NÄTTERNA ÄR REDAN MÖRKARE,

när mor behövde gå på toa halv ett var jag tvungen att tända ljuset. 
Det tog en liten stund innan hon kom till ro se’n, för hon satt fast. Vilket innebar att hon satt sig på sina händer, och inte fick flytta dem.
Det var länge se’n hon hade ett “anfall” nu. Hon kan bli alldeles slapp för ett ögonblick, men det är inte de dramatiska anfallen som var så utdragna. 

Natten var alltså ovanligt lugn, och mor sover fortfarande.  
Längre än så hann jag inte, innan jag hörde att mor var vaknen.. Hon satt upp sängen och storgrät, "jag avskyr den här sängen" hulkade hon om och om igen.
När jag erbjöd henne smärtstillande piller mot värken i skenbenen, så var det ju inte benen som gjorde ont, utan sängen.
Det tog en stund innan hon kunde dricka sitt kaffe, eftersom ett litet anfall var på gång.