onsdag 29 augusti 2012

DATORN FUNGERAR FORTFARANDE,


om än på sina egna outgrundliga villkor — men det gör inte jag. Och hemtjänst gör sitt bästa för att knäcka mig helt.
Jag har förklarat att min sjukdom begränsar mina göranden och låtanden — ändå upprepar man, med en dåres envishet, samma erbjudanden. Erbjudanden som inte fungerar för mig. Jag vet inte om de är korkade, eller inte lyssnar. Förmodligen båda delarna.

Så länge mor mår så bra, som hon gör just nu, kan jag hanka mig fram. Men skulle vi hamna i samma situation som tidigare i somras, kan jag inte räkna ut hur jag ska klara av vardagen.

lördag 25 augusti 2012

TÄNK OM HEMTJÄNSTARNA


kunde lära sig att inte ställa meningslösa frågor. 
”Vi har haft trevligt, har vi inte det Laura?” säger en tjej innan hon går. Hon blir tvungen att upprepa frågan, innan min artiga mor mumlar ett ja. Inte sjutton skulle hon säga att det har varit ett par jobbiga timmar, med en babblande korkad hemtjänare, fast det är precis vad hon tycker.
Precis som hon svarar ja, när en människa frågar om hon känner igen henne — arbetar man med dementa människor borde hon väl veta bättre än att fråga så!

Inte heller alla har förstånd nog att låta mor bestämma takten — och att tala om i förväg vad som är på gång.
Och många av dem har inte insett att en dement person inte har samma förmåga att småprata, medan man håller på med något. Det går inte att diskutera väder eller mat medan man hjälper Laura på med kläderna — hon blir bara förvirrad.

 Och hemtjänstbyråkraterna har inte heller förstått att vårdtagarens anhöriga kan ha en sjukdom som begränsar deras tillvara, och förmåga att rätta in sig i hemtjänst snörräta led.

fredag 24 augusti 2012

UNDRAR


om inte både datorn och jag sjunger på sista versen.
Efter som min avsikt var att skriva om Laura här — och hon mår så mycket bättre nu — kanske det inte gör något om jag inte kan skriva dagliga rapporter (om några alls).
Jag får väldigt dåligt samvete av att bara sitta i en stol bredvid Laura, och sova hela dagarna, när hon är pigg som en lärka.

torsdag 23 augusti 2012

FICK ETT PAR TIMMAR


 på verandan innan mor vaknade vid niotiden. Då hade rörmokaren varit här en timme, och hunnit upptäcka att golvet i vår köksentré håller på att förintas underifrån.
Lika glad varje morgon när mor vaknar vid relativt gott mod.
Inte fullt så roligt att behöva tackla problemen med mamma-vakt. Hade svar från enhetschefen, som inte med ett ord berörde min sjukdom (som jag upplyst henne om) och min oförmåga att helt anpassa mig efter hemtjänstens behov. Så jag får väl fortsätta att förtränga mina behov.

onsdag 22 augusti 2012

EN TIDIG KVÄLL,


 både Laura och jag är trötta efter en full dag. En full dag enligt våra begrepp.
Det gick bra hos frissan, mor var hur vänlig och normalsocial som helst. Annat var det förra gången, då hon mest klagade på att håret blev för kort. Stackars Malin, hon gjorde ju precis som vanligt — och den sidan av mor hade hon aldrig sett förr.

Trycksåren läker fint, liksom såren på benen.

Att få buskar nedmejade och gräsmattan och terassen förvandlad till lera, av grävmaskinen, är mindre trevligt — men nödvändigt.

Nu tänker jag bara ha en skön kväll, med några böcker och katterna — hemtjänst och andra otrevligheter kommer jag inte att ägna en tanke.

tisdag 21 augusti 2012

"JAG KAN SITTA HÄR


utan att förstöra för någon?"
Älskade mor, vad kan jag göra för att du ska känna dig trygg, glad och nöjd med tillvaron. Men har man i hela sitt liv varit rädd för att göra fel, så lär det inte gå att ändra på nu. Det här är känslor och beteenden som nöttes in med stryk när Laura var barn.

Jag kan bara försöka föreställa mig hur det måste vara att försöka reda ut begreppen, när man inte vet var man befinner sig — och inte kan visualisera det som är utanför ens synfält.

”Jag bor alltså inte på Fenton Road?”
Jag berättar var vi bor, och hur länge vi gjort det. Det syns att mor har svårt att få ihop begreppen, och hon känner sig korkad.

Det blir inte så mycket läst, nu när mor vaknar relativt tidigt. På kvällarna är jag oftast för trött för att läsa. Ser fram emot att läsa ut ”Att möta personer med demens”.

Om det inte regnar för mycket så kommer grävaren vid halv åtta i morgon bitti. Och Kersti ringer vid åttasnåret — demenssjuksköterskan — för att höra om de kan kan komma och titta på Lauras trycksår, innan hon kliver ur sängen. Hon ringde på eftermiddagen, tror nog att ryktet om mig och mina synpunkter på hemtjänst spritt sig. Kanske vill hon sondera läget  hon sa att hon hört att hemtjänst inte fungerade. Får se vad som händer, jag tycker bra om henne, hon hör till de bättre.

Laura ska till frissan 13:30, så det blir en full dag, bäst jag går och lägger mig.

ÖNSKAR JAG KUNDE GÅ I IDE,


sova mig igenom problem, illamående och smärta.
Orkar inte bry mig om något — inte ens att räkningarna blir betalda.
Fick i alla fall i väg ett par skrivelser till enhetschefen i går  både en officiell klagoskrift och ett mejl angående avlösningen, som inte tycks gå att lösa.
Måste till optikern snart, mina glasögon är kvaddade förutom att jag verkligen behöver starkare glas.

Just nu läser mamma tidskriften Språk — med behållning tror jag. Hon började visserligen med att förbereda sig på att riva bort bakre sidan, men hejdade sig när jag föreslog att vi skulle läsa tidningen först.

Nu ska jag se till att soppan kommer på bordet.

måndag 20 augusti 2012

ARG, LEDSEN OCH UPPGIVEN,


är vad jag är.
Kontroverserna med hemtjänsten fortsätter, och jag har insett att jag nog får nöja mig med mamma-vakt när jag handlar mat en gång i veckan. 
Hur länge jag håller, utan någon tid att andas ut, återstår att se. 

Hemtjänarna skulle må gott av att läsa boken jag håller på med: ”Att möta personer med demens”, redaktör för boken är Anna-Karin Edberg. Av de tre böcker jag lånade är det den som är av störst intresse för mig, och det sägs mycket som tjejerna här i byn skulle behöva läsa, begrunda och diskutera. 

Avlösningen i dag gick till stor del åt till att skriva till enhetschefen.
Ägnade också en liten stund åt att röja ur ett rum som länge tjänat som avstjälpningsplats för allt jag inte vetat var jag skulle göra av. Med normalhusliga mått mätt, ser det fortfarande förfärligt ut — men jag som inte har så stora pretentioner är nöjd med att ha flyttat på en del av bråten.

Laura klarade de två timmarna relativt bra — men jag retar mig på att hemtjänarna är så jäkla nyfikna och frågar ut mor om vårt privatliv. Delvis är det för att de i all välmening behöver något att tala om, och andra samtalsämnen tycks inte existera i deras värld. Men de behöver ju inte dra in min profession och ålder — det vore renhårigare om de frågade mig direkt.
Jag har också insett att sekretess är något man ta’r  lätt på.

LAURA ÄR HEMMA.


 Man kikade in i urinblåsan och hittade en rodnad på ena sidan, och reparerade ett läckande blodkärl. Resultatet av provtagningen får vi vänta på, kanske en månad.
Jag tyckte nog att mor klarade av sjukhusvistelsen bra. Lite förvirrad var hon vid några tillfällen, men i stort sett var hon närvarande och medveten om var hon var och varför. Jämfört med ett par damer hon delade rum med första natten, var hon mycket skärpt — men de hade inte någon anhörig hos sig. För Lauras del är det nog ett villkor, för att hon ska klara av en vistelse av det här slaget  att hon har mig som ett ankare.

I dag blir det två timmar avlösning på eftermiddagen. Hade planerat att ägna det åt gräs och bär, om vädret tillåter. Men har jag inte piggnat till, kanske jag sover — för ögonblicket är det min enda önskan.

lördag 18 augusti 2012

DET REGNAR

och om en liten stund far jag till sjukhuset. Laura fick så stora blödningar i natt att det blev nödvändigt att ringa efter ambulans.
Jag var inte i skick att köra, så jag gick och lade mig, hoppas att resan ska gå bra nu, fast jag inte mår bättre.
Talade nyss med en sköterska, som inte sa så mycket - inte mer än att mor dragit ut katetern och det var blod överallt. Det förvånar mig inte ett dugg - och borde inte förvåna dem på sjukhuset heller.


fredag 17 augusti 2012

”JA TÄNK SÅ DUKTIG


 hon är kärringjäveln.” Sa Laura när en av tjejerna berömde henne med ett aningen nedlåtnde tonfall. Säkert inte avsiktligt nedlåtande, förmodligen mera slentrianmässigt.
Samma tjej som inte brydde sig om att ställa turner på rätt plats, innan hon uppmanade Laura att ställa sig upp, med den påföljden att mor nästan hamnade bredvid hisstolen — och tjejerna fick ett himla schå att placera henne rätt. Att Laura protesterade högljudt förvånade mig inte, det gjorde säkert ont. Däremot förvånar det mig, att även om jag talar om att mamma har ont, så ta’r man ingen större hänsyn till det — man hugger tag i hennes ben, som om vore hon en docka.
”Strävt tonfall och hårda händer” är tyvärr relativt vanligt bland hemtjänarna.

Oroväckande med allt blod i pottan — som en normalriklig menstruation. Mor har haft problem att kissa på eftermiddagen, och har haft täta trängningar, fortsätter det i morgon, får jag ringa efter en sköterska som kan sätta en kateter. Men först ringer jag Elisabeth i morgon bitti, igen.
Jag hoppas att läget inte blir akut, jag är så dålig själv. Inte i skick att köra bil.

VILKEN SOCKERTÅNG?


 Mor: ”Har du sett vår sockertång?” 
Jag ”Den ligger säkert nedpackad någonstans,  tillsammans med andra saker som vi inte     
                  använder.”
Mor: ”Men jag hade fram den häromdagen.”
Jag: ”Jasså, var hittade du den”?
Mor: ”I översta lådan.”

Nu vet jag ju att Laura inte varit i närheten av någon av de översta lådorna, eftersom hon inte ta’r sig någonstans på egen hand. Kanske har vi en sockertång — det är inte mycket i den vägen som vi inte har, men i så fall ligger den inte i någon kökslåda.
Hennes tankar utlöstes av att Inga ringde och ville ändra tiden för avlösning på torsdag. De vill komma klockan två istället för en halvtimme senare.
Jag, sa’ ifrån, och talade om att det inte funkar med våra mattider. Inga tyckte nog att vi kunde ändra på dem — men det tycker inte jag. 
När jag berättade detta för mor, undrade hon om man kunde lita på hemtjänarna. 
Jag sa’ attt jag är säker på det, men det övertygade henne inte.

Så har jag försökt starta åkklipparen, ett antal gånger, utan att lyckas. Ringer efter hjälp — och killen som kommer hit startar den på första försöket. 
Glad att det inte är något fel på den, men tycker nog att det är förargligt att det ska behövas manlig pondus för att få den att starta.

torsdag 16 augusti 2012

VI FICK EN STÅLIFT I DAG


 — men den får de ta’ tillbaka, för Laura undrade om det inte fanns barmhärtigare sätt att ha ihjäl folk på.

Jennifer kom förbi på en snabbis, med tre tepaket — så gulligt av henne. 
Jag är tröttare än trött, borde kanske inte envisas med att kliva upp i ottan. Men jag behöver mina långsamma morgontimmar. Förresten känns det inte som ett alternativ att ligga kvar i sängen, om jag ändå är vaken.

Plockade ett drygt kilo röda vinbär, som nu är sylt och ska frysas in. Det finns en hel del kvar, hoppas jag hinner plocka av dem innan de faller — de är redan övermogna

SITUATIONEN HÄR HEMMA


 har länge varit svår — många gånger har jag undrat hur jag, rent fysiskt, ska orka med, men deprimerad blev jag inte förrän hemtjänst kom in i bilden. Det är ett stort stort stressmoment att aldrig få rätt besked i tid — och inte ens veta när någon därifrån står på tröskeln.
Trots att jag i god tid ringt och ändrat avlastningstiden för i går eftermiddag, så står en tjej här en halvtimme för tidigt — mitt i vår måltid.

Bortsett från att mina ärenden på byn tog längre tid än beräknat, så var det en bra dag. Laura klagade inte heller sen hemtjänaren gått sin väg.
När hon lagt sig var hon på gott humör, och har sen sovit hela natten. Nåja, om hon sovit, vet jag förstås inte, men hon har varken pratat eller ropat på mig.
Det största smolket i min bägare är att datorn krånglar — jag är rädd för att den lägger av snart, och då blir det inga mer inlägg. Att beställa dator utan dator är svårt, eftersom jag inte kan komma till en affär. Dessutom vet jag inte om jag har råd att köpa en ny — glasögon borde gå före.
Har blivit tvungen att ringa efter hjälp, eftersom åkklipparen inte startar — det är inte heller gratis.

Har läst ut "Demensboken". Den är intressant, även om det kanske inte gav mig insikter och kunskaper som passar just Laura och mig. Både fallbeskrivningarna och förklaringarna är intressanta. Däremot ställer jag mig tveksam till om det som författarna kallar ”Det andra perspektivet” har något befogande. Författarna säger ju själva att det är omöjligt att sätta sig in i en annan persons medvetande, varför då göra detta klumpiga försök. Att dessutom låta kvinnorna, men inte mannen, börja sina anteckningar med ”kära dagbok” tycker jag är en direkt förolämpning mot alla kvinnor. Så infantila är de flesta av oss inte.
Det hade inte heller skadat med en bättre språklig granskning — fast här är det nog jag som är grinig.

onsdag 15 augusti 2012

KUNDE JAG BARA


ta min älskade mor i famnen, och på så vis skydda henne mot de inre demonerna. För några yttre faror finns ju inte — det skulle vara risken att jag blir så sjuk att jag inte kan ta hand om Laura förstås. Men den faran tror jag inte att mor ser.
Som så ofta, blev mor orolig tidig kväll. Jag är rädd, sa hon, men hon kunde inte tala om vad hon var rädd för, när jag frågade. Tack och lov, verkar dropparna både snabbt och effektivt. 
Vi var båda trötta, så det blev en tidig kväll. Jag orkade inte sitta på trappen många minuter, utan packade ihop vid niotiden och sov säkert redan halv tio. 
En timme senare hörde jag att mor talade för sig själv, först på engelska, men så småningom upprepade hon ”kan ingen tända i taket”, högre och högre. Jag gick ned, tände en liten lampa och frågade om jag kunde göra något mer för henne. Hon svarade inte, så jag talade om att det var natt och att det bästa vi kunde göra vara att sova.
”Du Virginia som är så redig, kan du tala om var vi ska sova”, sa’ hon då. Jag talade om att hon satt i sin säng, där det var meningen att hon skulle sova, och att jag skulle återvända till min säng.
”Men de andra då, var ska de sova”, frågade hon.
Så jag upprepade vad jag säger många gånger om dan, att det bara är hon och jag och katterna som bor i huset — och som vanligt blir hon lättad, och kanske en aning förvånad när hon hör det. 
”Då har jag blivit itutad något felaktigt”, säger hon.
Det sista hon sa’ var att flera gånger be att jag skulle väcka henne när hon skulle gå upp. Och nu verkade hon glad och trygg.
Hörde henne småprata några gånger senare under natten.

Kanske får jag lov att väcka henne, så att vi hinner med att äta innan hemtjänst dyker upp här på eftermiddagen.
Just nu har Munken och jag det gott på trappen. Det ser ut att bli en fin dag även om det än så länge inte är mer än 14,6°.

tisdag 14 augusti 2012

LAURA MÅR GOTT

av att se andra ansikten än mitt — och hemtjänstarnas. 
I går hade vi en trevlig dag medan Agnes besåg valda delar av vårt landskap.  Och när hon sen kom tillbaka, ansträngde  sig Laura för att deltaga i konversationen. 

Strax efter midnatt ropade hon på mig, för att tala om att ingen frågat henne om hon var hungrig, och om hon behövde kissa, på länge. Ingen idé att argumentera, utan jag bredde en macka. Hon sa inget mer om toabesök, så jag lät det bero. 
Hon talade osammanhängande om något som var fel, om några som inte gav oss varken rast eller ro.
I det här förvirrade tillståndet tilltalar hon mig alltid i andra person pluralis — ingen kommer när hon ropar, ni lyssnar inte… Och det fortsätter hon med även om jag talar om att det bara är hon och jag som bor i huset.
En timme senare ropade hon igen, då satt hon käpprakt upp, med täcket svept kring nacken. Förmodligen hade hon inte sovit sen hon ropade senast. Jag föreslog att vi skulle sova, eftersom det var mitt i natten. VI, sa hon — JAG ska sova. 
Till Karin på rehabs stora förnöjelse är hon väldigt irriterade när hemtjänstarna ”viar” henne. 

Efter en inomhusfrukost så for Agnes klockan åtta, och jag har setat på verandan sen dess. 
Misstänker att mor kommer att sova något längre än vanligt, och hoppas på att själv kunna slumra här ute.
_ _ _

Den stora tröttheten har utbrett sig, jag sitter och halvsover på västra sidan av huset. Mor sover fortfarande i sin säng — förmodligen var hon vaken mer än jag var, förliden natt.
Känns lite smådeppigt att vara ensam här igen, efter att ha levt ett nära på normalt liv i över ett dygn.
Disken står kvar sen i går — jag orkar bara inte tackla den just nu.
Något annat som hänger över mig är att fylla i den ”ekonomiska blanketten” till kommunen — och att skriva det förgjordade klagomålet. Jag avskyr att tjata och klaga — när jag har framfört min åsikt en gång, vill jag lämna eländet bakom mig och gå vidare.
Snart är klockan halv två, nu får jag nog gå in och låta lite hos mor.

måndag 13 augusti 2012

SÅ GOTT DET ÄR


att ha Agnes här. Jag känner hur svältfödd jag är på normalt umgänge — tyvärr är jag lite för trött för att riktigt kunna tillgodogöra mig besöket till fullo. Fast det är väl ännu tristare att vara min gäst.
I dag beser hon diverse sevärdheter i trakten — så gärna jag skulle ha velat följa med, men jag orkar inte. Mor skulle uppskatta det, det vet jag och jag känner mig självisk som bara tänker på mig själv och stannar hemma. Nej, självisk är fel ord, jag är bara ledsen att jag inte kan ordna lite trevliga utflykter åt mor.  

Har ringt till hemtjänst och sagt att jag bara vill ha hit dem mellan14.30 och 16.30 på onsdag. Då hinner jag handla och gå till apoteket, och förhoppningsvis ägna mig åt något akut en stund, när jag kommer tillbaka hem.

söndag 12 augusti 2012

HÄR SITTER JAG,


S.Katten och Munken — det vill säga katterna ligger på sin dyna och snarkar — och har det skönt. Jag har varit här sen strax efter sex, drygt tre timmar, och inte orkat ta mig för med något av allt jag tänkt göra på morgonen.
I stället för att sätta en deg, göra yoghurt, plocka undan, dammsuga och förbereda soppan, läser jag. Och inte läser jag något matnyttigt — jo jag läste ett kapitel i ”Demensboken” innan jag nästan somnade, så efter en stunds vaket sovande, övergick jag till Beecher Stowe. Rättfärdigar mig med att jag lär mig nya (det vill säga gamla) ord och uttryck.

De senaste dagarna har mor vaknat gladare än på länge — kanske är hon inte så desorienterad som ibland tidigare. Och dagarna har varit bra. Men det kan slå om snabbt. I går eftermiddag hade vi det trevligt, läste och småpratade, när jag märkte att hon blev oroligt. Ofta börjar det med att hon inte vet var hon ska sova instundande natt, och när jag talar om det, undrar hon hur hon ska ta’ sig dit. Se’n tog det inte lång stund förrän hon sa’ att hon var rädd. Hon fick en droppe cisordinol, och jag tror att oron gick över — i alla fall uttryckte hon inte någon mer rädsla. 
Det är ett märkligt tillstånd, eftersom hon både är ”här”, och i en för mig fördold värld. 
När hon lagt sig, gick jag som vanligt mellan mina sysslor, och Laura, för att berätta vad jag höll på med. Hon var mycket intresserad av vad vi ska servera Agnes för mat, och vi diskuterade sallader och mat som man kan laga i förväg. 
Dessa vardagliga stunder, när hennes demens ligger i träda, betyder så mycket för mig. Det är så jag vill minnas min vackra, engagerade och omtänksamma mor.

lördag 11 augusti 2012

BÖCKER OM DEMENS


Så har jag läst ut boken om validationsteknik, (Möta närstående med demens en guide till validationsmetoden )och vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Den var så självklar, även om jag inte kallar det validation — ett jäkla namn förresten, kunde man inte ha kunnat komma på ett bättre svenskt namn — så är det ju precis det här jag strävar efter hela tiden. Att vara närvarande, att förstå hur Laura tänker — och varför, att acceptera hennes verklighet. Inga som helst konstigheter, konsten är att få det att fungera dygnet runt — i synnerhet när man inte har det nätverk att luta sig emot som boken förordar. Vår undermåliga hemtjänst är inget att räkna med.

Har börjat med nästa bok: "Demensboken: levnadsberättelse, upplevelse, fakta och förhållningssätt" av Kjell Fahlander, Göran Karlsson, Dagny Vikström.
Fastnar för några meningar i förordet:
"Vårt intryck är att grundutbildningen inom olika vårdyrken inte tillgodoser behoven av kunskaper i demenssjukdom och dess verkningar. _ _ _ Vi menar att det finns kunskaper om demenssjukomar och dess verkningar på hjärnan och beteendet som aldrig nått upp till den nivå där den ytterst skall tillämpas, nämligen i mötet mellan personen med demens och dennes vårdare."

fredag 10 augusti 2012

JAG LETAR,

och jag letar. Jag letar en lång stund, innan jag inser, att jag glömt vad jag letar efter.

JAG HADE ALDRIG KUNNAT TRO


att Laura skulle bli så mycket bättre. Till och med Elisabeth tycker att det är fantastiskt. Det kan vara svårt att peka på exakt vad det är som är så mycket bättre, eftersom sjukdomsbilden innehåller så många delar. Men att se gamängen och spjuvern titta fram igen, är en gåva som jag är oändligt tacksam över!
Musiken är ett annat område som har förbryllat mig — när hon var som sämst, klarade hon inte av att lyssna på musik som hon vanligtvis tycker om. Hon upplevde det bara som upprepningar. Häromdagen lyssnade hon intensivt, och njöt, av Benjamin Brittens Solocellosvit Nr 1 och John Taveners Stråkkvartett Nr 1, ”The Hidden Treasure”. Musik som är betydligt modernare än den vi vanligtvis lyssnar till.

Jag tror att duschen gick bra i dag — kanske för att de var två av de mer mogna damerna som skötte den.
Nu hinner jag inte ens skriva färdigt vad jag tänkt, förrän mor blir mer orolig än hon varit på flera da’r.
Eftersom jag varit uppe se’n klockan sju i morse, och haft en magnifik huvudvärk hela da’n är det lite svårt att vara den tålmodiga och hjälpsamma dottern just nu.

Tjejerna från rehab var här på förmiddagen och vi provade olika metoder att flytta orörlig patient i, och från sängen. I nästa vecka kommer en mer avancerad turner. 

torsdag 9 augusti 2012

ALLA DESSA KÄNSLOR


som dansar runt i kroppen, kan vara svåra att definiera. Det är ju inte bara mitt förhållande till Laura, eller rättare sagt hennes demens, som orsakar känslor jag måste analysera och bearbeta. Kanske har jag i min iver att acceptera hennes åldrande, glömt bort att jag måste hantera min egen sjukdom och framtid. Den delen finns bara som ett mörkt moln vid horisonten. 
För att inte tala om allt jag förtränger, för att orka med här och nu. Sådant som jag önskar att det funnes andra som kunde ta' hand om. Några som sa' åt mig att sova middag medan de klippte gräset, diskade, städade, fyllde i blanketter, fixade datorn, telefonen, lådor som inte går att dra ut och alla tusen små irriterande saker som inte funkar.

Nu borde jag gå in och förbereda en kaka, jag tänkt ha till efterrätt när Agnes kommer. Och dagens avokadosoppa.
 

VID MIDNATT,


vaknade jag av att Laura ledde ett sammanträde — jag hörde inte vartenda ord, men uppfattade att hon gav folk ordet och talade om kavajer. Det pågick nog rätt länge och förmodligen somnade jag ifrån hennes prat.
Det blev en rätt tidig kväll, eftersom mor satt så illa, att när hon provat korgstolen en stund, bad att få komma till sängen. Så mor var på plats i sängen redan före sju, och mor fik sitt fika på sängen.
En trevlig och avspänd kväll.

En vacker men kylig morgon — men temperaturen stiger snabbt, det är redan 10,3°, när jag kom ut för en timme sen var det inte ens 9°.

onsdag 8 augusti 2012

BLIR EN HÖGST SUMMARISK


 sammanfattning av dagen — jag håller nästan inte ihop.
När jag talade om att någon skulle komma hit medan jag handlade undrade Laura om det verkligen var nödvändigt. Nästan så jag undrar det själv, nu när hon är så mycket bättre. Men nej, jag vågar inte lämna henne ensam längre stunder — jag är inte säker på att hon skulle komma ihåg att jag handlar, och då skulle hon bli orolig om jag inte kom när hon ropar.
Det var inte Inga, utan en tjej som jag inte minns vad hon heter. 
Handlade först, allt under det jag grunnade på hur jag skulle få avlösningen och handling, att fungera. Det kändes så tröstlöst att jag började gråta på hemvägen. Nu är gråt och bilkörning inte någon god kombination, så jag blev tvungen att skärpa mig. Det var bra, annars hade jag nog inte kunnat hejda mig.
Väl hemma byttes självmedlidandet mot ett fnitter när hörde hur hemtjänstaren gick på. ”Vad gjorde du när du var ung, var du mycket ute och dansade?” Inte gick fina flickor ut och dansade, så småningom, under gymnasietiden och när man var över tjugo, ordnades ibland bjudningar med dans. Men jag tror inte att dagens ungdomar kan sätta sig in i hur det var. Hon frågade också vad vi två skulle göra i kväll — om vi skulle laga något gott. Vi äter alltid gott, och jag förstår inte fixeringen vid maten.
”Dåliga ovanor” har hon också!

Hann nästan göra Lauras rum färdigt (hennes gamla sovrum). Agnes, som kommer hit i helgen, får ta det som det är — med högar av osorterat papper och tidskrifter.
Hann plocka en liten hink med hallon, som nu finns i frysen. Inget vidare att plocka bär efter skyfall, men jag ville rädda vad som gick.
Skickade hem tösen en timme för tidigt, då var jag helt slut och behövde te. Ska försöka att dela upp tiden på två da’r, på två timmar. Deras tilldelning passar inte våra mattider.

DET ÄR AVLÖSNINGSDAG

i dag — får se hur jobbig den blir. 
Inga är tillbaka efter semestern och jag misstänker att det blir hon som är dagens sällskapsdam. Inget som fyller mig med glädje.
Kroppen vrålar åt mig att ta’ det lugnt (den är lika seg som datorn), men med inbokade hemtjänsttider kan jag inte improvisera, utan är tvungen att göra vad som måste göras, på de givna stunderna. Kanske hinner jag med en tupplur innan mor vaknar. Skulle så gärna vilja hinna läsa ett kapitel, eller två, i en av låneböckerna som Anki hade med sig i går; ”Möta närstående med demens — en guide till validationsmetoden” av Vicki de Klerk-Rubin. En bok som jag ju inte kan läsa i Lauras närvaro. Har bara kommit till sidan 37, och hitintills är allt som sagts så självklart, att jag undrar varför boken skrivits. Återkommer till boken när jag läst mer.

Det var trevligt att ha Anki här en stund i går. Laura somnade en stund, men var bitvis med i samtalet — och när Karin på rehab ringde, hörde jag att de förde ett livligt samtal.

Kvällen blev bra, även om vi, som alltid, hade problem med förflyttning. Är det bara vi två, som gör det i Lauras takt, går det i regel bra.
Klockan elva ropade mamma, då var hon uppspelt, sa att hon agerade tältstång, när hon höll upp täcket. Skojade om att hon skulle träffa Johnne. 
Tjugo minuter senare ropade hon för att hon ville ha sina glasögon. Se’n låg hon länge och småpratade på engelska för sig själv. Lite lustigt, för jag hade precis tänkt att hon lämnat engelskan, som hon alltid använde när hon var som räddast och mest psykotisk.
Oj, nu ropar hon

tisdag 7 augusti 2012

"VAR ÄR ALLA MÄNNISKOR?


Jag har fått ett meddelande om ett viktigt sammanträde här, men jag måste ha blivit lurad.”
Laura gråter bittert när jag kommer in till henne. Jag talar om att klockan bara är halv två på natten, så sammanträdet kanske hålls i morgon. Nej, det var viktigt, och det skulle hållas här, NU! 
Jag försöker avleda, och talar om att Anki kommer hit i morgon. Men Laura har ingen aning om vem Anki är. Det hjälper inte att jag säger Anki på biblioteket, som tycker så mycket om choklad. 
”Jag tycker också mycket om choklad”, säger Laura, med ett svagt leende. 
Jag försöker fortsätta avledningen genom att tala om vad jag ska baka i morgon. Riktigt tröstad blir hon inte, men lugnar sig och säger att hon ska försöka sova.
Släpper in en genomvåt Miranda, som efter en stund på min mage, somnar i mina knäveck.
Nästa gång mamma ropar, 2:20, låter hon arg, upprepar mitt namn tre gånger, så jag rusar ned. Så värst arg är hon nog inte, men klarvaken. Nu rör det sig om teater — jag får inte riktigt klart för mig vad hon fått för meddelande. Hon pekar på sin klocka och säger ”jag har talat med den här gubben, vi måste sluta spela teater. 
”Men vi spelar ju inte teater här hemma”, invänder jag”. 
Men den här gången gäller det inte oss, utan Dramaten och något annat teatersällskap. Föreslår att vi ska tala om det vid frukosten. Jo, det går väl bra, men först måste jag sätta upp en röd lampa, så att folk vet att det inte är någon föreställning.
När jag pussar henne god natt, säger hon att hon varit vaken i två dygn.
Återvänder till katterna som sover i sängen, och sover tills Munken börjar hosta och väljer att gå ut. När jag släppt ut honom tittar jag in i stora salen. Laura hänger över sängkanten, jag är osäker på om hon sover eller är vaken. Men det ser obekvämt ut så jag går fram och frågar om hon inte vill ligga bekvämare. Förmodligen är hon nästan sovande, men hon småler och lägger sig till rätta, när jag skakar hennes kudde.

 Talar med både Elisabeth och Christina innan jag lägger mig. Gott att få avreagera.
Nu har katterna och jag haft vår vanliga morgonritual på västra trappen, och jag borde ta ställning till om jag ska baka en kaka till Anki, och vad vi ska ha för middag.

måndag 6 augusti 2012

JAG TRODDE I MIN ENFALD

att hemtjänsten var till för att avlasta vårdtagarna och deras anhöriga. Men livet har blivit mer komplicerat, sen hemtjänsten kom in i vårt liv. Då talar jag inte om att det inte alltid är så roligt att ha främmande människor springande i huset, utan hur energikrävande det är att få reda på något, att  veta vem man ska kontakta och att det kommer an på mig att tråckla mig fram i den byråkratiska djungeln.

DET HAR BLIVIT

 en halv grad varmare sen jag kom ut för en halvtimme sen — då hade termometern inte ens fyllt tio grader. Men Munken och jag har varmt och gott bland filtar, schalar och halvvantar. Nåja, det senare bryr sig Munken inte om, annat än att han hårar ner de svarta vantarna, så att ser ut som kattungar.
Laura hade stora problem i går kväll, med att orientera sig i livet. När jag talade om hur länge hon varit pensionär undrade hon vad hon gjort i alla dessa år. Om hon varit sjuk och medvetslös. Hon mindes inte något av dessa år, visste inte var hon var, och hur det kom sig att vi flyttat hit. Hon kände inte igen sig i huset, allt var nytt för henne. 
Det måste vara en förfärlig känsla att inte veta var man är och vad som förutvarit.
Det tog en stund innan hon kom till ro, hon ropade och ville veta varför hon inte hade en riktig pyjamas på sig.
Några minuter senare ville hon veta, hur hon skulle bära sig åt om hon blev kissnödig.

Strax före midnatt hörde jag att hon talade, och gick ned till henne. Då satt hon upp i sängen, och sa’:”många är fångar i sina sängar”. Inte konstigt, för hon avskyr sängen och grinden. Vi talades vid en stund, och jag tände en liten lampa åt henne, innan jag återvände till min säng — och slocknade omgående.
Läser just nu Tarja Brandeus debattartikel om äldrevården, i DN. Intressant.


Jag är så innerligt tacksam, att jag har möjlighet att bo tillsammans med Laura, att jag kan tala för henne. Hon skulle fara illa om hon stode ensam i världen.
Tur att jag är tuffare än hon — för en vacker dag står jag där.

söndag 5 augusti 2012

MAMMA-MONITORN


är en välsignelse. I början litade jag inte riktigt på den, utan kikade in i salen lite då och då, för att se hur läget var. Nu har jag insett att jag faktiskt vågar mig ut med sopor och kortare svängar till bärbuskarna, när jag har monitorn på mig. Och på kvällarna kan jag sitta i lugn och ro på västra sidan av huset och njuta av solnedgången.
Har skrivit till enhetscheften om den försvunna timmen. Nu kan jag bara hoppas på att få den tillbaka. Har även mejlat rehab och bett Karin komma hit för att demonstrera liften. Vi har nog kommit till den punkten nu när jag inte kan räkna med att mamma ska orka resa sig upp med hjälp av turner. 
Idag blev jag tvungen att larma för ett toabesök, och inte ens med hjälp av två tjejer orkade mor resa sig, utan de fick ta till liften. Inget som mor uppskattar!
Men ett par timmar senare lyckades vi klara av ett toabesök på egen hand. Nu återstår att se hur det går med nattningen. I går kväll blev jag tvungen att larma för att få hjälp att flytta mor i sängen — hon låg så obekvämt, men kunde inte hjälpa till att flytta sig.


Nu när mor är mer harmonisk och jag inte ständigt behöver vara beredd på anfall och utbrott stup i kvarten, har luften gått ur mig och jag sitter mest och stirrar prick.


Om nu bara datorn vill vara så vänlig att inte konstra!

fredag 3 augusti 2012

DET FUNKAR,


med mamma-monitorn — så skönt, det betyder att jag kan röra mig lite friare. Det betydde pckså att jag kunde flytta tillbaka till min egen säng — vilket var välkommet! Kanske kan jag till och med flytta tillbaka till mitt gamla rum, vilket ligger rätt långt bort från salen. 
Att Laura mår bättre, betyder ju att jag har mindre tid att skriva — och mindre att skriva om — för jag vill utnyttja dessa bra dagar till samvaro. 

torsdag 2 augusti 2012

JOBBIGARE EFTERMIDDAG,


 än dagens fyra timmar avlastning, minns jag inte när jag hade senast.Eftersom min handlingstimme är indragen, så rök en dryg timme av den dyrbara tiden på apoteket, konsum och ica. Hem för att få fart på "mamma-monitorn" när jag kunde läsa bruksanvisningen i lugn och.  
Blev avbruten ett par gånger, Laura ville prata med mig — egentligen ville hon nog bli av med sällskapsdamen — och ett toabesök, blev jag tvungen att assistera vid. 
När klockan var fem, var jag redo för sängen, men klippte en liten bit av gräsmattan, med meterhögt gräs. Tror att jag tankat fyra gånger, för att klippa det som en tank brukar räcka till. Är fortfarande inte färdig.

onsdag 1 augusti 2012

SMÖG MIG UT


 strax före åtta. Jag vet inte vad jag ska kalla natten — den har inte varit stökig, men inte heller särskilt lugn — Laura har småpratat mycket, och ett par gånger undrat hur hon ska komma ur sängen. Om hon talar i sömnen, eller med sina osynliga "(o)vänner", vet jag inte.
Nu sover hon i en till synes förfärligt obekväm ställning, med huvudet på grinden.
Mejlade rehab och talade om att mamma fastnat med benet mellan grinden och sängen. Karin kom hit på eftermiddagen med ett par kilkuddar. Den ena har vi tryckt ned mellan madrassen och grinden, på den sidan mamma inte sover, det gör att det inte blir något mellanrum på "hennes sida".
Benet är väldigt fult, men ser nog värre ut än det är. Jag visade det för sköterskan som var här och la om trycksåret, hon blev förskräckt, men tyckte inte heller att det var något att göra åt — om inte det skulle gå hål på utgjutnaderna.


Det är lite kyligt, men i dörröppningen är det skönt. Inser att jag blir lite stressad av allt som jag vill hinna innan mor vaknar. Vill hinna skriva ett antal mejl, vill hinna läsa tidningen  men hinner sällan öppna den — vill hinna plocka undan och skulle vilja läsa lite. På tok för stora förväntningar. Nej, förväntningar, kan man nog inte kalla det, förhoppningar kanske, eller ambition. Vad man än kallar det, så vill jag mer än vad som är rimligt.
Borde kanske ladda en maskin med tvätt, men jag vill ha med det underlägget mamma just nu ligger på. De behöver tvättas varje dag. Blir lite betänksam när det ibland luktar pissoar i hela huset — hur kommer det att bli i vinter när dörrarna inte kan stå öppna för jämnan. Dessutom har jag kommit att tänka på att salen är snudd på omöjligt att värma upp om det blir kallt.