KOLTRASTEN SJUNGER FÖR MIG

och tornseglarna leker tafatt.

Fler fåglar vars sång jag visserligen känner igen, men inte vet namnet på, hör jag också. Det är gott att få komma ut efter en hel dag inomhus. 
Tornseglarna påminner mig alltid om Birgitta, och vår korta vänskap. 
Så  trött som jag är nu borde jag kunna sova i natt — jag borde kunna sova nu, men jag har det så skönt där jag sitter, jag behöver de här stunderna — stunder som jag försöker återfå jämvikten. Stunder som jag inte planerar, stunder som jag inte går igenom dagen som varit, utan bara är.
Nej, jag orkar inte 

Nej, jag orkade inte mer — slutade mitt i en mening, och minns inte vad jag tänkte säga.
Det blev en god natt, visserligen hade jag nästan somnat när mor behövde på toa vid elvadraget, men det var snabbt avklarat, och jag somnade om relativt snabbt. Sen sov vi ända till klockan sex, då mor återigen behövde på toa. Helst hade hon velat gå upp (för alla andra går ju upp då), men jag sa att jag behövde ytterligare ett par timmars sömn för att orka med instundande dag. Hon muttrade, och insisterade på att sitta rakt upp i sängen. Ända till jag somnade, hörde jag hur hon pratade för sig själv och flyttade på saker.
När jag vaknade halv nio, satt hon fortfarande rätt upp i sängen — men sov, och sover fortfarande så. Inte underligt att hon får trycksår i baken!