torsdag 31 oktober 2013

LONE BLEV LEDSEN


när jag sa åt henne att det inte är bekvämt att ligga med huvudet på grinden. Det skulle jag också ha blivit, och det mest för att jag skulle ha tyckt att det var pinsamt att göra en sådan tabbe. Förhoppningsvis gör det att hon tänker efter om patienten ligger bekvämt i fortsättningen — och förhoppningsvis ska jag inte behöva vara den elaka kärringen som påpekar den sortens självklarheter i fortsättningen. 
 
Laura har ännu inte vant sig vid normaltiden — hon somnar i sin stol före klockan sju (och det gör nästan jag också). Jag har inte bett om tidigare nattning, eftersom jag tänkt att vi båda långsamt ska vänja oss vid nytiden.  

onsdag 30 oktober 2013

BEFOGAD FRUKTAN


  Så var det slut på de bra tjejerna — två tjänstare står och drar i dörren, utan att komma på den ljusa idén att ringa på dörrklockan!
Jag hör hur mor kvider när de lägger henne, och när jag kommer in ligger Laura med grinden som huvudkudde! Jag ta'r ett djupt andetag och brygger gott te, som en gäst just medförde, och känner hur jag närmar mig en slags  inre balans. Det är ju så här det är, och så här det kommer att förbli, jag måste lära mig att acceptera det.
S.Katten kom nyss in och gick raka vägen till mors säng — så jag tror att båda har det bra nu.

"JAG HAR INGA ANDRA MINNEN

 än de som ramlar över mig", konstaterar Laura. Och än en gång får jag anledning att fundera över hur minnet fungerar — eller inte fungerar.  Varför ramlar ett minne plötsligt över oss, och varför minns man inte en del saker, medan minnen man gott kan vara utan, sitter som berget.
På sistone tycker jag mig ha sett ett mönster i vilka tjänstare som kommer hit. Ofta är det en tjänstare som kommer flera gånger i rad  vilket är jättebra när det är en bra person, och en prövning när det inte är det. Nu har vi haft bra tjejer här, fyra gånger i rad — hur länge varar den lyckan?


Det kom en laddning med blöjor i dag. Eftersom jag bett dem att inte beställa så många kartonger varje gång, ligger det snubblande nära att misstänka att sköterskan gör det på pin kiv. De påstod en gång att de alltid beställer så här mycket åt alla, men jag har en väninna som till slut fick köpa blöjor, för att hennes mamma skulle få några. Och hur i all världen skulle man förvara de här fem kartongerna om man bodde i en etta! Tur att jag har uthus, men jag misstänker att mössen tycker att blöjor är ett prima byggmaterial.

tisdag 29 oktober 2013

SYMASKINEN


kom till användning i morse, eftersom Laura lyckats slita upp ena sidsömmen på påslakanet. Tur att det bara var sömmen!
 
Det finns dagar då jag inte orkar torka upp kaffet som mor hällt i handen för vidarebefordran till munnen, eller den mat hon spottar ut, när hon tuggat den till en vällings konsistens. Hon tuggar maten föredömligt väl — om hon bara svalde den sedan, vore det bra. För att slippa det extraarbetet, ställer jag maten utom räckhåll och portionerar ut den. Det vore naturligtvis mycket bättre om jag läte henne äta själv — somliga dagar funkar det, men de andra dagarna har jag svårt att inte visa min irritation över hennes bordskick, och då intalar jag mig att det är bast att jag sköter matningen.
 
"Do the best  you'll have the best", säger Laura. Ja, jag försöker.

måndag 28 oktober 2013

"ALLTID?"


Laura låter enormt förvånad, när jag påpekar att hon ska svälja maten.
Jag förvånas dagligen över, hur somligt sitter som berget i Lauras hjärna, medan annat trillat bort. Hennes förmåga att dra slutsatser, trodde jag var förlorad sedan länge, men i morse frågade hon en tjänstare om hon sprungit eftersom hon var så anfådd. (Ja, hon hade sprungit från bilen).
När jag serverade kaffet sa jag "varma rekan", och genast fyllde hon i med "det inte vara". Men strax därpå, hade hon inte en aning om att hon skulle svälja maten.
Jag kan skala och skära bort sådant som är hårdtuggat, och skära maten i bitar — även om det inte ser så värst aptitligt ut — men jag kan inte tvinga en människa att svälja.

söndag 27 oktober 2013

MOR FICK EN EXTRA TIMMES SÖMN


i morse, hon var trött, och eftersom, vi fick en morgontimme till skänks och jag inte behövde ta någon hänsyn till tjänstarnas känslor, lät jag mor sova ända till S.Katten väckte henne.
Medan hon sov flyttade jag ett överblivet bord — ett bord jag snavat över i flera månader nu eftersom jag såg mig nödsakad att avlägsna det från salen för att inte hemsökelsepersonalen ska lägga filtar, kläder, blöjor, begagnat material och våta tvättfat på det!
Skaffade mig lite extra arbete när jag flyttade en monstera som med en av sina bläckfiskarmar grabbade tag i en aloe, som den blivit kompis med, och inte ville skiljas från. Nu behöver aloen en hel kruka, kanske hinner jag plantera om den under middagsvilan.
Som alltid när Laura får sova ut, har hon varit på gott humör — vi samtalar om allt mellan himmel och jord, inte alltid så sammanhängande. Men mitt i ett nonsensamtal, kan det glimra till och mors kommentarer och frågor förefaller helt vettiga.

lördag 26 oktober 2013

"INTE BITAS,


då får vi ont", jollrar Sigrid.
"Å, säger du det", svarar Laura. Vore Sigrid mer känslig för tonfall, skulle hon inse att man ska behandla vuxna människor som vuxna människor — även om de bits. För övrig är även jag frestad att bita Sigrid. Dessutom vet jag att mor bara nyps, eller grabbar tag i någon, när de gör henne illa. Såvitt jag vet har hon inte bitit någon tidigare, men jag utgår ifrån att hon tolkade hjälpen, som att någon gjorde henne illa.
 
Det nya tunga täcket är fantastiskt  det känns nästan mirakulöst att något så enkelt som ett täcke har gett Laura så mycket lugnare nätter. När jag insåg att hon inte försökte riva sönder täcket, plockade jag fram ett påslakan. Det innebär nästan daglig lakanstvätt, eftersom sängen är genomvåt varje morgon, men det är mycket skönare mot huden än täckets gummiartade hölje.
Så nu ska jag mangla några lakan innan jag serverar yoghurt.

GOLVDEKORATION

och uppenbarligen avsedd att vara permanent, för den är drygt en vecka gammal nu. Kanske var tandborstmuggen och spottkoppen, båda med vatten i, som stod mitt på golvet, en del av installationen. Men eftersom jag inte skulle uppskatta att snava på dem under mina nattliga besök hos mor, så avlägsnade jag dessa.

fredag 25 oktober 2013

"DET ÄR INTE ALLA SOM ÄR TVILLINGPARTIKLAR",


säger mor, och jag håller med — för det inser ju jag också, även om jag inte har en aning om vad mor menar.
  
Jag stängde av vår uppfart häromdagen — den är full av gropar som markerar var tjänstarna växlat ned. Eftersom jag inte tycker att jag kan ge mig till att ge dem alla körlektioner, så är det enklast att stänga av vägen. Så nu parkerar de vid brevlådan, och på grannens gräsmatta — jag är inte så säker på att det uppskattas, i synnerhet inte när hösten blir ännu våtare, och gräsmattan mjukare. Kanske får jag gå in och tala med grannen, tycker att jag är tillräckligt mycket satkärring, utan att jag ska behöva påpeka att det finns massor med plats bredvid gräsmattan.
 
När Liam nyss knölade ihop glid- och draglakan, kunde jag inte avhålla mig från att påpeka att det inte såg särskilt prydligt ut. Fast jag har sett honom göra samma manöver varje gång han är här, låtsades han som han hela tiden hade avsett att vika ihop det snyggare, innan han lade undan lakanen.
 
Mor har haft en rätt så bra dag, hon sov en stump i stolen efter frukosten, men har sedan varit rätt pigg — och närvarande. Det vill säga, närvarograden beror till stor del på hur mycket jag orkar aktivera henne — vilket inte alltid är så enkelt när hjärnan känns som ett vältuggat tuggummi.

"SÅ FORT JAG KOMMER I NÄRHETEN AV DIG


gör det ont", svarar Laura när Liam frågar vart (sic) det gör ont.
Det var i går kväll, tack och lov fick vi en av de bästa, till duschen i dag.
 
Just nu påminner jag Laura, var och varannan minut, att hon både ska tugga och svälja det hon har i munnen. 

torsdag 24 oktober 2013

KALLA VINDAR

sveper kring fotknölarna. Visserligen är vårt hus rätt dragigt — men inte dragigt. Mina misstankar besannas — de små liven låter ytterdörren stå vidöppen, när de kommer för att hjälpa mor ur sängen.
Inomhus tycker jag att tio eller kanske elva grader är för kallt. Ute däremot känns det ljummet, så jag har passat på att syresätta mig, och suttit på verandan. Alla ambitiösa planer, för hus och trädgård, har jag tryckt ned i skorna, och dragit plösen över. 
Jag har inte ens avlägsnat fotspåren, någon lämnat, i salen. Det ser ut som någon trampat i vit målarfärg innan de klivit in här, och märkliga bylten av filtar och draglakan ligger som stenbumlingar, lite varstans.

tisdag 22 oktober 2013

"KLAR SOM EN OKTOBERDAG"


säger mor. I själva verket är det grått och vått, och vi har nyss talat om busväder vi upplevt fordomdags.
"Katter är rara djur
ska smekas i moll och dur", 
skaldar Laura vidare — och det kan jag ju hålla med om. Det är gott att ha tillgång till en kramtålig katt.
Våra måltider är utdragna historier, och Lauras mat blir föredömligt vältuggat — det tar henne närmare fem minuter att tugga, och i bästa fall svälja, en frimärksstor smörgåsbit. Vi kan nog anses tillhöra SLOW-rörelsen.
Kasten är snabba och tvära, mellan en relativ klarhet, och förmåga att diskutera  och nonsenssamtal, ibland bara upprepade ord eller meningar:
"fru rullgardin och fru chiffonjé, fru rullgardin och fru chiffonjé, fru rullgardin och fru chiffonjé...."

måndag 21 oktober 2013

EGENTLIGEN VILL JAG GÅ UPP


och gå, men jag vet att jag inte orkar det", sa mor i morse. Hon var trött och stannade i sängen, men sov inte. När jag redogjorde för en tidningsartikel, om hur man i en skola, aktivt arbetat med jämnställdhet vilket haft till resultat att pojkarna höjt sina betyg — och flickorna vågar hävda sin åsikt mer än tidigare, blev hon mycket intresserad och vi talade inlärning en lång stund.
 
På sistone har Laura åter börjat visa tecken på misstänksamhet — inte lika mycket som senast, för mer än ett år sedan, men hon viskar att jag ska se upp, och talar om de, eller damen, som vill henne illa.
Måltiderna är ibland en prövning.

fredag 18 oktober 2013

ATT BLANDA MEDICINEN


i maten, är nog bra — men det förutsätter att maten äts upp. Eftersom jag aldrig vet i förväg om Laura tänker svälja sin mat, så får jag nog ge medicinen separat i fortsättningen. Jag får ta undan en liten skål med maten som jag blandar med pulvret, då vet jag åtminstone om hon inte får i sig medicinen.
 
Jag påminner Laura om en språkresa, som hon och jag ledde till England, för oändligt många år sedan. En hel del minns hon, men inte alltid sådant jag tror att hon skulle minnas — som när vi balanserade på en smal list, säkert tio meter över altaret (och stengolvet), i en kyrka som vi besökte. Men hon kom ihåg ungdomarna som var med på resan, och skolan vi dagligen besökte.
 
Just nu har vi den bästa och den sämsta tjänstaren här, och om en stund kommer den pladdriga sköterskan, kan bara hoppas att Gittan har gott inflytande på de båda andra.                    
Nej, inte ens Gittan kan hejda sköterskan när hon väller fram. Mor var lite tagen av de skrattade "åt henne". Jag gör mitt bästa för att förklara att Ulla är en sladderkärring, som bara inte kan hålla mun  vad hon säger är av underordnat betydelse. Tack och lov, kunde jag leda in samtalet på andra pratkvarnar vi känt, och morgonen var glömd.

onsdag 16 oktober 2013

MAN SKA INTE


bemöta sina medmänniskor, som man själv vill bli bemött — man ska bemöta dem, som de vill bli bemötta! 
Det är mycket möjligt att tjänstarna vill bli gullade med, men jag är inte säker på att de skulle uppskatta att att man förringade deras intellektuella förmåga — i den mån det finns någon. Ändå är det precis vad de gör.
I går kväll när vi väntade på dem, diskuterade vi vackra ord, via medmänsklig kom vi in på moraliska frågor — och jag ser hur Laura blommar upp när hon kan föra ett samtal, av det här slaget, utan att tappa tråden.
Så kommer tjänstarna, snälla och rara, men inte mer, och på två minuter förvandlas Laura till en sturig tvååring, som vägrar att ta på sig nattkläderna.
Jag begär inte att de ska diskutera lyrik eller nationalekonomi  bara att de ska tala till henne som till en vuxen medmänniska. 
 
Det har varit en bra dag, förutom den vanliga middagsvilan har Laura varit uppe hela dagen. 
 
Hav tålamod, jag kommer att fortsätta att gnälla över infantiliseringen och deras bristande förmåga att plocka undan efter sig.

måndag 14 oktober 2013

DET BLEV INGEN HANDLING,


Laura var vaken och ville gärna ha frukost på sängen. Hon blev tröttare för varje tugga hon tog, och jag blev tvungen att påminna henne om att tugga. När jag frågade, sa hon att hon ville sova, hellre än att stiga upp. Så här är hela familjen församlad — katterna sover, mor sover och jag sover nästan.
Jag sprang fram och tillbaka, mellan salen och köket, för att få med mig både frukosten och tidningar. Inför sista turen sa jag att jag bara skulle hämta dryckerna, och mor säger: "då sitter du stilla sedan?"
Ibland skyndar jag, mot bättre vetande — bara för att det förenklar för mig, det får jag sluta med.   Och jag har ofta tänkt på att hemtjänstens tempo, många gånger är för högt, för en person som måste få gott om tid för att förstå vad som händer. 
 
Frågan är när jag ska handla i framtiden, om Laura kommer att vakna så här tidigt varje morgon.
_ _ _
Efter ett par timmar var Laura utvilad och redo att börja dagen. Jag lyssnar på tjänstarna, och deras tal  så olikt hur man talade för bara tjugo eller trettio år sedan  ett stackato bjäbbande, som Laura många gånger har svårt att uppfatta.
 
Nu har jag börjat hälla ut pulvret ur de kapslar som mor ibland hade svårt att svälja. Egentligen tror jag inte att hon hade svårt att svälja — men hon svalde dem inte. Inte förrän jag upprepat att hon skulle svälja dem hela, oändligt många gånger. Då plötsligt, när jag säger "du ska svälja dem hela" för tjugofemte gången, kunde hon låta mycket förvånad när hon sa "jasså". På apoteket kunde de varken råda eller avråda mig från att hälla ut pulvret på maten, så jag provade och det smakar uppenbarligen inte illa, för det slinker ned, utan problem.
Ibland uppvisar Laura samma förvåning med maten, hon tuggar och tuggar, och till slut påminner jag henne om att hon ska svälja — och hon bli så förvånad.
 
Jag funderade på att fara och handla när mor vilar middag, men det blir stressigt, och jag vet att jag blir rysligt grinig om tjejerna kommer så sent att jag inte hinner iväg. Kanske är det bättre att jag också sover middag.

"BARA DE INTE ÄR JOLMIGA",


säger mor när vi sitter med ett tänt ljus och kurar skymning, medan vi väntar på hjälp med nattning. Men det är ju de flesta. 
 
Gårdagen blev bra, Laura hade inga problem att hålla sig vaken ända till kvällen. Vädret var strålande och jag önskar verkligen att jag kunde ta med mor på en åktur, jag vet att hon skulle uppskatta det. Som det nu är, blir vi ju sittande på en plats hela dagen. Laura klagar aldrig, men jag kan tycka att det måste bli långtråkigt att inte få mer stimulans än jag kan ge henne.
 
Det råder ingen tvekan om att Laura är dement, men det finns stunder som hon förefaller mycket "odement". Särskilt på sistone har jag sett mycket av den mimik och de gester, som alltid varit så typiska för henne. I kombination med hennes säregna idiolekt, kan jag frestas att se vad som inte längre finns.
 
Jag tänker en hel del på vad Charlotte Roos säger om de äldres, även dementas, rätt att själva bestämma över sina liv. Hon är själv verksamhetschef, och vet följaktligen vad hon talat om när det gäller planering. Hon menar att om boendets rutiner kolliderar med de boendes önskningar, så får man ändra på organisationen. Jag är övertygad om att det för många är ett revolutionerande synsätt, till och med en omöjlighet. Idén om den väloljade institutionen med, för överheten, nigande styvstärkt personal, är nog ett djupt rotat ideal — särskilt hos dem man niger för.
 
Nu ska jag skriva en handlingslista, så att jag kan stå utanför Konsum när de öppnar. 

söndag 13 oktober 2013

BÅDE BESKÄFTIGA OCH JOLLRANDE


tjejer, är mer än vi båda står ut med. Naturligtvis kan jag inte med säkerhet hävda, att det är det som får Laura att stänga av yttervärlden, men jag har lagt märke till att hon hitintills aldrig gjort det, när det varit rediga tjejer här.
Både i natt och tidigt i morse var hon glad och närvarande. När tjejerna kommit en bit med morgontoaletten, förlorade de kontakten med Laura. Nu sover hon, och det är säkert bra att hon får sova tills hon vaknar av sig själv — då ska hon förhoppningsvis orka vara uppe några timmar.
 
Nu när Laura ligger så mycket som hon gör, har vi fått en pärm med vändschema, förutom avföringslista — men ingen av dem fylls i regelbundet, utom av mig.
_ _ _
Innan jag hann publicera det här, vaknade Laura, hungrig och på gott humör. Hon var ivrig att komma upp efter frukosten  något som i viss mån dämpades av Sigrids närvaro. Att hon inte stängde av helt, berodde nog på att Gittan, bäst av dem alla, var Sigrids partner.

lördag 12 oktober 2013

TROTS ATT LAURA

sov större delen av natten, sover hon fortfarande, så här sitter jag bredvid hennes säng. Jag var lite tveksam innan jag larmade strax efter tio, för jag märkte att hon somnat om, och förstod att hon nog inte var i skick att stiga upp. Men jag känner mig jagad av hemtjänsten, och tänkte att det var lika bra att de fick se hur trött hon är. De bytte på henne, men kunde inte göra mycket mer, eftersom hon sov så djupt.
Alldeles nyss vaknade hon till, men jag uppfattade inte vad hon sa, innan hon somnade om. Så jag har ägnat mig åt att snygga till — plockat bort filtar från bord, vikt ihop kläder, återbördat saker till deras rättmätiga platser och sopat golvet. Ovanligt lite att plocka undan i dag.
_ _ _
Nu har mor fått i sig lite kaffe, och några smörgåsbitar, men har somnat om.
En makalöst vacker dag, tänkte att jag skulle skynda mig till brevlådan, så får jag en liten dos höstluft.

fredag 11 oktober 2013

REDAN FÖRE KLOCKAN ELVA


försökte Laura kliva ur sängen. Medan vi väntade på tjejerna, diskuterade vi nobelpristagare i litteratur. Mor var ovanligt klar och mindes många av de äldre pristagarna, många fler än jag känner till.
Två bra tjejer skötte morgonbestyren, utan problem. De noterade att det finns en liten öppning på ett gammalt trycksår, och skulle tala med sköterskan. Jag sa åt dem att be sköterskan ringa innan hon kommer, så att jag inte missar henne. Jag har börjat lära mig att man aldrig kan säga något tillräckligt många gånger — om det blir framfört, är förstås en annan historia.
Just nu, ägnar sig Laura helhjärtat och koncentrerat åt dagens tidning.

JAG UNDRAR


hur mycket Laura egentligen har sovit i natt. Varje gång jag tittat in till henne, har hon varit vaken och täcket legat på golvet. Hon har pratat en hel del, men aldrig låtit orolig.
Klockan sju var hon vaken, men hade täcket på sig, var klar och glad, men tyckte det var skönt att få ligga kvar i sängen en stund.  
Nu ser det ut som hon somnat, förmodligen somnade hon först vid åttatiden. Tjänstarna kommer inte att bli glada om jag låter henne sova. Duschdag till råga på allt.
I går var hon ju uppe hela dagen, som vanligt — men sov nog en stump under middagsvilan. 
Efter middagen bad hon om papper och penna, och skrev något som såg ut som en matematisk formel, med en handstil som nära nog såg ut som hennes vanliga prydliga skrift.

onsdag 9 oktober 2013

REDAN KLOCKAN ÅTTA


var Laura vaken och ville gå upp. Klar i sin demens och tydlig i talet. 
När Liam och Fanny var färdig med henne var hon en aning förvirrad, men inte värre än jag kunde inleda ett samtal som drog henne ur förvirringen.
Jag tänkte att mor kanske skulle behöva återvända till sängen före klockan tre, när vi kom igång så tidigt — men det ville hon inte.
 
Det är förvånande hur en pytteliten chokladbit kan täcka stora delar av en persons händer och kläder i idisslat skick!
 
Jag läser "Delaktighet inom äldreomsorgen" av Charlotte Roos. En bok som tar upp problem som alla inom vården ofta möter. Frågor som borde diskuteras ofta av personal — boken är skriven på ett enkelt och lättbegripligt språk, ändå misströstar jag om dess möjlighet att ruska om dem som behöver ruskas om. Jag kan påpeka saker till jag blir blå i trynet, tjänstarna håller med om att så ska det naturligtvis vara — för att sedan gå på som vanligt i ullstrumporna.
 
Tjänstarna kommer en halvtimme för tidigt till middagsvilan — rena turen att jag var på övre våningen och råkade se att det stod en bil på tunet.
Sitter i solen på verandan.

JAG HÖR


att Laura rör sig, så jag smyger in till henne vid sjutiden.  Hon hostar och jag frågar om hon vill ändra ställning. Nej, hon ligger bra, och blir glad när hon hör att hon kan sova vidare, hon verkar klar och talar tydligt. Kanske blir det en vaken dag. 
Elisabeth föreslog att jag skulle minska på en av de mediciner som förmodligen gör henne trött. Förhoppningsvis ska det hjälpa.
Den enda nackdelen jag kan se med det tunga täcket, förutom att det är ohanterligt, är att det är väldigt varmt. Så här års, i vårt kalla hus, är det nog bra — men den varma årstiden blir det förmodligen för varmt.
 
Tjejerna som nattade mor framförde en fråga från "vår" sjuksköterska: vill jag att hon kontaktar mig. Jag kunde ju inte ge  mig till att vråla NEJ, så jag nöjde mig med att säga att jag för tillfället inte hade några frågor eller önskemål. Är det månne så, att med överhetens ögon på sig, måste de visa att de är omtänksamma och vill stötta mig?

tisdag 8 oktober 2013

LAURA ÄR MYCKET TRÖTT


hon vaknade inte ens när jag vände henne i morse, eller när tjejerna kom för att göra henne i ordning för dagen, några timmar senare.
Frukosten åt hon med god aptit halv tre, men somnade ibland mellan tuggorna.
I går var hon mycket piggare, och ville komma upp på eftermiddagen — det förefaller som hon behöver sova ett dygn efter att ha haft en vaken dag.

måndag 7 oktober 2013

VI HAR HAFT TUR,


för det har bara varit bra tjejer här de senaste dagarna när mor varit sängliggande.
I dag mår Laura mycket bättre än i går, då hon sov praktiskt taget hela dagen. Hon har valt att ligga kvar i sängen, men är vaken och "med", kan följa ett samtal och äter med god aptit.
Nyss sa hon plötsligt Prins Eugen — varför har jag ingen aning om, men jag passade på att leta fram några av hans målningar på nätet, som vi tittade på och talade om.
 
Omtänksamma vänner har letat upp information om anhörigstöd på min ort. Jag får ett par länkar och kan konstatera att det ordnas träffar för anhöriga, och jag undrar varför inte man meddelar anhöriga detta — eller är det bara somliga anhöriga som är välkomna. De behöver inte oroa sig, det är inte den sortens verksamhet jag är intresserad av, men nog tycker jag att det borde göras ett utskick ett par gånger om året, där vi anhöriga får veta vad som ordnas för oss.
Likaså erbjuds anhöriga samtalsstöd, enskilt eller i grupp. När jag ser vem som håller i det, känns inte heller det lockande. 
Socialtjänsten är ett sådant råttbo, att jag har svårt att se dem som stödpersoner. Intriger, sladder och prestige inger inget förtroende. Nej, stödpersoner borde komma utifrån.
 
Perfekt promenadväder i dag.

söndag 6 oktober 2013

EFTER ÄNNU EN LUGN NATT


sover Laura vidare. Hon är mycket trött och svag. Tjejerna har varit här och gjort henne i ordning, men jag tror knappast att hon märkte det. 
 Hon mumlade ett ja, när jag frågade om hon ville ha frukost  men — orkade bara äta en frimärksstor smörgåsbit, och ta en klunk kaffe.

lördag 5 oktober 2013

"SÅ SKÖNT JAG HAR DET",


var det första Laura sa i morse när jag kom in till henne. 
Om det beror på täcket, eller att hon hade mycket sömn att ta igen, vet jag inte, men hon har haft en lugn natt. Kanske skulle jag ha låtit hennes sova lite längre, hon verkade trött men sa att hon var redo att börja dagen. Innan tjejerna kom hade hon somnat om, så de gjorde henne bara i ordning, och lät henne ligga kvar i sängen.
Det såg ut som mor sov, men hon sa att hon ville ha frukost, när jag frågade henne.
Efter frukosten blev jag tvungen att gå ut i köket några minuter, när jag kom tillbaka såg hon mycket rädd ut, och upprepade "otäckt". Hon kunde inte svar på vad som var otäckt, utan fortsatte bara att mumla "otäckt", och efter en stund hörde jag att hon sa "sandpapper är inte otäckt, men det har vi inte pratat om".
Mumlandet fortsatte en stund, men nu har hon somnat.

fredag 4 oktober 2013

DE HAR INTE ETT LÄTT JOBB,

de där tjejerna", sa Laura när kvällens bra tjejer var på väg in.
När jag talade om det för dem, blev de nästan rörda. Karin säger då: "sådant är roligt att höra, för cheferna säger bara, spara, spara, spara. Aldrig att de säger, vilket bra jobb ni gör, fast ni måste spara."
Lite senare kom de att tala om sitt arbete igen, och Karin säger att hon tycker jättemycket om sitt jobb — så tillägger hon:"men inte cheferna, lönen och arbetstiderna.
Intressant!
Laura blir glad och avspänd i deras sällskap. När vi sade godnatt, var hon så gullig och avslutade med att säga: "tack för i dag älskade underbara unge, nu måste du lägga dig och sova riktigt, riktigt gott.

"SÅ KOLOSSALT TREVLIGT

att du kommer hit." Laura lyser upp när jag kommer in till henne. Hon vilar middag, men vill helst ha sällskap. Jag sätter mig i en skön stol och blundar, och undrar hur i all världen Laura kan vara  så pigg. Vi talar inte så mycket, men Laura upprepar, flera gånger, hur glad hon är att jag sitter hos henne.

Jag tror det nya täcket kommer att bli bra. Först när jag bredde det över henne sa hon att det var skönt, men efter en stund ville hon bara ha det över fötterna, för att lite senare vilja att jag drog upp det.
 
Och dagen blev så bra som jag hoppades. Visserligen var det Liam och en liten nippertippa som lade Laura för middagsvilan, men det tar ju inte lång tid, och jag lämnar rummet för att inte säga något mindre lämpligt. Men när vilan var över, kommer två av de bästa — och de kommer igen, om några timmar, när mor ska lägga sig. Lycka!

VILKEN LÄTTNAD

att se Gittan stiga ur bilen i morse. I dag jobbade hon ihop med Johanna en mycket ung och lågmäld tös.
Laura vaknade, trots den vakna natten, rätt tidigt. Vi fick vänta rätt länge på tjejerna, så vi hann avhandla många ämnen medan vi väntade. Det var den vanliga sortens förbryllande samtal, där vi diskuterade middagsmaten, och Laura var klar och redig — ett samtal som interfolierades av Lauras synpunkter på bilen som hon satt i och hennes småprat med sina osynliga vänner.
Som alltid, när Gittan är här, gick både dusch och påklädning jättebra, vilket Johanna konstaterade, när Gittan inte var i rummet. Jag svarade att det alltid gick bra när Gittan var här, och Johanna höll med och sa att det var så bra att arbeta tillsammans med henne. En stund senare, när jag var ensam med Gittan, konstaterade hon att det var bra att jobba tillsammans med Johanna.
 
Som om det inte var nog med denna goda start på dagen, kom rehab hit med ett tungt täcke. Jag mejlade dem i morse och frågade om de hade erfarenhet av bolltäcken, fick omgående svar att bolltäcken hade de inga, men ett annat tungt täcke som fungerar bra för somliga dementa, men inte för andra. Så Laura får prova det på sin middagsvila i dag.
Nu har vi frukosterat, mor är solig och glad, tackade många gånger för duschen och hjälpen i morse, och nu senast för den goda frukosten. 
Måtte denna dag fortsätta lika bra som den börjat.

"HJÄLP MIG ATT KOMMA UR BILEN"

ropar Laura. Då har hon bara sovit några timmar, för det tog tid för henne att komma till ro sedan hon blivit nattad. 
Det tog tid nu också, för hon kunde inte förstå att hon låg i sin säng, att det var natt och att vi skulle sova.
Hon frågar vad det är för man som står bakom mig. Jag vet aldrig hur jag ska svara när hon talar om människor som jag inte ser. Säger jag att det inte finns någon, säger hon åt mig att titta ordentligt, för det står viss någon där. 
 
Hon sov inte så länge när hon väl somnat, och då ville hon upp. Jag föreslog att vi skulle sova en stund till — och det är ju det Laura vill, det är därför hon måste stiga upp. Det går inte att förklara eller resonera, jag kan bara finnas hos henne.
Jag har funderat på om ett bolltäcke skulle vara något för Laura — eller om hon bara skulle försöka peta sönder det. Jag har läst att det har en lugnade effekt på en del dementa personer.
Nu sover mor, och jag är rädd för att hon kommer att sova länge efter denna mycket vakna natt. Det är duschdag, men jag är inte så säker på att hon varken vill eller kan duscha om några timmar.

torsdag 3 oktober 2013

LAURA HAR SOVIT

mest hela dagen. Som så ofta, förlorade vi kontakten med henne när hon kommit till sin stol. Jag förstår inte riktigt vad som händer — det kan väl knappast vara så enkelt som att hon stänger av tjänstarna efter en stund. I så fall inget jag kan klandra henne för, när jag hör hur samma barnsliga påstående, i samma barnsliga tonfall, upprepas in absurdum. 
Jag undrar vad de egentligen lär sig under sin utbildning.
Liam försöker i alla fall ge sken av att han har en gedigen medicinsk utbildning, han tar pulsen, lätt lutad över sängen, och ser ut som forna tiders auktoritära läkare i rondtagen. Ställer frågor och försöker låta initierad. 
I dag sov Laura ovanligt länge sedan hon kommit tillbaka till sängen, och har bara varit vaken kortare stunder. Då är hon på gott humör, men verkar genomtrött.
Eftersom Laura tillbringar mer tid i sängen än tidigare, mejlade jag rehab för att höra om de hade någon lämplig sängbricka eller sängbord. Strykbrädet fungerade, men var inte perfekt. En av rehabtjejerna var just här med ett sängbord. Där har hemtjänsten något att lära!
Passade på att köra in den lilla lätta trädgårdsmöbeln, medan mor sov — den stora får jag nog beställa hit kommunens gubbar för att få in.
På tal om kommunens gubbar såg jag i morse en handfull av de gubbar som jobbar för samhall och handlar åt folk som inte själva kan göra det. Hyggliga gubbar, hårt märkta av livet, som jag har talat med ibland. 
Det finns som påpekar att jag kan få hjälp med matinköpen om jag inte klarar det själv. Ja, behöver jag bara mjölk och några konservburkar, skulle jag kunna tänka mig att anlita dem — men inte för grönsaker. Jag tror inte att de ens vet vad selleri är, och än mindre är kapabla att välja ut de perfekta grönsakerna — eller låta bli att köpa sådant som inte är bra. 

onsdag 2 oktober 2013

"PARADISLYX"


säger Lura medan hon intager frukost på sängen. Hon har sovit i omgångar på morgonen, när jag kom in vid åttatiden, var hon vaken, men ville ligga kvar och dra sig.  Så sov hon en dryg timme, och när jag kom in nästa gång ville hon inte gå upp, men gärna få frukost på sängen.
Vi avnjöt alltså vår paradisiska frukost i maklig takt, varefter vi läste tidningen en stund. Hur mycket Laura tillgodogör sig vet jag inte, men hon läser — och förefaller mer koncentrerad än på länge.
 
Larmet har funkat bra på sistone, men i dag strulade det, och samtalet bröts så snart jag fick svar. Jag trodde någon skulle ringa upp, och väntade en stund — men fick till slut larma om.
Tjejerna kom, mor var medgörlig och allt funkade. När en av tjejerna frågade om hon kunde sänka huvudändan på sängen, nynnade Laura "inte gör det mig nå't, och inte gör det dig nå't, men honom är det jädrigt förargligt för". Jag såg på tjejernas tomma blick att de aldrig hört den sången tidigare.
Just som jag tänkte att tjejerna gör ju faktiskt sitt bästa, varför är jag då så kritisk — då bad Nora Laura att sträcka på benet. Vilket hon gjorde och Nora genast säger "vad duktig du är", med ett tonfall som man använder när en tvååring äter upp sin mat utan att spilla.
Laura hade inget emot att komma upp i stolen, så nu har vi flyttat ut i köket där vi varvar småprat med tidningsläsning  och jag grunnar på vad i all världen jag ska servera till middag.

LAURA VAKNAR MYCKET TIDIGT


och är livrädd för att trilla ur sängen. Till min förvåning sommar hon om relativt snart om.
Det finns gånger när jag har varit dålig, och helt tappat rumsorienteringen, så jag kan tänka mig ungefär hur Laura känner det. 
 
Funderar över hur jag ska få tjänstarna att inte släppa gummisnoddar på golvet. Skoskydden (de odugliga) kommer i buntar med en gummisnodd om, och efter att ha plockat upp ett otal snoddar, börjar jag luta åt att ännu en skylt kanske är den enda lösningen. Jag kan inte, vill inte, orkar inte, varje dag uppmana alla som hemsöker oss att inte göra si eller så. Men gummisnoddar är attraktiva leksaker för många katter, och det kan vara livsfarligr om de råkar de svälja en.

tisdag 1 oktober 2013

MUSIK OCH CHOKLAD


MUSIK OCH CHOKLAD är en trevlig kombination", sa mor när vi druckit vårt eftermiddagste med både choklad och musik. Hon är ohyggligt trött, men ovanligt klar och glad i sina vakna stunder.
Jag frågar om jag kan göra något för henne, och hon svarar att jag redan gör så mycket för henne — så visst är hon medveten om vad som sker runt henne.
 
Många tankar flaxar runt i mitt huvud medan jag sitter bredvid mor. Jag funderar över hur det är att bli gammal i andra länder, om Sverige är det bästa landet att åldras i‽
Vänner påpekar att avlösning och anhörigstöd är en rättighet. Att det är lagstadgat är något som vår kommun tar lätt på — men om de nu plötsligt skulle komma på andra tankar (i så fall förmodligen av tvång), vilket sorts stöd skulle de kunna erbjuda. Jag vill inte ha stöd av vem som helst, en förutsättning för att stödet ska fungera är ju att det föreligger ett ömsesidigt förtroende. Hitintills har jag inte mött någon inom socialtjänsten som jag har förtroende för.
Det förhåller sig på samma vis med avlösningen, efter att ha sett hemtjänsten i aktion, i över ett år, skulle det inte falla mig in att låta någon av dem ta hand om mor annat än korta stunder i krissituationer.
Det är inte alltid så lätt att omsätta teori i praktiken, när det gäller människor.
 
"Jag ska kila ut i köket för att se hur långt maten hunnit", säger jag. "Bäst du skyndar dig innan den hinner springa sin väg", svarar mor.
_ _ _
Strax innan tjejerna kom för att hjälpa mor med kvällsbestyren, frågade jag mor om hon var trött. Nej, det var hon inte — och det var ju det jag fruktat. Men tjejerna hade bara hunnit utom dörren, när jag gick in till mor, och fann henne djupt sovande.

"JAG KÄNNER MIG PÅNYTTFÖDD",

sa Laura när hon vaknade halv ett. Men hon hade inte mycket mer än ätit upp sin sena frukost, förrän hon somnade om. Visserligen vaknade hon till efter en stund och ville ha dagens tidning, men somnade omgående ifrån den.
Frågan är om det betyder att vi har en vaken natt framför oss.
Jag ser mig omkring i rummet och tänker att det vore väl lämpligt att passa på att städa efter tjänstarna — men då måste jag ju resa på mig. Dessutom känns det  motigt att ideligen snygga till, bara för att få göra om det nästa dag.
Noterar att avföringslistan inte har fyllts i sedan den 18 september, då någon ordentlig person fyllt i fyra dagar på raken.

MOR SOVER FORTFARANDE,


hon behöver det säkert, men jag vet ju att det inte uppskattats av hemtjänsten. Jag springer in till henne stup i kvarten i hopp om att hostningar och småprat ska väcka henne — men än så länge har det inte haft någon effekt.
 
Jag kan konstatera att socialtjänsten som svar på min IVO-anmälan, fabricerat ett antal lögner om mig. Det känns obehagligt. Naturligtvis är de inte glada eftersom de får ett antal allvarliga reprimander från IVO — vilket säkert kommer att leda till att de tycker ännu sämre om mig än de redan gör.
_ _ _
Kanske har Laura kommit till den punkten när hon kommer att tillbringa mer tid i sängen än i stolen. Återigen sitter jag bredvid hennes säng, för innan tjejerna kom för att hjälpa oss, hade Laura somnat om, så de tvättade och bytte bara på henne. 

DEN HÄR DAGEN


springer ifrån mig. Laura var glad och rätt pigg när hon vaknade, men hon hade bara kommit i rullstolen så förlorade hon medvetandet. Det var bara att flytta henne till sängen. Det tog en stund innan jag märkte att hon kom till sig, men hon var fortfarande inte kontaktbar, och det hela övergick i sömn så småningom. 
När hon väl vaknade var hon på sitt allra soligaste humör och tämligen klar, och vi har haft en bra dag tillsammans.
Det här betydde att vi inte kom till köket förrän på eftermiddagen — och inte heller då hann jag ta hand om päronen, som borde tas om hand nu.
Resten av dagen tog matlagning och akut byråkrati mina krafter i anspråk.
I går (vilket har hunnit bli i förrgår nu) kom ju mor upp så sent att det inte var aktuellt med någon middagsvila. Det gjorde att hon somnade så fort hon kom i säng — och ännu en gång funderade jag över om det är så smart med middagsvilan. 
Det blev ju ingen middagsvila i dag heller, så mor somnade snart, men vaknade efter några timmar. Jag tror och hoppas att hon har kommit till ro nu, så jag kan återgå till sängen.