söndag 29 september 2013

MITT DÅLIGA SAMVETE

blommar upp när jag märker hur Liam verkligen försöker att vara till lags. Han och en tjej av ungefär samma kaliber, sköter mors morgontoalett, allt under det att de för ett privat samtal. När jag kommer in i rummet, och de börjar tala med mig, påpekar jag att ett privatsamtal ofta upplevs av patienten, som om man talar om denne. De hade de aldrig tänkt på, men skulle göra det i framtiden. När jag ändå var i farten så bad jag dem att tilltala Laura i andra person singularis — vilket jag fick förklara. Så jag sa att jag förmodade att de duschade innan de gick hemifrån, och alltså inte borde säga att "vi ska duscha". De hade de inte heller tänkt på — tänker de någonsin? Jag ansträngde mig för att inte låta som den sura tant jag i grunden är, hur de uppfattade mig, vet jag förstås inte, men vi skildes åt i all vänskaplighet. Om mina förslag kommer att sjunka in, återstår att se.

JAG SITTER BREDVID LAURAS SÄNG,


hon sover djupt. Radion är påslagen och jag har stökat runt en lång stund, jag har talat med henne och jag har tappat saker på golvet, men hon sover vidare med huvudet på grinden. Det gör mig irriterad att trots att alla vet att hon inte ska ligga för nära grinden med huvudet, så lägger de henne ändå så att hon bara behöver röra sig lite så får hon upp huvudet på grinden. I natt ville jag inte ändra på det, eftersom jag fruktade att det då skulle ta ändå längre tid innan hon somnade.
Att hon sover så länge nu, förvånar mig inte efter att hon har sovit ytterst lite de senaste dygnen.
 
Många tankar passerar genom huvudet när jag sitter här. Bland annat om hur utomstående ser på min situation. För inte så länge sedan frågade en god vän, om Laura insåg vad jag gjorde för  henne. Det gjorde mig paff, för undermeningen i frågan var tydlig; är Laura tillräckligt tacksam för allt jag gör för henne! Jag blev inte bara paff, jag blev både arg och sårad — det jag gör för mor, gör jag för att hon ska ha det så bra som möjligt, inte för att få uppskattning. Men visst får jag uppskattning, som när hon plötsligt säger "tänk så bra vi har det", eller ger mig "pussar med påtår"

lördag 28 september 2013

JAG GÅR SOM ETT VÄXELLOK

mellan spisen och Lauras säng, under middagsvilan. Hon vill ha sällskap, helst vill hon följa med ut i köket och hjälpa till  jag förklarar att jag måste laga mat, att jag inte kan hjälpa henne upp ur sängen. Naturligtvis ska jag laga mat, tycker Laura — men jag hinner bara ut i köket, så ropar hon igen.

Det är mig en gåta hur hon kan vara så pigg efter att ha varit vaken större delen av natten. Hon har varit mycket pigg och social hela dagen.
För ögonblicket anser hon att det är av största vikt att hon ringer NU, till en väninna död sedan många år. Kanske har jag lyckats övertyga henne om att vi väntar med att ringa tills i morgon bitti.
 
Jag kan konstatera att maten inte vinner på att få stå en halvtimme innan den serveras. Jag vet ju att tjänstarna kommer när de kommer, men ibland gör jag mig till och lagar något som inte bör stå alltför länge innan det serveras — och just i dag var det inte så lyckat. Men mor äter med god aptit, berömmer min förmåga att laga mat och ber om mer.

DET BÖRJAR HÄNDA SAKER


Elisabeth (Lauras läkare) har fått ett mejl från kommunen angående godmansskapet. Där tycks de bland annat vara orolig över Lauras matvanor — något de aldrig talat med mig om. De har överhuvudtaget ingen aning om vad vi äter.
Vi är ju båda övertygade om att hon får bättre mat och omvårdnad av mig, än vad hon skulle få om kommunen fick bestämma.
På sista tiden har hon vaknat vid tiotiden, så kanske måste kommunen hitta på något annat skäl till att ta' över, än att hon ligger för länge i sängen.
Ett lustigt sammanträffande att mor just i dag, upprepade gånger, lovprisar frukosten och säger att all mat jag ger henne är så god!
 
Eftersom Elisabeth råkar ha sina vägar förbi i nästa vecka, så kommer hon att göra ett hembesök, för att kunna rapportera hur vi har det.
Vi konstaterar att det här inte har ett dugg med Lauras välbefinnande att göra  det är en fråga om prestige.

fredag 27 september 2013

"MINA BEN ÄR SVAGA

jag går inte så bra", är det första Laura säger när jag kommer in till henne på morgonen. Jag får ju lov att hålla med om det, men säger att vi har det bra som får låna en bra rullstol av kommunen. Mor har nog inte riktig koll på att hon tillbringar hela dagarna i sin rullstol, men håller med om att det är bra, och undrar vad det kostar att hyra stolen. Jag förklarar att den hyran har hon betalat i hela sitt vuxna liv, genom att betala skatt.
Laura har i hela sitt liv varit mycket för att förebygga, och undrar nu om hon kan utföra några rörelser som är bra för benen. Nej, de benen är det nog inte så mycket att göra åt nu, men jag uppmanar henne att röra på armar och överkropp, för att inte stelna till, och för att hålla cirkulationen i gång. Ett gott förslag tycker mor, och hutar sedan genast åt mig när jag lägger ena benet över det andra: "det är inte bra att sitta med benen i kors!"
 
Vilken kontrast att se, och höra, denna glada, pigga och talträngda Laura — så långt ifrån de senaste trötta dagarnas Laura. Hon fortsätter att tala om sina ben, och hur synd det är att hon inte kan gå på långpromenader längre.
Hennes humör dämpas inte nämnvärt av de två förfärliga tjänstarna, som tjatar om hur gott det är att få duscha, och som vanligt bemöter henne på ett vis som borde vara kriminellt, vare sig det handlar om barn eller vuxna. 

torsdag 26 september 2013

JAG HAR LAGT MÄRKE TILL

att det är samma personer som sitter kvar i bilen mellan fem och femton minuter, både innan de kommer in och innan de far sin väg. Deras arbetssituation är säkert långt ifrån idealisk, och med kännedom om vilken sorts arbetsledare de har, kan jag tänka mig att det inte är helt enkelt att resonera med dem om olika förbättringar — ändå känns det fel, om bara några få ta'r fler pauser än de andra.
För att inte tala om, att jag kan bli rysligt irriterad när de kommer en kvart senare än uppgjort — och sitter kvar i bilen i tio minuter.
 
Jag förvånas ständigt över de två parallella spåren, som Laura balanserar mellan. I morse, var hon på gott humör men en aning förvirrad — jag fick ingen rätsida på hennes tal. Vi hade musikradion på och rätt som det är fnissar mor till och upprepar vad programledaren sade: "passerar förbi".
 
Laura har varit trött de sista dagarna. Det gick inte heller att väcka henne efter middagsvilan i dag, så hon fick stanna i sängen. Efter att ha sovit en stund ville hon ha mat, men var nästan för trött för att äta, och somnade snart om. Hon har varit vaken till och från, men somnar strax om — sa' en gång att hon inte gillar att  vara så här trött.
Strax innan tjejerna kom för att göra henne i ordning för natten, vaknade hon till och var ovanligt närvarande. Men när jag kom in för att säga godnatt, så snart tjejerna gått, sov hon.

DEN KALLA VARDAGEN

går vidare — så kall att katterna blivit innekatter. 
Jag märker hur jag håller andan när hemtjänstens bil kör in på gården — inte förrän jag ser vilka tjänstare som kliver ur, andas jag ut. För det mesta av ren självbevarelsedrift, snarare än lättnad.
Jag har inte orkat städa efter tjänstarna på sistone — och det märks på en gång.  
 Den avklippta salvtuben är tom, och har varit tom i flera veckor nu — en ny har legat oöppnad lika länge.
  I morgon är det duschdag — och jag borde städa duschen, men när alla måsten är avklarade, då har jag bara en tanke i huvudet — att få sova — och tänker, mot bättre vetande, att städa får jag göra i morgon.

 
 Jag har varit för lat för att leta rätt på den goda hemgjorda vinbärssylten i frysen, utan har på sistone serverat lingonsylt i yoghurten. Men så i går hade jag letat fram, och tinat upp den — vilket fick mor att noga skilja ut vinbären från yoghurten, och spotta ut dem. Inte förrän jag noga mixat alltihop med en mixerstav,  slank allt ned.
 
Blöjan i fåtöljen, den stora vattenpölen på toa och höstlöven på golvet får ni tänka er.

onsdag 25 september 2013

”VAR(T!) FINNS HANDDUKAR?”


”Var(t) är toapapperet?” 
”Var(t) är tvålen?” 
”Det går inte att tända lampan.” säger Liam.
”Har du satt i kontakten”, frågar jag.
”Ja”.
”Då kanske du kan trycka på strömbrytaren”, föreslår jag. Det gör susen, och jag förundras ännu en gång över att vuxna människor beter sig som förskolebarn. Handdukarna har sin fasta plats, och har haft det länge, att ingen lägger tillbaka saker där de ska vara, kan jag inte göra något åt.
 
Laura har vaknat när jag tänker bege mig till byn – eftersom jag måste till apoteket, hon säger att hon gärna ligger och dra’r sig, så jag far, fast det inte känns bra. Tack och lov, inser jag att handlingslistan, paketavin och avgående post ligger kvar på köksbordet, innan jag kört ut ur garaget. Men aldrig blir man så klumpig som när man försöker skynda sig – jag hittar inte dörrnyckeln i någon ficka eftersom jag krokat upp den på ett finger. När jag ska kroka loss den, lyckas jag tappa allt jag har i händerna – allt utom nyckeln, som fastnar på fingret. Lätt stressad, kommer jag iväg, och får det mesta uträttat, till djuraffären hinner jag inte – den plebejiska maten från Konsum får duga till nästa gång jag kommer till byn, vilket blir snart eftersom apoteket inte hade allt jag ville ha, hemma.
På väg ut från affären kommer jag ihåg ett antal saker jag missat att köpa. Min handlingslista var alltför summarisk – jag borde väl ha lärt  mig vid det här laget, att det går mycket fortare att handla, och jag köper allt jag tänkt mig, med en detaljerad lista, och inte bara några snabbt nedkastade förslag. Som det nu var, irrade jag runt i gångarna i hopp om att komma på vad jag behövde, och försökte minnas vad jag hade hemma.

Mors tal förbryllar mig, ibland går det hur bra som helst för henne, att formulera sig. Kanske orkar hon inte forma orden när hon är trött. Jag har inte fått tag på Elisabeth, så vi har kunnat diskutera det.
Så mor och jag har skämtat och dragit oss till minnes gamla tungvrickare. Trettiotre trinda trätallrikar trillar över en trasig träbro, säger vi, och "ett pepparkorn i en kopparpanna, två pepparkorn i en kopparpanna, tre pepparkorn…" innan vi övergår till "Tritt dort die Türe durch" för att därifrån kasta oss över till utrotningshotade svenska ord: oförblommerat, vederkvicka, vigilera och krestomati skanderar vi.

måndag 23 september 2013

LAURA SOMNAR

strax innan tjänstarna kommer för att hjälpa henne upp, efter middagsvilan. Hon sover så djupt att vi inte lyckas väcka henne. Tjejerna vänder henne, men det väcker henne inte, nu sover hon och det verkar som hon kommer att fortsätta med det en bra stund till.

Jag hoppas det inte betyder att vi har ännu en vaken natt framför oss, jag tänker försöka väcka henne snart, kanske vaknar hon till om hon får lite mat.

Det tog trekvart innan mor ville ha mat, då åt hon med god aptit — men jag fick mata henne, hon är fortfarande trött och öppnar inte ögonen.
Jag gör mitt bästa för att hålla Laura vaken, och vaken är hon, men inte mycket mer. Det är understundom svårt att uppfatta hennes sluddriga tal.

DET BLEV EN RIVSTART

i morse. Efter en i stort sett sömnlös natt, vaknade mor extra tidigt. I förhoppning om att hon skulle somna om, serverade jag på frukost på sängen. En trevlig frukost, där vi diskuterade likheterna mellan musik och konst, tillkomna på tidigt 1900-tal. 
Nej, mor somnade inte om, så jag larmade. 
 
"Nu ska du snart få frukost, det ska väl bli gott", säger den dåliga hälften av dagens tjänstare. Mor bara blänger på henne, och jag säger inte heller något.
Väl uppe, och på plats i köket, somnade mor i sin stol. Hon vaknade av att vår brevbärare knackade på, och nu läser hon tidningen, men det ser ut som om hon håller på att somna — även om hon förnekar det.

LOGIK


Mor ska nödvändigtvis ta av sig kläderna. Jag påpekar att det blir för kallt att sitta naken. Hon säger att hon bara ska vända dem på avigan därför "att alla utlänningar har kläderna på avigan".
"Men vi är ju inte utlänningar", svarar jag.
"Jo, för dem är vi det", säger Laura.
 
Jag tycker att mors tal blivit sämre på sista tiden, hon sluddrar, stammar och har svårt att hitta orden. Hon blir synbarligen irriterad när hon inte hittar rätt ord, eller inte kan forma orden. Men så rätt som det är låter hon som vanligt och säger: "jag har så himla svårt att uttrycka mig, förstod du vad jag menade?"

söndag 22 september 2013

JAG FNITTRAR GLATT

där jag sitter bredvid mamma-monitorn och lyssnar till hur Laura gör narr av tjejerna och deras barnsliga språkbruk. Tyvärr går det inte hem, vilket jag tycker är ofattbart.
Hon är vrång och grabbar tag i tjejernas händer, när de gör henne illa — och hon är jättestark — tjejerna vädjar och skäller omväxlande, men mor släpper inte i första taget.
Kanske är hon extra vrång, därför att natten varit orolig. Och vem skulle inte bli orolig om man vaknar och inte vet var man är. Hon vill gå ut och gå, och hon vill ha en bok att läsa — till slut slappnar hon av, när hon får en katt som sängkamrat. Men hon fortsätter att småprata och slänga sängkläderna på golvet hela natten.

Eftersom mor är esperantist, gav jag henne nyligen en bok om Ludwik Zamenhof, mannen som skapade språket. Medan vi väntar på tjejerna, läser jag  eller snarare återberättar, ur boken. Hon är intresserad och vi talar om vad jag läser.

fredag 20 september 2013

JU MER JAG SER

av tjänstarna och deras olika sätt att bemöta Laura, desto mer inser jag hur viktigt, ja livsviktigt, det är att bemöta en dement person på ett värdigt sätt.
De två tjejerna som var här för att hjälpa mor upp efter vilan, talade till henne i normal samtalston. De hade inte något mer intressant, än sina dåliga kollegor, att tala om — de talade om vädret — men de gjorde det i samma tonläge som de använder när de talar till mig. Och Laura levde upp, hon blev på ett strålande humör, skämtade och småpratade med tjejerna.
Det vore naturligtvis fantastiskt att bo någonstans, där det finns resurser till anpassade aktiviteter för dementa. Jag tänker närmast på museibesök och små grupper där man talar om musik och litteratur. Men jag är övertygad om att även en kommun med dålig ekonomi, skulle kunna ordna cirklar och träffar för att stimulera dementa personer. Naturligtvis behövs pengar (det får man om man sparkar en eller par chefer), men med rätt personer och lite god vilja tror jag man skulle komma långt.

DET ÄR EN OUTSÄGLIG GLÄDJE

att Laura dagligen uttrycker sin glädje över att hon har det bra och att vi får vara tillsammans. Hon använder sig ofta av sina gamla smeknamn på mig, men hon varierar alltid sina formuleringar.
Där har hemtjänstarna något att lära. Idag fyrar Nora av tre meningar på raken, med samma innehåll:
"Du ska få hoppa i duschen nu, det blir väl skönt?".
"Du ska få komma i duschen, så blir det varmt och gott".
"Det ska väl bli skönt att duscha, det blir varmt och gott ska du se".
Det fanns inget utrymme för svar mellan meningarna. Jag tycker det är kränkande att behandla en människa så — vare sig det råkar vara ett barn eller en dement vuxen. För jag kan inte tänka mig att de behandlar icke-dementa vårdtagare på samma vis. Fast med tanke på deras begränsade vokabulär, kanske de inte bemöter någon på något annat vis.
Trots detta bemötande försökte mor skämta, när den ena tjejen sa något om att mor skulle få en handduk, säger Laura: "har du ingen honduk". 
"Vi har handdukar", blev det förnärmade svaret.
Jag borde väl inte bli förvånad, häromdagen sa Laura till en tjej att hon inte var särskilt meddelsam. "Vad är det?", svarade hon!
 
Det förvånar mig inte det minsta att Laura efter en stund i dessa tjänstares sällskap, går in i sin egen värld, där hon inte går att nå. 
Jag har funderat en hel del över detta tillstånd, hon är ju inte medvetslös — bara onåbar. Det inträffar bara när tjänstarna är här, vilket får mig att tro att hon inte orkar med de beskäftiga tjänstarna.

onsdag 18 september 2013

KONSTEN ATT PRATA IHJÄL SINA MEDMÄNNISKOR

— ja, jag tror ta mig 17 att hemtjänstarna skulle kunna prata ihjäl en marmorstaty.
Förstå mig rätt, jag tycker att det är utmärkt att de är glada och vänliga. De förtjänar en eloge för att de försöker få till stånd ett samtal — MEN, det finns en hel näve full av men, det kan gå till överdrift. Trodde jag att det lönade sig skulle jag ge dem några råd på vägen:
* hämta gärna andan mellan frågorna
* får du inget svar, kanske det beror på att motparten inte vill samtala
* kom inte med samma utslitna fraser varje dag
* var inte rädd för tystnaden
Så här lät det i morse:
"Hej Laura, har du sovit gott i natt?"
"Nu är hösten här, det är kallt och ruggigt, usch!"
"Men hösten kan vara fin."
"Hur är det annars då?"
"Vad har du för planer för i dag då?"
"Det ska bli gott att få kläder på sig". (Tjänstarna var inte nakna, om nu någon trodde det).
"Det ska väl bli gott att komma upp och få frukost i sig?"
"Det är inte dumt du".
"Det luktar nybakat, du ska se att du får något gott till frukost". (Nej, det nybakade ska serveras vid ett annat tillfälle).
Laura gav bara några få grymtningar ifrån sig — vilket nog snarare berodde på att tjejerna aldrig hämtade andan, än att mor var på dåligt humör.
Laura har varit glad och solig ända sedan hon vaknade, även om hon föreföll en aning dämpad medan tjejerna var här. Medan vi väntade på tjejerna, diskuterade vi bakverken som stod i ugnen, och gångna höstar.
För en gångs skull ville hon inte på toa, det är annars ett återkommande ämne. Laura anser att hon kan gå dit själv, bara jag hjälper henne upp ur sängen. Jag gör mitt bästa för att förklara varför hon inte kan gå på toa och talar om att hon har en blöja. Men hon vill inte kissa i blöjan, det är otrevligt.  Och jag förstår mer än väl hennes synpunkt. Men det känns en gnutta tjatigt att upprepa argumenten i det oändliga — för jag har inte mer än lagt fram mina fakta, så börjar samtalet om från början.
 
För ögonblicket knölar hon ihop dagens tidning, jag ber henne låta bli, säger att jag vill läsa tidningen medan den är slät. Visst förstår hon det, håller med om att släta tidningar är lättare att läsa — så återgår hon till tidningsskrynklandet.

tisdag 17 september 2013

"GU' VA' DUKTI'RU É "


"Åsså sticker vi in handen här."
Jag lyssnar vid mamma-monitorn, och undrar hur länge jag kan hålla käften, och avstå från att be dem skippa pluralis majestatis och tilltala Laura i andra person singularis.
Förmodligen kommer jag också att påpeka för Liam att Laura utalas med ett hörbart r! Jag tror han tror att han uttalar det på äkta amerikanska när han sväljer den bokstaven!
Jag fortsätter att lyssna och får höra att de ska lägga om Lauras sår eftersom sjuksköterskan har semester. Sensmoral: bli inte sjuk när sjukvårdspersonal har semester.
Liam letar efter koksalt, han hittar inget, och tvättar med kranvatten. Vi har eget vatten, och jag har ingen aning om hur mycket, eller lite, bakterier som finns i det — men en läkare uppmanade mig en gång att hellre använda koksalt, när det var viktigt med hygienen.
"Have a good day", säger de när äntligen går.

måndag 16 september 2013

"ÅH, SÅ SKÖNT ATT VI ÄR ENSAMMA"

Jag kan inte annat än hålla med Laura om att det är skönt när tjänstarna ger sig av. Ändå var det ett par rätt hyggliga tjejer, som säkert gjorde sitt bästa.
Madrassen är något smalare än sängen, vilket innebär att Laura kan fastna med en fot mellan madrassen och grinden. En gång gjorde hon sig rejält illa, så rehab kom på den goda idén att stoppa ner en kilkudde mellan madrassen och grinden. Problemet är att mor ofta plockar bort kudden. I natt hade hon lyckats kila fast båda benen, där kudden borde ha legat. 
Nu har jag mejlat till rehab, som svarade omgående att de ska försöka komma på en lösning på problemet. Pålitliga rehab!

lördag 14 september 2013

"VI BEHÖVER EN SOPPÅSE TILL — KLART, KOM!"

hojtar Liam genom mamma-monitorn. Jag talar i telefon och ger blanka katten i befallningen. Efter en stund kommer den bättre hälften av teamet ut i köket, för att hämta en soppåse.
När jag något senare går in till dem, ser jag hur de använder underlakanet som drag: ritsch ratsch. "Vi behöver ett nytt lakan, för det gick sönder", får jag höra då.
Inte underligt.
Jag gratulerar mig själv, till att jag lyckades hålla tand för tunga.
Och inte blir jag gladare av den här synen.






fredag 13 september 2013

JAG STÅR SOM PÅ NÅLAR


eftersom jag hoppas hinna med en del ärenden medan mor vilar. Så kommer äntligen tjejerna, men sitter kvar i bilen i sju  minuter innan de kommer in. Det är inte på något sätt ovanligt, de händer att de sitter kvar i närmare tjugo minuter, innan de masar sig in.
Med tanke på att de anser att det att jag är en grym dotter, som låter Laura ligga kvar i sängen, så länge, kunde man ju tycka att de skulle sno sig in.
Ärendena får vänta till en annan dag.
 
När jag påpekade att en avföringslista borde fyllas i varje dag, antydde tjejerna att om den satt synligt, så skulle det inte vara någon konst att fylla i den.
Jag avstod från att säga att det inte är jag som lägger tvättlappar, tvål, tandborste, kompresser och annat smått och gott, över listan — istället letade jag upp en kartongskiva som jag monterade listan på, så att den kan stå lutat mot väggen, väl synlig. 
Tror någon att den blivit ifylld‽

"NU HAR JAG SMORT SALVA

under Lauras bröst för det var så rött", säger Slarv-Maja.
Och jag ser rött — jag vet inte hur många gånger jag upprepat, "ingen tvål, ingen salva bara en kompress under bröstet. Men det är förstås några veckor sedan, jag sa' det senast — jag borde ju ha insett att viktiga instruktioner ska upprepas dagligen.
Det blev en aning stressigt i morse, eftersom jag inte orkade förbereda för duschningen i går,  fick jag flänga runt i morse. Jag flyttar på allt som kan tänkas gå sönder om man brakar in med en rullstol i det, liksom jag avlägsnar allt som kan tänkas ta' skada av vatten. Dessutom får jag se till att ingenting av privat natur ligger framme, i fall det skulle vara Liam som hemsöker oss.
Dörrposter kan jag tyvärr inte avlägsna, jag får finna mig i att färgen flagnar och det blir hack i dem — liksom jag inser att det är bra att ha golv i huset, så nu har jag torkat upp allt vatten från golvet.
Talade nyss med en väninna som besökte mig för mer än två veckor sedan; jag berättade att jag just avlägsnat en bajsig tvättlapp från duschen. Det var snudd på att jag blev hörselskadad när hon skrek VA, i örat på mig. "Den låg ju där när jag duschade", sa' hon. 
"Det kan väl inte ha varit samma tvättlapp", svarade jag, som ytterst sällan går in i den duschen. Men vi kom fram till att det nog, trots allt, var det — en hopknölad bajsig tvättlapp på kranen.
Jag har ju lagt märke till att man inte ens ta'r upp det man själv dräller omkring sig, så varför skulle man ta' upp sådant någon annat tappat.
Den lilla bruna grejen i nederkant av bilden, fick jag gå efter en bordskniv, för att spetta loss från golvet — det visade sig vara en begagna tablett.


Väninna menar jag jag absolut måste anmäla det — och jag undrar till vem. Socialtjänsten blir ju bara sur när jag "klagar", och åtgärdar inget. Jag orkar faktiskt inte kontakta dem, när jag vet att det inte leder till något.

onsdag 11 september 2013

"VAD ÄR VITSEN

med en avföringslista, om man bara fyller i den ett par gånger i månaden", frågade jag ett par av tjejerna i dag.
De tyckte att det var en "bra fråga".
 
Vi har haft en bra dag, mor och jag. Det förvånade mig att Laura inte varit det minsta trött, hon lutade sig tillbaka och blundade i kanske femton minuter, på eftermiddagen. Under middagsvilan var hon mycket vaken, och ropade på mig var femte minut.
Fram på kvällskröken, ville hon ha en telefon för att ringa till far. Hon hade ju talat med honom i går så hon visste säkert att han inte var död. Så småningom övergick hon till att begära att bli hemkörd. Jag vet inte hur många gånger jag talade om att vi är hemma hos oss — jo det vet hon ju, och så ber hon ännu en gång att bli hemkörd.
 

"JAG KÄNNER IGEN MIG

men vet inte var jag är", säger Laura mitt i frukosten.
Det blev frukost på sängen, eftersom mor var hungrig och det fortfarande var mycket tidigt. Hon var på ett strålande humör, vi diskuterade bland annat hur vi skulle ordna krukväxterna, nu när jag håller på att flytta in de växter som varit på sommarnöje i trädgården. 
Nu är frågan var tjänstarna ska göra av alla sina pryttlar när blombordet blir fyllt med vad det är avsett för — liksom fönsterhyllorna.
Hon har ibland svårt att både hitta ord, och få dem ur sig; jag märker då hur irriterad hon blir, när hon inte kan uttrycka vad hon menar.
En bra och en urdålig tjej, hjälper mor, som genast blir trotsig och säger nej, vad de än säger. Den dåliga tjänstaren har inget tålamod, hennes röst blir snabbt hård, och rörelsena knyckiga.
När de är på väg ut, och vi är på väg till köket säger mor: "throw them out".
En så tidig frukost kräver förmiddagsfika, så här sitter vi nu och njuter av kanlbullar  ett oväntat fynd jag gjorde i frysen. Tack M, det var goda bullar du lämnade efter dig!

JAG HADE TÄNKT HANDLA

nu på morgonen. Det har varit en orolig natt och jag tänkte att Laura skulle sova länge, när hon väl somnade. I stället vaknar hon strax efter fem, visserligen ligger hon kvar i sängen, men ropar ofta, rädd för att försova sig för hon tror att vi ska iväg någonstans. Varje gång jag kommer in, har hon slängt sängkläderna på golvet — jag breder över henne, hon tackar men slänger snart iväg täcke och filt igen.
Ibland vill hon ha hjälp att komma upp ur sängen — och jag kan bara föreställa mig hur hemskt det måste vara att inte ens kunna ändra ställning i sängen, på egen hand. 
När Laura har nätter av det här slaget, är hon nästan alltid förvirrad när hon ropar — men efter en stunds samtal, går det över och för det mesta tycker hon att jag ska gå och lägga mig, och hålla mig varm. Vem skulle ha tid till att hålla henne sällskap på nätterna, om kommunen fick som de vill och placerar henne på ett boende.
Och nog är det märkligt hur gamla människor på andra orter nekas plats på ett boende, medan jag får spjärna emot här. Kanske ska jag göra ett upprop och uppmana alla landets gamla, att flytta hit 

tisdag 10 september 2013

DET VAR FÖR MÖRKT

för att se hallonen, när mor väl var i säng, eftersom tjejerna kom så sent. Kanske var det lika bra för jag var så trött att jag lät disken stå och satte mig och gjorde ingenting. 
Inte så kul att mötas av disken nästa morgon, men den var inte så stor så jag tänkte att för en gångs skull får det passera.
_ _ _
Hallonen och fallfrukten plockade, disken diskad, en äppelkaka i ugnen och frukosten förberedd — men apelsinmarmeladen får vackert vänta.
Och här sitter jag med en katt i famnen.

måndag 9 september 2013

OM INTE OM HADE VARIT,

hade gumman skjutit björnen med kvastskaftet. Och hade inte detta lilla ord funnits, skulle jag ha njutit av att i sakta mak promenera bakom gräsklipparen, denna ljuvliga septemberdag. Nu radade "omen" upp sig, och bara delar av mig njöt. Bland annat hade jag bråttom för att bli färdig, innan vi skulle bli hemsökta halv fem. Den stressen hade jag kunnat bespara mig eftersom tjejerna inte kom förrän en bra stund efter klockan fem. Jag skulle ha hunnit plocka av de där fina hallonen jag såg, kanske hinner jag det i kväll — då orkar jag ändå inte göra något som kräver påkopplad hjärna. 
Mor sitter i solen och läser tidningen, hon ser koncentrerad ut, men det är svårt att veta hur mycket hon tillgodogör sig. Hennes tolkningar av texten kan vara intressanta.
Den som missade Jane Magnussons OBS inslag om godmanskap, kan läsa det på OBS hemsida.

"OJ, OJ, OJ"


Lauras säng är sjöblöt, men det är en del av hemtjänstarnas vardag att sanera våta sängar och sänginnevånare, så jag ser ingen anledning till ojandet. I all synnerhet som Laura genast tror att hon gjort något fel.
 
Efter en kort men intensiv kamp, i morse, vann mitt bättre jag över latmasken. Då, när jag höll på med 17 saker samtidigt (håll aldrig på med 17 saker samtidigt, det är inte det minsta effektivt  — kände jag mig, ja, just effektiv. Men när jag så här efteråt tänkte göra en lååång skrytlista på allt jag betat av, inser jag att den inte blir särskilt lång. Ändå är jag nöjd, jag lyckades äntligen hitta den trasiga säkringen — den som gick för ett halvår sedan — så nu ser jag vad jag har i grytorna på spisen. Så ägnade jag en bra stund åt att klä en låda med motspänstigt gråpapper, så jag har någonstans att göra av de handdukar jag använder dagligen. Kan man verkligen kalla två saker för en lista? Det tål att tänka på. Kanske kan jag utöka listan medan mor vilar middag — det saknas inte saker att göra.

söndag 8 september 2013

"DET HÄR BLIR FINA FISKEN,


ska du se Laura, jaaa, så bra det gick", kvittrar Nora.
"För dig ja" svarar Laura, och jag fnittrar där jag håller på att plocka undan disken i köket.
Men jag fnittrar inte när jag kommer in i Lauras rum, och får ägna mig åt att plocka upp, vika ihop och lägga undan.
Jag har inte ens dåligt samvete för att jag är så grinig. Visst släpper jag saker där de inte ska vara, och jag glömmer att plocka undan — men inte i andras hem, och i synnerhet inte under arbetstid.
Jag vet också, hur lätt standardfraser slinker ur munnen, om man inte tänker sig för. Men jag vet också att man kan bita sig i tungan, säga något annat och säga det med ett normalt tonfall.
 
Tänk om man kunde vara allerstädes närvarande. Hur ska man kunna välja mellan att klippa gräs, baka, dammsuga  och tusen andra saker som alla är lika nödvändiga. För ögonblicket är jag för trött för att göra något, hur nödvändigt det än är, men jag ska försöka hålla mig vaken en liten stund till.

lördag 7 september 2013

DET OUMBÄRLIGA BLOMBORDET


Många av möblerna har jag avlägsnat från Lauras rum, men blombordet har jag inte plats för någon annan stans. Och det är för väl – för var skulle tjänstarna annars lägga filtar, blöjor, begagnat sjukvårdsmaterial och jag vet inte vad.
Slarvet är lika utbrett bland de bra tjejerna som bland de tråkiga typerna. Men jag för erkänna att jag nog är mer tolerant gentemot de bra tjänstarna – men bara en aning.
I dag har vi haft lyckan att bara ha bra hjälp – i kombination med vackert väder, gör det livet enklare – om det så bara är för en dag.
För en tid sedan frågade jag en väninna som kan det här med tandvård, hur jag skulle kunna få hjälp med Lauras tandvård. Jag fick reda på att om man får ett tandvårdskort från ansvarig sjuksköterska, kan man få hembesök av hygeinist. Att kontakta ”vår” sjuksöterska var ju inget jag såg fram emot, men så kom jag att tala med en av tjänstarna om munhygien, och hon erbjöd sig att kontakta rätt person, och i dag berättade hon att ett tandvårdskort är på väg med posten.

fredag 6 september 2013

JAG FICK MINA FISKAR VARMA



redan innan tjänstarna kom. Laura vaknade tidigt, var solig och rar först, men när hon inte fick hjälp att komma upp omgående, ilsknade hon till. Hon påstod att tjänstarna sket i henne, och hennes behov. När jag försvarade dem, så var det jag som snoppade av henne.
Inte blev det bättre av att det var två sällsynt trista typer som kom för att hjälpa henne.

”Nu ska vi duscha, så blir du fin, när det är fredag och allt”, säger Beda med det vanliga tramsiga tonfallet”
”Uuuunderbaaaaart!!!!”, svarar Laura med samma tonfall. Men som vanligt är tjänstarna helt okänsliga för vårdtagarens känslor, och fortsätter på samma vis.
Efter duschen har Laura tydligen gett upp, hon är knäpp tyst och svarar inte på tilltal. Men så snart vi blivit av med tjänstarna är allt frid och fröjd igen. Jag kan torka bort alla spår av tandkräm, torka upp hennes spottloskor från golvet och vika ihop filtar och kläder. Men jag får inte bort den tandkräm som landat på den nytvättade tröjan.
Efter frukosten hänger jag tvätt, och det är rena turen att jag lägger märke till att det kör upp en bil. Det visar sig vara en sköterska som ska lägga om mors sår — men hon vet inte vilka. Det vet inte jag heller, eftersom jag aldrig meddelas sådant. Den arma sköterskan, som hade uppenbara problem med svenskan, tittade på ben och fötter först — men de var fina. Återstod bara att flytta mor till sängen, det visade sig vara ett djupt, mycket djup sår i baken. Så djupt att jag har lite svårt att förstå varför det var flera veckor sedan en sköterska var här senast.

Den senaste halvtimmen har mor roat sig med att trumma med fingrarna på bordet — hon som tidigare i livet, inte kunde tåla den sortens nervösa yttringar. I sanningens namn verkar det inte ett dugg nervöst — mer som om hon mycket koncentrerat skulle undersöka bordets konstruktiom och hållbarhet.

onsdag 4 september 2013

DET HAR VARIT



en bra dag – för mor. Hon har varit glad, och större delen av dagen varit i stånd att föra riktiga samtal. Detta i motsats till de senaste dagarna, när våra samtal varit tämligen absurda, och jag inte förstått vad vi talat om.
Tjänstarna kom extra sent till middagsvilan, men kompenserade det genom att komma så tidigt till nattningen, att vi inte hunnit svälja kvällsteet.

EN BRA OCH EN DÅLIG


 Man skulle ju kunna tro att det skulle ta ut varandra – men det gör det inte.
Den bra tjejen kommer in först och Laura lyser upp och säger att det var roligt att se henne igen. När den andra tjejen, Nora, kommer in och frågar hur natten varit, då svarar Laura inte ens.
Och hon härsknar till när Nora säger att hon har ont i ryggen.
”Sååå synd det är om dig”, säger Laura då. Och så fortsätter Laura ända tills de går. När Nora säger att de snart är färdiga, svarar Laura att det var för väl att hon slipper härifrån när det är så synd om henne. När Nora kommer med en hårborste och säger att vi (sic) ska borsta håret, tycker Laura synd om henne som har så mycket att göra.
När tjejerna har gått, slår det mig att trots att jag vänder Laura på nätter och morgnar, så blir hon aldrig otidig mot mig. Hon kan jämra sig och säga att det gör ont, men mer än så blir det aldrig.

I dag åt mor med god aptit, bad två gånger om mer smörgås. När hon lassade upp allt som fanns på brickan, i handen, föreslog jag att hon bara skulle ha en bit, åt gången, i handen. Men nej, då kunde någon ta’ hennes bitar. Jag påpekade att jag hade egna smörgåsar, och vi var ensamma i huset – då smålog hon och sa’ att jag inte visste hur det verkligen är.

Vi diskuterar Obama, dyslexi och brödbakning. Det senare med anledning av att jag just satt en deg, och hävde i ett tämligen tråkigt ”apple butter”, som jag gjorde i går.

Läser ”Handbok för socialtjänsten” (det har sina fördelar att ha vänner i Socialstyrelsen) och undrar understundom om vår socialtjänst har brytt sig om att studera den.

DET HAR VARIT


 några lugna nätter, även om mor har vaknat, har jag bara behövt breda över henne täcket, hjälpa henne att ändra kroppsställning och pussa henne god natt igen.
I morse sov jag ända till strax efter sex – det var skönt. Får se hur det går, när vi återgår till normaltid.

Just när jag tycker att våra rutiner fungerar, mor mår bra, och vi har hittat en rytm, så slår socialkontoret till med en hämndaktion. De gillade inte att bli IVO-anmälda, så utan att meddela mig gör de, helt lagvidrigt, en anmälan om God man för mor. Jo, de är i sin fulla rätt att ansöka om God man – men inte utan att inhämta mitt samtycke. Biståndshandläggaren stammade och hummade när jag ringde och bad om en förklaring. Förklaringen jag fick, var att jag hade klagat, därför gjorde de detta eftersom jag inte släppte in hemtjänsten. Hur i all världen ska jag kunna släppa in dem, om de kommer oanmälda och jag antingen inte är hemma eller inte hör att de kommer‽
Förhoppningsvis ska processen inte bli alltför långvarig. Just nu kan vi (jag och Elisabeth) inte göra så mycket. Nästa steg blir förmodligen att Elisabeth ombedes inkomma med ett läkarintyg om nödvändigheten av en God man. Eftersom ett sådant inte föreligger, får vi se vad som händer då.
Landstingsjuristen som vi talat med, verkade inte så förvånad över vad som hänt, kanske är det vanligt att inkompetenta socialtjänster visar sina översittarfasoner på det här viset.



söndag 1 september 2013

CURIOSITY KILLED THE CAT


tänker jag varje gång Liam lägger näsan i blöt – men jag säger det inte, eftersom att jag är säker på att han skulle fråga vad det betyder. I går stormade han in och ropade ”fint med nyklippt gräs”. Jag slapp att svara eftersom jag talade i telefon. Om hans uppmärksamhet var lika snabb när det gällde mors behov, skulle jag vara glad.
När mor sedan kommit upp, och jag rullade iväg med henne sa jag: ”nu går vi ut till de andra i köket”. Det tog bara ett par minuter så kom Liam ut i köket för att fråga var det finns mer blöjor. Vilket är något han vet, se’n åkte han utan att hämta några blöjor. När han kom igen på kvällen, kunde han inte låta bli att fråga Laura, om vi hade besök!
Han har fortfarande inte gått till vedboden efter fler blöjor.
 Är det något jag tycker illa om så är det att behöva tala om för vuxna människor vad de borde ha haft vett att göra, utan tillsägelse. I fredags sa’ jag åt en tjänstare att jag skulle uppskatta om de snyggade till i duschen efter sig. Tvättlapparna försvann därifrån, men det är synd att säga att det var rent.
I går lämnade de Lauras rum i ett förfärligt skick, när de kom tillbaka bad jag dem snygga till, vilket de gjorde – till en viss del.

Mors dagar framskrider med den vanliga blandningen av ljust och mörkt. Det skulle vara skönt att kunna diskutera mors behov med en kunnig person på orten, men det har jag insett, för länge sedan att det är en utopi.
Just nu seglar en ny kontrovers upp, vilket jag säkert får anledning att återkomma till.