torsdag 31 januari 2013

KÖKET ÄR KALLT


på morgnarna. Jag går runt en lång stund, och letar efter min sköna blå filt. Upptäcker så småningom att jag redan svept in mig i den. 
Som vanligt tänker jag att jag ska hinna så mycket på morgonen — och som vanligt blir det inte något gjort.

Laura sover länge i dag, hon vaknar varken av ett kattbesök i sängen, eller att jag går runt och vattnar blommorna. De stackars försummade krukväxterna får nöja sig med en slurk vatten då och då. Många skulle behöva planteras om; en av mina gäster planterade om en del av växterna, när hon var här i höstas, jag får nog be henne komma på besök snart!

Funderar över hur ensamstående vårdtagare har det. Diskar inte jag tvättfaten, blir det inte gjort — jag vill inte ens tänka på hur tvättfaten ser ut efter ett år, hemma hos en ensamstående person. Jag vet faktiskt inte hur mycket den anhöriga förväntas göra, men jag plockar undan sådant jag inte står ut med att se, som ett bäcken på golvet och pryttlar strösslade över högt och lågt.

Det börjar bli ont om mat, nu gäller det att hitta en glugg i tillvaron, då jag kan ta en snabbis till byn. Lådorna i bilens baksäte, med tidningar och kartonger, blir nog kvar i där ett tag till.

onsdag 30 januari 2013

JAG FÖRSTÅR VARFÖR


instruktionssköterskor så ofta är riktiga drakar. Det måste ha varit minst sagt påfrestande att försöka bibringa ”våra” tjejer den mest basala känsla för ordning i ett sjukrum. Eller hade alla tjejerna århundradets enda instruktionssköterska som inte var en drake? För även om tjejerna har andra förtjänster så kan de inte ens vika ihop en filt och ställa tillbaka saker där de tog dem.
Nu när jag sitter här, medan de sköter mor, får jag ofta frågan om var saker och ting finns. Som om jag skulle veta på vilket bord, eller bakom vilken blomkruka en tjänstare lagt ifrån sig något. 
Bordet som är avsett som förvaringsplats för sådant som behövs i vården, har grott igen så till den milda grad, att jag bestämt mig för att åtgärda det i dag. Naturligtvis ett otacksamt jobb, för det kommer snart att se likadant ut.
Och golvet, vad i all världen ska jag göra med golvet — jag är rädd för att det aldrig kommer att bli sig likt.

Morgonens hemtjänstare har gått, men innan de gjorde det, frågade jag om det skett en omorganisation, eftersom det inte är fullt så många olika tjejer som kommer och går. Och så är det, man har återgått till en gammal indelning, där tjejerna i så stor utsträckning som möjligt, sköter samma vårdtagare. De tyckte naturligtvis att det var bra att jag är nöjd. Måste säga att vi tydligen hade tur, att de bästa av dem kom att tillhöra vårt distrikt. Det är många jag inte saknar.

Så får jag ta tillbaka, somliga kan visst vika ihop både täcke och filt, även om de hamnar på en fåtölj istället för under överkastet.

tisdag 29 januari 2013

BARA FÖR ATT DET GÅR


att knöla ihop textilier, måste man ju inte göra det. Jag häpnar varje dag över nyskapandet i hemtjänstarnas inredningsideal.  Nästan varje dag kan jag glädja mig åt att ha fått ett nytt stilleben, på golvet, en fåtölj eller ett bord, att avbilda. Min farmor skulle nog inte uppskatta dagens bordsdekoration — en toarulle, bredvid hennes foto på pelarbordet.

Laura är fortfarande harmonisk, inte ens Liam fick henne ur balans häromdagen. Nu lägger ju min närvaro en viss sordin till och med på honom, och han gafflar inte på fullt så mycket som tidigare. 
Så här på kvällen blir mor som vanligt rastlös. Nu har hon befriat sig från filten hon vanligtvis har över knäna, viker den, brer ut den och viker den igen. Hon är mycket koncentrerad och säger: ”Det har hänt mycket med den här sen jag såg den sist — och det är bara en månad sen”. Efter en stund stryker hon över filten och tillägger: "De har nog talat om att ge mig den här på min hundraårsdag".
Och jag håller med.

DET BLEV SENT IGÅR.

Laura ville lägga sig strax efter klockan sju. Mitt larm gick 19:18 — en och en halv timme senare, satt vi fortfarande och väntade. Då var Laura trött och rätt orolig, men tack och lov, ändå på gott humör.
Jag larmade igen, och 21:40 kom natten. Precis som på sjukhus, är ofta natten trevligare än dagfolket. De utstrålar nästan alltid ett lugn och en trygghet, som ofta saknas hos dagen. Kanske är det för stressigt på dagarna, så den personalen aldrig riktigt hinner hitta sig själv.
Hur som helst gick nattningen bra, även om de tjejerna inte kan rutinerna.
Det vore kanske dags att se över larmrutinerna — att behöva vänta i nästan två och en halv timme, är inte acceptabelt. Det är trots allt en tjänst vi betalar för. Enligt natten hade tjejerna aldrig fått vårt larm.
Problemet här är ju att alla mina frågor möts av en bedövande tystnad.

söndag 27 januari 2013

DET HAR VARIT


några harmoniska dagar. Jag tror att beror på att det varit mest bra hemtjänstare här.  Laura har fört riktiga samtal, lekt med ord och skämtat med en del av tjejerna.
Det utesluter inte märkliga samtal, där jag inte alls kan hänga med — eller att hon börjat skeda ut sin yoghurt på bordet, och blivit mycket förvånad när jag jag påpekat att det är bättre att äta upp den.

Laura verkar inte det minsta sjuk, och har inte heller klagat, annat än på de vanliga smärtorna. Urinprovet är inlämnat, så det kommer väl ett svar så småningom.

fredag 25 januari 2013

LAURA HAR ALLTID HAFT


 en god sjukdomsinikt, haft goda kunskaper om kroppen och dess funktioner. I kombination med sunt förnuft räcker det långt. Men nu är jag osäker på hur mycket av de kunskaperna som finns kvar. I morse klagade hon över att hon hade ont i ryggen; ”det kan vara njurarna”, sa hon.
Så kommer hemtjänstarna för att hjälpa henne  upp  tack och lov, två av de mer erfarna och bra tjejerna  de blir också lite fundersamma när mor skriker av smärta när de lyfter henne ur sängen. Dessutom, säger hon, som alltid hyst en sund skepsis mot sjukvården, att hon vill till sjukhuset. Vi blir lite fundersamma, för hon har ju trots allt ont nästan över allt, annars också.
Tjejerna vill helst duscha Laura nu, eftersom det är många sjuka i personalen, och det blir ont om tid på eftermiddagen. Duschutrymmet är inte riktigt uppvärmt än, men vi brassar på så mycket det går — så går naturligtvis en säkring.
Mor uppskattar duschen, och känner sig nog en aning bättre. Tjejerna säger att urinen luktar starkt, så jag ber dem fixa ett urinprov — det är ju förenat med en del byråkrati, men efter samtal med en sköterska som ska tala med en läkare, så ska de försöka samla in ett prov när de kommer tillbaka på eftermiddagen.  Nu när Laura aldrig går på toaletten, utan ständigt har blöja, så har jag faktiskt tänkt på det här med urinvägsingektioner.
Nu är mor glad och harmonisk, verkar inte det minsta sjuk  jag hoppas att allt är som det ska. Kan naturligtvis ringa Elisabeth, men med så lite tillförlitliga fakta är det inte så lätt att ställa en korrekt diagnos. 

onsdag 23 januari 2013

GOD MORGON LAURA, HAR DU SOVIT GOTT?


Det är naturligtvis gulligt att fråga, men de kan aldrig vänta sig ett annat svar än ”tack bra”. Laura minns ju inte om hon varit vaken flera timmar, och natten varit förfärlig (vilket jag är tacksam för) dessutom är det en sån där 
hur-står-det-till fråga, som i Lauras värld bara har ett svar.

I några dagar efter det att insändaren om tomgångskörning, varit införd, stängde de flesta av motorn, nu är det som vanligt igen. Kanske tänker de att ingen ser dem, vi bor ju lite avsides. 

Ser hur en av tjejerna (en som aldrig varit här tidigare) lyfter upp en filt, prydligt knölar ihop den, och släpper den på en stol.

I kväll är Laura ovanligt harmonisk, det ser verkligen ut som om hon läser i sin bok. Nu säger hon att den är intressant, men hon är för trött för att läsa mer i kväll.

måndag 21 januari 2013

LIVET BLIR EN ANING


komplicerat, när man inte kan ta’ sig hemifrån. En dag i veckan är vår bank öppen till klockan tre — men jag kan aldrig åka hemifrån före klockan tre. Dagens banker har varken pengar eller service  men en fullmakt skickar de i dag. Sen gäller det att hitta en person, som både är villig att uträtta mina ärenden, och är ledig på bankens skumma tider. Det är inte helt enkelt, eftersom jag har de flesta av mina vänner på andra orter. Fullmakten ska dessutom bevittnas av två personer — jag får väl hoppas att det finns två skrivkunniga hemtjänstare. 
Nästan lika krångligt är det med apoteksärendena, som inte blir enklare av att sjukhuset nästan alltid lyckas göra fel med förskrivningarna och dessutom glömmer att iterera recepten.

Nu har jag suttit en lång stund och grunnat över om jag inte har något positivt att komma med — men jag kommer bara på fler irritationsmoment. Som att golvet alltid är vått, när de går sin väg, och jag kan inte riktigt förstå varför, för alla tar ju på sig skoskydd innan de går in. Antingen måste de vara trasiga, eller också trampar de i det våta som de dragit in innan de hinner få på sig skoskydden. Att det ligger golvtrasor framme är för subtilt, de finns nog bara en eller två som använder dem.

Det är rätt intressant att sitta i rummet när de sköter mor, jag har fått omvärdera mina åsikter om några av tjänstarna. En är inte så bra som jag trodde, medan ett par andra är bättre. 

söndag 20 januari 2013

IBLAND SLÅR DET SLINT I HJÄRNAN


och jag kan i slutet av veckan se fram emot en helg utan hemtjänstare — innan jag tänkt tanken till slut inser jag alltid att jag blir inte kvitt dem bara för att det är helg. Oavsett veckodag är vi beroende av dem, flera gånger dagligen.

Hade tänkt göra så så mycket nu på morgonen, baka, betala ut räkningar och helst städa lite — i stället har jag sovit i en timme. Jag skulle fortfarande kunna göra en del av detta, men jag är lika trött som innan jag somnade, så jag har flyttat in till Laura, som fortfarande sover. Kanske orkar jag läsa, tänker jag — men i stället fortsätter jag att grunna över hemtjänstarnas mentalitet och bevekelsegrunder. Förmodligen kommer jag aldrig att få några svar på mina funderingar. 
De allra flesta är mycket uppmärksamma på minsta rodnad, som kan utvecklas till ett sår. Jag ser två anledningar till det, dels är det säkert mycket mer intressant än att torka upp på golvet och vika ihop kläder och filtar — det känns nog som man gör en större och viktigare insats än när man ställer i ordning efter sig. Det händer nog att vårdtagare uttrycker sin tacksamhet över hemtjänstpersonalens insatser — men hur ofta kommer den uppifrån, eller från samhället?
Den andra, väl så troliga orsaken, är efter de mycket fula trycksåren, som nu börjar läka, har man insett att Lauras hud är som silkespapper, och de måste vara extremt uppmärksamma om det inte ska hända igen.

Egentligen är det svårare att förstå ledningens bristande kompetens. Det är nu en månad sedan jag frågade hur det förhöll sig med tjejernas försäkringar, eftersom en av dem slagit sönder ett glas i en fotoram. 
Det är i det närmaste två månader sedan vi påminde socialnämnden om att vi väntar på ett svar från dem.
Nu har det gått så lång tid, att jag snarast skulle bli förvånad om någon hörde av sig.

lördag 19 januari 2013

JAG HAR FORTFARANDE


inte förstått vitsen med att hälla ut alla sängkläderna i en hög på en fåtölj, och sen lägga på överkastet (på avigan). Medan jag går där i salen, plockar upp och viker ihop, grunnar jag som så ofta förr över hemtjänstarnas mentalitet. Jag misstänker starkt att många av dem har det pyntat och putsat hemma hos sig, i en utsträckning som jag inte ens kan tänka mig. Varför tror de då att vi vill framleva vårt liv, i den röran de lämnar efter sig. Allt insvept i en blöjdoft, för att ta ut soporna är inte populärt.  
Det är inte kul att dricka te med sina gäster i den miljön. Mer än en snabb kopp te, blir det ju sällan, eftersom det är omöjligt att bjuda hem, annat mycket nära vänner, när jag aldrig vet när tjänstarna kommer och går. 
Även om de inte kan föreställa sig att två gamla tanter har ett socialt liv, borde de väl kunna tänka sig att det kommer en och annan gammal tant på besök.

fredag 18 januari 2013

"STRYPA, STRÖP, STRUPIT — DÖ,


 Ni är verkligen inga sjukvårdare att tala om. Ni sliter och drar. Jag är väl ingen vaddtuss."
Det blir många förflyttningar när mor ska duschas. Laura skräder inte orden när det gör ont. Att naken flyttas i mattan mellan säng och stol, är plågsamt. Men jag tyckte att dagens tjejer var bra (en ung och en gammal, är en bra kombination), de tog det lugnt, bad om ursäkt och förberedde mor på vad som skulle komma.
När Laura väl var påklädd och tillbaka i sängen, lät hon precis som den "vanliga" Laura, när hon bad om ursäkt för att hon hade varit ovettig.

LÄSKUNNIGHETEN


är det uppenbarligen inte mycket bevänt med, bland hemtjänstarna. Trots plakatet på toa, som inte går att missa, snor de toarullen där — en rulle som jag sen hittar bredvid den andra i salen. Gästhanddukarna går samma öde till mötes — hängs den tillbaka, är den genomvåt, och inte till mycket glädje för den som står där med våta händer.

I dagens lokala blad, finns en insändare som påpekar att kommunens bilar dagligen går på tomgång, ofta väldigt länge. Folket kom hit i två bilar i dag, den ena stängde av motorn och frågade om de andra tjejerna hade sett insändaren. Miljömedvetandet är tydligen inte tjejernas starka sida — eller intresse — för den ena, menade att det måste väl bara vara på centrum det gäller! Dessutom ansåg hon att det var nödvändigt när det är tjugo grader kallt. Men i dag är det bara åtta minusgrader. Och om de i fortsättningen inte lämnade sina ytterkläder i bilen, och springer in i kortärmat, så skulle det inte vara fullt så kallt att komma tillbaka till bilen.

torsdag 17 januari 2013

LAURA ÄR LEDSEN OCH OROLIG


 Det är hon ju ofta på tidig kväll, men i kväll är det värre än vanligt. Vill upp på övre våningen, vill ut, till grinden, upp i tornet. Hon blir upprörd när hon läser en annons, hon skulle ha läst den tidigare, så skulle hon ha hunnit. Vad hon skulle ha hunnit vet jag inte — men jag förklarar att, den affären ligger i Stockholm, det hade inte hjälpt om vi läst annonsen redan i morse, vi skulle ändå inte kunna komma till den affären.
Precis som varje kväll, vill hon komma runt köksbordet, och hon blir lika irriterad när jag talar om att rullstolen inte får plats där. Mina förklaringar sjunker aldrig in, för efter några minuter ska hon runt bordet igen.
Det måste vara fasansfullt för en frihetsälskande person, som är van att röra sig mycket och klara sig på egen hand, att bli sittande i en rullstol och inte klara sig själv.

Vi behöver bara vänta en kvart på att bli nattade — de lämnar två bilar med motor och radio på, de senare på mycket hög volym. Katterna uppskattar inte dunket från radioapparaterna — jag tror att det är två olika program som definitivt inte blir till en harmonisk enhet.

Tjejerna är beskäftiga och Laura blir till en riktig satkärring. Hon har aldrig varit med om att byta kläder till natten, har aldrig blivit nattat, de har aldrig varit så här vårdslösa… ”Ni måste vara mycket ovana”. Inte läge att argumentera, som en av tjejerna gör.
 

”NU ÄR DU NEDBÄDDAD IGEN, TYP”,


sa Micke, när han stoppade en filt om benen på mor. 
Micke har inte varit här så ofta, men jag börjar inse att han hör till de bättre. I dag har vi haft tur, det har bara varit bra folk här (måtte det hålla i sig) — och det märks så väl på Lauras sinnesstämning, hon är mycket mer harmonisk när det inte gapas och skrattas runt henne. Och framför allt när tempot inte är för högt.

onsdag 16 januari 2013

"DET SKA BLI GOTT

att få lägga sig", säger Micke.
"Tycker du det?", svarar Laura.

FYRA MINUTER BLANKT

Längre tid än så, tog det inte att lägga Laura. De ringde på dörren 14:54, och 14:58 slog de igen dörren efter sig. Inte konstigt att de inte hann vända mor på sidan, eller byta blöja.
Jag slet och drog i lakanet, och fick över Laura något så när bekvämt, på sidan. Blöjan kunde jag inte göra något åt.

LIAMS KÄFT GLAPPADE


inte fullt så mycket som vanligt, när jag slog mig ned i salen. Framförallt drog han ned volymen en aning. Jag avskyr att sitta där när han jobbar, eftersom han försöker dra in mig i samtalet. Man kan knappast beskylla mig för att vara vänlig mot honom, för att slippa tala med honom försöker jag jobba, så att han ska se att jag är upptagen. Nu är han inte den sorten som låter sig tystas av att en medmänniska har annat för sig, men min närvaro avbröt i alla fall privatsamtalet.
Vi fick vänta en dryg timme på nattning — det är väl knappast tjejernas fel, men jobbigt för mor — och för mig, eftersom det inte blev så mycket sömn sistlidna natt. 
I går kväll var Laura "bara" trött, satt och hängde i sin stol, men jag tänker på hur fasansfullt det måste vara om man är ensamstående och inte mår bra. Tänk att larma, och se'n få vänta i över en timme. Det måste vara fel på organisationen. Fast det är kanske så att tjejerna själva avgör när och var de åker vart. Då blir de minst populära patienterna kvar till sist.



tisdag 15 januari 2013

I NÄSTAN TVÅ TIMMAR FICK


 Laura sitta och sova i sin rullstol i går, innan hon blev nattad. Efter en och en halv timme, larmade jag igen, sen tog det inte ens en halvtimme innan två tjejer dök upp. De sa att det varit folk här, som inte blivit insläppta! Förmodligen någon som ännu inte förstått vad dörrklockan är till för. Men, varför i all världen ringer de inte och frågar varför vi inte öppnar. Har man larmat så betyder det ju att man vill ha hjälp.

Tjejerna som kom, brukar inte vara här, så när de gått och jag kommer in till Laura, ser jag att hon ligger på rygg. Jag viftade vildsint i fönstret, och de såg mig och kom tillbaka in. Tack och lov, för annars hade det säkert tagit lång tid innan vi fått komma till ro, och klockan var redan över tio.

måndag 14 januari 2013

I MORSE DUKADE


jag upp med böcker och dator i salen, innan Laura vaknade, för att kunna sitta där medan tjänstarna jobbar. Det var två av de bättre tjejerna, så kanske var det inte nödvändigt. Fast så värst populärt var det nog inte.
Laura var trött i morse, men eftersom jag måste till apoteket under middagsvilan, kunde jag inte låta henne sova så länge att hon missade den.
Trots att vår apotekare är extremt långsam och noggrann — det ser ut som han njuter av att klistra etiketten på förpackningen, vika den och få den exakt på millimetern där han tänkt sig — så gick det ovanligt snabbt på apoteket i dag. Det betydde att jag hann springa genom konsum, och slita åt mig en del varor, innan jag gissade var vägen finns och slirade hem.

Har en längre tid funderat på om jag inte borde sy en schal åt mor, utan frans och i ett lätt-tvättat material. Än har hon inte lyckats slita bort fransarna, på de schalar vi har, men hon knyter och pillar, så det är kanske bara en tidsfråga innan de lossnar. Att snyta sig i hemvävda ylleschalar är inte heller något jag rekommenderar — de går visserligen att tvätta, men helst inte varje dag.

söndag 13 januari 2013

JAG HAR INTE


dåligt samvete, för allt jag inte gör — men jag önskar att jag hade energi att göra mer. Jag skulle vilja orka engagera mig mer i samtal och sysselsättningar, för att stimulera Lauras intellekt. Det är så uppenbart att hon blir stimulerad av intressanta samtal och sysselsättningar. Hon vill gärna hjälpa till, men det är få saker som hon kan göra. Det krävs väldigt mycket av mig, om hon till exempel ska kunna göra en insats i matlagningen. Jag skulle önska att jag hade någon att diskutera dessa frågor med, någon som kan mer än jag.
Att läsa en en längre text fungerar inte. Jag har försökt att läsa högt ur korta böcker, men avbryter jag läsningen, så kan jag inte fortsätta den senare, eftersom Laura inte minns vad vi läste.
Det måste vara mycket korta texter, där vi kan tala om vad vi har läst. 
Vackra böcker kan vi bläddra i tillsammans och tala om målningarna eller fotografierna — men jag vågar inte lämna mor ensam med en bok, eftersom hon gillar att riva, vika och skriva på vad som kommer i hennes väg.

"DEN DÄR DAMEN


tycker inte om mig", sa Laura, så snart en av tjänstarna hade lämnat rummet. Jag vet bättre än att säga emot mor i en sådan situation — särskilt som jag misstänker att påståendet inte var helt grundlöst. Istället valde jag en medelväg, som jag tror kommer sanningen nära. Den att tjejen förmodligen varken tycker riktigt illa eller riktigt bra om Laura, att hon sköter sitt jobb mekaniskt, utan att bry sig om vem hon sköter.
Laura har alltid haft en kusligt välutvecklad känsla för vad hennes medmänniskor går för — och den känslan tycks vara intakt.

Just nu läser mor dödsannonserna, jag vet att det inte finns några bekanta med där. Hur mycket av det hon läser, som hon tillgodogör sig, vet jag inte. Men eftersom hon inte minns vad hon nyss hört, blir ju mycket helt obegripligt, eftersom texterna ofta förutsätter att man vet vad artikeln handlar om. Det är vid sådana tillfällen hon kan  ondgöra sig över att det saknas bitar av texten, eller att texten förändras allteftersom hon läser den.

lördag 12 januari 2013

INTE MIN DAG I DAG


 När jag ska till att hälla upp Lauras frukostkaffe, inser jag att jag glömt att hälla vatten i bryggaren. Åtgärdar detta och häller upp min te — det ser fasligt tunt ut, och det visar sig att jag glömt att lägga i te.
Förhoppningsvis blir resten av dagen bättre, nu när jag har sovit en dryg halvtimme på köksgolvet.

Laura har haft en riktigt bra dag, hoppas det fortsätter så nu när hon kommer upp efter middagsvilan.


fredag 11 januari 2013

JAG BLIR BÅDE LEDSEN


och arg när jag hör och ser hur Laura bemöts. Idag glammades det så mycket i salen, när sköterskan lade om såren, och Laura skulle kläs på efter duschen, att de inte tycktes bry sig om vad hon sade. 
Sedan började Liam tjata om vad veni vidi vici betyder  hans repertoar är mycket begränsad — "vet du vad det betyder Laura", frågade han varje gång. Och varje gång hon svarade, sa' han "gu' va' duktig du e Laura". 
Till slut gick jag in i salen och vattnade blommor. Precis som jag avsåg, fungerade jag som en våt filt — först frågade Liam mig om jag visste vad veni vidi vici betyder. Jag var rätt kort, när jag frågade om det var en tentamen, och påpekade att det var samma frågor han ställde senast. Även sedan blommorna var vattnade stannade jag där inne, vilket hade avsedd dämpande effekt. Jag tycker inte om det, men med vissa hemtjänstare kommer jag nog att få göra så i fortsättningen.
När vi väl blev av med dem, var mor dålig, var orolig, stammade och sa' att hon var död. 
Tack och lov mådde hon bra när hon vaknade, och det var två bra tjejer som hjälpte henne upp. Bra för Lauras sinnesfrid, även om inte heller de kan vika ihop filtar och kläder eller plocka upp från golvet.
Middagen tog en hel evighet, eftersom hon envisades med att stoppa upp all maten som en jätteprilla under överläppen, och sedan gräva ut den med fingrarna.

torsdag 10 januari 2013

JAG TRODDE FAKTISKT


inte att det fanns några nytt som hemtjänstarna kunde göra, för att få mitt blod att svalla. Men de tycks ha ett outsinligt förråd av slarv och idiotiska saker att ösa ur.
Jag påpekade för en näsvis ung dam att den nya större soptunnan var tom. Hon svarade med att förutom att lägga i de tretton soppåsarna, som stod på trappen, stoppa ned en tom kartong, c:a 70x50 cm, utan att platta till den!  Inte ens i tillplattat tillstånd har den för övrigt något i soptunnan att göra. Så jag ska strax gå ut i garaget och lägga den till min redan enorma samling av tomma kartoner och tidningar. När jag ska få tillfälle att köra allt till återvinningsstationen, är mer än jag kan räkna ut.
En rehabtjej var här i morse, för att fylla på lite vårluft i Lauras madrass. Rehab är som bekant de enda som svarar på mejl i den här organisationen. Jag mejlade henne häromdagen med frågor beträffande de långa väntetiderna sedan man larmat. Hon vidarebefordrade till rätt person, och nu frågade hon om jag fått svar! Jag kunde bara skratta — om jag överhuvudtaget får svar, så lär det dröja ett bra tag.

Insåg i morse att om jag vill att salen ska se respektabel ut, så får jag plocka upp saker själv. Så jag avlägsnade blöjan, där den låg på byrån mellan släktfoton och objets d'art, vidare samlade jag upp allt som låg på golvet; ett par nätbyxor, en toarulle, tre madrasskydd (varav två bakom soffan) jag vek ihop två filtar och tog bort kuddar från olika sittmöbler. Dessutom snyggade jag till bland de oräkneliga öppnade blöjpaketen och madrasskydden, som säkert kommer att se ut som en soptipp mycket snart igen.

Laura förefaller glad och nöjd i dag, just nu läser hon tidningen — inte bara bläddrar och viker ihop den till fickformat.

onsdag 9 januari 2013

MAN KAN JU UNDRA


hur hemtjänstarna har tid att sitta i bilen i en dryg kvart, innan de kommer in, för att hjälpa mor ur sängen. I all synnerhet som de aldrig missar en chans att tala om hur mycket de har att göra mitt på dagen, för då ska de köra ut mat — och larmar jag då, får jag skylla mig själv om väntan blir lång.
De kanske hade ett mycket gott skäl, men så värst kul för Laura är det ju inte att ligga och vänta i över trekvart på att bli hjälpt ur sängen. (För, hemska tanke, det kan väl ändå inte vara så att de tog sig en extrapaus. Det var för övrig inte första gången, det händer både när de kommer och går)

Som så många gånger förr, var Laura mycket irriterad på daltandet och upprepandet av hennes namn i dag. Hon härmade deras barnsliga och beskäftiga sätt att tala: ”så ja, gumman, nu ska du få en varm tröja på dig, det blir väl bra Laura”. Och de bara fortsätter!

Mor har kanske varit något tröttare än vanligt i dag, men tycks inte må sämre än vanligt.

tisdag 8 januari 2013

PRECIS SOM VANLIGT


 fick Laura hjälp att komma upp efter middagsvilan — och precis som vanligt, plockade jag undan i köket under tiden. Så jag stod med ryggen mot Laura när hon blev utrullad i köket, när hemtjänstaren gått och jag börjar tala med Laura, är hon hopsjunken och inte kontaktbar. När jag efter några minuter lyckades etablera kontakt, mumlade mor bara ”jag är död”. Det var hon ju tack och lov inte, men pulsen var mycket svag och oregelbunden. 
Det var inte läge för mat, den saken var klar, så jag larmade för att Laura skulle få komma i säng. I trekvart satt mor hopsjunken och förmådde inte tala, sen började hon långsamt vakna till, och jag lyckades få i henne lite ”barnmorskekaffe” som jag bryggt. Om det var det som gjorde susen eller om livsandarna återvände ändå, vill jag låta vara osagt. Men vi hade det riktigt trevligt, när vi samtalade om lite av varje innan tjejerna kom. I över en timme fick vi vänta — nog är larm ett missvisande namn.
Trots att Laura föreföll att må realtivt bra, hade hon inget emot att få lägga sig. 
Och det har inte jag heller — jag lämnar röran och hoppar i säng nu.

måndag 7 januari 2013

”PIP INTE!”


Jag måste skratta när Laura avfyrar den meningen efter en av tjejerna. Hon hör till de bättre, men likt så många andra går hon av någon anledning upp i falsett när hon talar med mor (och förmodligen också med barn och hundar).

Den syntetiska doften, som står som en sky, kring flera av tjejerna, beror nog på att de tuggar tuggummi (med öppen mun).

Jag lyckades med konststycket att handla — och komma hem i en bit, men det var nätt och jämt och borde inte upprepas.

ÄNNU EN MORGON


när jag vänder i dörren till salen, för att inte brista i gråt över oredan.
Om en stund måste jag gå in och röja i röran — men nu har jag stärkt mig med en kopp julklappste, så det borde gå om jag tar ett djupt andetag, och tänker på något roligt.

Ett par av mina vänner har koll på när hemtjänstarna brukar vara här, och passar på att ringa, när jag kan tala ostört några minuter. Jag blir särskilt glad när någon ringer när Liam är här, för han har åtminstone vett att hålla käften när han ser att jag talar i telefon. I dag slapp jag, på så sätt, hans infantila kommentarer.
Det är mycket möjligt att han är en känslig person som kamouflerar sin osäkerhet med alla käcka upprepningar och standardfraser — men jag är inte i det skicket att jag orkar agera förstående psykolog åt någon av alla dem som ränner här.
Jag känner mig elak och gnällig som ständigt återkommer till bristerna i vården, men det är tyvärr en del av både Lauras och min vardag. 
Laura blir ju lidande av bemötandet — ett bemötande som ingen, varken barn, eller vuxna, dementa eller ej — borde drabbas av. För hennes del innebär det att hon sämre,  hon behöver intellektuell stimulans, inte detta daltande och småelaka kommentarer.
Jag blir ledsen varje dag, när jag hör vilket bemötande hon får. Det är problematiskt, eftersom jag är säker på att de flesta som ”hjälper till” här, tror att det är så här man ska bemöta sina vårdtagare. De skulle säkert bli mycket upprörda om jag framlade mina synpunkter.
Det borde vara en självklarhet att alla kommuner har någon, som inte är knuten till hemtjänsten, som kan företräda de anhöriga.

Maten är i det närmaste slut  jag har inte handlat sedan före jul  kan inte vänta på en bra dag längre, nu måste jag handla.

söndag 6 januari 2013

BEMÖTER MAN EN MÄNNISKA


som en treåring, får man också räkna med att personen beter sig som en treåring.
Vi fick vänta länge på hjälp i morse, så vi han behandla många olika ämnen — adverb och adjektiv, vädret och sånglekar. Vi både sjöng och diskuterade hur de olika lekarna främjade både språket och motoriken.
Så kommer de välmenande hemtjänstarna och daltar med mor, och hon blir genast som en obstinat treåring. Hon vägrar att samarbeta och hon nyps. I alla fall tror jag att hon nyps eftersom tjänstarna säger aj flera gånger, och ber henne låta bli.
Det vete 17 om jag skulle nöja mig med att nypas om någon behandlade mig, så nedlåtande och klämkäckt.
Så snart vi blir av med tjänstarna, blir Laura vänlig igen och vi kan åter småprata om väder och vind. Vi tänder en brasa, och här sitter vi nu och har det gott.

"DET VAR VÄL EN BRA IDÉ",

säger en av hemtjänstarna.
"Ja", svarar Laura, det är en god idé".
Vad de talade om, uppfattade jag aldrig, men jag förundras alltid över hur väl rotade hennes språkkunskaper är. Hon rättar även radiopratare, men de, lika lite som hemtjänstarna, uppfattar ju det.

lördag 5 januari 2013

”VAD FICK DU TILL LUNCH I DAG?”


frågar Liam. Inte 17 skulle han komma på tanken att fråga en icke dement person det. Men barn och dementa kan man säga vad som helst till!
Nu fick han inget svar, vilket beror på två saker, dels äter vi aldrig lunch och mor kommer aldrig ihåg vad hon har ätit. Så han fortsätter sin utfrågning med att förhöra sig om vad Lauras favoriträtt är. Inte ens i sina mer närvarande dagar, skulle Laura ha gett honom ett svar på den frågan. I vår familj är vi helt enkelt inte tillräckligt roade av mat, för att hålla oss med favoriträtter.

Rastlös har Laura aldrig varit, men klaustrofobi har hon alltid lidit av. Jag tror helt enkelt att hon känner sig instängd när rullstolen är framdragen ända till bordet. Nu när stolen står en halv meter från bordet, verkar hon nöjd med sakernas tillstånd.

Även om hennes syn inte är världens bästa, så är den inte urdålig — hon kan ju läsa, inte alltför liten skrift. Därför har jag funderat över varför hon trevar efter tallrik, eller det som ligger på tallriken, och detta är inget nytt. Det får mig att misstänka att det är perceptionen som är dålig. Jag kan för lite om sådant för att sätta mig in i hur hon upplever omvärlden — men är nästan säker på att det inte är på samma vis som jag uppfattar den. Kanske är det förklaringen till att hon lassar på mer mat på gaffeln, än vad som går in i munnen.

DEN TOMMA TOARULLEN

försvunnit, liksom den halvfulla flaskan med natriumklorid — men det har tillkommit ännu en obegagnad blöja i en fåtölj. Och en toarulle ligger som en serpentin på golvet.
En av tjejerna — en enda av jag vet inte hur många, men många är de — ser till att soporna kommer till soptunnan.
Trots att det står en hög plastpall bredvid sängen, har många av tjejerna framhärdat i att ställa tvättfatet på en stoppad fåtölj. De innebär att de förutom att böja sig ned, för att använda det, måste vända sig om.
Nu har jag tröttnat på att ha en ständigt våt fåtölj och tejpat fast en lapp på pallen. Ingen vänlig ”var-vänlig-nyttja -denna-pall-för-våta-kärl-lapp”, som jag inte ens är säker på att de förstår. Bara en uppmaning: STÄLL TVÄTTFATET HÄR!

fredag 4 januari 2013

JAG PLOCKAR UPP


alla sängkläder Laura slängt på golvet under natten, och breder försiktigt en filt över henne. Som så ofta förr, tänker jag på alla gånger hon måste ha brett på mig, när jag sparkat av mig täcket, som barn. Våra tankar, skiljer sig säkert åt, men inte ömheten vi känner när vi betraktar någon som står oss nära.

Vi var båda rätt avslagna i går, båda satt vi mest försjunkna i våra egna tankar.
Först på kvällen blev Laura (som vanligt) lite orolig. Hon skulle gå till korsvägen, där någon skulle möta henne. 
Och, också som vanligt, uppstår en situation som är svår att hantera, när mor behöver gå på toa. 

Fredag, duschdag — jag får väl anlägga ett pollyannaperspektiv och vara glad över att det är en hel vecka till nästa fredag.

onsdag 2 januari 2013

VI HAR OFTA


en trevlig och lugn stund på morgonen, medan vi väntar på att hemtjänstarna ska komma och hjälpa Laura ur sängen. Får hon bara vakna av sig själv, är hon lugn och glad. Våra samtal rör sig mest om väder och vind, och ibland gamla minnen — och jag kan förvånas över att somt sitter som berget, medan andra episoder är helt utplånade.
I dag talade jag om att det är den andra januari. På en gång talade Laura om att hennes mammas födelsedag var den tredje januari.
Tyvärr försvinner för det mesta Lauras goda humör och lugn, så snart hemtjänstarna varit här några minuter. I dag hörde jag hur Laura var irriterad över att hon inte fick göra något själv. När hon kom ut i köket var hon fortfarande upprörd och fräste: ”ja, tänk att jag till och med kan snyta mig själv”. 
Nu, efter en timme, är hon fortfarande arg och rastlös. Ska till ”the Lake”, där hon vistades i sin barndom. 
  
Några få av hemtjänstarna, fyra eller kanske fem tjejer, bemöter mor som en vuxen människa, och när de har varit här är Laura sig lik.
Jag skulle önska att mycket unga personer alltid gick tillsammans med en som är äldre. Det blir sällan bra när det är två av de yngsta som går tillsammans.

tisdag 1 januari 2013

DET FÖREFALLER


 som om Laura gått in i en orolig period, de osammanhängande samtalen är fler än tidigare.
I går satt hon och knackade, både på bordet, och under det. Hon försökte fånga personalens uppmärksamhet. När jag talade om att det bara var vi två som befann oss i huset, blev hon konfunderad men tog snart upp knackandet igen. Det var onekligen rätt enerverande, jag försökte avleda hennes uppmärksamhet, men det fungerade bara några minuter. Men när jag framhärdade och sjuttioelfte gången sa:
 "Vi är ensamma hemma, det finns ingen personal som ska arbeta här," fräste hon tillbaka:
"Det vet jag också att det inte är första maj."
I går var hon inte bara orolig, utan även en aning irriterad. Sa åt mig att gå, gå nu. Jag frågade naturligtvis vart, men allt jag får till svar är:
"Du tror inte på mig, för då skulle du gå fram till staketet och fråga."
Det är inte lätt att uppfylla den sortens önskningar. 
"När jag nu ber dig, så gör vad jag vill", säger hon slutligen, och jag frågar naturligtvis, vad hon vill att jag ska göra. Svaret kommer snabbt och otåligt:
"Krypa under mina vingar!"

Hittade en pajdeg i går kväll, och mindes att jag gjort den för flera dagar sen, men glömt bort att göra något av den. Bäst jag gör det nu, innan den blir riktigt tråkig.