lördag 30 mars 2013

JAG LÄSER DEMENSFORUM


demensförbundets tidskrift. De flesta artiklarna inger hopp, berättar om lyckade projekt, om hur väl olika verksamheter fungerar. Bara en artikel beskriver en omänsklig vardag, en vardag som jag är övertygad om, är långt vanligare än alla lyckade projekt.
Nu menar jag inte att man inte ska berätta om det positiva inom demensvården — tvärtom, allt bra som sker inom äldrevården, behöver basuneras ut, i förhoppningen att kommuner som min, ska inse att man kan vara mänsklig, man kan erbjuda god vård.
Men det är en läsning som får mig att fundera över orättvisorna. Vår kommunen är fattig och har en stor andel äldre som är i behov av olika vårdinsatser. Och vårdinsatser kostar pengar — men allmän medmänsklighet kostar inte något extra, att svara på brev (vilket är ett tjänstefel att inte göra) kostar inte heller kommunen något extra, utöver portot.
Så här sitter jag och funderar på hur det skulle vara om jag fick bestämma.
Många kommuner har någon eller några som stöttar de anhöriga — men inte vår kommun. Jag fick visserligen en kontaktperson (en av tjänstarna), sedan jag efterfrågat en. Men henne blev jag tilldelad, och det visade sig vara en jag aldrig skulle ha valt själv. Dessutom fick jag inget telefonnummer till henne.
Det jag drömmer om, är en person, med stora kunskaper om demensvård. En person som kanske ringer upp en gång i månaden och frågar hur både jag och mor har det. En person som jag kan diskutera min situation med, och som kan lotsa mig vidare om jag har funderingar kring Lauras hälsa.
Bland det första jag tog upp, när jag kontaktade kommunen för att få hjälp, var att mor behöver mer stimulans än vad jag kan och orkar ge. Det visade sig att man inte hade mycket att komma med i den vägen, inte annat än kaffe och Jularbo — men det skulle nog bli mer framöver. Jag har inte hört mer om det. Man kan ju tycka att jag skulle ligga på och fråga om det har tillkommit några program  men jag orkar inte. Det finns många orsaker till det, jag har ingen aning om vart jag ska vända mig med olika frågor, och är man så trött att man inte ens orkar kontakta nära vänner, så löskar man inte reda på vem man ska ringa, för att sedan göra det.
Jag gav ifrån mig ett antal exempel på vad jag menade, den enda gången jag träffat enhetschefen, men hon bara smålog.

Ett stort problem är ju att jag ytterst ogärna lämnar mor ensam, längre stunder, med somliga hemtjänstare. Så även om jag skulle få avlösning, känns det otryggt att lämna Laura med personer som inte kan läsa intill så pass att de ger henne rätt mat och mediciner vid rätt tidpunkt. Att sedan komma hem till en orolig mor är nästan mer än jag klarar av. För med några få undantag, blir hon orolig av att lämnas ensam med hemtjänstarna. 

Hemtjänstarna är ju ett kapitel för sig, som jag får stå ut med. Att arbeta i en organisation med en sådan ledning som de har, är kanske inte så roligt.

Jag får en känsla av att man hoppas att åtminstone en av oss ska dö snart. Blir det jag som dör först, så blir det ju mycket enklare för kommunen att stoppa in mor i ett fack och bara ge hennes kropp det de är skyldiga att ge. Från deras sida sett måste anhöriga vara ett gissel.

EN GRINIG SURKÄRRING

är vad jag är. Men jag kan inte uppbåda någon entusiasm, när tjänstarna trallar in här och talar om hur vackert och vårlikt vädret är. De behöver ju inte nöta in hur härligt det är, när varken Laura eller jag kan komma ut och njuta av det.

tisdag 26 mars 2013

”DET SKA VÄL BLI SKÖNT ATT FÅ LÄGGA SIG”


”Det ska väl bli skönt att få komma upp”.
”Det ska väl bli gott att få duscha”.
Jag vet mer än väl att man inte alltid har något begåvat att säga. Men när hemtjänstarna varje dag, inleder med samma fantasilösa fras, vill jag skrika åt dem att hålla mun, om de inte har något bättre att säga. I all synnerhet som Laura ofta svarar nej. Då har man liksom målat in sig i ett hörn från början, när man initierar ett meningsutbyte.

Hur fantasilösa de än är, så går nästan alla tjänstare fram till mor, så snart de kommer in, står så att hon kan se dem, och hälsar på henne. Liam, som är en överdrifternas man, galopperar ibland in och upprepar hurtiga hälsningsfraser - eller också hälsar han inte alls. Mor blev väldigt irriterad i morse, när hon sa’ god morgon, minst fem gånger innan han slutade att nynna och ta’ små danssteg, och svarade på tilltalet.
Medan han och en snapa hjälpte mor upp ur sängen började de diskutera lämpliga hobbies. De kom inte på någon lämplig hobby att ägna sig åt, eftersom det ju tar tid att ha en hobby!

måndag 25 mars 2013

”JAG HAR INTE FÅTT NÅGON SKED”


säger mor medan hon öser soppa på smörgåsen — med skeden.
Sedan jag skrapat soppan av smörgåsen, äter hon utan problem och med god aptit.
För en kort stund efter maten, är hon sur på mig, därför att jag inte inser att vi måste gå ut en stund. Avledning fungerar — den här gången.

Eftersom jag är av den uppfattningen att man ska vara rädd om saker, även om de inte är exklusiva, bytte jag i går ut träbordet, bredvid Lauras säng, mot ett mindre av plast. Det ska bli intressant att se om de lyckas hålla ordning på det, eller om handdukar och toalettsaker kommer att hamna någon annanstans.

lördag 23 mars 2013

"JAG KÄNNER MIG VISSEN"

sa Laura, när hon vaknade i morse. Hon föreföll inte sjuk på något sätt, men efter att ha dragit sig en halvtimme, sa hon att hon fortfarande kände sig dålig. Vi beslöt att hon skulle ligga kvar i sängen, sedan tjänstarna varit här och skött hennes morgontoalett.

Som så ofta förr, gör jag den reflektionen att tjejerna tycks vara mer för en sval hand på en febrig panna, än att bemöta en vuxen människa som den vuxna människa hon är, och att snygga till efter sig. De gillar att pyssla om och dalta.

När jag på eftermiddagen föreslår att Laura ska stiga upp, är hon med på det. Jag hinner inte ringa efter hjälp innan morgonens två tjänstare står utanför dörren. De ville titta till mor, och hade dessutom med sig en sköterska som skulle se till några sår. Nu var såren inte något att se till, så de hjälpte mor till stolen och for.

fredag 22 mars 2013

ALLT VAR SÅ BRA UTRÄKNAT


Laura var harmonisk, hemtjänstarna kom i tid för att hjälpa henne i säng, för middagsvilan. Jag behövde bara kränga på mig ytterkläderna, hugga tag i väskan och köra till apoteket. Och så byta till glasögon som jag ser något så när med, när jag kör bil. Men glasögonen var som uppslukade, jag letade där jag lagt dem, på bordet bredvid Lauras säng. Jag letade där jag inte lagt dem, under bordet, under sängen, i sängen, bland krukväxterna, men ingenstans stod de att finna, så jag gav upp.
Mina "riktiga"glasögon gick ju sönder i somras, så jag hankar mig fram med urgamla läsglasögon — de som är för svaga för att läsa med, fungerar hjälpligt när jag kör bil och handlar (fast jag naturligtvis inte kan läsa på några förpackningar med dem). Ett annat par läsglasögon, är något starkare och fungerar vid datorn och i hushållet — de skänker en viss spänning åt tillvaron eftersom  det vänstra glaset envisas med att trilla ur bågen, med jämna mellanrum. 
Men nu satt jag alltså där, med mor i sängen och allt förberett för en tur till byn och apoteket. Det är mycket som ska klaffa, förutom att Laura måste vara tillräckligt harmonisk för att jag ska våga lämna henne ensam, och hemtjänstarna måste komma så tidigt att jag hinner tillbaka i tid, även om jag får vänta en timme på apoteket. Dessutom måste jag må så bra att jag vågar ge mig ut på vägarna  det är inte alla dagar alla förutsättningarna finns, för att lämna huset. 

Nu var det bara att ge upp tanken på att få hem medicinerna innan de tar slut. I stället bryggde jag mig en kopp starkt te, satte mig att klappa en förstående katt. När blodtrycket sjunkit till normala nivåer gick jag för att mata tvättmaskinen. Och där, underst i tvättkorgen, bland bajsiga tvättlappar — där låg de, glasögonen.
Nu hoppas jag att allt klaffar på måndag, då ska jag minsann inte lägga ifrån mig glasögonen, där någon tjänstare kan komma åt dem.

torsdag 21 mars 2013

I DAG VET LAURA


hur man äter sin smörgås — i går kväll hade hon ingen aning om hur hon skulle tackla kvällsmackan.  Hela tiden medan vi fikade och sedan medan vi väntade på hemtjänstarna, frågade hon vad hon skulle göra. Jag hade inte mer än svarat att vi inte skulle göra något särskilt, förrän hon frågade igen. 
Hon väntade dessutom på Virginia, och jag vet inte hur många gånger jag talade om att det var jag.
Hon befolkar sin tillvaro, med människor som säger åt henne vem hon ska träffa och vad hon ska göra — det kan vara svårt att få henne att lyssna till mig istället för det osynliga folket.

Har upptäckt att jag inte öppnat posten på länge — hoppas jag inte missat något viktigt.
En annan, inte alltför lustfylld, upptäckt är att det finns mer intrampad avföring på golven.
Och alldeles nyss upptäckte jag att jag måste ha slarvat bort en dag den här veckan — det är ju torsdag och inte onsdag som jag trodde (inte bara trodde, jag visste det säkert).  Tur att jag kom på det nu, det är ju duschdag i morgon, och det gäller att plocka fram rätt saker, och värma upp duschrummet.

Det var Liam och en liten snapa*, som hjälpte mor i säng för middagsvilan i dag. Liam är alltid ohängd, och jobbar han inte ihop med en äldre och mer sansad tjänstare, är han rent förfärlig. 
För att vända en orörlig person i sängen, krävs att man sliter och dra'r i draget — och då krävs det att den som ska vändas är beredd på det och att en av tjänstarna ta'r emot. Det gjorde inte dagens tjänstare, det slet och drog, så Laura, helt oförberedd  tumlade runt och skrek av smärta.

*snapa är Lauras benämning på otrevliga tjejer

onsdag 20 mars 2013

måndag 18 mars 2013

"HON ÄR ENVIS SOM EN RÖD GRIS"

skrev Lauras far, till sina föräldrar, när Laura var liten.
Jag är böjd att hålla med. Laura har envisats med att hon ska upp på andra våningen — eller femte, eller tredje våningen, hela dagen. Det spelar ingen roll vad jag säger, så fort jag tystnar för att hämta andan, så upprepar hon sin begäran. Ibland byter hon spår och talar om att hon måste handla, innan hon återgår till att kräva att få komma upp på andra, eller femte, eller tredje våningen.
Jag ser fram emot att få lägga mig — men Laura är inte det minsta trött.





I MORSE VAKNADE

Laura redan klockan sju, rätt förvirrad. 
Sedan dess har hon fortsatt med den märkliga blandningen av förvirring och total närvaro. Hon talar med icke närvarande människor och påstår omväxlande att hon är på konsum, där hon ska huta åt Reinfeldt, och att hon ska gå upp för trappan. Det kan hon, för det gjorde hon i går!
Men till min stora förvåning konstaterar hon att jag mal kaffet, när hon hör kaffekvarnen. Det är många månader sedan hon drog den sortens slutsats senast.
Sedan övergår hon snabbt till att upprepa att hon har mycket att göra, så vi ska åka hem och fika. (Vi har precis avslutat fikat). Fast nu har hon ändrat sig och säger att vi ska åka till hatthyllan så att hon får handla.

Hatthyllan låter jag vara, men jag måste skrubba tvättfaten. Jag har insett att det inte är någon idé att be tjänstarna göra det — de vet förmodligen inte hur man gör.

lördag 16 mars 2013

MED TANKE PÅ DEN NYLIGEN TIMADE

handfatsepisoden beslöt jag mig för att se hur de andra tjänstarna bär sig åt. Förmodligen tar de flesta lätt på det där med hygienen, för i morse ser jag att man bara använder ett handfat — det till övre. När ansiktet är tvättat, fortsätter man nedåt, fortfarande i samma tvättfat (och utan tvål). Det vore väl OK att bara använda ett tvättfat, om man skurade det efter varje gång — men det är ingen som gör frivilligt. I fredags bad jag ju en tjej att tvätta båda baljorna, trots tvätten  kunde jag i dag konstatera att båda handfaten ser enormt snuskiga ut.

fredag 15 mars 2013

JAG KÄNNER MIG SKURKAKTIG


som tänker och säger, så många fula sanningar om hemtjänstarna. De kommer flera gånger om dagen, varje dag, för att utföra arbeten som jag inte klarar av. Att byta blöjor och tvätta en människa, som inte alltid är samarbetsvillig, är sannerligen inte ett drömjobb. De flesta av dem, gör det med gott humör, även om deras sätt att bemöta Laura många gånger ger mig gåshud över hela kroppen.
Jag är tacksam över den hjälp vi får — i synnerhet som jag vet hur vänner och släktingar i U.S.A. får betala stora summor, för den sortens hjälp. (Inte för att det är gratis här). Där får man även betala för sina hjälpmedel, och har man inte råd, får man klara sig utan. 
Men när jag ligger på knä och skrapar bort intrampad avföring från köksgolvet, är jag inte så välvilligt inställd till tjänstarna.  

EN BESKÄFTIG


nippertippa, använder fel handfat till undre hygienen i går kväll. Jag ser det för sent och orkar inte säga till. Ställer bara ut handfaten i duschen, så att morgonens tjänstare ska få nöjet att göra ren handfaten. Inte utan att det skulle ha behövts även om tjejen inte gjort fel. Undrar i mitt stilla sinne hur många gånger det hänt när jag inte sett det. Ska kanske tillägga att handfaten är märkta med övre och undre.
Morgonens tjänstare var bra och sansade, skrubbade bunkarna utan att knota, och tog gott om tid på sig med morgonbestyren. Ingen av dem har duschat Laura tidigare — men var kloka nog att fråga när de inte var helt säkra på rutinerna. Så jag uppskattar sådant!

onsdag 13 mars 2013

JAG BLIR LITE FUNDERSAM,


vad beträffar tjänstarnas syn på hygien, när jag ser tvålen. För en dryg vecka sedan hamnade den på handfatet på toaletten — dessförinnan låg den i Lauras rum, på ett tvålfat. Sedan den hamnade på handfatet har den inte använts. Jag är helt övertygad om att tjänstarna inte medför tvål för tvagning av mor — det måste betyda att hon har tvättats utan tvål i över en vecka.
Jag borde inte bli förvånad när jag ser smutsränderna i handfaten, eller avföringen som får sitta kvar på toastolen.
Men tänderna blir borstade — en tandläkare skulle säkert gråta blod vid åsynen av den sumariska borstningen  men de blir i all fall borstade. Det tog förstås några månader att nöta in den goda vanan.

lördag 9 mars 2013

FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN


föreslog en av tjänstarna, att de skulle komma vid samma tid varje dag, för att sköta mors morgonsysslor. Hon föreslog tiotiden, och fick det att låta som det var av ren omtanke om Lauras bak — för att hon inte skulle behöva ligga blöt alltför länge. Jag avböjde, av ren omtanke om Lauras välbefinnande. Får hon vakna i sin egen takt, och helst ligga och dra sig en stund, mår hon bättre än om hon blir uppkörd av hårdhänta hemtjänstare. Dessutom hinner hennes medicin sätta in, så att hon tål de hårda nävarna lite bättre. 
Naturligtvis hade det inte ett dugg med Lauras bak att göra — i så fall skulle de alla alltid kolla om hon behöver bytas på, vilket jag har upptäckt att de inte alltid gör — nej, det har snarare med deras eget välbefinnande att göra.
Så orättvis jag låter, jag ser ju hur tjejerna sliter, men i det här fallet är det inte tjejerna jag gnäller på, utan på den dåliga organisationen.

fredag 8 mars 2013

"GNÄLL INTE SÅ FÖRBANNAT


när du talar”, fräste Laura till en ny tjej som var här i dag. Likt många andra dialekter, talas vår dialekt ofta med pressade röster i ett högt röstläge. Även unga tjejer låter ofta som mycket gamla kvinnor.
Även om Laura alltid har varit frispråkig, har hon ju alltid varit ytterst mån om att aldrig såra någon, hennes sätt att uttrycka sig har i många avseenden förändras — men inte i alla. Artighetsfraserna tycks vara djupt rotade, välkommen, roligt att ses, tack och varsågod, bland många andra, sitter i ryggraden. Kanske ska jag börja nöta in vänliga uttryck nu, i hopp om att jag kommer att bli en rar liten tant, när jag sitter på hemmet. (Vilken metamorfos!)

MED VETSKAP OM


att jag fick vänta i två månader på att få svar på mitt mejl angående försäkringen, så får jag väl ge mig till tåls ett tag till. Det är ju bara drygt en vecka sedan enhetschefen i ett taffligt mejl skrev att de skulle ”se på hur de kan ersätta” mig. 
Jag fattar inte resonemanget — tjejerna är försäkrade, det borde väl vara självklart att jag skickar räkningen på glaset till kommunen, och de betalar! 

Två bra tjejer hjälpte Laura i morse. De ville duscha mor på en gång, istället för att återkomma på eftermiddagen, och göra det. Jag har inte ett dugg emot det, men blir en aning irriterad över att de ska veta långt i förväg, om jag har några planer — men jag ska kunna anpassa mig till vad som helst utan förvarning.
Som det nu var, låg kläder och handdukar i tumlaren, och jag hade inte banat väg till duschen. Inte hunnit få upp värmen heller för den delen.

Irritationen avtog inte heller när jag senare i bara strumpfötterna kliver ut i farstun, utanför duschen, och hamnar mitt i stora vattenpölar.

Ja, jag vet att jag är grinig i dag!

DET GÅR UNDAN

i svängarna, när somliga tjejer sköter morgonsysslorna. De galopperar ut med mors spottkopp efter en nödtorftig tandborstning, så snabbt att mor ser sig nödsakad att spotta på golvet.
Och jag fick nöjet att torka upp.

torsdag 7 mars 2013

NOG ÄR DET MÄRKLIGT


att dessa hemtjänstare som inte kan lägga tillbaka något där det ska vara, och som släpper saker där de går och står, en gång om dagen visar prov på ett högst onödigt pedanteri. 
När de hjälpt mor ur sängen efter middagsvilan, slätar de till överkastet, och lägger på glidlakan och madrasskydd, med millimeterprecision — allt som någon timme senare måste ta’s bort, när mor ska gå och lägga sig.

I DAG PLOCKADE JAG BORT


alla nötter och fruktbitar ur müslin — inte hjälpte det. Det får bli yoghurt utan müsli i fortsättningen. 
Naturligtvis blir jag irriterad — och naturligtvis märker mor det. 
Några av mina läsare, har undrat hur jag orkar och hur jag hanterar mina känslor, jag grunnat över hur jag ska svara. När sådant här inträffar blir det ju uppenbart att jag inte klarar av händelser av det här slaget, med ett tappert leende. Jag önskar att jag kunde ta’ en långpromenad i solen och låta ett själsligt korsdrag, blåsa bort irritationen. Men eftersom det inte är ett alternativ, förtränger jag det mesta. Om det funnes en metod, skulle jag ta’ patent på den och sälja den dyrt. Tyvärr finns inga standardlösningar — vi måste alla hitta vår egen väg. Mycket hänger på dagsformen, det som får mig att brista i gråt en dag, kan jag vifta bort en annan dag. 
Rent praktiskt, är min taktik enkel — jag gör inte ett dugg utöver det allra nödvändigaste, och knappt det. Metoden förutsätter att man som jag kan blunda för dammtussar och allmän oreda. Jag förutsätter att vänner som kommer för att hälsa på mig, kommer för min skull och inte för att kolla om jag städat på sistone.
Och till sist ännu ett ord om vänner; vårda dem! Nu tror jag att jag har ovanligt fina vänner, de står ut med mig och ger inte upp även om jag inte orkar ta' initiativ. Men jag vet av erfarenhet, från perioder då jag inte orkat kontakta människor, att det kan kännas oöverstigligt att ringa eller skriva efter ett långt uppehåll. Det räcker med en rad eller två, för att tala om att man fortfarande lever  eller att livet är pest  men håll kontakten, vänner är livsviktiga!

onsdag 6 mars 2013

Å NEJ, INTE NU IGEN,


tänker jag när Laura häromdagen, började älta yoghurten i munnen, innan hon spottade ut den. 
När det upprepades nästa dag, frågade jag om hon inte tyckte om yoghurten. ”Jo, men inte kärnorna”, svarade hon. Hon uppfattade nötter och torkad frukt som kärnor! Jag förklarade vad det var, och mor säger att det visste hon ju inte. Men när måltiden är slut ligger en prydlig hög med nötter och torkad frukt på bordet. Jag köper müsli, i hopp om att köpemüsli, inte ska vara så grov som min hemgjorda, men samma sak händer igen. I dag därför att "den finska staten tycker  nämligen inte att jag ska äta upp det".
Är jag trött, är det ibland svårt att inte bli arg — eller ledsen — eller båda delarna. Och så skäms jag över att jag inte är en bit bättre än hemtjänstarna.

måndag 4 mars 2013

DON’T ARGUE!


Ett uttryck som Laura växt upp med. Så snart hon ville diskutera något, om än aldrig så hovsamt, var det vad hon fick höra.
Rätt ofta är det vad jag vill ryta till när hemtjänstare försöker att rättfärdiga sig inför mor. 
”Jag är ingen träbit”, röt hon till i dag när en av tjejerna inte alltför milt högg tag i hennes ben.
”Vi är så försiktiga vi kan”, svarade den förfördelade tjejen - vilket i dag, var en lögn.
Och så detta förfärliga barnspråk, ”nu ska vi torka fossingarna”, säger en tjej. Samma tjej, som aldrig svarar när mor tilltalar henne. I går blev jag så in i norden arg, när just den tjejen tog av Laura hennes glasögon, och trots att hon bad att få dem tillbaka, lät tjejen bli att göra det, hon låtsades bara inte höra. Jag reste mig och gav mor glasögonen. Blickarna från hemtjänaren var inte vänliga.

lördag 2 mars 2013

MED TANKE PÅ

alla dessa skoskydd — som faktiskt används  är det en gåta hur golvet kan se ut som det gör. Vanvårdad ladugård, är nog den bästa beskrivning jag kan komma på.

fredag 1 mars 2013

JAG KAN ICKE RÄKNA DEM ALLA,


socialtjänstens chefer, alltså. Varje gång jag frågar vem jag ska vända mig till i en fråga, får jag namnet på en för mig okänd chef. När jag nämnde det för en väninna, anställd i kommunen, skrattade hon — för att i nästa sekund sucka — när hon berättade att vart man än är på väg, snubblar man på en chef.
Med tanke på kommunens dåliga ekonomi och socialtjänstens oförmåga att kommunicera, vore det förmodligen en god idé att skära ned på chefsposterna. 
Ett annat tips till kommunen är att låta cheferna genomgå en kurs i brevskrivning. Mejl och andra brev som vimlar av våran och eran, gör inget gott intryck — i all synnerhet som hela skrivelsen verkar författad av en mellanstadieelev som missuppfattat ämnet.