söndag 30 september 2012

UPPSKJUTARDJÄVULEN


har mig helt i sitt våld. Jag vet att jag i morgon bittert kommer att ångra att jag inte stökat undan sådant som jag bara måste göra — ändå gör jag det inte. Mor ville lägga sig redan halv sex, så en timme senare landade jag i den tiogradiga kvällen. Så sällan som jag kommer ut, kan jag bara inte avstå från att njuta av den vackra kvällen.

Jag har nog tyckt att man lagt om Lauras trycksår sällan, med tanke på hur illa de luktar. Det känns som de tycker att det är mitt fel som ser till att Laura kommer iväg på läkarbesök och behandlingar, på de dagar som omläggningarna normalt sker. Men så gick det inte längre, vi blev tvungna att få såren rensade på sjukhuset. Har sköterskorna lagt om såren varje dag, frågar läkaren. Nja, en gång i veckan, ligger nog närmare sanningen, sa’ jag. Läkaren och sköterskan utbytte mycket talande blickar.
Så händer det igen, att ett par hemtjänstare står utanför dörren, fast jag ringt på morgonen och lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Vi hade just kommit hem från sjukhuset och satt oss att äta. När jag sa’ att jag lämnat ett meddelande, säger killen glatt, att telefonsvararen brukar de inte kolla!
Och i dag när mor blivit lagd och tjejerna gått, upptäcker jag att Laura ligger på rygg. Det är ju för att hon måste ligga på sidan som jag inte klarar det själv. Får de inga instruktioner?

fredag 28 september 2012

DET BLIR INTE MÅNGA

stunder över till att dokumentera vad som sker, mellan sjukhusbesök, hantverkare och datorns sammanbrott.
Men livet går vidare, och Laura mår trots allt rätt bra. Hon läser högt för mig ur tidningen VI, samma stycke säkert fyra gånger i rad. Hon antecknar och markerar intressanta artiklar, men jag blir inte klok på varför hon väljer just de artiklar hon väljer. Och det kan vara svårt att diskutera det hon har läst, eftersom hennes tolkningar är minst sagt egna.
Hon läser också sin födelsedagsbok om humlor, och tycker att den är intressant. Har packat ned boken, så att den får följa med till sjukhuset i morgon bitti - jag misstänker att det blir en heldagsutflykt.

måndag 24 september 2012

"DET ÄR SÅ TREVLIGT


när du går omkring och stökar i köket", sa Laura i dag när jag var huslig. Det var gott att höra. Det betyder ju att hon är medveten om vad som sker runt henne. Ibland.
Såg i morse att hon skrivit utanpå en av sina nya böcker. Det var med blyerts, så jag suddade bort det, och sa' något om att det nog var snyggare att ta' bort det. "Nej, men har jag gjort det, det minns jag verkligen inte", sa' hon då. Och det är ju för väl att hon inte minns de förvirrade stunderna.
Hann plocka rent ett päronträd medan mor vilade middag.
Nu har vi päron över hela köket, och torkapparaten jobbar övertid.
För bara ett år se'n, hade nog Laura kommenterat att jag måste ha varit uppe på vinden för att hämta torkapparaten, och sagt något om att jag varit ute och plockat päron — men hon drar inte längre den sortens slutsatser. Hon bara accepterar.

söndag 23 september 2012

NÅGOT VAL HAR MAN INTE,


 det gäller att hålla i hatten, och försöka hänga med i livets hinderlopp.
 För ögonblicket är det en raksträcka med bara små gupp, men snart svänger banan, och jag har inte en aning om vad som komma skall.

Det är tungt att veta att det bara är mig det hänger på, om Laura får den stimulans hon behöver. Jag har insett att kommunen tycker att de gör mer än nog om de ser till att uppfylla de lagstadgade lekamliga behoven. Om de åtminstone kunde uppfylla vad lagen anbefaller när det gäller anhörigstöd, skulle jag kanske orka försöka tänka ut något.
 Det är inte så enkelt som att titta på gamla foton och prata minnen — i all synnerhet inte när man som Laura bär på en hel del tråkiga minnen. 


I tre dagar har jag tänkt att jag skulle komma ifrån en stund, för att komma ut i trädgården och plocka frukt. Men hemtjänst har strulat till det varje dag. Nu hoppas jag att det ska funka i dag, så jag hinner rädda en del av skörden innan den ramlar av.


lördag 22 september 2012

RIKTIGT KLOK


är jag nog inte. Hade plockat undan i köket och samlat ihop alla mina pinaler för att gå upp och göra mig i ordning för natten. Men först skulle jag släppa ut S.Katten i den sjugradiga kvällen — det slutade med att jag släppte ut mig själv också. Så nu sitter vi här och lyssnar till regnet. Eftersom jag inte kommer ut på dagarna så känns det näst intill nödvändigt att få en nypa frisk luft, så snart jag har en möjlighet. Promenader är inte att tänka på — minns inte ens när jag var ute och nöjesgick senast.
Kanske är det bara bra att datorn är seg — det får mig att avstå från att gnälla alltför mycket. Jag häver int e ur mig allt jag tänker, eftersom det tar alltför lång tid, och allt jag längtar efter är att få sova.
Socialchefen skulle höra av sig innan veckan var slut. Det är väl ingen som tror att hon gjorde det.

onsdag 19 september 2012

"DET ÄR MYCKET


som ändrar sig i böckerna medan vi sover”, säger Laura, när jag frågar om vi ska lägga oss. Det är inte första gången, men det var rätt länge sen nu, som hon påstod att texten i tidningen ändrade sig från gång till annan.

Jag tittar på min mor, medan vi äter och försöker komma ihåg hur det var — innan hon blev dement. Det är svårt att förstå hur den handlingskraftiga och debattglada Laura, har blivit ängslig och oföretagsam. Och när jag ser hur hon använder fingrarna för att peta upp maten på gaffeln, är det också svårt att tro att det är samma Laura, som en gång var så noga med bordskicket.
Men jag kan tänka mig att det  måste vara ännu svårare för Laura, att få ihop då och nu. Bitar fattas för henne, och andra bitar har ändrat form — vem skulle inte bli förvirrad i den situationen.

Även om hon aldrig legat och vilat de två timmarna som sköterskorna vill att hon ska ligga, så lägger hon sig utan att protestera nu. I går när jag frågade om hon tyckte det var dags att lägga sig, sa hon att det var väl bäst att göra det eftersom hon blivit ålagd att vila. Det mindes hon.

tisdag 18 september 2012

EN JOBBIG DAG


 eftersom jag måste ta mor med när jag handlar. Det är fysiskt tungt, med lyft och förflyttningar — och jag är livrädd för att jag inte ska orka ta mig tillbaka hem.
Ovanpå detta kom inte sköterskan som avtalat. Först skäller hon ut mig för att jag inte kan vara hemma i vanlig tid  för omläggning, sen kommer hon inte!
När jag snott som en galning för att hinna hem i tid, blir jag mer än sur. 

måndag 17 september 2012

DEN ENA DAGEN

är den andra lik. Det är som vore det karbonpapper mellan dagarna. På kvällen är jag i regel för trött för att sammanfatta dagen — och nästa dag har jag glömt bort hur den var.
Somliga dagar är Laura väldigt oföretagsam. Även om hon har något att läsa, så bara sitter hon, utan att göra något  eller ägnar timmar åt att, med förstoringsglas, läsa den finstilta texten i en annons. 
Jag känner mig skyldig som inte kan föra intressanta samtal, eller ge henne roliga saker att titta på. Men strax innan vi gick och lade oss i kväll, så sa hon att det varit en väldigt trevlig kväll.

Hemtjänst fortsätter att dyka upp här på tider som de inte ska dyka upp, och har inte en aning om att jag ringt och lämnat meddelanden.
Dialog med socialchefen är på gång — får se om det leder till något.

lördag 15 september 2012

IBLAND KÄNNS DET SOM


om Laura tagit ett litet steg bakåt. I stället för att ropa på mig när hon ville gå upp efter middagsvilan, så satt hon upp och slog på grinden. När jag kom var hon alldeles olycklig för hon trodde att jag glömt bort henne. "Jag trodde att alla glömt bort mig" sa' hon. Det tog en bra stund innan hon kommit i balans igen. Väl ute i köket började hon riva blad ur sin almanacka. När jag frågade vad hon gjorde, försökte hon gömma bladen under kläderna.
I dag bad hon att få vila middag redan klockan två. Eftersom hemtjänstarna inte kommer förrän vid tretiden, ringde jag och sa' att vi inte behöver hjälp i dag. Klockan fem stod det två töser här, för att hjälpa henne upp ur sängen. De blev sura på mig, när jag helt spontant sa' att nu fick de väl ändå börja tala med varandra på arbetsplatsen. 
I tidboken stod det bara att ingen hjälp behövdes klockan tre! De behöver inte bara tala med varandra — de måste börja tänka också. Om Laura i vanliga fall inte kan förmås att vila i mer än en timme, så ska de väl inte tro att hon plötsligt kan 
ligga kvar i tre timmar! Och är de osäkra, kan de ju alltid ringa och fråga.

Morgonrodnaden var makalöst vacker halv sju i morse, men när jag kom ner en kvart senare, var den nästan borta. Det var bara fyra grader, men det var så vackert att jag ändå satte mig på verandan. Med elektrisk filt och tre katter i famnen var det skönt. Jag fick sitta i två timmar innan mor ropade. Då hade hon fastnat med foten under grinden — igen, och såren på benet blödde en aning.

fredag 14 september 2012

DUNK, DUNK,


strax före klockan ett, vaknar jag av att Laura slår på något — förmodligen på sänggrinden. Se’n ropar hon, inte det lågmälda Virginia, som hon gjort på sista tiden, utan ett mycket mer uppfordrande rop. När jag kommer ner till henne, sitter hon i sängen, och säger att hon suttit och ropat se’n klockan sex. Även nu talar hon om människor som sagt något till henne — men jag får aldrig klart för mig vad. Jag sätter mig ned och vi pratar en stund, när jag ska till att gå, frågar hon vad jag heter. När jag talar om att jag är hennes dotter, säger hon bara “oh, förmodligen blir hon lite generad över att inte ha känt igen mig. Men vi enas om att det är svårt att se vem man talar med, när det är så svag belysning.
Dagen har varit bra, tjejerna som var här för att duscha henne var nog ovanligt bra. Dessutom torkade de upp efter sig — det är första gången. I går vägrade mor att vila middag, men i dag gick det utan protester, fast hon ville kliva upp efter en halvtimme.

onsdag 12 september 2012

SOM JAG SAGT TIDIGARE


är rehab de enda jag litar på inom den så kallade omsorgen i vår by. De ringer eller mejlar, när de kommer på något som kan göra livet enklare för oss. De frågar om det passar oss att de kommer då och då. Och de kommer vid avtalad tid.
Nu har Laura fått en luftmadrass — inte en där luften cirkulerar med hjälp av en moter, för en sådan provade hon redan för ett par år sedan, men betackade sig efter en natt. Den här tycks vara bekvämare, och i tre dagar har hon vilat middag på den — utan att protestera alltför högljudt. Återstår att se hur det fungerar i längden.  Det kommer några tjejer och stjälper henne i säng, fortare än kvickt, på eftermiddagen. När de avlägsnat sig har jag fått hjälpa henne att hitta en bekvämare ställning, eftersom hon har legat som en korkskruv.  Naturligtvis kommer jag att få säga återbud, de dagar jag ska handla, eftersom jag inte klarar av att både uträtta ärenden och passa hemtjänstarna. 

Jag fortsätter att förundras över den enorma förbättringen i Lauras sinnestillstånd. Undanta’r man glömskan och den fläckvisa förvirringen, så är den största skillnaden mellan min nuvarande mamma och den den som var, att Laura inte längre kan småprata någon längre tid. Alla samtal dör ut tämligen snabbt, i brist på bränsle. 
Och just som jag sagt detta, ropar mor och säger att någon sagt åt henne att räkna till sextio. Det var rätt länge sedan hon talade om någon eller några som gav henne den sortens uppdrag. 

måndag 10 september 2012

söndag 9 september 2012

MISSVISANDE



Här lovar jag att bloggen ska handla om Laura, och så har det mer och mer blivit ett evigt gnölande om hemtjänstens brister och mina krämpor. Men allt hänger ju ihop (utom jag), och Lauras vardag är ju även min vardag. Och klarar jag inte av vardagen, så kommer Laura inte heller att göra  det. Skrämmande.
En sköterska och hemtjänstare var här och la’ om Lauras sår i dag — särskilt ett av trycksåren är väldigt fult. Vi gjorde upp att de skulle komma tillbaka i morgon för att Laura skulle lägga sig en stund på dagen — vi får väl se hur det går, att vila middag är inget som hon uppskattar.
Fick en liten gliring av Inga, när jag sa’ att såret var fult. “Vi skulle ju ha lagt om det i fredags” sa hon. Jag iddes inte svara.

fredag 7 september 2012

ÄNNU EN GÅNG


har hemtjänstarna lyckats undvika att framföra ett meddelande. 
Med en huvudvärk som ger mig synrubbningar, insåg jag i morse att jag inte skulle klara av att ha hemtjänstare i huset, så jag ringde och talade om att vi inte ville ha dusch i dag, eftersom jag inte mådde bra.
Likväl står duschpatrullen utanför dörren klockan två!
Har vi landets sämsta hemtjänst, eller är det så här bedrövligt överallt?

onsdag 5 september 2012

NÄR SKA VI ÅKA HÄRIFRÅN,


 undrar mor. Jag talar om att vi bor här och att vi ska vara kvar hemma. Det tycker hon är skönt, men efter en stund frågar hon: "så vi ska inte åka härifrån?".
Jag ser på hennes ögon att hon har svårt att orientera sig. Men en liten stund senare läser hon tidningen och vi talar om det hon läser.
Snart är ännu en dag till ända, och jag känner mig lika försumlig som alltid, för att jag inte har orkat vara trevligare, inte kunnat komma på stimulerande samtalsämnen eller sysselsättningar.
Det känns som om jag snart brister — eller imploderar, är kanske troligare. Men jag vet ju att dagen går i repris i morgon — och jag är lika obrusten eller oimploderad då som nu.
Maten börjar ta slut, så nu hoppas jag att jag snart mår så bra att jag vågar lasta in mor, rullstol och turner i bilen och fara till affären.
m
Ett par av er har frågat när början av dagboken kommer på plats. Det dröjer! Jag har försökt, men det rör sig om många inlägg så jag inser att jag nog får vänta tills datorn, hemtjänst och jag fungerar. Om det någonsin kommer att inträffa samtidigt återstår att se.

måndag 3 september 2012

HADE JAG BARA VETAT


att ”Att möta personer med demens” var den bästa av de tre böckerna jag lånade, hade jag väl börjat med den. Som det nu är har jag bara kommit till hälften av den, och är för dålig för att orka läsa mer än en sida åt gången.

Hemtjänst fortsätter att komplicera mitt liv. Jag kan inte handla om jag inte tar med mig mor, vilket rent fysiskt är tungt. Det betyder att jag kan inte handla när jag maten är slut, utan jag får vänta tills jag mår så pass bra, att jag tror att jag klarar av det utan att bli akut sjuk i affären, eller hemska tanke, när jag kör.

Men mitt i eländet är jag så glad och tacksam för att mor mår så bra — både fysiskt och psykiskt.
När jag läser om dementa personer, kan jag bara konstatera att så Lauras demens är inte särskilt uttalad. Med tanke på hur illa ställt det har varit, så är det nära nog ett mirakel. Visst händer det att hon tänker hälla ut kaffet på golvet, eller oroar sig för att hon inte har något hem — men det är övergående tillstånd, som väl kompenseras av de klara ögonblicken däremellan. 
Det kan vara svårt att förstå hur en människa som förefaller helt klar och medveten, i nästa stund säger eller gör något som vittnar om motsatsen. Men den svårigheten lever jag så gärna med!