torsdag 29 augusti 2013

”VI ta’r inte av OSS,


JAG ta’r av MIG”, fräste Laura åt tjänstarna i går kväll.
Så ofta som hon säger ifrån, tycker jag att det är märkligt att de fortsätter att tala utan att tänka.
Mor pendlade mellan ytterligheterna i går. Innan tjänstarna kom var hon glad, kärleksfull och tämligen närvarande. Det byttes snabbt ut mot en stor trötthet och ilska, när tjänstarna anlände. Det var nätt och jämt att de fick röra henne, eftersom hon  inte ville gå upp, fick hon bara torrt på sig och sedan bli kvar i sängen.
Tröttheten var som bortblåst fem minuter efter det att tjejerna gått, och vi hade en trevlig förmiddag, innan jag larmade för att Laura skulle få hjälp att komma ur sängen, vid tvåtiden.
Förutom att den hjälpen åter väckte hennes ilska, började hon tala osammanhängande – om och med personer som jag inte såg. Stor del av eftermiddagen var hon orolig för att inte hinna med tåget, undrade stup i kvarten när vi skulle gå.
Lagom till läggdags blev hon glad och harmonisk – vilket snabbt förbyttes i vrede, när tjejerna kom och sade att hon skulle lägga sig. Hon tvärvägrade, jag blev tvungen att rycka in, och lyckades övertala henne till att låta tjejerna hjälpa henne i säng. Men vänlig, var hon inte!

Morgontoaletten i dag, sköttes av ett par av de sämsta tjänstarna. När de kommer brukar jag lämna rummet, för att inte säga något olämpligt. Men jag kände mig föranlåten att återvända när jag hörde hur de förde ett privatsamtal medan de tvättade mor. Min närvaro hejdar dem en aning – om inte helt. Men när jag gick utanför dörren för att ringa ett par samtal, då blev det knäpptyst – Liam är inte den som vill missa mina privatsamtal!

tisdag 27 augusti 2013

”FICK DU OBEHAG

för att jag slängde maten?” frågar Laura och tittar upp från tidningen. Tidigare på dagen hade vi haft en diskussion om att äta upp eller slänga (egentligen spotta ut) mat. 
Är jag bara tillräckligt uppmärksam, och ser till att mor inte stoppar in jättelass i munnen, så brukar det gå bra. Laura som tidigare i livet aldrig skulle ha kommit på tanken att börja äta förrän alla vid bordet hade fått sin mat, och var redo att börja måltiden, lägger för det mesta inte märke till om jag äter eller ej. Och det är bra, för då kan jag antingen äta innan jag serverar henne, eller sedan hon ätit — och på så sätt finnas till hands för att hejda henne när hon trycker in mat, utan att ha svalt vad hon redan har i  munnen. 

Det är svårt att hjälpa en människa som sprutar eld och galla, och  man kunde tycka att tjejerna kunde vara bättre utbildade för att bemöta den sortens motstånd. För utbildning behövs för de unga, inte alltför verbala, tjejerna. Nu väljer de att inte låtsas om vad mor säger, vilket naturligtvis gör henne ännu mer förbannad. Att beskylla någon för att vilja ta' livet av en, och bara bemötas med ett joller, skulle få mig att bli ännu mer eldfängd än vad Laura blir. 
Det tog alltså en bra stund innan mor kom till ro i går kväll sedan de mesiga tjejerna gått.

Jag sa' bestämt en gång, att tjänstarna är dåliga på att sprita händerna. Nu har jag lagt märke till att de flesta inte spritar alls. I går var det en tjej som bara nuddade lätt vid flaskan, jag kunde inte avhålla mig från att säga "två minuter och mellan alla fingrarna också", hon bara blängde på mig.

söndag 25 augusti 2013

”JAG LIGGER OCH HITTAR PÅ HISTORIER”,

sa' Laura när jag tittade in till henne sent i går kväll. Det brukar jag också göra, men förmodligen är Lauras historier mer intressanta än mina, för jag somnar snabbt ifrån dem, medan mor tydligen hade legat vaken länge.
Hon har slängt täcket på golvet och gjort ett prydligt paket av en filt. Jag breder över henne, hon tackar flera gånger och vi får ett gott samtal på sängkanten.

Nog är det förunderligt hur vissa dagar är vänliga och hjälpsamma — jag både hinner och orkar vad jag föresatt mig att få gjort — medan andra dagar är vresiga och ogina och tycks finna ett nöje i att sätta krokben för mig.

Medan vi väntar på tjänstarna börjar Laura tala om far, i rätt tempus, och ta’r upp en del dialektala uttryck han använde. Så övergår vi till att tala om ord i största allmänhet.
Jag förbereder mig för att kunna rivstarta OM tjänstarna skulle komma i så god tid att jag skulle hinna utföra sorgligt försummade sysslor. Men till min stora irritation — och lättnad — kommer de sent. Jag är irriterad över att inte hinna göra vad jag måste göra — men lättad över att slippa. Nu hinner jag med en kopp te innan jag börjar med middagen.


lördag 24 augusti 2013

JAG HINNER INTE


bära ut frukosten på trappen innan Laura har somnat — i alla fall tror jag att hon sover, hon muttrar bara något när jag försöker tala med henne. Så jag fäller hennes stol bakåt och låter henne sova. Det ta’r nästan en timme innan hon börjar röra på sig, och svarar något som låter som ja, när jag frågar om hon vill ha sin frukost.
Det ta’r en stund att peta i henne smörgåsarna och få henne att suga i sig sitt kaffe. Efter hand blir hon mer och mer vaken. 
Jag har lite svårt att komma på något lämpligt samtalsämne, det handlar mest om vädret, och vad vi ser från vår plats på verandan. 
Tryter samtalsämnena, så flödar minnena dessto rikligare. Jag tänker på de olika epokerna av vårt liv, minns Laura i olika skeden, och funderar över varför jag tycker det är så viktigt att minnas också Lauras svåra år — som till stor del sammanföll med mina tonår. Något riktigt svar har jag inte, kanske är det så enkelt som att jag vill ha en så fullständig bild som möjligt att tänka tillbaka på. Det kan vara svårt att minnas människan, när flera år av demens lägger sig mellan de aktiva åren och slutet. 

När frukosten är aväten, och jag talar om att jag ska plocka in lite fallfrukt till en äppelpaj, blir hon riktigt upplivad. Vi diskuterar vad som passar till förrätt, och mor tycker att äppelpaj är så mastigt att det räcker med en lätt förrätt — sallad och omelett kanske. Jag får väl inventera förråden och se vad vi har, det var ett tag sedan jag handlade, så det får nog lov att bli något lätt.

fredag 23 augusti 2013

O FRÖJD!


Två vettiga tjänstare, kommer för att hjälpa mor i säng. Men Laura har det så skönt på verandan, hon säger artigt att hennes önskan är att få sitta kvar ute. Vädret är strålande, mor är på gott humör — tjejerna frågar om Laura får sitta kvar på verandan. Klart hon får! Vi samtalar, alla fyra, en stund. Som alltid blir mor stimulerad av ett riktigt samtal, och lever upp. Just nu läser hon accent — och tillgodogör sig valda delar.

”VILL DU DUSCHA?”


”Nej!”
Att de aldrig lär sig — nästan varje dag börjar de sitt besök här med en fråga av det här slaget. Och nästan varje dag, svarar Laura nej.
Den andra tjejen försökte hon också: ”det ska väl bli gôtt att fä duscha?”
”Nej!”
Det blir lite villrådiga och kommer efter en stund till mig och frågar hur de ska göra. 
Har jag nu förberett mig och huset för dusch, så ser jag ju helst att det blir av, men jag vet att det inte är lyckat att tvinga in mor i dushen. Jag säger åt dem att försöka igen, och inte, varken i dag eller i framtid, ställa frågor av det här slaget. De tittar på mig, som om jag skulle tala ett främmande språk — jag vet inte om de fattar vad jag menar.
Men de försöker igen, och nu går det — Laura blir duschad och vi blir så småningom av med tjänstarna och kan njuta vår frukost i lugn och ro.

Laura sitter helst på verandan, även om det är en aning kyligt. Insvept i en filt, läser hon tidningen, och kommenterar det hon läser.
När det blir dags för yoghurtmålet, skedar hon upp yoghurten i handen, innan hon börjar fundera över hur hon ska få den i sig.
Nu har hon somnat.
Jag gör upp ett antal alternativa planer — kommer tjänstarna tidigt och lägger mor, hinner jag kanske klippa gräs. Kommer de något så när i tid, ger jag mig nog ut i bärbuskarna. Kommer de ovanligt sent, slits jag mellan att betala räkningar och svara på mejl eller att läsa något trevlig. Har just upptäckt att jag har ännu fler oöppnade tidskrifter än jag trodde — de har blivit liggande i en hög, i väntan på det perfekta tillfället att njutas.
Under alla omständigheter måste jag ägna en stund åt middagen, den gör sig inte själv.

torsdag 22 augusti 2013

INGET UNDGÅR LIAM


varken vad jag har för sorts dator, eller när jag har tvättat, han lägger märke till när gräset är klippt, var jag förvarar mina kanyler, han lyssnar till mina telefonsamtal och ser när en medicin nästan är för gammal.  Om medicineringen hörde till hans uppgifter, så skulle det vara helt OK att han höll reda på sådant — men han har inget med medicinerna att göra. De står på en bricka i bredvid mors säng, för att jag ska ha nära till dem, och naturligtvis kan han varken hålla fingrar eller ögon från dem. Men den gången han var mammavakt, stod medicinen kvar på matbrickan när jag kom hem! 

”VAD GÖR NI?”,


frågar Laura.
”Du ska få komma till din stol”.
Vad är det för svar till en person som inte längre kan dra logiska slutsatser! Laura blev inte dugg klokare, förstod inte varför hon skulle lyftas upp med den förhatliga lyften.
Det tog en stund innan Laura tinade upp, men efter frukost, småprat och den lokala tidningen, hittade hon sitt harmoniska normaltillstånd. 

onsdag 21 augusti 2013

”SÅ LYFTER VI PÅ BENET”,


 säger Sigrid, varpå Laura omedelbart replikerar ”och vad hittar vi väl där”.

Det har varit trista tjänstare hela da’n, och kvällen har varit orolig. 
Laura har varit både arg och ledsen, hon ville ha hjälp att komma upp ur sängen. Jag säger som sanningen är att jag inte kan hjälpa henne, och att det är kväll och vi båda ska sova. Det upprör henne, och jag förstår att hon tycker att alla försöker att avfärda henne. Och de gör de ju — bara stryker medhårs och försöker att lugna och avleda. 
Det gör ju jag också, men jag lyssnar och försöker att förstå, och framför allt försöker jag få Laura att förstå vad som händer runt omkring henne. 
Nyss ropade mor, jag vet inte för vilken gång — sjunde, kanske nionde — nu hade hon tagit av sig nattkläderna och rullat ihop täcket. Jag fick hjälpa henne på med kläderna, men det krävdes mycket övertalning för att förmå henne att ha täcket över sig. Nu har hon varit tyst en lång stund, kanske kan jag gå och lägga mig.

SARKASM ÄR BORTKASTAT


på tjänstarna. I morse flödade sarkasmerna, men tjänstarna gick på i ullstrumporna och behandlade Laura som en besvärlig femåring.
”Kan du sträcka lite på benet, Laura?”
”Så gärna”, svarar mor.
”JAA, vad duktig du är Laura”, säger då Nora.
”Ja, så förbannat duktig”.
Men tror någon att det fick tjejerna att ändra tonfall och ordval. 

Vi har frukosterat på verandan, Laura har en skvätt kaffe kvar i koppen varför jag tvekar att gå ifrån henne — men jag ta’r ändå en snabbtur till köket. När jag kommer tillbaka en halv minut senare, har hon spottat ut sista tuggan på brickan, och hällt kaffet över det.
Jag suckar, genast säger hon ”det är inte jag som har gjort det”. Det är inte första gången, och jag funderar över det. Laura fick stryk som barn, många gånger utan orsak, men har alltid stått för vad hon gjort — hon har aldrig skyllt i från sig, aldrig krupit bakom någon för att slippa obehag. Inte förrän nu — har barndomens rädsla för att få stryk kommit ikapp henne, och nu när hon inte längre kan resonera logiskt, reagerar hon med att skylla ifrån sig. 
Jag suckar igen, och påpekar att hon fått kaffe och smörgåskladd på tröjan.  Blixtsnabbt säger hon igen, att det inte är hon som har gjort det, och att det är konstigt att man får en smutsig tröja tillbaka när man lämnar in en ren.
Jag kan inte låta bli att fråga vem som har gjort det.
”En arabisk norrman”, svarar hon.

"KOM, KOM, KOM RUTH OCH RUFS"


Laura småsjunger samma strof, om och om igen. Hon verkar lugn och glad, men jag får erkänna att efter fem minuter, går det mig på nerverna. Jag försöker att initiera ett samtal, mor svarar hövligt men fortsätter sedan sin sång.
Fortfarande sjungandes, börjar hon plocka med filten hon har över knäna. Hon veckar den, vecklar upp och veckar den igen — och ber om en sax. Som vanligt svarar jag att vi inte har någon sax, då börjar hon bita i filtens kant. Jag frågar varför hon vill ha sönder filten, och får till svar att hon visst inte vill ha sönder filten, bara ta bort langetten. Att den finns där för att filten inte ska trasas sönder, håller Laura inte med om. Hon blir arg och säger att vi väl får skita i det då, men kommer snabbt över det när jag kramar henne.

Kvällens tjänstare hör till de bättre, så nattningen går bra, fast Laura protesterar mot det mesta. 
När jag kommer in för att säga godnatt är hon glad och harmonisk.
Tittar in senare, då har hon rullat ihop täcket och lagt det åt sidan. Jag breder på henne täcket, och hon vaknar till och tackar flera gånger. 

Mor har inte vaknat ännu, så nu sitter jag här och funderar över varför jag aldrig lär mig att göra realistiska planer. Hade tänkt klippa gräset i går, men hann inte eftersom tjänstarna var sena till middagsvilan. Då bestämmer jag mig för att klippa i morgon bitti, vilket är nu, om gräset inte är alltför vått. Så optimistiskt, för att inte säga orealistiskt — jag ids inte ens resa mig för att känna om gräset är för vått! 
Skulle just skriva att jag hinner ta' en tupplur innan dagen börjar på allvar. Då ropar mor, "är det någon som knackar?" — och det var det! Fyra av kommunens servicegossar, undrar var skräpet är!  Det hämtade de i förra veckan, och sedan dess har jag inte bett om någon mer hämtning.
Samma brist på organisation råder tydligen inom hela kommunen!

måndag 19 augusti 2013

”SKA VI INTE HÄNGA UPP GARDINERNA”,


säger Laura, och nickar mot köksfönstret.
”Jag har nog inga andra som passar, eftersom de gamla är helt utslitna”, svarar jag, och undrar vad som ligger bakom förslaget.
”Jo, du visade mig ju de röda gardinerna” säger mor, och än en gång får jag anledning att fundera över det selektiva minnet. Dagen dessförinnan, för drygt ett dygn sedan, visade jag Laura ett rött tyg, och frågade om hon tyckte det skulle bli ett snyggt överdrag till ett par stolsdynor. 

Nu hoppas jag att denna dagen kommer att bjuda på så varmt väder att vi kan sitta ute — men ännu viktigare är att det kommer bättre tjänstare i dag, än i går.

söndag 18 augusti 2013

"JAG FRYSER OM DINA HÄNDER"


sa' jag nyss till mor, eftersom hennes händer var iskalla.
”Nej, gör inte det”, svarade hon, ”det är onödigt med dubbelt lidande”.
Nu är Laura på gott humör, vi varvar småprat med tidningsläsning, men i morse var hon trumpen — för att inte säga argsint — och frusen. Det förvånade mig först, för hon var vid gott mod när hon vaknade, men jag insåg att det nog var dagens tjänstare som fick henne att resa borst. Det var två unga och glättiga, alltför glättiga, tjejer som fick mor att skrika av smärta när de högg tag i hennes ben — utan att först tala om vad de skulle göra. 
Tänk om jag kunde välja bort somliga tjänstare!

En väninna föreslår att jag inte ska vara fullt så hovsam i mina önskningar om var sak på sin plats. 

Om tjänstarna inte kan läsa, eller om det ger 17 i vad som står i meddelandet, vet jag inte — men nog är det provocerande att släppa en filt rakt under lappen som talar om att sittmöblerna inte är en avstjälpningsplats för textilier och sjukvårdmateriel.
Fast kan de inte läsa, så lär inga kraftord i världen hjälpa — annat än muntligt.

lördag 17 augusti 2013

JAG LURADE TUPPEN


och det var skönt, fast jag nog får erkänna att det var mycket mer än en tupplur.
Strax före sju hörde jag att Laura var vaken, hon var sömnig och ville sova en stund till — men först ville hon gå på toa. Jag förklarar att jag inte kan hjälpa henne, men hon har en blöja, så hon kan kissa. Mor tycker det låter bra — men vill ändå gå på toa!
I går läste hon i tidningen att det är gott om lingon i år, och föreslog att vi skulle ge oss ut i skogen och plocka bär. 
Kanske är det barmhärtigt att hon inte inser att hon inte kan gå.

Det blev lite stressigt på förmiddagen, när jag insåg att jag sovit i över en timme, och jag var innerligt tacksam för att ingen tjänstare dök upp mitt i min sköna slummer, för klockan närmade sig elva innan jag vaknade och förstod att allt jag tänkt göra, fanns kvar att göra.
Jag hostade, skramlade och nynnade, medan jag städade runt mors säng, och lyckades till slut väcka henne.

Från den härsklystna chefen har jag inte hört något mer. Kanske inser hon att det var en löjlig detalj att hetsa upp sig över (fast det kommer hon aldrig att erkänna), för trots allt är det mycket sällan som Laura sover så länge att hennes uppstigning kolliderar med matutkörningen.

fredag 16 augusti 2013

”NU SKA DU FÅ ÅKA UT I KÖKET,


sen vet jag inte vad du ska få göra?
Det feta frågetecknet hörs väl — och blir hängande i luften. Jag känner mig oresonligt vrång, som blir irriterad över skenbart enkla frågor. Nästa gång Liam kommer, sniffar han i luften och undrar vad vi ska få för mat som luktar så gott — och det är inte första gången han lägger sin näsa i blöt. 
Frågor som jag inte tycker är det minsta underligt om vänner ställer — men varken Liam eller de andra tjänstarna är mina vänner. Jag skulle inte komma på tanken att fråga vad de har ätit till lunch — eller vad i all världen de tuggar på, som luktar så vidrigt.

En gråmulen dag, en aning för kallt att sitta ute — kanske är det det som gör att mor verkar lite tröttare än vanligt. 
Fördelen med att vara inne, är att jag kan stöka undan en del av innomhussysslorna, och slipper göra dem sedan mor har lagt sig. Det vill säga, de dagliga sysslorna — städning på övervåningen finns alltid kvar, om jag kan hålla mig vaken på kvällen.
Under middagsvilan hade jag tänkt ägna mig åt lite trädgårdsarbete, men när tjänstarna kommer sent, är det inte mycket jag hinner med — jag lyckades fylla en skottkärra med sly innan granne kom för en pratstund vid brevlådan. Om det inte börjar regna, kanske jag hinner samla ihop ogräsrens, hallon- och magnoliakvistar, som jag klippt, men ännu inte forslat bort. 
Boktravarna ligger bra där de ligger — för att tackla dem krävs en påslagen hjärna.

torsdag 15 augusti 2013

JA, ÄNTLIGEN


verkar det som mitt budskap nått fram, och sjunkit in hos alla hemtjänstare. Huruvida chefen fattat, eller ej, är ju oväsentligt, så länge de som kommer hit, kommer när de ska.
En av tjejerna frågade om de kunde komma halv elva i morgon, eftersom det är duschdag. Men jag måste till apoteket i morgon — och det vet alla här i byn, att där kan man få tillbringa en bättre del av sin dag, om det vill sig illa. Så jag larmar, även i morgon.

Ibland blir jag förvånad över vad mor minns. Det tog en liten stund innan jag kunde gå in till henne, sedan de som lagt henne för eftermiddagsvilan, hade gått sin väg. Laura frågar då om det är sant att hon ska vila en och en halv timme. Jag hörde att en av tjejerna talade om för mor att de skulle återkomma om en och en halv timme, men det hade säkert gått tio minuter innan mor fick tillfälle att fråga om det var sant.
Efter vilan, en bra stund sedan tjänstarna gått, säger hon plötsligt att hon inte tycker om alla som kommer hit. Helt säker på att hon syftade på tjänstarna är jag förstås inte — men det var ett par sällsynt tråkiga typer som hjälpte henne upp. Ett par, som alltid lockar fram Lauras sämsta sidor.

SÅ SKÖNT DET VAR


i förrgår morse, när jag inte behövde rusa som en jojo, mellan fönstret och det jag höll på med, för att se om tjänstarna var på ingång. Nästan varje gång har jag ju ändå, antingen missat dem helt, eller bara sett baklyktorna på bilen.
I går hoppades jag att det skulle vara den dagen som bröt ”halv-elva-mönstret”, och kanske var det det. Helt säker är jag inte, eftersom Laura vaknade relativt tidigt, och jag larmade kvart i elva. Att de inte redan kommit, kan ha berott på att det var Gittan (och en trist tjej), som kom för att utföra morgonbestyren. 

Visst ser Laura både människor och djur, som jag inte ser, men hon är fortfarande harmonisk och på gott humör. Förutom när ”fel” tjänstare kommer — i går kväll fick tjejerna sina fiskar varma eftersom de gjorde mor illa, så snart de tog i henne. 
När Laura jämrar sig på morgonen, så får vi genast veta att det är för att hon legat i samma ställning så länge. På kvällarna får de lite svårare att skylla på något. 
Så snart tjejerna gått, var allt frid och fröjd — vi talades vid en stund innan mor tyckte jag skulle lägga mig, så att jag inte blev kall.

Nu tänker jag fortsätta att städa på husets södra sida, där jag varken ser eller hör om någon kommer.

måndag 12 augusti 2013

NÄR JAG HÖRDE

att det är Gittan som kommer hit i morgon, bad jag henne att inte komma förrän jag larmar. Hon lovade att vänta på larmet. Vad chefen har att säga om det, återstår att se — eller höra.

Jag är lite bekymrad över mors munhygien, eftersom hemtjänstarna bara vispar runt i munnen med en tandborste, och vi har mer än svårt att ta' oss till en tandläkare.
Varken "vår" sjuksköterska eller chefen, inbjuder till att diskutera saken med.

TROTS REGNET

känns allt så mycket ljusare, när två av de bästa tjejerna kommer för att lägga Laura. Mor blir lugnare och vänligare, småpratar med tjejerna — och jag känner en stor lättnad och blir glad ända in i själen. I synnerhet som de talar om att det är de som kommer tillbaka i kväll.
Det sorgliga är att Gittan som jobbar första da'n efter sin semester, bara ska jobba tre dagar innan hon ska vara ledig i fem veckor. Den andra tjejen hoppades få komma hit ofta framöver, men hon jobbar timmar, och vet inte så mycket om var hon kommer att jobba. Hon tänker söka in till sjuksköterskeutbildningen — naturligtvis hoppas jag att hon kommer in, även om det blir en förlust för hemsjukvården.


söndag 11 augusti 2013

LIDANDE UTAN ORD





"NU SKA VI BYTA KLÄDER

på dig" säger Maja med sitt allra jolmigaste tonfall.
"Vill inte", kommer det prompt från Laura.
"Jo".
"Nej, det vill jag visst inte".
Maja försöker igen, "vi ska tvätta dig, så ska du få rena kläder, det ska väl bli skönt?"
"Nej!"
Jag tro att det snarare är hur, Maja säger det — än vad hon säger, som får Laura att stegra sig. Laura har alltid skytt allt tillgjort och falskt.

Nog 17 kom de hit olarmade, även i dag. Jag befann mig i andra ändan av huset och talade i telefonen så jag var inte säker på om det ringde på dörren — när jag kom fram till fönstret klev de just in i bilen.
Inte ett ord om det, när de kom tillbaka.

lördag 10 augusti 2013

NOG ÄR DET MÄRKLIGT

att hemtjänstarna varken förstår klarspråk, eller sådana subtiliteter som att de har varit tvungna att vända i oförrättat ärende, varje dag i en vecka (utom den dagen jag larmade när de stod på trappen).
I dag kom de medan jag höll på att larma. Två snälla (jag har väl sagt att det inte räcker att vara snäll) och oerfarna töser.
”Har du klippt håret?”, frågade en av töserna.
”Nej”, sa’ mor, ”det gör jag aldrig, det är för svårt”.
Jag såg att tjejen inte begrep vad mor menade, så jag talade om att vi alltid anlitar en hårfrisörska.
Men mor kom upp, hon är trött men på gott humör.

 
Kampen går vidare.

Dagens stilleben.
Tröjan (den grå högen) luktade 
begagnad blöja, men det upptäckte 
jag inte förrän jag startat tvättmaskinen.

fredag 9 augusti 2013

DET ÄR UPPENBART

 att vi har olika uppfattning om vad "vika ihop" innebär, tjänstarna och jag.
Precis som att deras tolkning av att "lägga på därför avsedd plats", inte sammanfaller med min.

SÅ SNART TJÄNSTARNA


lämnat huset, går jag in för att säga godnatt till Laura — upptäcker att hon ligger med huvudet på grinden. Ändå var det tjejer jag trodde skulle veta bättre, som nattade henne. Jag sliter och drar i draget för att flytta  Laura längre in i sängen så att hon ska få ett mjukare underlag för huvudet.

Jo visst, hade det  varit ett par tjejer här på morgonen innan jag kom hem. Brydde mig inte om att diskutera situationen med dem — de gör bara vad chefen säger. (Att göra vad som är bäst för vårdtagaren ingår tydligen inte i uppdraget.)

Måltiderna har inte utgjort några större problem på sistone. Kanske för att jag lärt mig att inte severa för stora portioner, och förstått hur jag ska fördela maten på tallriken. När det kommer till smörgåsar, har jag börjat skära bort kanterna, och dela smörgåsen i frimärksstora bitar. Lyckas jag bara hindra mor från att stoppa in alla bitarna på en gång, så går det bra, både att tugga och svälja.
Att mata eller inte mata är frågan. Matar jag mor så hinner hon inte älta varje tugga i flera minuter, utan sväljer snällt varje tugga, istället för att spotta ut den när den blivit till en grötlik massa.
Å andra sidan vill jag ju att hon ska äta på egen hand, så jag försöker låta henne äta själv vid minst en måltid varje dag.

torsdag 8 augusti 2013

HUR MÅNGA KAPITEL


ska jag behöva genomlida, av den här följetongen. Jag trodde att mitt budskap hade nått fram, och allt skulle vara vid det vanliga nu.
Men, nej då.
Vad tjänstarna har för planer för morgondagen, har de inte behagat meddela mig. Jag har ärenden att uträtta på morgonen — men hoppas vara hemma före halv elva. Får väl se om de står och sliter i ytterdörren då. Jag har förstått att de var här i  morse, fast jag inte hörde dem.
Elisabeth ringde, sedan Ulla (vår sjuksköterska) hade ringt henne. Intressant att inte enhetschefen ringde Elisabeth, utan lämnade över bollen till Ulla. Ett samtal som jag inte tror att Ulla blev belåten med, eftersom Elisabeth bara sa’ att hon hade fullt förtroende för mig, och min förmåga att ta’ hand om Laura.
Laura har haft en bra dag — hon har varit harmonisk och glad.

NÄR LAURA VRÅLAR


av smärta, vill jag rusa dit, ta’ henne i famnen ochskälla ut tjänstarna. Men jag gör det inte, blinkar bara bort tårarna och biter ihop.
Mor sov länge i dag — jag kunde inte larma förrän klockan var halv tolv. Sedan gjorde jag frukost, eftersom jag förstod att det kunde ta’ mycket lång tid innan någon kom. 
Förutom att vi frukosterade hann vi läsa två dagstidningar, och diskutera delar av innehållet, innan tjänstarna kom tio minuter över ett.
Eftersom de inte sa’ något, gick väl budskapet fram till slut. Skönt, eftersom jag känner hur irritationen sätter sig i kroppen på mig.

Det är mulet, men ljummet, så vi sitter på verandan — mor har tidningen framför sig, men läser inte.
Jag rusar fram med ett papper, när hon gör en antydan till att snyta sig i den nytvättade filten. Hon tackar för papperet och ber så mycket om ”en ullsäck” för att hon tänkte använda filten som näsduk.

 Just som jag ska trycka på "publicera", ringer enhetschefen. Hon är såååå bekymrad för Lauras skull. Vi måste lösa det här problemet. Jag låter henne tala, jag har talat om exakt var jag står i frågan, och har inget att tilläga. Tillslut undrar hon om vi inte borde tala med en läkare, jag råder henne att tala med Elisabeth (Lauras läkare), vilket hon skulle göra. 
Ska bli spännande att höra var det kommer att sluta.  

onsdag 7 augusti 2013

EFTERSOM JAG ÅKTE HEMIFRÅN

före klockan tio, så vet jag inte om någon var här då. Förmodligen inte, eftersom jag kom hem kvart i elva och då ser en bil svänga ut från vår uppfart. De åker mot byn, och inte åt mitt håll, så de ser mig inte.
Ser sedan när jag kommer in att någon har ringt från ett skyddat nummer strax efter tio — kan möjligtvis vara den omtalade chefen.
_ _ 
Så har mor kommit upp, tjejerna åkt och vi har intagit vår frukost.
Tack och lov var det en av de bättre tjejerna (och en mesig typ), allt de visste var att rutinerna är ändrade, de ska vara här halv elva.
Om Liam framfört hälsningen eller ej, får jag väl aldrig veta — tror chefen om att inte bry sig om den — så jag skickade med tjejerna en hälsning igen. Talade om att jag vill vara delaktig i alla beslut som fattas, dessutom sade jag att det är in i norden fegt av chefen att inte tala med mig utan låta tjejerna ta’ smällen — och sade att de gärna fick framföra även det.
Det skulle vara skönt om det här var avklarat nu, så att livet kan återgå till det normala.

tisdag 6 augusti 2013

JAG DISKADE


medan tjejerna nattade Laura. Eftersom ”mamma-monitorn” står på diskbänken hör jag vad som sägs, i Lauras rum. Lite fundersam blir jag, när en av tjänstarna frågar mor hur dags de ska komma i morgon, och hon svarar att klockan tio blir bra. Jag torkar händerna och går mot tamburen för att höra om de verkligen avser att komma klockan tio — men de har redan hunnit i väg.
Jag kan väl ändå inte tro att de är korkade att de frågar mor, och inte mig, vilken tid som passar oss.

LAURA HÅLLER FRAM SIN HAND,


hon vill ha sin överskrift tillbaka.
Hon är glad och utsövd.

Tjänstarna sa’ inget om att de hade varit här, så kanske har budskapet gått fram — eller också höll de mun därför att de vill undvika obehag. Får väl se hur det blir i morgon — om jag kan hålla mig på rätt sida av huset, så jag hör om de kommer. Jag är ju inte direkt sysslolös, särskilt inte så här i bärtider. Och städ, tvätt och stryktider är det ju alltid.

LAURA SOVER FORTFARANDE


Om några tjänstare knackade på dörren innan jag kom hem tjugo minuter i elva, vet jag inte. Men det skulle inte förvåna mig.

Gossarne på apoteket, och jag, har etablerat en fungerande relation. De vet vad jag behöver, och har det hemma (för det mesta). De är hjälpsamma, och gör säkert sitt bästa.

I dag var bara en av dem där, och det tog en förfärligt lång tid innan det blev min tur. Det där med sekretess ta’r de inte så hårt på — någon ringde för att fråga om hennes näringsdryck kommit in, och apotekargossen upprepade högt och tydligt hennes namn och vad hon skulle ha. Han låter dessutom  väldigt ohövlig, vilket han faktiskt inte är — kanske är det kulturellt, eller bara så att han han problem med svenskan. Men innan man lär sig att det inte är så illa som det låter, kan man nog bli lite fundersam.

måndag 5 augusti 2013

TUR ATT JAG ÄR LÅGTRYCKARE AV NATUREN


annars skulle mitt blodtryck ha nått oanade höjder vid det här laget.
Jag försöker hinna stöka undan städning, matlagning, trädgårdsskötsel och andra, i ett hem nödvändiga sysslor, innan mor vaknar, och under hennes middagsvila. På så sätt kan jag få en liten stund för vila och sociala kontakter sedan mor lagt sig, och innan mina ögon faller igen.
Eftersom det är sagt att hon ska få komma upp halv fem, ser jag till att jag är i mors rum — eller i närheten av ytterdörren — senast fem minuter före utsatt tid. Så även i dag, mor var vaken och vi småpratade — men ingen kom. Vid femtiden började mor bli otålig (och maten var iskall). Halv sex larmade jag — efter en kvart dök två av de mindre tänkande tjänstarna upp. ”Vi har varit här”, var det första tjejen sa’. Naturligtvis frågade jag när, och de påstod att de var här fem i halv fem. Jag talade om att jag satt här då, så det måste ha varit tidigare, men de vidhöll att de var här mellan fem i halv och halv fem! Ingen idé att diskutera med dem — jag frågade inte ens varför de inte hade kommit tillbaka, eller ringt och frågat om de kunde komma. Skyndade mig bara att elda under maten.

Från "chefen" har jag inte hört något. Ska bli intressant att se om någon dyker upp opåkallad, i morgon. Om jag får se det, jag har en del ärenden jag måste uträtta på morgonen.

DET VERKAR INTE


som om mitt budskap till hemtjänstarnas chef, gått fram. Helt säker är jag inte eftersom Laura vaknade strax före halv elva, och jag larmade fem eller tio minuter senare. I samma stund som operatören säger att han ska meddela tjänstarna, ringer det på dörren och två tjänstare står på trappen. De kan knappast ha hunnit få larmet.
Något telefonsamtal eller mejl har jag inte fått från chefen, vem det nu är, det ska bli spännande att se om det kommer under dagen.

Har under en längre tid lagt märke till att det inte är många — om ens någon — som har fattat hur man gör när man spritar händerna. De flesta nuddar vid flaskans pump, och kan rimligtvis inte få många droppar av spriten på händerna. Flaskan står en meter från ytterdörren, och innan de hunnit ut ur huset är spritningen avslutad. Jag är tacksam för att både mor och jag har ett immunförsvar som arbetar på övertid.

Någon ny avföringslista för augusti, finns inte. Julilistan är mycket sporadiskt ifylld, jag vet ju att det inte går flera veckor mellan Lauras avföringar. Det vore värdefullt för mig om listan fylldes i, så att jag vet vilken sorts mat jag ska servera.

söndag 4 augusti 2013

”VAD SKA JAG GÖRA HÄR”,


”VAD SKA JAG GÖRA HÄR”,
frågar Laura, när Sigrid kör ut henne på verandan.
”Du ska sitta här och ha det gôtt, det blir väl skönt?, svarar Sigrid — och låter som om hon talade till en mindre vetande femåring.
”Jasså”, säger mor, med ett obeskrivligt spydigt tonfall.

Naturligtvis kan en av tjejerna inte avhålla sig från att fråga om gästen har åkt.

JAG KAN INTE

för mitt liv begripa varför tjänstarna kommer på morgonen innan jag har larmat. Det vill säga, nu förstår jag. I fredags kom de halv elva, men jag hörde inte dörrklockan eftersom jag städade på övre våningen, såg bara baklyktorna på bilen när jag råkade titta ut genom fönstret.
I morse kom de också halv elva — jag hade nyss varit inne hos mor, men hon sov så djupt att hon inte reagerade när jag talade med henne. När bilen kom, satt jag på andra sidan huset men iddes inte resa mig och släppa in dem.
Laura sov ovanligt länge, så jag larmade inte förrän kvart i tolv, och hon var inte särskilt  vaken då heller. Jag vet att det var mitt i deras matukörning och var beredd på att få servera mor frukost på sängen medan vi väntade på hjälp. Men de kom innan jag fått frukosten färdig.
Det första Liam frågade när han kom in var om vi hade sovit, och jag upplös honom om att det gör vi alltid på nätterna. Han talade om för mig att chefen sagt åt dem att återgå till en fast tid (halv elva) på morgonen. Så jag bad honom hälsa chefen att hon skulle vara så vänlig att diskutera förändringar med mig, innan de verkställdes.
Ska bli spännande att se vad som händer härnäst.

I regel har Laura inga problem med att svälja medicin, men hon har svårt att förstå att kapslarna hon får på morgonen ska sväljas hela. Även om hon dricker ett helt glas vatten, lyckas hon behålla kapslarna i munnen. Jag vet ju inte om pulvret i kapslarna smakar illa, om inte kanske jag kan hälla ut det på maten. Ska fråga på apoteket i morgon.
För en tid sedan frågade jag på apoteket efter böjbara sugrör. Det tog en stund innan de två invandrade gossarna förstod vad jag menade — då visade det sig att de inte för sådana. Men den ena tipsade mig om att det finns på ICA. Problemet är att de inte är lika grova, som de gamla vita sugrören man kunde köpa på apoteket, och mor har lite svårt att suga upp vätskan i de här tunna sugrören.

Nu måste jag nog ägna mig åt mor, hon sitter och gör konfetti av en tidning.