tisdag 29 april 2014

PÅ SISTONE HAR LAURA


vaknat rätt tidigt, ibland somnar hon om, men inte alltid. Det gör mig extra orolig, de dagar jag måste handla — även om det inte händer henne något, vill jag inte att hon ska ligga ensam och ropa på mig. Det gjorde att jag avstod från att gå till apoteket i morse, istället for jag hem så snart jag handlat mat. Det var nog bra, för Laura höll på att vakna när jag kom hem, och sedan tog det nästan en timme innan tjänstarna kom, sedan jag larmat. Sköterskan kom för att lägga om såren och det var glammigt värre i salen, när personalen förde sitt privata samtal över huvudet på mor.
Tack och lov blev de färdiga innan färdtjänst kom för att ta oss till tandläkaren. Ett besök som gick bra, Laura var samarbetsvillig och svarade redigt på frågor om hur det kändes i munnen.
Vi kom hem strax innan tjänstarna kom för att hjälpa mor i säng. 
Liam borde bli deckare istället för att springa i stugorna och förpesta livet för oss. Det första han sa var: "har du varit ute och åkt i dag Laura?". Jag tänkte att han kanske sett oss på byn, men nej, han hade sett spåren av rullstolen på grusgången! Och tro mig, de var nätt och jämt skönjbara. Men han fick tji, när han försökte löska ut vad vi gjort på byn, för det svarade inte mor på, så han drog den felaktiga slutsatsen att hon varit hos frissan. Besöket var över på tre minuter (rekord?), och mor luktade fortfarande urin, sedan de gått.
Vilken lisa att det kom två bra tjejer för att hjälpa mor upp  tjejer som kommer igen senare för att natta mor.

måndag 28 april 2014

"TUSAN I KVADRAT


måste ni göra mig så illa". En jättebra och en jättedålig tjänstare hjälper mor upp efter vilan. Tack vare den bra tjejen, går det rätt bra eftersom hon inför varje moment talar om vad de ska göra, och att det nog kommer att göra ont. Den andra tjejen irriterar mor, eftersom hon talar så fort att det är svårt att uppfatta vad hon säger. Till slut säger Laura, med en suck: "jag hör inte ett ord av vad du säger — men det kan väl göra detsamma".
När jag kommer in för att hämta mor, säger hon: "jag blir så ledsen när jag ser hur slarviga de är". Jag vet inte om jag ska ta tillfället i akt, och hålla med, för inte heller de bästa av tjejerna kan vika ihop och lägga tillbaka saker — men de är inte värst, och jag väljer att inte säga något.
 
Vi kunde äta på verandan, även i dag. Laura är på gott humör och äter ordentligt, vilket är en lättnad för vi har haft våra meningsutbyten angående maten, de senaste dagarna.

söndag 27 april 2014

NOG FÖREFALLER DET


som om Liam avreagerar sig på vägavspärrningen. Han vågar inte mopsa sig mot mig, men varje gång han är här lägger han ned avspärrningen på marken. Detta trots att han inte längre vågar köra fram till huset, eftersom jag sa ifrån, senast han gjorde det. Så jag förstår inte riktigt vad han vinner på detta barnsliga beteende — hoppas han att någon annan ska köra fram. 
Som så ofta Liam varit här, tog det en bra stund innan mor somnade i går kväll. Så jag hade inte hjärta att väcka henne i morse, när hon sov så djupt. Det vill säga, hon var vaken vid sexdraget, och tyckte att vi skulle börja dagen då, men jag förmådde henne att vila en stund till. Som jag hade hoppats, somnade hon om, och sov ett par timmar längre än vanligt. Visserligen betyder det att det inte blir någon middagsvila, vilket jag hoppas, får henne att bli riktigt trött tills i kväll. Nu sitter vi på verandan, och väntar på att molnet som skymmer solen, ska maka på sig. Och jag gör en mental ommöblering av måltiderna, för att det ska passa dagordningen.

lördag 26 april 2014

JAG DRAR ETT DJUPT ANDETAG


och bestämmer mig för att komma på något positivt hos tjänstarna. Som att de försökte torka upp på golvet, efter duschen i går. Då, i går, var jag nöjd, när jag såg hur en av tjejerna torkade upp utanför duschen. Men i morse, när jag i strumlästen, trampade i en stor vattenpöl blev jag rätt sur (inte bara om fötterna). Ett missnöje som tilltog, när jag tittade in i duschen och hittade en hopknölad skurtrasa, i en annan vattenpöl.
Om morgonens tjejer, är det inte heller lätt att hitta något positivt, annat än att de förmodligen gjorde sitt bästa — vilket inte räckte långt. Ett citat kommer för mig "She was not amply endowed with gray matter". Huruvida det är positivt eller ej, kan väl diskuteras — men det är förmodligen en förklaring, till deras bristande inlevelseförmåga och därmed oförmåga att bemöta mor på ett människovärdigt vis.
När jag hör hur en av tjejerna bemöter Laura nedlåtande och kort, går jag in och sätter mig. Genast blir tjejens tonfall vänligare.

Mina planer för stunden som mor vilar, var berömvärda i dag — tyvärr lyckades jag inte materialisera en enda av dem. Jag sjönk ned i min stol och bara satt.
Väl uppe efter vilan frågade Laura oupphörligen "varför var de så oförskämda?" De, var Micke och Liam, som hjälpte mor upp. Tyvärr kommer de tillbaka i kväll.
När jag hämtade mor från salen, såg jag att lakanen låg på golvet, och jag gjorde en sur kommentar. När jag senare tittade in där, hade Liam flyttat lakanen från golvet till en knölig hög i närheten av lådan där de bör ligga. Jag har svårt att förstå varför Liam, och många fler, framhärdar i att knöla ihop lakanen, när de vet vilken argsint ragata jag är.

onsdag 23 april 2014

TVÅ AV DE ALLRA BÄSTA


tjejerna nattar mor. Det går som smort, de tar det lugnt, småpratar och frågar om det är OK att de gör si eller så. Laura är glad och harmonisk när jag nattar henne — detta trots att hon bitvis varit rätt förvirrad och påstridig under dagen. Och båda dessa pärlor, Karin och Kia, kommer igen i morgonbitti. Det är lycka.
 
Men tvättlappen ligger kvar.
 
Det är kallt, nu får jag nog gå in.

JAG BORDE INTE FÖRVÅNAS


men kan inte låta bli att förundras över hur en fuktig tvättlapp (numera torr) kan få ligga kvar på toagolvet i flera dagar.
Nu är blomjorden uppsopad från golvet, tandkrämen avlägsnad från kläder och ansikte, och mors tröja sitter inte längre bak och fram. Frukosten (med viss möda) uppäten, allt under det att vi diskuterade de tre olika betydelserna av ordet svalt.
På ekonyheterna i dag, har man talat om det dåliga anhörigstödet för dem som sköter en sjuk eller gammal familjemedlem. Visst håller jag med, jag skulle tycka att det vore fantastiskt att ha någon som var insatt i vår situation, och som ville lyssna till mina litanior — någon jag kunde luta mig mot, när det är som svårast. Kruxet är att i mitt fall, har socialtjänsten förverkat mitt förtroende, med sina lögner, maktfullkomlighet och översittarfasoner. Dessutom har jag insett att man inte tar så hårt på sekretessen. Så även om kommunen ålades att bättra sig, och ge anhörigstöd, så kan jag inte tänka mig att ta emot det från någon av dem jag träffat. Men eftersom den här kommunens socialtjänst ger katten i ålägganden, så kommmer det inte att inträffa.

tisdag 22 april 2014

EN LJUVLIG KVÄLL

jag förstår mer än väl att Laura inte vill gå och lägga sig. Visserligen är hon trött, men nog är det skönare att få sitta och dåsa i solen än att lägga sig på befallning. Så när tjejerna kom, frågade jag om de kan komma tillbaka senare. De kunde inte lova någon bestämd tid, utan kommer när de kan. Det är tydligen ingen som vill gå och lägga sig i kväll — och varför ska man behöva lägga sig på en schemalagd tid bara för att man är gammal och inte klarar sig själv. Men hur man praktiskt ska lösa problemet vet jag inte. 
Så värst pigg på att lägga sig, var väl inte mor, när tjejerna kom tillbaka en timme senare, men hon gick ändå med på det. 

"JAG SKA FÖRSÖKA VARA TUFF",


sa Laura i morse, när jag talade om att vi väntade på tjänstarna som skulle hjälpa oss. Och jag tycker att hon lyckades, trots Liam — eller kanske tack vare Gittan, så tog hon sig igenom morgonproceduren, plus en smärtsam omläggning av såren.
Tänk att man ska behöva säga till om det självklara — mors filt och kläder blev vackert dekorerade med tandkräm och utspottat vatten, ända tills jag uppmanade Liam att lägga en handduk i knäet på mor. Vem som dekorerat dörrar och väggar med tandkräm vet jag inte.
 
Karin, den bästa av dem alla, och Olivia, även hon bra, kom för att hjälpa mor i säng för vilan. Det var länge sedan de var här, det har varit ont om jobb sa de, men nu fick jag veta att de kommer att vikariera i sommar — något jag ser fram emot. 

SÅ HJÄLPLÖS JAG KÄNNER MIG


när mor vaknar av smärta — och jag inte kan göra något annat än hålla henne i handen. Laura kvider, men beklagar sig inte — det ligger inte för henne. Vilket är en av anledningarna till att jag blir upprörd av somliga tjänstares attityd — när de inte tycks ta hennes smärta på allvar, utom när det stör dem i deras arbete.
Trots att mor är trött och bara vill sova, bekymrar hon sig om mitt välbefinnande: "sitter du bekvämt, har du tillräckligt på dig?"
Efter lite småprat, är vi bara tysta tillsammans, och så småningom avtar den värsta smärtan, och vi enas om att försöka sova.

måndag 21 april 2014

JAG BLIR FÖRSKRÄCKT


när jag hör mig själv svara Laura med exakt samma opersonlig och frånvarande tonfall som Maja och hennes kollegor använder. Man får inte koppla på autopiloten när man har med sina medmänniskor att göra — i synnerhet inte när det är en person som är helt beroende av en. Så bra att jag ständigt har hemtjänstpersonalen som avskräckande exempel!
 
Laura var fåordig när jag sa godnatt. På min fråga hur det var fatt, fick jag veta att hon var arg och ledsen för att man inte lyssnade till henne. Det är nästan alltid samma visa när Liam har varit här. Han är nog vänlig — på sitt sätt — men han är så självcentrerad att han inte uppfattar nyanser i mors sätt att vara. Han, som så många andra, har sina standardfraser, med ett standardtonfall. 
 
Mor ville så gärna ha kaffe på maten — jag hoppas att det inte stör hennes nattsömn! Hon njöt det i solen på västra verandan. Det är så roligt att villfara Lauras önskningar, hon blir glad för så lite, och uttrycker sin glädje på sitt mycket personliga vis.

söndag 20 april 2014

ÄNNU EN KVÄLL


när Laura var oroliga, arg, ledsen och upprörd. Hon var ledsen därför att ingen trodde att hon var en människa, arg därför att hon inte kunde lämna den obekväma sängen och upprörd därför att jag sa att vi skulle sova, när hon inte ville sova. Möjligtvis kunde hon tänka sig att sova om vi kunde sitta i varsin stol och göra det.
Långsamt lade sig hennes vrede och vi kunde tala om trevligare saker, och rätt som det var började hon sjunga "Du är min hela värld", när vi sjungit den ett antal gånger, föreslog jag att vi skulle lyssna till när någon annan sjöng den. Vi började med en inspelning med Jussi Björling på YouTube, fortsatte med Pavarotti, Sandberg och Kaufman, så småningom, märkte jag att hennes grepp om min hand blev allt slappare, och jag kunde smyga min väg. 

lördag 19 april 2014

DET TOG TID


innan mor kom till ro i går kväll. Hon var olycklig och desorienterad. Första halvtimmen jag satt hos henne, gick mest åt till att svara på var hon befann sig, varför hon låg på golvet, och när vi skulle åka. 
"Jag har samma känsla som när jag inte fick komma ut till de andra barnen", sa hon, och påstod att både hon och jag var nio år.
Så småningom kunde vi tala om andra saker, men det retade henne att hon "inte hade reda på detaljerna". Och hon hade lite svårt att hitta ord, när jag sa att jag tyckte om henne, stammade hon och leta efter ord. Till slut sa hon "med karbonpapper emellan". 
Efter några timmar enades vi om att det nog skulle vara skönt att sova. Men efter en dryg timme hade hon inte somnat och behövde sällskap.
I morse vaknade hon tidigt, men somnade om och sov länge. 
Dagen har varit bra — trots att tjänstarna inte varit några höjdare.

fredag 18 april 2014

"MINNEN VÄRDA ATT VÅRDA"


säger  mor när vi talar om gamla vänner, både tvåbenta och fyrbenta, med anknytning till flydda påskar.
Trots en orolig natt, eller kanske tack vare den, vaknar Laura tidigt, och är ledsen. Frukost på sängen och lite småprat, jagar snart bort dysterheten, och vi har det så innerligt bra. Jag föreslår att vi ska lägga in en brasa — det tycker mor låter bra, och föreslår att vi dessutom ska koka fudge. 
Två trista tjejer nattade mor i går, jag lyssnar till dem och tänker att det måste vara förfärligt att som gammal inte ha något att säga till om. Här kommer främmande människor och bestämmer vad mor ska göra. Att inte själv få bestämma om man vill lägga sig, stiga upp eller duscha är ju fasansfullt. Talar då tjejerna dessutom barnspråk, är det väl inte underligt om man stegrar sig. Hur problemet ska lösas vet jag inte, men jag har insett att mycket vore vunnit med mer tid och ett  normalt språk. 

torsdag 17 april 2014

DET BLIR KORTSLUTNING


i hjärnan när jag ska tala om för mor vad det är för dag. I dag är det, säger jag, och grunnar febrilt över vad dagen kallas. Skärtorsdag, fyller Laura i!
 
Jag träffade ovanligt många bekanta på min inköpsrond i morse — tre personer hälsar till mor, och hon vet omedelbart vilka personer jag talar om.
När vi närmar oss middagsvilan, känner jag på doften, att det är hög tid för ett blöjbyte — men det bryr sig inte Liam och Ia om.
Under vilan talar mor oavbrutet och osammanhängande, men nu är hon på sitt allra soligaste humör. Vi jagar gråvädret på flykten med ett stearinljus, och har det gott.

onsdag 16 april 2014

FRÅN MIN UTSIKTSPOST


vid fönstret, rapporterar jag att det är Liam som kommer för att hjälpa Laura upp efter middagsvilan.
Mor suckar och säger, "han kan allt och han vet allt".

"ÄR DIN SLÄKT KUNGLIG?"


undrar Liam och tittar storögt på släktporträtten — kanske är det de förgyllda ramarna som imponerar på honom.
 
Laura har ont, men står tappert ut med att jag sliter och drar i henne, för att hon ska komma över på rygg. Hon har alltid ont, och jag blir oerhört irriterad på tjänstarna som antingen frågar var(t!) hon har ont, eller säger "jag tar ju inte i dig, det kan inte göra ont nu". De har uppenbarligen inte fattat något, och är dessutom oproffsiga när de ideligen kommer på defensiven.
 
Just nu är mor så trött att hon nästan somnar mellan tuggorna.

måndag 14 april 2014

NU HAR JAG TRÖTTNAT PÅ

att hitta tandkrämstub, tvål, hårborste och mycket annat, bland blomkrukor eller prydnadssaker. De flesta strör saker omkring sig ofta — Liam gör det alltid. Så i morse fick sig tandkrämstuben en lapp, där jag uppmanar tjänstarna att lägga tillbaks den där de tog den. Min förhoppning är att de ska förstå att det inte bara är tandkrämstuben det gäller.
Eftersom det var Liam som var här i går kväll, tittade jag ut för att se om han tagit ned avspärrningen — och det hade han.
Efter att ha röjt efter Liam var det skönt att det kom två bra tjejer, för att hjälpa mor upp.
också ett sätt att förvara kläder

söndag 13 april 2014

DUSCHEN TORKADE IN,


när mor äntligen var nattad, bar det av raka vägen till sängen. Efter en orolig natt, vaknade Laura pigg och glad — tidigt. Hon hade inget emot att vänta medan jag klädde på mig, och plockade undan — men upp ville hon. 
Och uppe och pigg har mor varit hela dagen, först framåt läggdags började hon nicka till. Hon lyssnade koncentrerat på Teologiska rummet, och kom med några relevanta kommentarer.

lördag 12 april 2014

FRUKOSTEN TAR TID I DAG,


 jag får ideligen uppmana mor att tugga och svälja — ändå säger Laura plötsligt: "I might be a scatterbrain, but I'm hungry".

Det är alltid intressant att lyssna till mors reaktioner gentemot de olika tjänstarna. I dag var hon på gott humör, men tjejerna hörde uppenbarligen inte till favoriterna, för Laura var hövlig (utom när de gjorde henne illa), men avmätt, med ett tonfall som håller folk på en armlängds avstånd.
Jag undrar alltid hur mycket mor tillgodogör sig av nyheterna — både de på radio och de i tidningen. Det handlar ju mycket om krig och elände. Kanske var det det som fick henne att säga, "att slå ihjäl folk är ingen konst — men att se till att de har det bra är en annan sak".
 
En kvart innan det var dags för mor att stiga upp efter vilan, tittar ju ut genom köksdörren för att se om någon katt ville komma in. Då ser jag att hemtjänstarna åker sin väg, och undrar i mitt stilla sinne hur ofta det händer — för de säger aldrig något, nästa gång de kommer. En halvtimme senare kommer de tillbaka, och kör ända fram till huset. Jag förstår på en gång att det är Liam, och kan tänka mig att han tog bort avspärrningen, när de var här förra gången. Innan de går, ber jag dem att aldrig mer köra fram till huset. Liam mumlar något om att avspärrningen var borta, den hade kanske blåst bort. Varpå jag föreslog att han hade lyft bort den. Något jag förstod var fallet, när jag senare gick ut för att åter spärra av vägen, och såg att knuten på bandet var uppknuten.
Nu är frågan om de tänker komma i tid i kväll, så jag hinner duscha.

fredag 11 april 2014

SOM VANLIGT HÅLLER JAG UTKIK


vid fönstret, för att se när tjänstarna kommer — och rapporterar till mor. När jag talar om att Liam kliver ur bilen säger hon: 
"Ah, vi tycker ingenting".
Min inställning var långt ifrån så överslätande — tvärtom, jag var en riktig surkärring, som bad dem vara så snälla att i fortsättningen alltid stänga ytterdörren, när de kommit in. Lägg märke till mitt artiga tilltal, fast jag är rädd för att mitt tonfall inte var lika vänligt. I synnerhet inte när jag bad dem vika ihop lakanen snyggare, så att de gick ned i lådan. Det gjorde de nu inte, satte bara en näve mitt i, och tryckte ned allt i lådan.
Vi får stå ut med dem i kväll också.


EFTER EN KORT PUNKTLIG PERIOD


är vi tillbaka i väntans tider. Inte ens om man är en timme försenad, eller mer, skulle det falla någon in att be om ursäkt för förseningen — inte förrän i går, och då var det Karin som bad om ursäkt för en kvarts försening. Karin som kommer alldeles för sällan.
Jag uppskattar verkligen att den nya sköterskan, rapporterar hur mors sår ser ut, och hur de läker, och att hon förhör sig om hur jag ser på Lauras hälsa.

onsdag 9 april 2014

JAG HÖR PÅ LAURAS RÖST


hur ont hon har, och att hon är på vippen att börja gråta. Jag hör också hur irriterade tjänstarna är — för mor är ingen söt liten tant i kväll, hon är arg och upprörd och låter folket veta det. 
Laura är, och har alltid varit, enormt känslig för sina medmänniskors tonfall. I kväll är jag övertygad om att tjänstarnas irritation påverkar henne negativt. Vi fick vänta i över en halvtimme på nattningen, så förutom smärtan, är mor väldigt trött, vilket naturligtvis inte gör saken bättre.
När jag kommer för att säga godnatt, är hon fortfarande irriterad, men det går snabbt över när vi får talas vid en stund.

"JAG TAR INTE NÅGON I HANDEN

som jag tycker illa om". Det kan inte vara roligt, inte ens för Nora, att höra — Nora med sitt glättiga "fina fisken" och "ska'ru få se".  Men så länge hon envisas med att behandla mor som om vore hon tre år, så får hon finna sig i den sortens kommentarer.
Jag hör att tjejerna ägnar en del tid åt att leta efter en tvättbalja. Den stod kvar på golvet, med skitigt tvättvatten — nästan varje gång Liam är här lämnar han den sortens spår efter sig.
 
När jag förebrår mor att hon spottar ut mat, ber hon om ursäkt och säger "jag tänkte i fel banor". Resten av maten slinker ned, men jag får påminna henne om att hon ska svälja.
Så värst betungande är det inte att rätta till 
en duk, flera gånger om dagen - just därför,
tycker jag att tjänstarna skulle klara av det.
Att vika ihop sängkläder är givetvis mer
komplicerat, och det förmodligen för 
mycket begärt att förvänta sig att tjänstarna
ska klara av.

måndag 7 april 2014

JAG FÖRSÖKER ATT ANLÄGGA


ett Pollyannaperspektiv på tjänstarna, när jag ser att Liam och Nora kliver ur bilen för att hjälpa mor i säng, för middagsvilan. 
Det tar bara fyra minuter och jag behöver inte ens träffa tjänstarna — dessutom, och det är det bästa — så är det ett annat par som kommer för att hjälpa henne upp, och senare för natta henne. Och värre kombination än Liam och Nora, är svårt att hitta.
Liam anlägger en jovialsk ton, säger att det är trevligt att träffa Laura igen, "det var ju länge sedan nu", säger han (jag tycker det var nyss). 
"Ja, och det var ju bra", svarar mor.

söndag 6 april 2014

"KROPPEN DEN SLAKNAR,


men minnet det vaknar", skaldade mor när jag frågade efter barndomsvänner — som hon mindes vilka de var, och blev riktig upprymd av att tala om.
 
Trots att mor var vaken stor del av natten, vaknade hon inte senare än vanligt  och hon har varit på ett strålande humör hela dagen. Det vill säga, hon var väldigt sarkastisk mot kvällens mjäkiga tjänstare. På morgonen var det bättre tjejer, och Laura var både klar och och skämtade friskt.

"DET ÄR SÅ TREVLIGT

att vara omtyckt, och att få tycka om". När Laura ropade på mig i natt, var hon lugn, men kanske en aning ängslig, hon visste inte var hon befann sig och ville upp ur sängen — och ut. Jag talade om att sängen var bästa stället att vara på, ute var det alldeles för kallt och vått. Så vi satt mest, höll varandra i handen och talade inte mycket. Hon var kall om fötterna, så jag hämtade en värmedyna — det visade sig att sladden var för kort, så jag fick hämta en skarvsladd. Mor var helt med på noterna och frågade om jag hittade ett vägguttag att sticka kontakten i. På det stora hela var hon klar, oroade sig för att jag skulle bli kall, frågade om jag satt bekvämt och när jag talade om att klockan var halv två på natten, tyckte hon att det var förfärligt att hon hindrade mig från att sova. Men jag märkte att hon behövde sällskap och stannade ända tills hon uppmanade mig att sträcka ut mig i min egen säng. Men hon somnade inte, och jag tvivlar på att hon sov överhuvudtaget, före klockan sex. Det var sista gången jag var inne hos henne och lyfte upp täcket — då hade hon lyckats riva upp det mesta av sömmarna på påslakanet, och hade slagit hårdknut på lakanets alla hörn. Hon märkte att jag var där, men höll förmodligen på att somna, för hon bara mumlade ett tack, när jag bredde över henne täcket. Nu undrar jag förstås, hur länge hon kommer att sova.

lördag 5 april 2014

NEJ, DET BLEV INGEN KVÄLLSSERENAD,

koltrasten hade lagt sig för länge sedan, innan jag blev av med tjänstarna, som kom mer än en timme för sent. 
Av någon anledning tycks det gå i perioder, det där med att komma mycket för sent. Det kan väl tyckas som en baggis — vi är ju ändå här. Om socialtjänsten överhuvudtaget tänker (vilket jag betvivlar), så är det väl så de resonerar, att även vi har ett socialt liv och behöver planera våra dagar, är ingenting de bryr sig om. Flera gånger har gäster fått ge sig av, innan mor kommer upp ur sängen — då har vi väntat så länge att de fått kasta i sig maten innan de gett sig av. Mat och medicininköp får vänta, liksom de korta stunder jag har till rekreation.
I dag fick vi vänta en och en halv timme på att få hjälp med morgonbestyren. 

fredag 4 april 2014

JAG VISAR MOR


några gamla saker som jag stöter på när jag städar — "de har tillhört Ellen, din pappas mamma", säger jag.
"Ja, de har tillhört farmor", svarar Laura.
Jag gläds åt varje uttalande, som visar att mor fortfarande kan dra slutsatser.
I går kväll hade hon inte klarat det. Vi fick vänta nästan en timme på att tjänstarna skulle hjälpa oss med nattningen, och det var en minst sagt jobbig timme. Först insisterade Laura på att jag skulle sprätta upp en kudde för att släppa ut flickorna som fanns i den, sedan skulle vi åka hem, och så fortsatte det — jag minns inte allt, jag inte kunde hjälpa mor med. Laura var inte glad på mig.
När tjejerna äntligen kom, var mor inte särskilt medgörlig, det tog dem en bra stund att förmå henne att byta till nattkläder.
 
David Snowdon (se de föregående inläggen) berättar i sin bok, om ett möte med en av nunnorna. Han hade skrivit Valentinkort till alla nunnorna som deltog i undersökningen, och följande utspelar sig, när han ger ett kort till en av nunnorna.
The cards not only served as a terrific way to bond with the sisters, but also taught me an important lesson about Alzheimer's. in one of the convent's nursing wings, I handed a card to an eighty-five-year-old sister in full traditional black-and-white habit who was sitting slightly bent over in a wheelchair. She seemed quite disabled, and when she began  to speak i could catch only a few disconnected words, and no meaning at all. After a few lame yesses and uh-huhs on my part, I pointed to the address on the back of the envelope. "That's where I am from Sister", I said. "The Center on Aging."
The sister paused and looked up at me. "No", she said, her diction suddenly clear. "This is the center on aging." Then she laughed — and immediately went back to her private conversation.
The interaction — and others like it — convinced me that we have little idea of what a person with Alzheimer's disease can and cannot comprehend or what is going on inside their heads.
En episod av det slaget som kan vara så svårt att förstå — som om det funnes två parallella "hjärnspår", och när man minst anar det, så växlar den sjuke över till det andra spåret.
 
Nu återstår att se om tjänstarna tänker komma i tid i kväll — jag hoppas det, dagen har varit välfylld. I morse när jag skulle till byn, startade inte bilen. Jag satte batteriet på laddning, och när mor kommit i säng för sin middagsvila, startade bilen. För att vara på säkra sidan, körde jag en extra mil innan jag stannade vid apoteket. Tiden räckte inte till att handla mat, men jag är tacksam över att jag hann hämta ut den nödvändiga medicinen. Kom hem just som mor vaknade, och improviserade en enkel middag. 
Kanske hinner jag ut, för att lyssna till koltrasten, innan jag faller i säng. Häromkvällen, tystnade alla fåglar i samma ögonblick som jag gick ut för att njuta av deras kvällsserenad. 

onsdag 2 april 2014

LAURA ÄR VAKEN OCH PIGG


men vägrar att släppa taget om täcket. Jag orkar inte resonera med henne, utan går därifrån. Hon är lika pigg och glad, när jag kommer tillbaka — och håller lika hårt i täcket. På min fråga om hon vill ligga kvar i sängen, eller gå upp, svarar hon att hon vill ligga kvar OCH stiga upp. Jag lämnar henne igen. När jag kommer tillbaka för fjärde gången, lyckas jag förmå henne att släppa greppet om täcket, och hon samarbetar när jag vänder på henne och ser till att medikamenterna kommer på rätt plats.
Frukosten aväts under glatt samspråk, mor levererar den ena ordvitsen efter den andra, och diskuterar utrotningshotade ord.
Nu läser mor läser tidningen och jag fortsätter läsningen av  min intressanta bok (se föregående inlägg). Jag får lov att hejda mig, när jag läser något riktigt intressant, och är på vippen att dela mina nyvunna kunskaper med mor. Den här boken skulle ha intresserat henne storligen, för några år sedan.