är svårhanterligt, de små kulorna klumpar ihop sig, och det är nästan lögn att få dem jämt fördelade i täcket. Dessutom är det så stort och otympligt att det är en veritabel brottningsmatch att få in det i ett vanligt påslakan.

I MORSE TOG DET EN STUND

att övertyga Laura om att hon inte är till besvär. Hon tog upp ämnet, när jag sa att jag skulle ringa efter hjälp. När jag förklarade att det är flickornas yrke att hjälpa till, något de har lön för, och inte beror på någon inneboende godhet, blev hon lättad. 
Morgonens flickor hörde definitivt inte till dem som uppvisar någon godhet, och Laura var mycket irriterad, men inte särskilt besvärlig. 
Och jag blir oerhört irriterad varje dag, när de frågar var(t!) det gör ont. Även om de inte begriper sjukdomens art, kunde man tycka att de kunde lägga Lauras svar på minnet — för det är detsamma varje dag.
Hur i all världen har de lyckats kleta tandkräm mitt bak på Lauras tröja.
Det skulle se trist ut, om jag flyttade undan alla möbler i salen, men skulle förmodligen vara enda sättet att förhindra att sittmöblerna blir avstjälpningsplatser.




tre dagar i rad


måndag 3 februari 2014

EFTER MÅNGA VAKNA TIMMAR

på morgonkulan, trodde jag att mor somnat, men när jag smög mig in låg hon vaken och huttrade utan täcke.  
När hon väl somnade sov hon längre än vanligt. Två bra tjejer kom och hjälpte, en mycket uppspelt Laura, med morgontoaletten. De hade de inte lätt, så snart de drog på mor tröjan, drog hon av den. Tandborsten fäktades hon med, så vi lät munhygienen vara, och skyndade oss ut i köket till det väntande kaffet.
Laura var vaken och pigg ända fram till middagsvilan, men väl i sängen somnade hon omgående.

söndag 2 februari 2014

"HÄR ÄR FYRA ELLER FEM TRAPPHALSAR"

säger mor, och räcker mig en flik av överkastet, när jag kommer in efter middagsvilan. Det vill säga, jag kommer in när tjänstarna borde vara här, efter vilan — det tar ytterligare 50 minuter innan de kommer.
Det var Liam och Sanna som hjälpte mor i säng, vilket betydde att det inte blev så mycket vila. Inte nog med att de kom 45 minuter för sent, sedan behövde de lika lång tid för att byta på mor och lägga henne. 
Jag vet inte om jag ska gråta eller svära, så jag gör båda delarna, men först får jag ägna en bra stund åt mor. Sen gäller det att ha maten så mycket förberedd som möjligt till halv fem — ifall de skulle komma i tid. Laura blir både otålig och hungrig, när de aldrig kommer, jag gör en macka åt henne.
Laura blir inte på bättre humör när det visar sig att det är Sigrid som ska hjälpa henne upp — och Teresa, som var här i morse. Hon har väl haft ledigt några timmar, och får jobba kväll. Det är inte klokt i ett jobb som är så ansträngande som deras.
Som vanligt blir jag både förvånad och arg, när jag hör hur de börjar argumentera med Laura. De har båda arbetat så länge inom vården att de borde veta att man inte kan låta sårad och säga att de bara vill henne väl, när hon anklagar dem för att skära av henne armarna.
 
När mor väl får sin mat har vi en trevlig kväll — en lååååång kväll, eftersom vi får vänta över en timme på tjänstarna. 
Laura blir filosofisk, och lyckas för det mesta behålla tråden  hon citerar Gullberg, och fastnar för raden "dock är jag överbringare av bud från själ till själ". Vi talar om våra skyldigheter till nästan — och det svåra i att förlåta sin nästa. Vi talar om erfarenheter livet skänkt oss, och varifrån och varthän. Laura är harmonisk och glad, upprepar hur trevligt hon tycker att vi har det, och uttrycker sin tacksamhet över att vi får vara tillsammans.

"VAD BETYDER DET?"


Det frågar Liam rätt ofta, eftersom han och Laura inte talar samma språk. 
"Det får du slå upp", svarade Laura, och det är bara att hoppas att han tar reda på vad majestätsbrott betyder. 
Mor är nästan alltid upprörd sedan Liam varit här — och jag hörde från min plats i köket att hon inte var lätt att ha att göra med medan han var här, i får kväll. 
"Jag önskar dig en god natt", sa han när han gick.
"Det önskar jag inte dig", fick han till svar.
När min vänliga och artiga mor, säger sådant, då är hon arg. Hon är så hårt drillad sedan barnsben, att artighetsfraserna i vanliga fall, bara rinner ur henne.
Det tog en bra stund innan hon kom till ro, och täcket hann fara ned på golvet några gånger. Sista gången hon ropade på mig, ville hon diskutera garaget och hur vi skulle planera trädgården. Jag lyckades övertyga henne om att det var bättre att vi sparade det till frukosten, när det var ljust ute.
 
Morgonbestyren gick bra, Laura var lite avvaktande till att börja med, och irriterad på Teresas gälla röst, men tinade snart upp. Micke, som inte varit här på länge, är lågmäld och vänlig, något som vi båda uppskattar. Dessutom frågar han, när han är osäker på hur något ska vara — tänk om fler gjorde det.

lördag 1 februari 2014

SÅDANT HÄR

gör mig så trött!



 långbyxor
 tröja


 den tomma asken, har stått där
i minst två veckor — och hårborsten
har nog legat där i en dryg vecka
senare på dagen hade någon plockat
med lådorna, men inte orkat slänga
den tomma asken eller plocka upp
hårborsten