TRÖTT OCH LEDSEN

”De har släpat mig genom skogen och skrikit jävla kärring åt mig.”

Laura gråter och har svårt att tro mig, när jag försäkrar henne att varken hon eller jag varit utanför huset i dag. Och att det bara är hon och jag som bor i huset — inga främmande människor slipper här fram. Det måste ha varit en mardröm. Men nej, en mardröm var det inte.

Det är svårt att distansera sig, från någon man tycker så mycket om. Sorgen är så gränslös och tomheten så total.

Eva, den ena terapeuten på rehab, ringde. Det känns som de är de enda som bryr sig om hur jag har det — för de andra rullar rutinerna på, det förefaller som om det är vårdtagaren och dennes anhöriga som ska rätta in sig i leden och leva upp till den tänkta standardpatienten. Precis som inom sjukvården, där det är patienten som anpassar sig efter vården.
Kanske är jag orättvis — ett par tre personer finns kanske som är villiga att ge avkall på sin bekvämlighet och försöker att se till varje individs behov.