torsdag 30 maj 2013

LAURA UPPSKATTAR INTE


alltid att bli tvättad, eftersom hon är extremt känslig för beröring. I går frågade hon om det var nödvändigt att skrapa så hårt. Tjänstaren uppfattade inte vad hon sa’, och genast bokstaverad Laura: ”Jag sa’ att ni inte ska S-K-R-A-P-A så hårt.
Och på kvällen när vi sitter och pratar frågar hon vad ”eifersüchtig” (svartsjuk) egentligen betyder. Jag hör inte frågan, och återigen bokstaverar hon ordet. När jag svarar, säger hon bara: ”det förvånar mig att man kan vara det”. Jag häpnar över hennes förmåga att stava, hon tycks inte längre få något sammanhang i det hon läser, och motoriken är inte vad den varit — hennes skrift ser ut som ett förskolebarns. Men stava kan hon fortfarade. Fast just nu minns jag att jag för en tid sedan frågade henne hur i all världen man stavar till genre — då bokstaverade hon ”S-J-A-N-G-E-R”, kreativt, om än fel.
Många barn börjar ju skriva, innan de läser  försvinner förmågan i samma ordning som man lär in den.

I morse när jag öppnade ytterdörren, för att kasta mig iväg till byn för att handla, stod där tre karlar. De var från kommunen och var här för att titta på gräsmattan, så att de skulle klippa på rätt ställe. Jag guidade dem runt huset, det är ju inga konstigheter och precis som jag misstänkte, klipper de bara runt huset.
Jag hade inte mer än kommit hem, så körde det upp en bil med släp, och fyra karlar av varierande ålder och omfång, vällde ut. På en kvart hade de avverkat vad de skulle. Det vore bra om jag fick igång mina klippare, så att jag kan klippa där de inte klipper — och snygga till en aning där de har klippt.

onsdag 29 maj 2013

DET BORDE VÄL INTE VARA


så himla svårt att skriva en lista över vad som ska göras när tjänstarna är här! Jag vet att jag har tjatat om det tidigare, men när inga instruktioner förefaller att gå fram, så känns det tröstlöst. Nu senast gäller det svampinfektionen som Laura har under bröstet. Om hon alltid har en kompress under bröstet, och de aldrig tvättar henne med tvål där, så ser det hur snyggt ut som helst. Men eftersom kommunikationen beträffande skötseln av vårdtagarna tycks vara mer än bristfällig, så är det bara några få som kommer ihåg kompressen. 
I dag ringde en tjänstare till en sköterska och frågade hur de skulle göra — sköterskan började genast tala om att det skulle införskaffas en salva. 
Med tanke på att det tog ungefär fyra månader, eller kanske mer, innan tjänstarna förstod att vi borstar tänderna hos oss, så borde jag väl inte vara förvånad. Men det är så mycket av det här slaget som inte fungerar, att en lista borde vara en god hjälp. Det förutsätter förstås att tjänstarna läser på listan, vilket jag inte är helt övertygad om att de skulle göra.
ä
Som vanligt sa’ Laura ifrån på skarpen, i morse, när det gjorde ont. ”Ja, vi ska vara såååå försiktiga, Laura”, säger Nora.
”Det är så dags att säga det nu, när ni redan gjort mig illa”, svarar Laura.
Det är svårt att sköta Laura utan att göra henne illa, men några få klarar ju av det. Exakt varför det funkar för dem, och inte för alla andra, vet jag inte — men jag vet att de tilltalar mor som den vuxna människa hon är, inget mjäkigt dalt där, och de talar alltid om i god tid vad de ska göra. Att tala med, och inte till, är säkert en viktig del av det hela. 

”DET DÄR GICK VÄL BRA?”


säger Maja, när en högljudt protesterande Laura äntligen landat i sängen.
”Gjorde det?”, svarar Laura.

Vore det inte för att tonläget blir något bättre, när jag är närvarande, skulle jag fly när tjänstarna kommer. Dessutom minskar privatsnacket när jag är närvarande, så trots att en av dem faktiskt bett mig att gå min väg, så finns jag i regel i närheten medan mor får sin hjälp. Håller jag på att koka över, finns jag åtminstone i närheten av monitorn och hör alla dessa meningsutbyten — som skulle räcka till en hel citatsamling.

När sjuksköterskan och enhetschefen bjöd hit sig för ett par veckor sedan, var ett av deras huvudargument för att få in mor på korttidsboende, att hon fått ännu ett trycksår som behövde kontinuerlig skötsel. Antingen missköter de hennes sår (nu igen) eller också ljög de, för sedan dess kommer sköterskan bara en gång i veckan, mot de tidigare två besöken. Tjänstarna sköter omläggningen, vilket i kombination med morgonens nyheter om att hemtjänstpersonal delar ut medicin som de inte är behöriga till, får mig att fundera lite över vad de har för befogenheter — och framförallt vilken kompetens de har. Att de inte klarar av de enklaste instruktioner, varaken skriftliga eller muntliga, när det kommer till att servera mat och medicin, vet jag ju av egen erfarenhet.

tisdag 28 maj 2013

"NU SKA VI LÄGGA OSS I SÄNGEN",

säger Nora.
Varpå Laura svarar: "det blir nog trångt".

DET ÄR TREDJE DAGEN NU,

som tjänstarna hellre kliver över handduken på golvet, än ta'r upp den.

Laura tyckte, som vanligt, att de som hjälpte henne upp i morse, var hårdhänta. "Du har riktiga brottararmar", sa hon till Liam. Det var ingen komplimang — men så valde Liam att ta' det. Han kråmade sig som en tupp på dyngsta'n, och tackade flera gångar! 
Han påpekade även att han städat toaletten förra gången. Nu var väl städa att ta' i, men han hade tvättat handfatet, vilket verkligen behövdes. Eftersom jag inte använder den toaletten, tycker jag att det är tjänstarnas sak att hålla snyggt där — men jag tycks vara ensam om den uppfattningen.

Har till slut fått ändan ur vagnen, och bett resurscentrum att hämta tidningar och kartonger. Det tog ett dygn för dem att bestämma sig för om de kunde göra det, eller ej, men i dag kom de — och det var en lättnad att bli av med. Killen tittade ut över vår vildvuxna gräsmatta och sa' att jag kunde beställa klippning av gräsmattan också. Kanske det vore ett sätt att köpa sig samvetsfrid, för det hänger verkligen över mig.

måndag 27 maj 2013

"KOM IHÅG ATT DET ÄR MÄNNISKOR



ni håller på med inte vilka teblaskor som helst."
Ett gott råd kan man tycka, men jag tror inte att tjänstarna anser sig behöva några goda råd.

I dag har de flesta textilierna hamnat där de ska, men det vore en överdrift att benämna dem hopvikta. För att komma till lådan där de ligger har tjejerna nu  på eftermiddagen blivit tvungna att kliva över handdukar som hamnat på golvet - för att plocka upp något, som någon annan drällt tycks vara helt otänkbart. Vilket väl är anledningen till att den halvfulla lilla flaskan med natriumklorid har stått på fönsterhyllan i snart en vecka.

”SÅ GÖR VI DET,


och så gör vi det", Laura fångar tjänstarens tonfall på pricken — men Sigrid förstår inte ett dugg. Hon låter nämligen som om hon talade med en bångstyrig, mindre vetande fyraåring. Men hon är uppenbarligen övertygad om sin egen förträfflighet, för hon blir förnärmad och frågar (med samma tonfall) om hon ska sluta tala om vad hon gör. Att man kan säga saker på olika sätt har inte gått upp för  henne — och jag misstänker att det aldrig kommer att göra det.

Så har jag tillbringat en stund i salen med att plocka upp handdukar från golvet och vika ihop sängkläder. Att både lämna rummet snyggt efter sig, och att tilltala Laura som en vuxen människa är tydligen för mycket begärt. Morgonens tjänstare daltar inte och tilltalar mor i vanlig samtalston — men att vika ihop en filt eller kläder, det kan de inte.

För tillfället ägnar sig Laura åt att rulla ihop dagstidningen, kanske känns det mer meningsfullt än att titta på en text som man inte får någon rätsida på.

söndag 26 maj 2013

ATT DE ALDRIG LÄR SIG

Vi sitter på verandan och har det skönt, när tjejerna kommer för att hjälpa mor i säng för sin middagsvila. Lotta hinner inte ens upp för trappan förrän hon frågar: "Vill du lägga dig, Laura?" Inte vill Laura det, hon blir riktigt förnärmad när de ändå börjar dra in henne.
Jag påpekar att de kanske ska sluta ställa den sortens frågor. Får inget svar, så jag vet inte ens om de fattar hur dumt det är att styra in samtalet i fel fålla från början.
Laura är gråtfärdig, bönar och ber att få slippa lägga sig, och jag är lika ledsen jag, och på vippen att säga att hon ska slippa. Men tänker att jag kan alltid larma, och be att hon får komma upp, om jag inte kan tala henne till rätta.
Mor är upprörd när jag kommer in, säger att de inte bryr sig om vad hon tycker — och att de tycker illa om henne. Vi diskuterar saken både länge och väl, enas om att de är hyggliga men korkade tjejer, som bara har ett begränsat antal fraser att röra sig med. De gör sitt jobb, vill väl — fast det ofta blir fel. 
Ännu en gång uttrycker vi vår glädje över att vi har varandra.

lördag 25 maj 2013

DET VAR INTE BARA NATTKLÄDERNA


som hamnade fel, när de landade bland soporna. Soporna, eller rättare sagt en begagnad kompress (en sopa?), hamnade bland specerierna.



Det är en aning svalt, men är man friskluftsfanatiker sätter man sig över sådant. Laura tycker om att sitta ute, hon njuter av dofterna och den skira försommargrönskan.
Just nu ägnar hon sig att vika ihop sin filt — eller vecka den, är kanske en bättre beskrivning. Hon kan inte riktigt förstå varför jag inte vill ge henne en sax, så att hon kan klippa bort langetten. Det känns så främmande att se hennes ständiga pillande med något — hon som en gång avskydde när folk inte kunde sitta stilla, och dessutom var extremt rädd om sina ägodelar.

fredag 24 maj 2013

KUNDE JAG PORTA SOMLIGA


tjänstare, skulle livet bli enklare. Skulle väl inte bli så många kvar förstås. Mor uppskattade definitivt inte de som kom i dag, från att ha varit vänlig och glad, blev hon arg som ett bi, så snart Liam och Nora stod vid hennes säng.
Efter duschen kom sköterskan, en som inte brukar vara här, hon blev orolig över att mor inte svarade på tilltal, tog pulsen, frågade vart(!) mor har ont och funderade allvarligt på att koppla in en läkare.
När jag sa’ att mor inte uppskattar tjänstarna, och att hon alltid blir gladare och piggare, så snart de gått — då blev hon stött. SÅ känslig får man inte vara när man har den sortens arbete — jag tycker hon skulle ha blivt lättade över att mor inte är sjuk och i behov av akut vård.

Jag bad Liam avlägsna mors nattkläder från soporna och torka upp på golvet — till min stora förvåning kastade han sig med liv och lust över golvet utanför duschen, moppade det, vilket inte inträffat förut. Däremot ser det förfärligt snuskigt ut i duschen, så jag misstänker att han ville lyssna till mitt telefonsamtal.

Nu mår Laura hur bra som helst, är glad och harmonisk.

MIN VILJA SÄGER JA, JA,


men mina ben säger nej, nej — och det är otur när man gillar att knalla på bergknallar.” Det sa Laura när hon i ett ögonblick av klarsyn, insåg att hon inte kan gå. Då hade vi diskuterat denna hennes oförmåga en lång stund. Den här gången avsåg hon att resa sig, och gå upp för trappan till övervåningen, hennes förvåning var stor över att hon inte kunde göra något som hon gjort alldeles nyss. Detta är något som inträffar så gott som dagligen, hon gör sig beredd att gå på toa, eller gå ut gå — och hon blir lika förvånad varje gång när jag talar om att det inte går. Ibland inser hon att jag har rätt, men oftast kan hon inte ta det till sig — och det kan ta en lång stund innan jag kan föra över samtalet till något annat.

torsdag 23 maj 2013

"JA, JAG VET ATT DET GÖR LITE ONT",

säger Maja, och låter som en stressad småbarnsmamma med migrän.
"Inte lite — det gör enormt ont", svarar Laura.

onsdag 22 maj 2013

”GODNATT GULLUNGE”


Som så ofta på kvällarna, var Laura relativt klar och redig i går kväll. Hon tyckte att jag såg trött ut, och uppmanade mig att lägga mig på en gång.
Jag hörde att hon småpratade, och när jag tittade in till henne, någon timme senare, var hon riktigt uppsluppen, talade om ”tropéer” och trakéer, det fanns nio tropéer vid ett bord, nio vid ett annat — så fanns det ett antal trokéer, alla hade de olika färger. Jag föreslog att hon skulle försöka koppla av och sova, men hon bara skrattade, och det sista jag hörde innan jag lämnade rummet, var hur hon organiserade sina färglada vänner. Jag hörde att hon talade rätt länge, men det lät glatt, så jag brydde mig inte om att gå in till henne.
När jag tittade in i morse klockan sex, låg sängkläderna på golvet. Jag bredde på henne, och hon vaknade till och tackade, innan hon snabbt somnade om.

Laura sov fortfarande när tjejerna kom halv elva, men inte djupare än att hon vaknade när vi började att tala med henne.
Hon lyckades hålla sig vaken ända tills det var dags att vila, så halv elva får det bli väckning i fortsättningen. För är hon utsövd är hon för det mesta glad och harmonisk, och oftast relativt klar. Och irritationen över tjänstarnas behandling och bemötande går snabbare över.

tisdag 21 maj 2013

"JAG HAR ALDRIG SVÄRT INFÖR DIG"

säger Klara, när Laura påstår att det är hon som lärt henne att svära. Naturligtvis kunde mor svära innan hemtjänsten kom in i vårt liv — men faktum är att hon gjorde det ytterst sällan. Nu gör hon det bara när det gör mycket ont, då kan hon säga att det gör jävligt ont — värre än så är det sällan, men för Laura är det illa nog.

Mor sov så gott, när tjänstarna anlände en bra stund efter tio. Jag bad dem komma igen nästa gång de fick en lucka i schemat, vilket blev efter en dryg timme. Då hade hon hunnit somna om sedan jag lyckats väcka henne, och pilla i henne medicinen.
Morgonskötseln tog en bra stund, för sköterskan skulle lägga om sår, och hon lät vänta på sig. Mor var rätt trulig under hela proceduren, men så snart hon satt på verandan, och tjejerna hade åkt, blev hon på väldigt gott humör, och är inte det minsta trött.
De senaste dagarna har hon ju varit extremt trött och sovit nästan hela dagarna, jag har misstänkt att det berodde på att hon inte fick sova ut på morgonen. Men i går var jag lika trött, hade gröt i huvudet och spagetti i benen, och tänkte att det kanske var vädret som tryckte ned oss. Eventuellt får jag be dem komma lite senare på morgonen, även om enhetschefen kommer att gå upp i limningen. (Vilket i och för sig, skulle vara en välgärning, om det innebar att vi slapp henne).

måndag 20 maj 2013

LAPPEN GJORDE NYTTA

 — eller en viss nytta, kanske jag skulle säga. De flesta lägger tillbaka sakerna (ungefär) på rätt plats — även om vi inte tycks ha samma uppfattning om vad hopvikt innebär. Och varför man inte lägger täcket under överkastet, har jag fortfarande inte förstått.


Bara för att det går att knöla ihop textilier så måste man ju inte göra det. I sanningen samn är det inte bara inom hemtjänsten man lever i den villfarelsen.


Det är mulet, med tillfälliga solglimtar och omkring 20°, så friskluftsfanatiker som vi är har vi flyttat ut på verandan. Laura sover gott, under ett antal filtar och  med en tidning i knäet. Just nu lyssnar jag på dagens eko, på rätt hög volym, vilket inte stör mor det minsta.
Eftersom jag väcker henne vid tio, somnar hon raskt om så snart hon fått i sig frukosten. En frukost som jag får påminna henne om, när hon ofta börjar nicka till med en macka i handen. Riktigt bra är det inte, men jag låter det gå så här ett tag till.

lördag 18 maj 2013

"SÅ TREVLIGT VI HAR DET

tack gode Gud för att vi får vara tillsammans", sa Laura, när vi i går kväll satt på verandan och drack te. 
Jag i min tur tackade min lyckliga stjärna för att jag inte gav med mig och accepterade erbjudandet om korttidsboende för mor. I själva verket var det mer av en order än erbjudande — och jag kan tänka mig att det kan svårt att stå emot deras påtryckningar. I synnerhet om man tillhör generationen före mig, som har en annan syn på auktoriteter — och som kanske inte heller har så stor erfarenhet av den så kallade vården.
Vi hade alltså en jättefin kväll, Laura var ovanligt klar och vi njöt av att få vara tillsammans.
Tjejerna kom som avtalat vid halvåtta och stjälpte mor i säng på ett par minuter. 

fredag 17 maj 2013

SKÖTERSKAN RINGDE,

inte Ulla, som jag har så svårt för, utan den medicinskt ansvariga. De ville diskutera Laura — NU. Det passade sällsynt illa, eftersom jag hade viktiga telefonsamtal på gång, förutom besök av en kompis som behövde hjälp med en text. Dessutom var jag tvungen att fara till byn så snart mor kom i säng för sin vila, eftersom somliga mediciner var helt slut. Men jag ville ha det undanstökat, så jag planerade om dagen på stående fot. Naturligtvis hade jag räknat med att NU, är NU och inte efter 40 minuter, vilket gjorde mig lätt stressad.
Men till slut kom de, sköterskan och en enhetschef. De hade hört från dagens tjänstare att mor var så stel och svårskött, och så hade ett nytt trycksår uppstått. Kruxet är att det finns inte så mycket som går att ändra på i vårt schema. Jag har länge vetat att det är en nagel i ögat på dem att jag larmar, morgon och kväll, istället för att som andra underdåniga vårdtagare ha bestämda tider. Nu bestämdes att ett försök med fasta tider ska göras, men om det inte passar så kan jag skicka i väg dem. 
Egentligen hade de velat ta in Laura på korttidsboende — men de tillstod att de inte kunde erbjuda någon som satt och höll mor i handen i tre timmar en natt, eller så länge det nu krävs. Inte heller finns det personal som kan besvara hennes frågor, på engelska, om hennes familj eller hennes yrkesgärning, när hon blir orolig. Sköterskan tog det nog med ro, men enhetschefen var inte helt nöjd med att inte få sin vilja igenom.
Jag kan inte frigöra mig från att mors välbefinnande är sekundärt, vad det handlar om är att tjänstarna tycker det är jobbigt att Laura skriker åt dem — och blir trycksåren stora, så kan de bli anmälda för vanvård. Vilket de borde ha blivit redan förra gången, vilket jag antydde.
 
Trevligare är att vi har kunnat sitta på verandan i dag. Om man bortser från några sjukhusresor, så var det första gången mor kom ut sedan i september.
Så här sitter vi nu, småpratar och njuter av den vackra dagen.

MOR SOMNADE TIDIGT


men vaknade och sov i omgångar, de första timmarna. En gång när jag tittade till henne, såg det ut som om hon drömde om något trevligt  hon smålog och såg så förnöjd ut. Men när jag skulle lägga mig strax före nio, då var hon klarvaken och rätt förvirrad. Hon kände inte igen sig och upprepade att hon kände sig så konstig eftersom hon inte hörde hemma någonstans. "Var bor jag egentligen" undrade hon. Jag hade inte mer än förklarat att vi var hemma hos oss, så frågade hon samma sak igen. Så höll vi på, det var svårt att se hur Laura verkligen ansträngde sig för att få saker och ting att gå ihop — men det gick inte. 
Så ville Laura gå på toa, och nu kunde hon inte för sitt liv förstå varför hon inte bara kunde gå på sina egna ben till toaletten. Jag förklarade att jag inte kunde hjälpa henne, men att hon hade blöja på sig, varpå hon föreslog att hon skulle gå ut genom fönstret och huka sig bland buskarna — så höll vi på i säkert över en timme.
Och jag tänker på alla dementa som bor på särskilda boenden — vem har tid att sitta hos dem i flera timmar på nätterna och hålla dem i handen, krama dem och svara oräkneliga gånger på samma frågor.
Till slut enades vi om att vi kunde skriva våra brev i morgon, att vi nog behövde sova båda två. Men jag hörde att det tog lång tid innan hon somnade.

torsdag 16 maj 2013

EN OROLIG NATT

Kanske för att Laura var rätt orolig redan innan hon lade sig. Men vi hade som vanligt en fin stund sedan hon lagt sig. När jag tittade in lite senare, hade hon slängt alla sängkläder på golvet − och naturligtvis frös hon. Hon blev glad över att se mig, och vi talade länge om trevliga upplevelser vi haft. Hon var relativt klar, men så fort jag talade om att sova, ville hon att jag skulle skriva listorna färdigt, och undrade vad hon måste göra. Jag upprepade att vi båda behövde sova, och listorna kunde vi diskutera vid frukosten − de höll hon med om och vi sa godnatt − och hon frågade vad hon måste göra... Det tog en bra stund innan jag kom därifrån.
Sedan fortsatte mor att tala långa stunder, jag behöver inte alltid gå till henne, men hon blir alltid glad när jag kommer, och i regel betyder det att hon slutar att prata − i alla fall en stund.
I morse hittade jag åter alla sängkläder på golvet, hon var vaken, men blev glad när jag bredde på henne och talade om att det var så tidigt att hon kunde sova en stund till. Sedan har hon nog sovit av och till, men också pratat en hel del. Jag tittade nyss in till henne, och hittade åter alla sängkläder på golvet − varje sak ihopknutet till prydliga paket. jag knöt upp paketen och bredde på henne utan att hon vaknade. Inte ens S.Katten väckte henne, när han hoppade upp och började trampa runt i sängen. 

I går gick jag runt huset, det var länge sedan jag tog mig tid till det, och upptäckte att tjänstarna bara slängt blöjkartongerna över trappräcket, när de tömt dem.

onsdag 15 maj 2013

”SPRINGER IVÄG MED ORDET HÄNSYN


det är vad ni gör”. Laura var inte lätt att tas med i morse. Hon beskyllde de stackars tjänstarna för att inte visa någon hänsyn — inte bara en gång, utan oräkneliga gånger. 
Som så många gånger förr, funderade jag över varför det inte funkar med somliga av tjänstarna, de här två hör till den stora gruppen som varken är bra eller dålig. Jag har en känsla av att Laura har en inbygd sensor, som får henne att sparka bakut, så snart inte tjejerna är på samma våglängd som hon. Och på samma våglängd var de definitivt inte i dag. Jenny försökte släta över, blev nedlåtande övertydlig, och som vanligt lyckades hon klämma in ett Laura i varenda mening. Så Laura fräste: ”bara du säger mitt namn tillräckligt många gånger, tror du att allt blir bra”. Klarsynt skulle jag vilja påstå.
När det kom till tvättningen, sa Jenny ”så ska vi tvätta armen”. ”Blir vi rena när du tvättar mig?” svarar mor. 
Jag bara önskar att den här sortens kommentarer från mors sida, sjunker in hos tjejerna, så att de tänker sig för innan de säger något i framtiden. Men hitintills har de inte visat sig så läraktiga.

Laura var så trött vid frukosten att jag flera gånger fick påminna henne om att hon skulle äta. Hon sov nästan innan hon avslutat frukosten, och ville lägga sig igen. Hon fick sova i sin stol i över en halvtimme innan hon fick hjälp att komma i säng. Jag förstod att hon var ruggig och kände sig eländig.
Efter att ha sovit en timme tillsammans med S.Katten, var hon pigg och på gott humör. Vi drack te och sedan ville hon ligga kvar och vila sig en stund till. 

lördag 11 maj 2013

DET GLAMMAS

extra mycket när sköterskan kommer hit — särskilt när jag lämnar rummet, vilket jag föredra'r att göra när hon kommer. Sedan ta'r det en bra stund innan Laura har kommit i balans.
Därför blir jag så glad varje gång det står två bra tjänstare utanför dörren. Som i morse, den nya sommarvikaren kom tillsammans med Karin. Den nya tjejen är lågmäld och lugn och Karin vet hur hon ska bemöta mor. Ävenså i dag, Laura hade väldigt ont, och ville inte stiga upp, men Karin skojar och lirkar, och så kommer mor i rullstolen utan alltför mycken klagan.
Vilken skön start på dagen!

fredag 10 maj 2013

”SKA BLI SKÖNT


att få lägga sig!” säger Lena medan hon styr rullstolen mot sängen.
”Tycker du det?” svarar Laura.

VATTENPÖLARNA ÄR UPPTORKADE

våta tvättlappar upplockade från duschgolvet, lampor släckta och mors kläder justerade.
Laura river blad ur tidningen och viker konstfullt ihop dem.
Dagen har börjat.

torsdag 9 maj 2013

DET SKA BLI INTRESSANT


att se hur länge till vi har ett vitrinskåp, om Maja fortsätter att drämma till det med rullstolen varje gång hon är här.

Laura kan säga de mest förbluffande saker, utan rim och reson, när hon och jag är ensamma — men det är ingenting mot vad hon kan prestera när tjänstarna är här. Jag har  funderat över om det beror på att hon känner sig osäker, och vill vara den som styr samtalet. För styr samtalet gör hon onekligen, eftersom tjänstarna mest håller med. 
På tu man hand försöker jag ändra riktning på samtalet, ta upp något som jag hoppas hon kan haka på — och för det mesta fungerar det, men det tar en bra stund att återföra samtalet, till något som vagt liknar ett normalt samtal, sedan tjänstarna gått härifrån.

SÅ HAR JAG VISAT MIN RÄTTA SIDA


 — satkärringens. Jag har i det längsta dragit mig för attsätta upp fler lappar — har hoppats att jag genom att vika ihop filtar och lägga dem där de ska vara, så skulle budskapet nå fram. Men i går rann sinnet på mig. Jag skrev en lapp och påpekade att sittmöbler endast är avsedda som sittplats och att textilier ska förvaras på därför avsedda platser. Hopvikta!
Kanske gjorde den nytta i dag — allt låg där det skulle när tjejerna lämnade oss. Men om det berodde på att den ena av dem hör till den ordningsamma promillen av dem (medan den andra definitivt inte hör dit) det vet jag inte.

onsdag 8 maj 2013

"TYCKER DU OM


sådan här musik Laura?" Maja låter lite förvånad och samtidigt nedlåtande. Förmodligen har hon svårt att förstå hur någon väljer att lyssna på musik av Hoffmeister. Men tror hon verkligen att vi skulle spela skivor med musik vi inte gillar. 
Man måste inte alltid prata, en vänlig tystnad är bättre än ett krystat och nedlåtande samtal. Men det är inte många av tjänstarna som insett. I sanningens namn är det nog även många icke-tjänstare som är rädda för tystnaden.
Det har varit ont om bra tjänstare här de senaste dagarna, men när det kommer någon, slår genast samvetet till, och jag tycker att jag borde uppskatta deras arbete mer än vad jag gör. 
Jag är oändligt tacksam för att jag bor i ett land där vi kan få (viss) hjälp (om vi gör som de överordnade säger), men samtidigt tycker jag nog att lite av fattigstugementaliteten lever kvar — vi förväntas vara tacksamma för att vi får hjälp. Laura har arbetat hårt i hela sitt liv och betalat skatt, just för att hon ska kunna få hjälp. Det finns nog rätt många områden  där vi lätt blir tårögda bara för att folk sköter sitt jobb. Vården och så barnomsorg och skola, hör dit. Rätt märkligt att vi ska bli förvånade och rörda när vi får den hjälp vi har rätt till.

tisdag 7 maj 2013

”JÄTTEBRA, SÅ DUKTIG DU ÄR!”,

säger Lotta till mor. Vad det gällde vet jag inte, men tonfallet fick mig att gå upp i limning — och uppenbarligen retade det även Laura. ”Ja, tänk vad jag kan! Så FÖRSKRÄCKLIGT duktig jag är!” svarade hon, med sin mest sarkastiska röst — och jag kan lova att den är sarkastisk i kubik. Till och med Lotta förstod att Laura var arg. Men frågan är om hon förstod varför. De här tjejerna tror att de är empatiska och bra på alla de sätt. Att det är lika kränkande att tilltala en vuxen person som om hon vore tre år, som det är att säga rena elakheter eller nypas, har säkert inte gått upp för dem. Och jag är rädd för att de aldrig någonsin kommer att lära sig det.                                                                                                       

”DET ÄR JÄTTEFINT VÄDER


 har du varit ute i dag?” frågar Liam när han stormar in.
”Nej, när skulle jag ha hunnit det?”, svarar jag, och försöker att inte låta lika irriterad som jag är.
”Jag tänkte att du kunde gå ut på morgonen”.
”Och när ska jag då sköta hushållet?”
Det har nu inte Liam något svar på, så han mumlar bara något.

Det är rena katastrofen när Liam kommer tillsammans med någon av de yngre tjejerna, som hellre ägnar sig åt privatsamtal, än åt mor.

söndag 5 maj 2013

TORKVÄDER


Det går fort att få tvätten torr i blåsten, första gången i år jag hänger ut tvätten. Laura sa att hon såg fram emot att få sova på lakan som torkat ute.

Mor sov flera timmar, sedan hon äntligen somnat ifrån smärtan, och vaknade tämligen smärtfri — jag tror inte ens att hon mindes att hon haft ont.
Hon var fåordig och såg trött ut, och så snart hon ätit sin frukost, somnade hon i stolen. Jag tippade stolen bakåt, så hon nästan kom att ligga ned, och hon sov nog en dryg timme. 
När vi sedan väntade på tjänstarna som skulle hjälpa mor i säng tittade vi i en konstbok om Åke Göransson. Det blev ett aktivt tittande. En säregen konstnär med kraftfull kolorit som Laura uppskattade. Jag berättade i korta drag om konstnärens öde, och vi diskuterade hur hans livssituation förmodligen hade påverkat hans konst.

DET ÄR FASANSFULLT


att se på när någon har ont, och inte kunna göra något annat än att hålla personen i handen. Jag vaknade tidigt av att Laura kved. Hennes ben smärtade ännu mer än vanligt. I en dryg timme satt jag hos henne, innan sömnen befriade henne från den medvetna smärtan. Nu hoppas jag att hon vaknar något så när smärtfri.
Liam, som drabbat oss ofta de senaste dagarna, frågade om hon inte kunde få något smärtstillande. Varje gång någon föreslår något i den vägen, får jag en känsla av att det är mer för att de skulle underlätta för dem, än för att göra livet lättare för mor. Jo, jag vet, jag ser det från min horisont som inte är så välvillig gentemot tjänstarna. Men tror de verkligen att jag skulle undanhålla mor något som kunde göra hennes liv bättre.
Somliga av dem låter grovt förolämpade när de frågar var(t!) det gör ont. De går i svaromål och talar om att de inte gör henne illa med flit — oproffsigt. 

Mellan hemsökelsepersonalens besök har vi haft det bra de senaste dagarna, Laura har varit tämligen närvarande. Det gör ju att jag märker hur mycket det betyder att hon har någon att samtala med. Och då talar jag om riktiga samtal — inte tjänstarnas standardfraser, med tonfall som får en handgripligt våldsam ådra i mig att koka. 

fredag 3 maj 2013

JAG HADE TVÅ ALTERNATIV


för kvällen, om vädret tillät hade jag tänkt snygga till i ett par rabatter. Det gjorde nu inte vädret, det blåste ordentligt — men tror någon att jag då grep mig an den alternativa planen, att städa ett badrum. Nej, ingen som känner mig tror väl det. Jag tänkte, som så ofta förr, att det där gör gör jag i morgon, så ramlade jag i säng, och somnade bums ifrån nyheterna.
Duschdag, så med allt jag inte gjorde i går, blev det en hel del att fixa nu på morgonen, vilket innebar att den tänkta turen till byn för att handla gick om intet. Eftersom jag inte skrivit någon handlingslista, vilket är nödvändigt för personer vars hjärnor kommit bort, så gjorde det inte så mycket. Apoteket öppnar inte förrän klockan tio, så dit kunde jag ändå inte gå, förs måste jag skriva en lista på vad jag ska ha där och sedan faxa listan till dem och hoppas att de lyckas med konststycket att ta hem medikamenterna i fråga. Den listan borde jag ha skrivit för länge sedan.
På tal om förkomna hjärnor, så ger det mig åtminstone motion. Jag går upp på övre våningen för att hämta något, på vägen till detta något, hittar jag något annat att göra så kommer jag tillbaka ned tomhänt  eller med fel prylar. Så blir det en ny tur, och i bästa fall lyckas jag avskärma mig och gå direkt på det jag avsåg att hämta.

Morgonen avlöpte väl, två av de bästa kom för att duscha mor, jag önskar att man kunde välja vilka tjänstare man vill ha — eller åtminstone porta de värsta.

torsdag 2 maj 2013

”JAG HÖR INTE


vad du säger”, sa Laura, när Liam hävt ur sig något, snabbt sluddrigt och på dialekt. Han upprepade allt, på exakt samma vis, bara med högre röst.
”Skrik inte” fräste mor, "jag hör inte dåligt". Nej, hon hör inte så illa, men när tjänstarna använder en jargong som inte ingår i mors ordförråd uppfattar hon inte vad de säger. Men de har så torftigt ordförråd att de faktiskt inte alltid har synonymer att ta till, och då blir det till att höja rösten.


Kunde jag bara förstå vitsen med att öppna tre olika blöjpaket av samma sort. Nu har jag fraktat ut alla oöppnade förpackningar till vedboden — ännu har ingen frågat efter dem.
Jag har också avlägsnat en av fåtöljerna från rummet, men det finns ju fortfarande andra sittmöbler att släppa filtar och kläder på  kampen går vidare.

En ny tjej gick med "bredvid" i dag, eftersom hon ska vara sommarvikarie. Hon stegade fram och presenterade sig, vilket inte är många som gör. 

Problemet med att ha en låg energinivå, är att om det någon gång rinner till, bli jag nästan lamslagen, därför att jag inte vet i vilken ände jag ska börja göra något. Det slutar i regel med att jag försöker göra allt jag försummat under de senaste åren — allt på en gång. Vilket inte är så lyckat.