fredag 31 januari 2014

JAG TAPPADE SNART RÄKNINGEN


på hur många gånger jag fiskade upp mors täcke och filtar från golvet i natt.
När jag kom in till henne i morse, låg allt ånyo på golvet, hon frös och försökte svepa in sig i draglakanet. Jag fick dåligt samvete, för allt jag vet kan hon ha frusit ända sedan klockan fyra i morse, som var sista gången jag bredde på henne. Sedan somnade jag och sov så djupt, så jag missade säkert att hon ropade på mig.

Laura motsatte sig det mesta, och lite till, under morgontoaletten,  och var allmänt oförskämd. Trött och med värk, tycker jag inte att det är så underligt. Förmodligen gick det så bra som det ändå gick, tack vare att en av tjänstarna var bra. När de gick, var mor idel solsken, och tackade till och med för hjälpen.

torsdag 30 januari 2014

ÄNNU EN TIDIG MORGON


med frukost på sängen. Som så ofta är Laura förvirrad när hon vaknar, är övertygad om att hon har försummat något. Undrar om hon inte borde vara på arbetet. Vet inte var hon är, och hur hon hamnat där.
Under frukosten återvänder hennes goda humör – vi talar om konstnärerna som var aktiva i början av 1900-talet, och konstaterar att det var oerhört tragiskt att många av dem dog i första världskriget. Vi tittar i konstböcker och lämnar kriget bakom oss. Efter en stund förstår jag att kriget finns kvar i mors tankar, hon citerar delar av verser om unga män som med gevär drog ut i världen. Ofta fungerar hennes minne så, ett ord eller en företeelse fastnar, och hon kan upprepa dem långa stunder, eller väva in dem i ett obegripligt samtal, med någon av sina osynliga vänner.
När man varken vet var man är – eller varför man är där man är, tycker jag att det är förståeligt att man blir irriterad på dem som med klämkäcka tillrop, försöker ta ifrån en kläderna och vänder och vrider på den stela och ömma kroppen.
”Ni far fram som vikingaskepp, med mig”, sa hon åt dem i dag.
När jag hörde att de började med de vanliga frågorna: ”vilka språk kan du?, vad heter katten?, vart (sic) har du bott?” så gick jag in och satte mig i salen, för att fungera som våt filt. Jag anta’r att de tror att de stimulerar hennes minne – men jag märker ju att hon bara blir ännu mer förvirrad, när hon inte kan (eller möjligtvis vill) svara på deras frågor. Antingen svarar hon inte alls, eller också hugger hon till med vad som helst.
I vår kommun har man nog inte riktigt fattat vad det innebär att stimulera en dement person – på dennes vilkor. När jag, för snart två år sedan, frågade vad de hade att erbjuda, så var det bara Jularbo, och att laga mat tillsammans i en grupp, man kunde erbjuda. Kanske har något mer tillkommit, men som persona non grata, aktar man sig noga för att informera mig om vad som händer i kommunen.
Jag tipsade en av cheferna om vad jag tyckte skulle vara lämpligt att erbjuda de dementa och deras anhöriga, men fick bara det vanliga småleendet till svar.
Nu har mor somnat i sin stol, hon ser rätt sammanbiten ut, men jag hoppas att hon får den sömn hon behöver – och helst med glada drömmar.

Två kors i taket kan jag rista in. En av tjejerna som nattade mor i går, frågade efter en sopborste, för hon hade rivit ned en blomkruka. Att det alltid står en sopborste därinne hade hon missat. Liksom ingen av de rätt så bra tjejerna, kom på tanken att ta med sig den begagnade blöjan när de gick.
Lisa som var här i morse, missade även hon sopborsten, och frågade efter den, sopade sedan runt hela sängen! Jag tror det var första gången det skedde, på snart två år.

onsdag 29 januari 2014

VILKEN TUR


att jag var för trött för att handla i morse. Mor vaknade vid den tiden jag borde ha varit på Konsum. Hon var otålig och tyckte att det var mycket otillfredsställande att inte få komma upp omgående
Jag som inte är på mitt allra soligaste humör i dag, har klarat av den åtekommande hopviknings- och upp-plocknings proceduren, allt under det jag muttrat saker som inte passar sig att skriva här. Nu samlar jag mig för att orka-vilja-idas sopa golvet och torka bort fläckar från möbler och fönsterbräden.

Efter att inte ha tittat på TV på ett par år, har jag tagit mig för med att uttnyttja Svt-play och har två kvällar i rad tittat på Rapport, som helt passande haft inslag om den usla åldringsvården. Det förvånar mig inte det minsta att massor av tittare hör av sig för att få berätta sin historia. Vi är många som känner oss förfördelade och har ett behov av att få ”prata av oss”. Fast jag måste erkänna att jag inte har stort hopp om att det ska leda till någon förbättring. I alla fall inte nu, när vi behöver allt stöd och hjälp vi kan få.

tisdag 28 januari 2014

”HAR NI INGET SINNE FÖR


hur en människa är skapt", frågar Laura, vid påklädningen. Jag ser inte vad som händer, men förstår av samtalet att Lauras huvud fastnat i tröjan, när Lone oförsiktigt trär den över mors huvud. Gittan räddar situationen, genom att tala i normal samtalston, och tydligen lirka på tröjan.

Till middagsvilan kommer Karin, som jag verkligen saknat på sistone, och Sanna som även hon är bra. Karin blev arbetslös till årsskiftet, och blir bara inkallad vid behov. Det är tydligen rätt många som är timanställda.
Hade jag råd skulle jag omgående anställa Karin.

Det har inte varit några större problem med maten på sistone, men i dag blev Laura arg på mig när jag ”beskyllde” henne för att spotta ut maten. Förhoppningsvis var det en enstaka händelse.

För tillfället tycker jag nog att Laura talar mer osammanhängande, eller kanske ska jag säga att jag inte alltid förstår vad hon menar. Det lönar sig inte att fråga vad hon menar, för jag får ändå inga riktiga svar, så jag svarar så gott jag kan, och våra samtal låter rätt bisarra. För vad kan jag annat än att säga att det kan hon göra senare, när hon säger: ” Jag har inte hunnit tala om för barnen att vi har en stödnäbb när vi sitter”.

söndag 26 januari 2014

VARJE MORGON


bestämmer jag mig för att ha överseende med folks bristande kunskaper och felsteg – jag ska skriva om det positiva.
Efter att ha grubblat en stund inser jag att det inte blir så mycket skrivet då.
Jo, i början av förra veckan, tackade Laura en tjänstare för att hon talade om att hon flyttade på mors ben, innan hon gjorde det.
För ögonblicket är det nog allt positivt jag kommer på. Dessutom hör jag till de tråkiga typer, som tycker att normalt folkvett inte är så mycket att ge sig levande över – jag tycker det är självklart att uppföra sig hyfsat, och tycker att det är genant när man berömmer det självklara. 
I dag tynade mina goda föresatser bort när jag hittade våta handdukar på byrån utanför duschen – en meter ifrån de räcken, där de bör hänga.
Och så tycker jag kanske inte att det räcker att plocka upp en blomkruka man rivit ned, det hör till att även sopa upp jorden.

Kanske får jag något positivt att skriva om sedan tjänstarna varit här.

lördag 25 januari 2014

”MY CHAIR IS ROBERESK,


det betyder att man trycker på en knapp så flyttar den sig.”
 Efter vilan skulle Laura till varje pris resa sig från rullstolen, hon behövde kissa. Hon ville inte kissa i blöjan, utan skulle kissa på golvet – om jag bara tryckte på en knapp samtidigt som jag öppnade en skåpdörr, då skulle det gå! Har jag sagt att min mor är mycket envis. Hon var mycket irriterad på mig som inte ville leta reda på den där knappen.
När hon senare skulle nattas, fnissade jag hysteriskt åt vad som sades i salen. Mor härmade tjejernas tonfall och dialekt, vilket naturligtvis inte fick dem att ändra på sitt bemötande.
”Tala normalt, låt inte så skitviktig”, fräste hon tillslut. Nej, det var inte snällt, men faktum är att deras beskäftiga och mycket snabba tal är väldigt svårt att förstå. Tyvärr uppfattar de inte budskapet, utan går på i ullstrumporna. 

”ÄR DET ALLDELES SÄKERT DET”


 Det måste vara fasansfullt att leva mitt i ett tomrum. "Det är svårt att vakna till något man inte vet", sa Laura i morse när hon vaknade, efter en orolig natt. Vad jag än sa, att jag bara skulle hämta handdukar, eller ringa efter hjälp, och snart skulle komma tillbaka, så frågade mor om det var alldeles säkert.
Medan vi väntade på tjejerna, frågade hon oupphörligen vem man kunde lita på – räknade upp namn på kända personer, personer vi känt, och sådan jag inte ens hört talas om – och Taj Mahal.

Nu, efter frukosten, har hon somnat i sin stol. Inte så underligt, med tanke på hur lite hon sovit i natt.

fredag 24 januari 2014

JAG UNDRADE VARIFRÅN STANKEN KOM,


min näsa ledde mig snabbt till sophinken under Lauras säng. Jag vet inte hur många gånger jag uppmanat tjänstarna att ta med sig soppåsen, även om det bara finns en blöja i den. Men nej, ännu har det inte gått hem, de tycks inte begripa att det inte är så kul att sova i stanken av en väl begagnad blöja.

Laura var artig och vänlig mot morgonens tjänstare — till att börja med. När de gjorde henne illa, sa hon ifrån, och tjejerna kom genast på defensiven. Jag vet precis hur jobbigt det kan vara, när man måste göra mor illa, eller göra något hon inte vill vara med om, men man vinner inget på att bli stött, och snorkigt säga att man vet att hon har ont.

”Har de gått nu”, frågade Laura, när tjänstarna slagit igen ytterdörren. När jag svarade jakande, föreslog hon att vi skulle fira det! Så här sitter vi och firar.

torsdag 23 januari 2014

JAG FÖRSÖKER ATT

hålla salen i någorlunda presentabelt skick. Det är inte helt enkelt eftersom jag är ensam om det. Men eftersom köket understundom ser mycket inbott ut, så känns det skönt att veta att jag (ibland) har ett rum, dit jag kan ta folk.
I dag skulle det ha varit trevligt med en prydlig sal, när det ramlade in ett oväntat besök. I köket hade jag just förberett en deg, plockat fram ingredienser både till müslitillverkning och marmeladfabrikation. Lägg till det, böcker och papper överallt där det kunda ligga något, då var salen det enda alternativet, trots att jag inte hunnit röja efter tjänstarna.
Det var inte ett särskilt välkommet besök. Mor satt knäpptyst och veckade sin filt, vilket kanske var bra, med tanke på vad hon kan säga när hon är missbelåten.
För en gångs skull blev jag glad när tjänstarna kom, trots att de kom 20 minuter för tidigt – vilket, i kombination med en halvtimme för sen ankomst efter vilan, resulterade i en nästan en timme längre vila än vad som är önskvärt. Besökarna insåg att de var i vägen, och avlägsnade sig, för att förmodligen inte återkomma i första taget.
Nu sitter jag här och tittar på allt som inte blev gjort, och samlar krafter för att kunna återställa köket i någorlunda hyfsat skick.

EFTERSOM LAURA VAKNADE


tidigt, serverade jag henne så småningom frukost på sängen. Hon var inte på sitt allra bästa humör nära — uppmanade mig att inte glömma bort henne när jag gick för att göra i ordning kaffet, "för det har du ju för vana", sa hon.
Hon tinade långsamt upp, men är fortfarande en aning förvirrad, när jag inte sitter bredvid henne och försöker att dra inne henne i nuet.
Hon talar om en äldre släkting, och frågar om jag minns en episod i hennes liv. Jag säger att jag minns släktingen, men den händelsen mor talar om, inträffade nog innan jag föddes. Ja, det håller hon med om — för det var nog tio år sedan det hände.
Två bra tjänstare klarade av morgontoaletten, utan besvär. Och just nu diskuterar vi ortens dialektala lustigheter.

onsdag 22 januari 2014

”JAG VILL SÅ FÖRFÄRLIGT GÄRNA


bli återförd till mitt naturliga jag”, sa Laura medan vi väntade på tjänstarna. Tänk om jag kunde hjälpa henne med det.

Eftersom det var mycket länge sedan någon kom i tid för att hjälpa Laura upp efter vilan, frågade jag om de hade ändrat på tiderna. Nej då, de hade bara mycket att göra, eftersom det är ont om personal. Att låta personalen slita ut sig, låter inte som en god idé. Och varför inte meddela berörda parter att tjejerna kommer att bli minst en halvtimme försenade, om de inte kan skaka fram mer personal.

JAG HADE INTE HJÄRTA

att säga att jag inte uppskattade tjänstarnas tidiga ankomst i går kväll. De tyckte att det gjorde det så bra när de kompenserade oss för den sena ankomsten efter middagsvilan. Men eftersom de kom femtio minuter för sent efter vilan, och sedan tjugo minuter för tidigt till nattningen, så förlorade vi en dryg timme – det betyder mycket, när tiden redan är knapp.

Men jag nöjde mig med att konstatera att deras ledning var usla på planering. Tjejerna menade att det dåliga vädret var en ursäkt – men det låter som SJ och tågen, att vintervägarna kan vara besvärliga, är knappast en överraskning i vårt klimat.
Hur som helst var det trevligt med ett par hyggliga tjänstare som omväxling.
På tal om den dåliga ledningen kan jag notera att det är 20 månader sedan jag ansökte om städhjälp – jag har fortfarande inte fått något svar, trots att de är ålagda att lämna besked, liksom de är ålagda att delge mig den nya och förbättrade planeringen (vilket ännu inte skett).


tisdag 21 januari 2014

"NI ÄR HÄNSYNSLÖSA,


små najader som bara tänker på er själva", sa Laura åt de sällsynt trista tjänstarna, som hemsökte oss i går. Och det var lika dant hela dagen, det brukar ju alltid komma någon, som är en aning bättre   men icke så i går. Det har förresten varit glest mellan de bra tjejerna på sistone.
Även om mor kan vara förvirrad ibland, så är hon för det mesta harmonisk när vi två är tillsammans  liksom när vi har gäster som hon tycker om. Det gäller även när jag måste vända henne, eller utföra andra smärtsamma procedurer. Det är så uppenbart att det är hemtjänstarna som får henne att resa borst.
Rent generellt är de yngre tjejerna mindre lämpade för sitt arbete, än de äldre, även om det finns några lysande undantag. Men jag kan inte se att det är en ursäkt  har man ett arbete, där man i huvudsak arbetar med äldre personer, så måste man lära sig att umgås på de äldres villkor. Bland mycket annat, så betyder det att man får anpassa sitt tempo efter de äldre – både i tal och skötsel. Man behöver inte vara över nittio år, för att märks hur annorlunda man talar nu för tiden, det skitviktiga och näbbiga tonfallet, i kombination med barnspråk och en glättig nonchalans är snudd på outhärdligt även om man inte är förvirrad. Hur ska det då inte vara för en person som inte alltid förstår varför främmande personer måste byta blöja på en. För att inte tala om hur det känns när människor för ett privatsamtal över huvudet på en  inte underligt om man blir upprörd därför att man tror att de talar om en, eftersom det är svårt att höra vad de säger, och följa med i det snabba otydliga talet. Ett tag satt jag ju alltid i salen medan de skötte Laura, och visst blir de hämmade av det, men för ögonblicket orkar jag inte med dem  går bara in till dem om jag hör att det behövs.

söndag 19 januari 2014

HÄRLIGT ATT LJUSET

börjar återvända. När dagarna är så inrutade som våra är, så märkes det så väl att det är betydligt ljusare nu, än för ett par veckor sedan. Fast tjänstarna är över en halvtimme försenade nu, så är det ändå ljusare än, för en vecka sedan, när de för en gångs skull, nästan kom i tid.
Laura är otålig, hon är hungrig och vill komma upp ur sängen NU.
Jag har förstått att Laura blir extra besvärlig när hon känner sig osäker — och inte tycker jag det är underligt, eftersom de kan skratta åt vad hon säger, när hon inte alls avser att vara rolig. Jag har inte fattat om de försöker slå bort vad mor säger, genom att skämta bort det, eller om de är så korkade att de verkligen tror att hon skämtar, när hon bara säger ifrån.


dagens stilleben

Det kan tyckas småttigt att bli sur över den här sortens slarv, men dagar när  det krävs en kraftansträngning att plocka upp sådant som jag själv tappar och stökar till, så har jag varken tid eller ork, att fyra gånger om dagen plocka upp, torka upp och vika ihop efter tjänstarna. Så här års är golvet sjöblött efter varje besök, trots skoskydd.



torsdag 16 januari 2014

APOTEKET HAR FÅTT


en ny chef, en ung rar tös som ser ut att leka affär när hon ställer och styr bakom disken. Hon var inte där i dag, en annan mycket ung, och uppenbarligen oerfaren, flicka betjänade mig. Även hon var rar och vänlig, men det tog oceaner av tid för henne, både att bemästra datorn och hitta i hyllorna. Jag skyndar  hem, orolig att mor ska ha vaknat — och för första gången händer det som aldrig hänt tidigare, jag fastnar med bilen i vår backe. Lämnar bilen, rusar in till en vaken mor. Ringer närmaste granne och frågar om han vill vara så förfärligt vänlig att få loss bilen innan hemtjänstarna kommer. Inga problem.
Det blev lite av en rivstart, allt hände på en gång.
 
 Laura har de senaste dagarna varit vänlig och tämligen klar, när jag ägnat mig åt henne — men så snart jag gör något annat börjar hon samtal, rakt ut i luften, som är svåra att hänga med i. I dag ville hon att jag skulle meddela Mary Pickford och Harold Loyd, något — men jag fick aldrig klart för mig vad jag skulle meddela dem. Det var något som stod längst ned på dörren — men eftersom jag inte hittade det, blev mor väldigt irriterad på mig. Nu har Laura kommit i säng för sin vila, tack och lov behövr jag inte tänka på maten, eftersom vi har rester att värma. Tråkiga rester, men vad gör väl det. 
Av någon anledning tornar kokkärl, porslin och diverse ospecificerad bråte upp sig på köksbänkarna — helt utan min förskyllan, naturligtvis.
 
Som alltid, ger hemtjänstarnas beteende mig mycket att tänka på. 
"Tror ni att jag är två år", ryter Laura. 
"Neej då", svarar en av tjejerna.
"Behandla mig då inte som om jag vore det" säger mor.
Men inte hjälper det! Alla tjänstarna arbetar under samma förhållanden, alla har samma ruttna chefer  ändå klarar somliga av att vara normalt medmänskliga. Det är alltså inte stress och dåliga löner, som gör att somliga inte borde få komma i närheten av hjälpbehövanden.
 
I förrgår kom en av mina favorittidskrifter, och jag bestämde mig redan vid brevlådan för att jag skulle läsa den på en gång, så att den inte hamnade i högen med flera månader gamla tidskrifter, som jag inte ens klätt av plasten — det har jag gjort med den här tidningen, nu gäller det bara att läsa den innan jag somnar. Lite te kan kanske hålla mig vaken.

måndag 13 januari 2014

"JAG ÄR ANDLIGEN MISSHANDLAD",


sa Laura när jag gick in till henne efter nattningen. Gick är inte rätt ord, jag rusade in, innan tjänstarna hunnit iväg, när jag hörde att hon grät. 
Hon grät av förnedring över att bli behandlad som en mindre vetande treåring. Det tog S.Katten och mig en lång stund att få henne glad igen, och vi kunde diskutera dagens verbala inflation en stund innan jag kände att jag kunde dra mig tillbaka. 

FUNDERAR PÅ TONFALL,


här där vi sitter vid brasan och har det gott, trots kylan.
En av morgonens tjänstare har jag tidigare bara träffat då hon jobbat natt — hon hör till de något äldre, och är av den moderliga typen. Hon säger ungefär samma saker som många av de andra gör — med nästan samma tonfall — men hon är långsammare, och varligare. Trots att hon jobbar med Lone, som inte hör till de bättre, får hon tvätta mor utan större besvär. Tack vare att hon är äldst, och mest erfaren tar hon ledningen och även om man kan skära glas med Lones röst, så kommer Lauras protester av sig — och jag ägnar mig åt mitt utan att hetsa upp mig. 
Jag tror det beror på att Ulla-Britt är äkta — hennes sätt och fraser är inte tillkämpat glättiga, barnsliga eller hurtiga. Vilken skillnad det gör!
 
Laura njuter av Schuberts musik, och lyckas svälja det mesta av frukosten. Som vanligt spar hon, som en hamster, en bit i kinden, en bit som hon på min uppmaning sväljer efter gott och väl en kvart  säger då att det var skönt att hon fick svälja den.

söndag 12 januari 2014

"TALA TYDLIGT,


som en verserad människa!", röt Laura åt kvällens fjompiga tjänstare. 
"Vad då för människa?", sa Nora.
De är så glättiga, klämkäcka och oproffsiga att jag nästan får lust att gå in och huta åt dem. Men inte så mycket lust att jag gör det. Faktum är att jag varit så trött och grinig på sistone att jag undviker dem alla ännu mer än vanligt. Jag tror mig inte om att kunna uppföra mig civilicerat.
När jag säger att de är oproffsiga, så tänker jag i första hand på bemötandet — handgreppen kan de nog, somliga bättre än de andra.
Dagen har varit bra, Laura är harmonisk (utom när tjänstarna är här), äter utan större problem och för rediga samtal, kortare stunder. Däremellan kan hon fastna i en tankegång, och upprepa ett ord eller en mening, långa stunder. Eller så ställer hon kryptiska frågor som: "du har väl meddelat att vi inte har så voluminösa strumpor nu?"

fredag 10 januari 2014

NÄR JAG GÅR DÄR OCH PLOCKAR UPP


efter tjänstarna, så infinner sig den obehagliga tanken, att det kanske är jag som har orimliga krav på dem. Vad gör det om filtarna ligger i en hög mitt i soffan, tomma askar ligger kvar en vecka på golvet och handfatet är skitigt? 
Samtidigt kan jag ju inte låta bli att undra hur det skulle se ut efter  några veckor om jag inte plockade upp — eller hur det ser ut hemma hos ensamstående personer, de arma stackarna som är helt beroende av dessa förfärliga människor. Jag kan ju skyffla undan det som stör mig mest, även om jag inte orkar tackla det värsta.
Misstänker att jag snart har nått den punkt när jag kommer att fråga vad som åligger hemtjänstarna att göra, och vad jag förväntas göra. Jag drar mig för det, eftersom jag inte vill ha med socialtjänsten att göra, mer än vad som är absolut nödvändigt. Att tala med en människa som bara småler och säger att de bara vill vårt bästa — det tar på krafterna.

Kvällens tjejer fick veta att de var de mest oomtänksamma människor Laura stött på. Inte utan att jag håller med.
Det tog nästan två veckor
innan en av tjejerna insåg
att en tom kartong bör slängas.

REDAN NÄR MOR


blivit lagd för sin middagsvila var urinstanken stor, och jag noterade förvånat att skräphinken var orörd. Men vad hinner man på fyra minuter‽ Då hade jag förresten känt lukten en bra stund.
När så ett annat par kommer för att hjälpa henne upp, kunde de konstatera att Laura var sjöblöt.
 
Kanske är det maktlösheten som är värst, i kontakten med  hemtjänsten. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör, de fortsätter helt oberörda att med samma tonfall göra saker, eller mest inte göra saker, på samma vis som de alltid gjort. 
För min del känns det som jag skulle kunna publicera samma inlägg varje dag. Det enda som piggar upp det är Lauras ordval, hon använder sällan samma liknelser och invektiv. I går påpekade hon att hon verkligen inte var någon spädgris, så de kunde sluta behandla en som en sådan. 
Väldigt ofta förstår inte tjänstarna vad hon säger, när hon använder vanliga uttryck — i går frågade en av tjejerna vad vind för våg betyder. Jag kan bara hoppas att de lägger svaret på minnet, så har de åtminstone lärt sig något. Men med tanke på deras ovilja att lägga påpekande angående vården på minnet, så tvivlar jag på det.

tisdag 7 januari 2014

DET VAR FÖR VÅTT OCH KALLT


att ligga mitt i gatukorsningen sa mor, när hon vaknade tidigt i morse. Hon blev glad när jag talade om att vi var hemma i vårt eget hus, men det tog inte lång stund förrän hon åter bad att bli flyttad från gatukorsningen.
När jag tände fler lampor och hon fick en katt i sängen, så verkade hon mer avkopplad — även om hon kände sig som en diskborste, eftersom hon inte visste någonting. 
Men jag tror inte att hon somnade om, ändå är Laura glad och pigg — och ovanligt klar när hon kommer upp. Jag talar om att jag ska ringa några vänner som fyller år, hon vet genast vilka de är och ber mig hälsa. 
Jag berättar om en e-vän, som jag aldrig träffat i levande livet, innan jag hunnit förklara vem hon är, säger mor: "å, ni har brevväxlat länge nu", vilket vi har. Men när jag talar om en annan, nyare vän som hon bara träffat en gång, säger hon att hon inte minns henne.
Nu, när hon nog har varit vaken i över åtta timmar, har hon lutat sig tillbaka, och somnar förmodligen snart.

måndag 6 januari 2014

INTE BARA LAURA


har tandkräm överallt — rullstolen och golvet hastora vita fläckar. Mor blev sanerad omgående, men golvet hade jag tänkt skura i dag på morgonen. Men av det blev intet, först sov jag ovanligt länge — och sedan sov jag lite till. Det var skönt, men gjorde inget för golvet.
Och nu har dagen börjat, bagateller som att städa får vänta. Ska bara  försöka avlägsna tandkrämen på mors nytvättade tröja.
Jag börjar så smått inse att jag lever i det förgångna  min förmodan att personal inom vården ska vara någotsånär ordningsamma, är uppenbarligen förlegad. Hur det ser ut hemma hos dem ger jag blanka katten i, men jag tycker inte att det är för mycket begärt att förvänta sig att de inte bara släpper saker där de går och står — eller slänger in prylar i en hög i ett hörn.

 

lördag 4 januari 2014

"SÅ LYFTER VI PÅ BENET",


säger Nora, varpå Laura replikerar, "precis som hundarna". Uppenbarligen är Nora ingen hundmänniska, för hon säger med ett förvånat tonfall, "brukar hundar lyfta på benet?"
Ja, ja, det må väl vara hänt att hon inte vet något om hundar — det är värre att hon är så bokstavstrogen att hon inte kan avgöra om det Laura säger är skämtsamt, ironiskt eller på allvar.
Nora påpekar att man inte kan ha kläder på sig när man duschar, och Laura svarar "inte det", med ett tonfall som gör det omöjligt att tro att hon menar allvar — men Nora kastar sig genast in i en omständlig förklaring varför man inte bör ha kläder på sig när man badar eller duschar.
 
Kommer på att jag någonstans har några recept på enkla maträtter  rotar fram dem, och bestämmer mig för en gratäng, som jag tror att mor ska gilla. Den står färdig att skyfflas in i ugnen, men när jag läser sista punkten, undrar jag hur det ska gå:
Gratinera rätten i 15 minuter i 225° ugnsvärme _ _ Strö lite paprikapulver över ytan och servera genast.
Det är det där med att servera genast, som får mig att förstå att receptet inte är skrivet för någon som är beroende av hemtjänst. I går kom de bara en halvtimme för sent, men dagen dessförinnan kom de en timme för sent. Det vill säga, de kom 45 minuter för sent, men satt en kvart i bilen innan de masade sig in. Det finns inte många maträtter som vinner på att stå på uppvärmning i en timme.

onsdag 1 januari 2014

OBOTLIG OPTIMIST


som jag är, hade jag tänkt att jag skulle hinna både besvara mejl och läsa under middagsvilan — allt under det att mina fötter fick sig ett välbehövligt bad — dessutom närde jag den orealistiska planen, att jag nog skulle kunna klämma in lite datorpulande. Planer som gick i stöpet eftersom tjänstarna kom en dryg halvtimme för sent, så jag fick kasta mig direkt i grytorna och sedan ägna mig åt disken. Hade jag vetat att de skulle komma lika mycket för sent för att hjälpa mor upp, då hade jag ju hunnit ägna mig åt den eftersatta pedikyren. 
Jag vet att det inte är tjänstarnas fel, att de kommer så sent — men när det är mer regel än undantag, så måste det ju bero på dålig planering från ledningens sida.
 
När jag kom för att säga godnatt till mor, skulle hon ovillkorligen upp ur sängen — hon var tvungen att hämta sin dotter. När jag påpekade att jag stod bredvid henne, höll hon med om det, men hon skulle ändå hämta sin dotter — så jag lovade att ordna den saken. Nu har jag hämtat mig, och är redo för sängen.
Dagen har varit bra, glad och avspän

SJÄLVKLARA SLUTSATSER

är inte längre självklara, därför gläds jag varje gång Laura förstår sammanhangen — när hon hör en duns och frågar om det är katten som hoppade ned, eller som när hon förmanar mig att tända det bortersta ljuset, i adventsstaken, först  så att jag inte ska bränna mig.
I morse vaknade hon mycket tidigt och undrade om vi inte skulle stiga av — eller skulle vi åka en station till. Jag föreslog att vi skulle sova en stund till, så skulle jag väcka henne när vi var framme. Men det tog inte lång stund innan hon ville ut "från den här hålan". Somna vågade hon inte, så vi pratade rätt länge innan jag kunde lämna henne.
Några timmar senare är hon på gott humör ovanligt klar, även om hon letar förtvivlat i minnet, efter något hon glömt.