lördag 29 juni 2013

17 LAURA,


lyckades två av tjänstarna pressa in på sju minuter, när de hjälpte henne upp efter middagsvilan. Dessutom sa’ de, minst fyra gånger, att nu ska det väl bli gott att få komma upp. En gång med tillägget, och få lite mat. Kanske var det det som gjorde att Laura senare sa' att hon var lovad något som skulle vara gott för henne.
Hon sov djupt när tjejerna kom, och det var inte lyckat att ta’ uppe henne så snabbt. Nu är hon försjunken i sin egen värld, och spottar ut det mesta av maten.

DET KLIAR PÅ RYGGEN,

undrar om det är mina änglavingar som är på väg att växa ut. Fast inte renderar väl falskhet i änglavingar? För min vänlighet mot tjänstarna är ett påklistrat utanverk.
Men lyckas jag hålla ut, kanske det permanentas och blir äkta till slut. Det sägs ju att om man skuttar fram med hoppsasteg, så blir man glad — även om man inte var det från början. Jag har inte provat. Däremot vet jag av erfarenhet att man kan hitta oväntat trevliga sidor hos dem man mist väntar sig det. Bara men ger dem en chans — och jag försöker!
Jag inser ju att de gåpåiga typerna jag tycker sämst om, är osäkra på sig själva — men det gör det ju inte lättare att ha fördrag med dem. Gjorde i alla fall mitt bästa i går, talade trygghetslarm med en av dem, väder med en annan och katter med en tredje.
I dag har jag inte behövt anstränga mig, för det har bara varit bra tjejer här.
Sa’ till dem i går, att vi får gå tillbaka till den gamla ordningen, när jag larmar på morgonen — det är ju löjligt att de ska köra hit, bara för att få åka härifrån i oförrättat ärende, vilket de gjort tre da’r i följd. Så i morse larmade jag vid elva, när mor sa’ att hon ville gå upp, och jag insåg att hon inte skulle somna om. Det funkar bra, för hon blir så mycket piggare resten av da’n, om hon får sova ut på morgonen. Det gör även mitt liv enklare.
Ta’r en vilodag i dag — det är inte helt enkelt, när så mycket måste göras. Men jag har fått en hel del uträttat de senaste dagarn, så jag försöker få mig själv att inse att det är bättre att jag noterar vad jag verkligen gör, istället för allt jag inte gör.
Så här sitter jag och S.Katten på verandan i regnet — ja, S.Katten har inga betänkligheter, han sitter inte, han ligger på sin dyna och snarkar.
Oj, nu åskar det — bäst att stänga av och plocka fram en gammaldags åsksäker bok.

fredag 28 juni 2013

SOLEN SKINER OCH DET REGNAR,


då dansar pigor och drängar. Nödrim har tydligen funnits i alla tider.
Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över att inte kunna klippa gräset i dag heller.
Gårdagen blev nästan en kopia av dagen dessförinnan — Laura var så trött att jag inte ens släppte in tjänstarna. Jag sa’ bara att jag skulle larma när jag behövde hjälp.
Som jag sagt tidigare är ju larm, inte en adekvat benämning på den här tjänsten. Behöver jag snabb och professionell hjälp är det 112 som gäller. Hitintills har jag bara haft goda erfarenheter av ambulanssjukvården, som är det jag behövt när jag ringt 112.
När jag tryckte på larmknappen till vår taffliga trygghetscentral, säger en röst ”numret som ni ringt har ingen abonnent”, och så fortsätter det att tuta upptaget. Det var ju ingen panik, bara en relativt vaken mor som gärna ville komma upp och äta frukost. Jag plockade fram mobilen, som jag använder så sällan att jag nästan inte minns hur jag gör när jag ska ringa. Hade för mig att jag knappat in direktnumret till tjejerna (det numret jag fick förra gången larmet strejkade) och började peta, där jag trodde att jag skulle peta. Det tog så lång tid att den fasta telefonen hann ringa innan jag hittat rätt nummer. Det var trygghetscentralen som fått mitt larm, men inte fått kontakt med mig. Men att det var något fel på larmet hade de inte fattat! Jag fick framfört vad jag ville, sedan började väntan. Efter långt om länge, dök tjänstarna upp. De kom för säkerhets skull, för de hade fått tre konstiga larm där det inte framgick vem som larmade.
Det blev en bra dag, med snabba kast mellan total närvaro från Lauras sida, till osammanhängande tal. Men oftast kan jag leda in samtalet i bekanta banor, och Laura minns förvånansvärt mycket av vårt tidigare gemensamma liv. 
Som så många gånger förr, är jag glad att Laura kan bo hemma — det finns ju ingen annan än jag, som kan hennes historia, som kan tala om gemensamma vänner, som vet vad hon är intresserad av och kan ta’ upp sådant jag vet att hon gärna talar om. Men ibland är det tvärstopp i hjärnan, jag kommer inte på en endaste sak att diskutera — då kan mor snabbt börja umgås med sina osynliga vänner. På ett boende skulle hon vara hänvisad till dessa vänner större delen av dygnet. Särskilt på natten. Fast Laura var så trött i går kväll, att hon ville lägga sig redan klockan sex, tog det mycket lång tid innan hon somnade. Varje gång jag gick ned till henne, lös hon upp och blev närvarande, men tog snart upp samtalet med de osynliga, sedan jag lämnat henne.

torsdag 27 juni 2013

”NU ÄR VI SNART FÄRDIG”,


säger Lene. ”Jasså vi är färdiga” säger Laura. 
Jag trodde att det bara var i Norrland man stympade adjektiven, men det tycks vara vanligt även här.
I går morse var Laura så trött att det nästan inte gick att få kontakt med henne. Hon kved bara när tjejerna skötte hennes morgontoalett, och fick stanna kvar i sängen. Nattsömnen hade inte varit allför god, så jag tyckte inte att det var konstigt, men var nog en aning betänksam eftersom hon inte ens svarade på tilltal. Men som vanligt vände det snabbt, och så snart tjejerna gått blev hon solig och glad inför tanken på frukost. 
Jag har köpt några krukväxter för verandan och vi diskuterade möjligheten av att plantera ut den ena, googlade och läste om växterna för att få reda på hur härdiga de är. 
Efter en lång och trevlig frukost enades vi om att det skulle vara bra att stiga upp. Tjejerna kom realtivt snabb, men då hade mor ändrat sig, och det krävdes en del övertalning för att förmå henne att lämna sängen.
Det blev en lång dag, för oss båda, eftersom vår hyggliga frissa kom för att klippa Lauras hår blev det inte någon middagsvila. Laura var stundtals mycket trött men ville inte lägga sig tidagre än vanligt. Hon var på gott humör hela dagen, men talade stundtals osammanhängande. 
Men språkkänslan sitter som berget.

Ännu en grå och våt dag stundar. Vi kommer att få sitta i köket även i dag. Något som underlättar för mig, eftersom det då blir lättare att laga mat och sköta inomhussysslor. Jag behöver inte heller ha dåligt samvete för att jag inte ägnar mig åt trädgården så snart mor kommit i säng.

måndag 24 juni 2013

JAG HAR FÖRTRÄNGT


att handfaten måste rengöras. I några dagar har jag ägnat mig åt kroppsarbete i trädgården, och varit så trött att jag vänt bort huvudet när jag gått förbi handfaten. De har fått stå kvar på fönsterbrädor och golv, med tvättvattnet i, där tjänstarna lämnat dem — av brist på initiativ från min sida. Men i morse kikade jag ner i ett tvättfat och ser jag att jag får börja med den dagliga skållningen igen.


Inte nog med att handfatet har avlagringar som gör även mig, som inte har bacillskräck, förskräckt — jag lägger återigen märke till att det inte är så noga med vilket handfat som används till övre och vilket som används till undre hygien.
Att be dem tvätta handfaten, hjälper inte — de ser lika snuskiga ut efter tvätten som före. Det vet jag av bitter erfarenhet.

lördag 22 juni 2013

"HAR DU MÄRKT NÅGON SKILLNAD,

talar de mindre barnspråk med Laura nu", frågade Gitte i kväll. Hon har talat med sina kollegor om hur man bemöter vårdtagarna! I sanningens namn, har jag väl inte märkt någon skillnad, men kanske finns nu tanken i bakhuvudet hos en del av dem.
Vi talade också om oskicket att stoppa in patientens förnamn i var och varannan mening.

Ibland har Laura väldigt svårt att hitta orden hon söker, hon verkar afatisk (eller heter det kanske dysafatisk, när det inte är värre), jag märker att hon blir irriterad när hon inte får ur sig orden, och ibland kan hon hugga till med vilket ord som helst. Andra gånger flyter talet bra. Det gäller både svenska och engelska — men engelskan ta'r hon i regel bara till när hon är förvirrad.


onsdag 19 juni 2013

MOSSA OCH FJOLÅRSGRÄS


underlättar inte på något vis gräsklippningen. Men en liten, mycket liten, bit hann jag med medan mor vilade middag.
Just nu är Laura bekymrad över att personalen använder fel kasus. Jag är lite osäker på om personalen tillhör hennes osynliga värld, eller om hon avser tjänstarna — att de senare inte kan skilja på dativ och ackusativ, förvånar mig inte det minsta.
Samtidigt som vi diskuterar detta försöker jag sortera en hög med gamla tidningar. De flesta sorgligt olästa — och nu tämligen inaktuella. Jag hittar också flera månader gamla tidskrifter, fortfarande i sina plastomslag — och det är tidskrifter jag verkligen vill läsa. Vilket påminner mig om att något tycks ha gått fel med prenumerationen på en favorittidskrift — jag har skrivit två gånger och sagt att jag ska förnya prenumerationen, ändå kan jag inte se att beloppet är draget från mitt konto. Jag är redo att ge upp.

EN FÖRMILDRANDE OMSTÄNDIGHET

får man väl ändå anse det vara att, även de allra värsta slabbmajorna och daltarna , tycker att S.Katten är den stiligaste katt de träffat på.

tisdag 18 juni 2013

SÅDANA BAGATELLER SOM


om jag har tid, lust och ork att klippa gräset, får jag sätta mig över, när gräset är någorlunda torrt, gräsklipparen fungerar och regn är på väg.
Fast jag får väl erkänna att jag gav upp långt tidigare än jag tänkt. Det var jobbigt och visst hade det varit skönt att låta kommunens gubbar göra det — men dels klipper de inte överallt där det behöver klippas, och där de klipper, blir det inte särskilt prydligt.

Vi sitter på verandan, och mor konstaterar just nu att det är så vackert att man kippar efter andan. Hon försöker pilla bort tvättanvisningen på riskudden, som hon borde ha mellan benen, men som hon för det mesta avlägsnar därifrån.

söndag 16 juni 2013

LAURA SOM INTE ALLTID


vet om vi har en eller flera katter, lyssnar uppmärksamt och intresserat på min redogörelse för ett veterinärbesök med S.Katten. Hon tycks ta till sig fakta, och ställer relevanta frågor. Och hon minns vårt samtal. Flera gånger därefter har hon frågat hur S.Katten mår — och hon vet att han inte får gå ut.
Ofta kan hon ju ställa samma fråga med bara några minuters mellanrum — det får mig att undra om man stoppar in väsentlig information i ett mindre skadat fack. 

lördag 15 juni 2013

JAG TAR ETT DJUPT ANDETAG,


när jag ser vilka tjänstare som ska hjälpa oss med morgontoaletten, och bestämmer mig för att inte haka upp mig på småsaker, inte vara kritisk och kasta alla mina förutfattade meningar över bord.
Lyckas jag? Nja, sådär. Redan tidigare visste jag att Liam är en snäll pôjk — problemet är att vi inte är på samma våglängd.
Det största problemet inom kommunens hemtjänst är dess ledning. Det tycks inte finnas några riktlinjer för hur personalen ska uppföra sig, och kommunikation är ett okänt begrepp.
Som vanligt började tjänstarna oja sig över hur stel mor är, och de bara vill hjälpa henne. Precis som häromdagen frågade jag om de inte blivit informerade om arten av Lauras sjukdom. Nej, det hade de aldrig hört talas om! Jag gav en kortfattad information, och det verkade som om de båda tjänstarna tog den till sig — och insåg vilka djävulska smärtor mor har.

fredag 14 juni 2013

JAG BLEV BÅDE GLAD


och lättad, när jag såg två av de bästa tjejerna stiga ur bilen i morse. Laura var trött och hade somnat om, så hon var inte på sitt allra bästa humör. Men allt ordnade sig, även om man inte kunde beskylla Laura för att vara tillmötesgående.
Jag talade lite med den ena tjänstaren som konstaterade att det gick bra, även om Laura knappt svarade på tilltal. Jag talade om att det var deras förtjänst att det gick bra, hade det varit några av de andra hade de förmodligen inte fått duscha henne. Det är ju ett känsligt ämne, så vi tassade väl båda lite försiktigt. Men jag sa rent ut att det är förfärande många som talar barnspråk med mor — det var väl knappast någon nyhet för tjänstaren, men vi enades om att man inte ens ska tala så till barn. Jag dristade mig även att föreslå att det skulle kunna vara något att diskutera med kollegorna.

måndag 10 juni 2013

JAG STÄLLER INGA


stora krav på mig själv. Just nu är jag nöjd över att ha ringt två samtal, utan att ha förhalat det alltför länge. En liten röst, långt inne i mig, säger att två enkla samtal inte är så mycket att hurra för — ungefär som att man blir rörd till tårar om en läkare eller sköterska sköter sitt jobb, och dessutom är vänliga — men det ger jag katten i.
Som om inte det vore nog har jag dessutom plockat undan lite — så lite, att det förmodligen bara är jag som ser det!

På lediga stunder försöker jag sortera bland Lauras saker, det är smärstamt. Dels för att det väcker så många minnen, men också för att det känns som om jag lägger mig i något väldigt privat. Vilket är märkligt, för jag tror inte att vi någonsin haft några som helst hemligheter för varandra. Men här nuddar jag vid ett sorgearbete, som många gånger även inkluderar sorgen efter min far.

En väninna frågar om Laura blivit mer intuitiv i sitt förhållande till andra människor, sedan hon blev dement. Jag tror inte det, hon har alltid varit en god bedömare av sina medmänniskor — förmodligen en kombination av erfarenhet, intresse för människor och kanske en nypa intuition. Skillnaden är, att en del hämningar tycks ha försvunnit och hon är mer oförblommerad i sitt tal. Samtidigt märks att hon är hårt drillad, när det kommer till hyfs och god ton, så efter att ha sagt sitt hjärtats mening, kan hon vara konventionellt artig, be om ursäkt eller bara vara allmänt ämabel.

FRÅN DEN ENA YTTERLIGHETEN


till den andra. Det är nog rätt typiskt, att det inte finns något som är typiskt. I så måtto var gårdagen typisk, Laura vaknade glad och pigg, men innan hon kom upp var hon mycket trött — så trött att hon nätt och jämt svarade på tilltal.
Efter en timme på verandan piggnade hon till och var mycket intresserad av valda delar dagshändelser och kvinnohistoria.
Hon var fortfarande pigg när det drog ihop sig till middagsvilan, men var då rätt osammanhängande i sitt tal — och när tjänstarna frågade om hon ville lägga sig, svarade hon nej. Tänk om de kunde lära sig att inte ställa den sorten frågor!
När det var dags att stiga upp, talade jag med henne, och hon såg fram emot att få stiga upp och äta middag. Några minuter senare sov hon så djupt att tjänstarna fick vända utan att hjälpa henne upp. En timme senare var hon pigg och glad igen och ville gå upp. 
Återstoden av kvällen var hon klar och glad, men hade inget emot att få lägga sig.

Nu ska jag fortsätta mitt detektivarbete med att försöka lista ut vilken säkring som gått. Jag har pillat på alla, men den röda plutten sitter kvar, så jag måste skruva ur dem i tur och ordning, sätta i en ny säkring och springa (hm, gå) ned i köket för att se om ljuset har tänts. Ännu har jag inte hunnit igenom alla säkringarna, för det har alltid kommit något emellan.
Ofta kommer något emellan — vi hade räknat ut allt så bra, kompisen och jag. Hon skulle komma på besök ett par dagar, vilket skulle ge mig en möjlighet att åka hemifrån för att uträtta några nödvändiga ärenden — men så har hennes syster blivit sjuk, och hon blev tvungen att bege sig till andra sidan av jorden.

fredag 7 juni 2013

"NU KOMMER VI MED SOLEN”,


säger Liam, när han och Maja kliver in här. En lögn, eftersom solen välsignat oss hela dagen — dessutom kändes det som om solen gick i moln när jag såg vilka som kom för att dusha mor.
Kanske kände Laura på samma vis, för trots att hon var idel leenden när hon vaknade, blev hon arg och tvär när tjänstarna skulle hjälpa henne upp. Hon tvärvägrade att bli duschad, gick i nåder med på att bli bytt på. Sedan ville hon ligga kvar i sängen.
Hon var väldigt trött, men jag grunnar på hur stor del av tröttheten som berodde på tjänstarna — just dessa två gör mig mer än trött, så jag kan tänka mig att en fysisk trötthet förstärks av att behöva bli skött av människor man ogillar.

Nu läser hon tidningen, och kan tänka sig att gå upp om en stund.

onsdag 5 juni 2013

DET ÄR GOTT ATT ICKE GLÖMMA


 Vi beundrar Saintpaulian, som blommar rikligt, och jag minns plötsligt en episod från min barndom. Jag var kanske sex år, när vi var på väg till tunnelbanan och jag försökte förklara vilken blå nyans som var min favoritfärg (saintpauliablå), vilket visar sig vara även Lauras favoritfärg. Jag vet exakt var på Brännerigatan vi gick, hur huset på andra sidan gatan såg ut, och att det var en skylt utanför en affär som fick mig att börja samtalet. Huruvida mor minns episoden, eller ej, lär jag aldrig få veta — men hon smålog och sade att hon gjorde det, att även hon mindes gatan vi gick på. Det var då hon efter en liten stund sa’: ”det är gott att icke glömma”.

Två rara töser skötte mors morgontoalett i morse. Laura hade ont och var inte särskilt samarbetsvillig, och jag hörde på deras röster att det stressade dem.
Innan de gick frågade jag om de blivit informerade om vad det innebär att ha polyneuropatit. Men nej då, trots att jag bett att alla som har med Laura att göra, ska få veta vad det innebär, så har ingenting sagts om saken.
Jag borde inte vara förvånad.

tisdag 4 juni 2013

JAG KAN NOG INTE VÄNTA


på att någon tjänstare ska slänga de öppnade flaskorna med natriumklorid. Upptäckte i dag att en tjänstare använde innehållet i en flaska, som stått öppnad i minst en vecka, när hon tvättade Lauras sår.
Någonstans i bakhuvudet trodde jag mig veta att en öppnad flaska ska användas inom 24 timmar. För att var säker på min sak, går jag ut på nätet för att få korrekt information, och hittar detta:
Användningsområden 
•  Spolning av ögon, näsa, små sår, kompresser och 
instrument 
Hållbarhet 
•  Från tillverkningsdatum: 3 år 
•  Bör användas omedelbart när förpackningen har 
brutits 
•  Förvaras vid rumstemperatur 
Produkt 
•  Natriumklorid 9 mg/ml 

Skulle tro att att tjänstarna noga vidhålles att inte slösa med kommunens medel.
Talade i går med en av de bättre tjejerna — en som man kan samtala med — om skoskydd och blöjor. Hon lät undslippa sig några syrliga kommentarer om att de som jobbade på golvet, och visste vad som behövdes, inte var betrodda när det kom till att beställa varor.

Kom tjejerna extra tidigt i går, som kompenserade de detta med att inte komma förrän kvart över elva, i dag. Just i dag, var det bra eftersom mor sov så djupt, att jag inte lyckades väcka henne förrän vid elvadraget. Men nog skulle det vara enklare för mig att få larma, än att vänta på folk, som ändå inte kommer på avtalad tid.

måndag 3 juni 2013

I EN VECKA

 klev alla tjänstare över handduken, innan en tjej tog upp den, vek ihop den — och la' den bland de rena handdukarna.
Hur länge natriumkloriden ska pryda fönsterhyllan, återstår att se.

I kväll fick vi vänta länge på dem som skulle natta mor — efter en stund blev hon otålig och ville åka till sta'n. Det hjälpte inte vad jag sa', hon tyckte jag var elak som inte ville åka till sta'n med henne — som inte ens ville ge henne en telefon, så att hon kunde ringa till sta'n.
Lika upprörande var det också att jag inte såg de lampor hon såg — och att jag inte ville släcka dem.
När tjejerna väl kom, var hon inte vänligt inställd. De fick lirka en hel del för att få av henne kläderna, och få henne i säng.
Men så snart de gått, och jag skulle ge henne ögondropparna och säga godnatt, var hon solig och pratsam. Det är alltid lika svårt att lämna henne, när vi har så trevligt.
Allt jag vill just nu är att få sova.

JAG SER JU HELST


att Laura äter på egen hand. Men det tenderar att bli en kladdig historia — ibland. Eftersom hon trycker in alldels för mycket mat i munnen, får hon svårt att svälja — och det är då hon spottar ut.
Just nu provade jag att skära återstoden av en smörgås i små bitar. Det blir lita av ett mellanting av att äta själv och bli matad, för bitarna måste stå utom räckhåll, så får jag räcka henne en bit när hon svalt vad hon har i munnen. Ser just nu, att det kanske inte funkar lika bra som jag tänkt mig, för hon har spottat ut en av de tuggade bitarna i sin mugg. 
Och ligger det mat på en tallrik, så har jag bara att välja på att mata henne eller att låta henne stoppa in så mycket hon behagar.
”Det är ingenting jag kan ha i skrivmaskinen”, säger hon om den sista tuggan som är föredömligt vältuggad — men ännu inte svald.

Jag hade tänkt åka och handla i morse, men orkade inte. Hade jag orkat göra det, hade jag förmodligen inte varit hemma när tjänstarna kom före klockan tio i morse. Detta trots att jag flera gånger bett dem att inte komme före halv elva. De får väl stå där och vänta, nästa gång, om jag inte är hemma. Men jag vet att jag kommer att känna mig ännu mer stressad än vanligt när jag handlar, vetandes att det kan stå tjänstare på trappan så tidigt.

söndag 2 juni 2013

FÖRÄNDRINGARNA SKER


så gradvis att jag inte har en aning om när de sker. I Lauras fall är inte förändringar nödvändigtvis försämring. Hon mår mycket bättre nu än för ett år sedan — då när jag insåg att vi behövde hjälp. 
Det kan hända att Laura är ängslig, viskar för att ingen ska höra — trots att vi är ensamma — och hon misstror ofta sina medmänniskor. Men psykosen visar sig sällan — som den gjorde då, för ett år sedan. Och anfallen, de förfärliga anfallen är lika sällsynta de. Hur det skedde, och i vilken takt det skedde har jag däremot ingen aning om — jag vet bara att det är en enorm lättnad för oss båda.
Däremot vet jag på dagen, när hon inte längre kunde resa sig upp, och hjälpa till när hon skulle flytta sig. Det var när Anna hälsade på i oktober, som benen inte ville vara med längre.
Så är det med det mesta, både mors och mina krämpor, kan jag bara datera om jag har något att hänga upp det på — besök eller sjukhusvistelser.

Jennifer, hemma från England, tittade in som hastigast i går. Laura levde upp, när Jennifer berättaade att hon kommer tillbaka till Sverige den fjärde juli, påpekade mor genast att det är Amerikas nationaldag. Jag drog upp en dal gamla fjärde juli minnen — och jag tror att mor mindes det mesta av det jag talade om.

Vi njuter av försommaren, till och med i går när regnet öste ned, satt vi på verandan, lyssnade till det hemtrevliga smattret på taket och insöp de ljuvligaste sommardofter.
Förra sommaren kunde vi ju fortfarande göra en del utflykter, men nu när hon inte kan hjälpa till så pass mycket att hon kan flytta över till bilen, går det inte längre. Jag önskar så att det funnes möjligheter för Laura att lämna huset — hon uppskattade det så mycket.