tisdag 30 juli 2013

ATT MAN INTE TALAR MED VARANDRA


inom hemtjänsten, är ju ingen nyhet. Men att man inte inte talar med sig själv, är mer än jag kan förstå.
När Sigrid och Lotta hjälpt Laura upp i går vid tretiden, och skulle till att gå, sa’ jag åt dem att meddela sina kollegor att Laura inte skulle hjälpas upp halv fem. Sigrid försäkrade mig att det inte var några problem, för det var hon och Lotta som skötte Laura hela eftermiddagen.
Likväl kommer de körande halv fem för att hjälpa mor upp ur sängen! Jag stod i bärbuskarna och iddes inte gå in, eftersom mor satt på verandan, tänkte jag att de skulle fatta att de inte behövdes, och fara sin väg. Men efter en del letande hittade Sigrid mig, och kom för att tala om att Laura skulle få sitta kvar på verandan tills de kom tillbaka för att natta henne!

måndag 29 juli 2013

LAURA FICK ÅKA TILLBAKA


till sängen, eftersom hon inte var kontaktbar sedan hon kommit upp i stolen. 
Så nu sitter jag bredvid sängen och väntar på att hon ska komma till sig. Hon kliar sig, men svarar inte på tilltal. Det vill säga, när jag nu frågade om hon vill ha frukost muttrade hon något som jag uppfattade som jakande. Men än tror jag inte att hon är kapabel att varken äta eller dricka.

Det tog ungefär en halvtimme innan jag trodde att Laura var tillräckligt vaken för att kunna äta. Hon var lite seg i början, men kvicknade strax till, och var på sitt soligaste humör. 
När klockan närmade sig tre tyckte jag att vi nog skulle kunna flytta ut. Så här sitter vi nu. Laura är fortfarande på gott humör — talar ömseom sammanhängande med mig, och något helt obegripligt med sina osynliga vänner.
Det var ju bra att jag orkade torka av ett par golv i går, för i dag har det inte blivit tid till sådant. Jag har ett par kvar, för de jag tog i går var bara de värsta — de som jag klibbade fast vid. Jag tycker inte att jag kan ge mig till och tala om för Liam hur man svabbar golv. Han försöker ju vara hygglig — i dag tyckte han att jag hade gjort så fint i trädgården! Vad säger man?

söndag 28 juli 2013

JAG ÄR ALLTID OSÄKER PÅ


om jag ska låta Laura vara i fred, när hon tycks helt försjunken i sin egen värld, eller om jag ska försöka väcka några gamla minnen till liv, och få ett samtal till stånd.
I dag är mor stundtals svår att få kontakt med, hon tittar oförstående på mig när jag ställer en fråga, eller försöker inleda ett samtal. Då kommer S.Katten och hoppar upp i hennes knä. Han trampar runt och buffar med sitt huvud i hennes ansikte. Först sitter Laura bara stilla utan att reagera, men efter en stund småler hon och klappar honom.

Gunnar vår gamla pensionerade postis kommer gående på promenadstigen — när han ser oss kommer han upp på verandan för att pratas vid. Jag tror att Laura känner igen honom, men hon sitter bara tyst och småler.
Vi har ett risigt gammalt växthus vid tomtgränsen, det har länge varit en nagel i ögat på mig, vet inte hur många gånger jag tänkt att jag borde köra upp skottkärran och forsla bort det värsta skrotet — men jag hinner ju aldrig dit. Gunnar frågar om jag vill att han ska komma med sin släpkärra och köra bort skräpet. Underbara människa!

lördag 27 juli 2013

VAR FINNS TRYGGHETEN


i trygghetslarmet. Ingen svarar när jag larmar, efter en dryg kvart plockar jag fram mobilen  för att ringa det nummer jag fått, för att nyttja i den här sortens situationer. Det fungerar inte — kommer bara ett ett kärnfullt ”larmnummer SOS” på skärmen.
Efter ytterligare en dryg kvart står jag i begrepp att ringa 112, för att be dem koppla mig till trygghetscentralen — då svarar de på larmet. När jag påpekar att det tog lång tid för dem att svara, får jag bara ett lakoniskt ”det är många som provlarmar” till svar.

Så kommer tjänstarna, jag berättar vad som hänt, vi ringer mitt larmnummer (på min telefon) — och si, nu är det minsann inga problem att komma fram.

Vi sitter på den mer än varma verandan, och har just haft ett meningsutbyte om huruvida man måste riva loss bladen i tidningen, innan man läser den, eller ej. Dessförinnan gick våra åsikter isär beträffande maten — att spotta eller inte spotta.

JAG TITTAR UPPGIVET


på de rosiga och aningen kladdiga golven, och förbannar Liams missriktade hjälpsamhet. Nu måste jag försöka uppbåda vilja och energi att torka golven — i alla fall det värsta. Jag upptäckte det redan i går, men blundade och sprang snabbt förbi eländet.

Laura vaknade nyss, men vill gärna dra’ sig en stund, men jag får nog lov att börja rotera nu.

fredag 26 juli 2013

DET GÅR INTE EN DAG



utan att jag får torka bort tandkräm från Lauras ansikte, sedan tjänstarna gått. Det ingår tydligen inte i uppdraget, att se till att vårdtagen är fläckfri — för det gäller även kroppsvätskor av olika slag.
Nu har jag torkat mors ansikte och vridit byxorna till normalläge — för sömmen mittfram satt i sidan och tröjans mittfram satt i andra sidan. Det, i kombination med att hon hade stark slagsida, såg väldigt obekvämt ut.
Dessutom har jag avlägsnat en mycket fuktig handduk från soffan och bäddat om sängen. Den var visserligen bäddad, men såg ut som en väl begagnad hödös. Avslutningsvis har jag torkat golven som Liam våttorkat, och sett till att fläckar och ringar efter hinken inte finns kvar. Han var synnerligen generös med vattnet, vilket trägolven inte uppskattar. Kanske hade jag uppskattat om han istället torkat upp i duschen, och utanför den — och plockat upp de våta tvättlappar som låg på golvet i duschen. Att han torkar golv som han inte behöver torka, beror förmodligen på att han vill ha uppskattning. Nu hade jag sådan tur, att jag talade i telefonen när han gick, så jag behövde inte ge uttryck för varken vad jag tänkte — eller falsk tacksamhet.

Inte förrän i går kom jag på att det ju finns brickor att sätta på rullstolen, så jag mejlade rehab och frågade om jag kunde få en sådan. Svaret kom omgående, jag får en bricka i nästa vecka. Det borde underlätta ätandet, när vi inte sitter vid köksbordet. Tänk så trevligt det är med en väl fungerade enhet inom den annars så dysfunktionella hemtjänsten.
Och för att ytterligare förgylla dagen, har Jennifer varit här med te från England — och dessutom lovat att ställa upp som mammavakt när jag åker till optikern.

torsdag 25 juli 2013

”SKA HON UT PÅ VERANDAN?”


”Ja, vi ska sitta på verandan”, svarar jag.
När vädret är sämre frågar tjänstarna om ”hon ska ut i köket”, och jag säger att Laura och jag ska sitta i köket.
Och de tycks inte fatta vad jag menar.
När jag ändå är i farten och gnäller, så kan jag passa på att säga att jag tycker det är ohyfsat att tugga tuggumi med öppen mun, i synnerhet på arbetstid — stinker något syntetiskt, gör det också.

onsdag 24 juli 2013

”VAD HÄNDE MED FLICKEBARNET?”


"Vilket flickebarn", frågar jag.
"Obamas dotter", svarar Laura.
Vi har alldeles nyss lyssnat på nyheterna, där man bland annat talade om Barack Obama. Det händer ofta att laura väljer ut ett ord eller en mening, ur ett samtal eller tidningstext, och sedan antingen bara upprepar det, eller väver in det i ett samtal — ett samtal som inte förefaller att ha varken sammanhang eller riktigt innehåll. 
I nästa stund diskuterar vi ordet tillgiven. ”Det verkar inte som om man avslutar sina brev med din tillgivna längre”, säger Laura. Och det har hon nog rätt i, även om det var ett bra tag sedan hon fick ett brev, eftersom hennes vänner antingen är döda, eller om de lever, inte är i stånd att skriva brev. 
De tvära kasten är lika tvära och svåra att förstå, när det kommer till mat — eller rättare sagt att äta. Ena dagen, går det hur bra som helst (nåja, allt är relativt), andra gånger kan Laura inte räkna ut hur hon ska få i sig sin yoghurt. Då finns det ett otal varianter, från att hälla ut den i knäet, till att slå på skålen med skeden.

När det kommer till tjänstarna, har jag insett att det aldrig kommer att bli bättre än vad det är nu. Det är jag som får ändra attityd — eller åtminstone acceptera sakernas tillstånd, och försöka att inte hetsa upp mig.
Jag förstår att många av de unga tjejerna är osäkra, vilket kan ta’ sig många uttryck. Och en del av dessa uttryck är svårare att ha fördrag med, än andra.
Jag försöker tänka på något trevlig medan jag viker ihop filtar och plockar undan — men har svårt att förstå att det ska vara så svårt att slänga begagnat förbandsmaterial, när papperskorgen står bredvid sängen.

fredag 19 juli 2013

ATT GÖRA SALLADER


var en av Lauras specialiteter — och varje gång jag nu skär ingredienser till en sallad, ser jag för mitt inre öga hur snabbt och snitsigt mor hackade och skar frukt och grönsaker.
Ända till för drygt ett år sedan, bad jag alltid Laura skära grönsakerna, även om jag märkte att det blev allt svårare för henne att göra det. 
Nu får jag nöja mig med att diskutera ingredienser och matlagning med henne. Många gånger blir jag förvånad över hur mycket av hennes kunskaper som finns kvar för att en stund senare förundras över hur hur problematiskt det kan vara för henne att äta.
Och jag inser hur dålig jag är på att hantera situationerna som uppstår vid måltiderna. I går slutade måltiden med en diskussion på tyska, om hur förkastligt det är att slänga mat. (Tyska är definitivt inte mitt favoritspråk, när det kommer till den sortens diskussioner).

onsdag 17 juli 2013

SÅ BLEV DET DUSCHNING AV

till slut. Men bara därför att jag sa' till. För tjejerna visste inte att de skulle duscha Laura. Tjänstarna som var här i går, sa' att de skulle skriva in i boken att det skulle duschas — och det var en av de mer rediga och erfarna tjejerna, så jag tror nog att det blev gjort. Kanske läser man inte alltid i boken.
Dagens tjänstare var mycket unga och mycket oerfarna, jag blev tvungen att rycka in för att övertala mor att låta dem duscha henne. Laura beskyllde tjejerna för att försöka mörda henne, och började tala engelska med dem. 
"Så duktig du är på engelska", säger en av dem. Att det är hennes modersmål vet de inte — ingen av tjänstarna tycks någonsin bli upplyst om mors bakgrund. Säkerligen är det lika illa för alla vårdtagare. Ändå talas det vitt och brett, inom vården, hur viktigt det är att känna till patientens historia.
Jag har sagt det tidigare, och får säkert anledning att upprepa det; två mycket unga och oerfarna personer borde inte få arbeta tillsammans.
Så snart mor fick börja tvätta sig, så gick det bättre, och det gick geschwint med påklädningen.
Nu äter vi frukost på trappen, det mesta av maten tycks gå ner och Laura verkar glad och nöjd — trots att hon vaknade ett par timmar tidigare än vanligt.

tisdag 16 juli 2013

(D)USCHDAG

Liam tyckte inte att femtio minuter var tillräckligt för att duscha mor i morse. Det får bli på eftermiddagen sa' han.
Men tjejerna som kom för att lägga mor på eftermiddgen, sa' att det fick bli när de hjälpte henne upp.
De som skulle hjälpa henne upp hade inte tid.
Lika bra det, för då var Laura inte i sådant skick att hon kunde duschas. Efter en halvtimmes vila, var hon pigg och glad, redo att intaga sin middag.
"Så pysslig du är, som kommer med min middag", sa' hon, och åt med god aptit. Ville inte bli matat, och all mat slank ned utan problem. Nu läser hon tidningen —och det ser verkligen ut som om hon läser.

måndag 15 juli 2013

"VET DU ATT DET LIGGER EN KANIN

på toaletten", sa' Liam, när han skulle till att gå.
"KANIN??!!", sa' jag.
"Ja, en kanyl", svarade han.
Klart jag vet var jag har mina kanyler.

MEDAN LAURA VILAR

passar jag på att dammsuga på övre våningen. Fem minuter innan tjänstarna ska hjälpa mor upp, tittar jag ut genom fönstret, och ser baklyktorna på deras bil.
Det blir till att larma för att få dem att komma tillbaka.
Nu har jag just torkat upp den kopp med te som Laura hällde ut på golvet, innan jag hann hindra henne.
Det gäller att ta’ ett djupt andetag och räkna till tio.

söndag 14 juli 2013

MED EN SMÖRGÅS I VARJE HAND


kan mor snabbt trycka in mer än hon kan svälja. Måltiderna har blivit lite av ett problem, när Laura börjar skeda upp yoghurten i handen, ta’r jag över och matar henne, vilket går bra — även om det kanske inte är så bra. Men när vi kommer till efterrätten senare på dagen, säger hon att hon inte kan svälja. Hon kan ha maten i munnen ofattbart länge, och när jag tror att vi sedan länge tagit oss igenom måltiden, kan hon spotta ut det hon ältat till en gröt.

När jag avslutat den dagliga städningen av mors rum, vikt ihop filtar, plockat upp från golvet, burit ut hinken med en begagnad blöja och avlägsnat den tvål som legat på toalettstolen i fyra dagar, kikar jag på avföringslistan. Den påbörjades ambitiöst för ett par veckor sedan, och i fem dagar plitade tjänstarna dit ett A varje dag — sedan kommer fem tomma rutor, innan det kommer ett A igen. Men se’n tog det slut på viljan att notera tarmens funktion. För det är ju inte så att Laura inte har haft avföring — magen sköter sig utmärkt, vilket är mer än man kan säga om tjänstarna.
Inte mycket idé med listor, om de inte sköts. 

Så här i semestertider är det en lättnad att slippa se somliga tjänstare på några veckor — men lika sorgligt att se de bästa göra sin sista dag. 

Jag blir irriterad på välmenande vänner, som bara ser till mina behov, och tycker att jag är löjlig som inte utan vidare överlämnar Laura i hemtjänstens klor. 
Visst är det rart av dem att bekymra sig om mitt välbefinnande — men de ser inte helheten. 

Tre kvart räcker inte långt om man vill få något uträttat i trädgården eller hushållet — men jag gjorde i alla fall ett litet jack i naturen nu i kväll, sedan Laura kommit i säng. Nu har jag landat på verandan, och tänker ta'  igen mig en liten stund innan jag uppsöker min paulun.


fredag 12 juli 2013

GRÄSKLIPPNING VÄNTAR,


disken väntar, dammsugning väntar, ogräsrensning väntar — ja, säg vad som inte väntar. Och tjejerna som ska natta Laura kommer inte. När vi väntat i 45 minuter larmar jag, och det kommer ett par tjejer relativt snabbt. ”Här har ni det allt bra gôtt”, kvittrar den ena, och den andra faller in, ”men nu ska det väl bli gôtt att få lägga sig”.
Jag var sur som ättika, och talade om att det tyckte vi redan för en timme sedan.
”Ja, men ni skulle ju larma”.
”Nej, vi skulle bara larma om Laura ville lägga sig tidigare än vanligt”, sa’ jag.
”Oj, då måste det ha blivit något missförstånd”.
Ja, det kan man ju kalla det för, och jag påpekade att jag tyckte att den sortens missförstånd inträffade alltför ofta.
Nu är gräset klippt, disken diskad och tvätten intagen. Allt annat får vänta på ett annat tillfälle — jag borde ju veta bättre än att planera.
Så snart jag samlat kraft, ta'r jag mig uppför trappan.

VI SITTER TYSTA PÅ VERANDAN,


jag har dåligt samvete för att jag inte orkar initiera ett samtal. Laura ser ut över trädgården, hon ser harmonisk ut, och jag undrar hur hennes tankar ser ut nu för tiden. Då vänder hon isg mot mig och säger ”det är så roligt när du är i närheten, det är trevligt med någon som talar om det förflutna. Vackert ord förresten — förfluten.” Vi talar om ordet en stund och mor avslutar tankarna med att säga ”vi behöver inte flyta, vi sipprar vidare i andra banor”.
Kanske gäller det här, som med så mycket annat, inte att förstå — bara acceptera.

Vid midnatt hör jag att Laura är vaken, så jag går in till henne. Hon är orolig och vill ha en sax. Det är svårt att få kontakt med henne, hon grabbar bara tag i min tröja, och säger att hon måste klippa av den. Ännu en av alla dessa saker som jag aldrig kommer att förstå; hur Laura som varit extremt rädd om sina ägodelar, nu river sönder, och skulle klippa om hon hade en sax, och hon skriver i böcker och på allt tillgängligt.

I morse vaknade hon på gott humör, och protesterade inte när jag talade om att det var duschdag. Men när tjejerna kom var det tvärstopp — hon skulle inte duscha. Jag försöker övertyga henne, det ta’r tid men till slut går hon motvilligt med på det.
En av tjejerna rullar iväg henne till duschen, men kommer snart tillbaka och ber mig komma. Laura är inte kontaktbar, så vi rullar tillbaka och tjejerna tvättar och klär på henne. Hon förblir onåbar, så hon får stanna i sängen.
Det här är ju inte nytt, men förra sommaren när det hände varje dag, var det mycket mer dramatiskt. Men i dag tog det ovanligt lång tid innan hon kom till sig — i det närmaste en timme. När hon väl vaknade till, var hon glad och kaffesugen.

tisdag 9 juli 2013

”SLÄPP UT MIG”,

ropar Laura, och jag som skinnar rödbetor, sköljer nödtorftigt av fingrarna och går in till henne. Hon vill inte ligga i den främmande sängen, hon vill till sin egen säng — egentligen vill hon inte alls ligga i sängen. Ännu en gång förklarar jag att hon måste avlasta rumpan en stund, och under tiden lagar jag mat. Jo, det var ju bra att jag lagar mat, men hon får ju nöja sig med skulor. Så jag börjar från början, talar i detalj om vad både hon och jag ska äta till middag, så snart hon vilat färdigt. Ja, det var ju bra, men hon tycker inte att tjejerna som la’ henne var bra — de ville bara göra henne arg. Det är verkligen inte lätt, jag skulle också grumsa om jag var utlämnad till dessa töser.
Middagen har varit färdig i över en halvtimme innan tjänstarna kommer för att hjälpa mor upp. De ber om ursäkt, vilket inte gör maten mer aptitlig — och inte ger det oss mer tid att hinna få i oss både middag och kvällste, innan tjänstarna dyker upp igen. Teet är naturligtvis inte nödvändigt, men Laura uppskattar det.

Det är så lätt att planera tillvaron — och så svårt att följa sina planer. Förutom allt oförutsett som kan inträffa, tycks jag vara en obildbar sangviniker som inte vill minnas att somliga aktiviteter kräver mer vila än andra, efter avslutat värv.


 Inte visste jag att det finns så många olika vis att vika ihop saker på!

måndag 8 juli 2013

”VAD ÄR DET HÄR FÖR SORTS BLOMMA”,


frågar Josefine och sniffar på en akleja. Hon är rar, men om blommor vet hon inget, vilket hon bevisar genom att med beundran i rösten, säga att jag kan så mycket om växter, sedan jag nämnt ytterligare två växter vid namn!

Ibland går det hur bra som helst för Laura att äta — även om hennes bordskick lämner en hel del övrigt att önska. Andra gånger är hon osäker på hur hon ska göra för att få i sig maten. Det händer att hon försöker dricka upp smörgåsen från fatet, och nästan alltid stoppar hon in alldeles för mycket i munnen. Sedan kan hon sitta och älta en tugga i en kvart.

Det ser ut som om jag behöver åka till sta'n — men hur i all världen jag ska få till en sådan resa övergår mitt förstånd. Kunde jag välja vilka tjänstare som ska var mammavakt, så skulle det väl gå an, även om det inte är populärt att jag bestämmer när jag måste avvika — i synnerhet inte som jag inte kan tala om hur lång tid det kommer att ta'.

söndag 7 juli 2013

”HUR GICK DET I GÅR KVÄLL”,


frågar Josefine. Först förstår jag inte vad hon menar, men så minns jag att Laura var ledsen, eller snarare upprörd, i går kväll när Josefine och Liam nattade henne. Det gick snabbt över, och jag tänkte inte mer på det. Men Josefine, hade tänkt mycket på det under natten. Hon är sommarvikarie, ambitiös och vän. Jag hoppas, för hennes egen skull och för patienternas skull, att hon inte förblir undersköterska, utan går vidare till sjuksköterska eller läkare.
Naturligtvis vore det bäst för patienterna inom hemsjukvården, om hon stannade här, sådana som hon behövs — men det vore synd på så rara ärtor om hon nöjde sig med den här nivån.
Ännu en strålande dag, jag är glad för varje dag vi kan sitta på verandan. Även om det betyder att jag får mindre gjort inomhus, jag kan ta’ ut strykbrädet på verandan — men knappast disken, så det blir nattarbete.
Jag försöker hålla undan lort och högar som lätt växer mig över huvudet — men jag får vara glad om jag lyckas behålla status quo. När jag gjort vad som är absolut nödvändigt, har jag varken tid eller kraft att gripa mig an, allt det andra som jag i orealistiskt övermod tänkt mig att göra.

fredag 5 juli 2013

DAGEN KUNDE HA BÖRJAT BÄTTRE.


Det var inte en katastrofal start — men det var mjäkiga tjejer, som behandlade Laura som ett småbarn. Deras sätt att säga mmmm ahhh, som om de talde till en kattunge ger mig gåshud. Och deras sätt att försvara sig varje gång mor säger att de gör henne illa, får mig att undra om de över huvud taget, fått någon utbildning i, hur man bemöter en patient. Efter 34 Laura, tappade jag räkningen, gick därifrån och läste dagens tidning.
Det är länge sedan Laura hade invändningar mot radioprogram, men i dag ville hon inte lyssna på nyheterna — upprepade envist att ”det måste vara fel”. Sedan somnade hon. Jag försökte göra det bekvämt för henne, med en kudde bakom huvudet, men det blev mycket sämre, sa’ hon. Men i valet mellan att få yoghurt, eller gå och lägga sig, valde hon yoghurten. Jag fick påminna henne många gånger om att hon skulle äta.
Hon stammar och har svårt att finna orden.

EFTER ATT HA VARIT

på jättegott humör, blev Laura vrång när tjänstarna väl kom för att natta henne. Vet inte om det var den långa väntan, eller att det var två rätt menlösa tjejer — eller en kombination — som gjorde att mor blev både arg och ledsen.
När vi äntligen blev ensamma, tog det inte så lång stund innan tårarna torkat.
Eftersom tjejerna kom nästan en timme senare än de skulle, och jag se'n fick tillbringa en halvtimme med Laura innan jag kunde lämna henne, gick alla mina ambitiösa planer för kvällen, om intet. Eftersom jag inte varit ute på hela da'n, tyckte jag att det skulle vara lämpligt att rensa i bärbuskarna innan jag gick in och ställde i ordning för morgondagens (d)usch. 
Så blev det nu inte, en kopp te med S.Katten i famnen, lyssnandes till koltrasten, var allt jag orkade innan jag ramlade i säng. Det betyder att jag inte hinner handla nu på morgonen, som planerat, utan skjuter upp det en dag. 
Nu ska jag bana väg till duschen och plocka undan i köket. 

torsdag 4 juli 2013

JAG BLIR RÖRD

när Laura ropar på mig under middagsvilan, bara för att tala om hur mycket hon älskar mig.
Hon ber mig krama far från henne — jag har inte hjärta att ännu en gång tala om att han varit död i många år.
Efter vilan är hon glad och talträngd.
Visserligen tycker hon att det är ett märkligt sammanträffande att vi har samma kusiner — men hon minns vad hennes svägerska hette, även om hon inte inser att också hon är död.
Man spelar ”America the Beautiful” på radion, och vi sjunger med för fulla lungor. Laura skrattar när jag påminner henne om hur  hon brukade spela den på pianot och jag sjöng med stor inlevelse och ännu större gester. 

onsdag 3 juli 2013

EFTER DRYGT SEX MÅNADER


fick jag ett nytt glas, istället för det som ett av tjänstarna hade sönder. Eftersom jag inte sagt ett ord om den affären till någon av tjänstarna blev jag först lite förvånad, när jag insåg att tjejen som lämnade över glaset visste precis vad det rörde sig om. Hon och kompisen hade på vägen till oss diskuterat hur länge se’n det var som det gick sönder.
Naturligtvis borde jag inte bli förvånad, det sladdras säkert en hel del. Och det här var ju inte första gången en tjänstare sa’ något som bara hennes chefer borde veta. Nu tror jag mig se ett mönster; från början hade säker cheferna informerat tjänstarna om att jag var besvärlig att ha att göra med — jag klagade mycket, fick jag höra. Tjejerna uppträdde avvaktande, och flera var säkert rädda för mig. Sakta har det förändrats, de flesta är nu naturligare och pratigare — de har upptäckt att jag inte är jättefarlig.
Kunde de nu lära sig att vika ihop saker och städa efter sig, skulle livet bli uthärdligt.



”KAN DU TITTA OM DE FÖRVÄXLAR MIG”


säger Laura, och sveper i sig det mesta av kaffet, innan hon börjat äta sina smörgåsar. Jag får påminna henne om att hon har ett par smörgåsar på brickan framför sig. Innan hon sträcker sig efter en smörgås, släpper hon ned en tomatklyfta i kaffeslurken som är kvar. 
Det är nästan omöjligt att få kontakt med Laura, hon svarar visserligen på tilltal, men återgår på en gång till sitt fragmentariska tal.

"krossat all mina som varirt fasta, så har jag några" "fingrar i botten och" 
"mitt emellan bröd och mesost" 
"dem oss skyldiga äro 4,5 x 3 i storlek"
"nån som skojar"
"ställer fram en avlång 12 x 25"

Måtten tror jag syftar på vad hon har framför ögonen, först en bit av en smörgås och sedan brickan som smörgåsarna ligger på. Det ta’r nog i det närmaste en timme för henne att äta upp två små smörgåsar — och då får jag påminna henne flera gånger om att hon ska äta. Som avslutning spottar hon ut en brödkant, och blir arg på mig när jag dukar av. 
Långsamt blir hon vänligare stämd och kan småprata, även om hon varvar det med med obegripliga frågor och påstående. Hon ber om något, jag förstår inte vad och frågar vad hon vill ha. ”En halshuggen 17 grams flöjt”, svarar hon.

För vems skull, vill jag få mor att interagera, undrar jag. Hon tycks ju vara tämligen tillfreds i sin egen lilla värld. Jag vill ju tro att det är bra för Laura att dra’s in i ”riktiga” samtal, att minnas så mycket som möjligt och få veta vad som händer runt omkring henne.
Kanske är det bara jag som sticker huvudet i sanden och vill att allt ska vara så ”normalt” som möjligt.

Det händer rätt ofta att jag hör eller läser något, som jag vet intresserar (intresserade) mor, och varje gång ta’r det bråkdelen av en sekund, innan jag inser att det inte är något som jag kan dela med mig av.