tisdag 30 oktober 2012

VI HAR FIKAT


(inget spottande och inget spill), nu sitter vi här och har det skönt. Laura läser tidningen — det vill säga, jag tror faktiskt att hon läser här och var, bläddrar vidare och ser vaken och intresserad ut.
En alldeles vardaglig, men nu för tiden sällsynt, och fridfull stund.
Före vilan, var hon så trött att hon knappt kunde hålla sig upprätt. Så trött, att jag faktiskt undrad om slutet är nära. 
Stunder som den här, när jag ser min “gamla mamma” sitta mitt emot mig, blir jag varm om hjärtat. 
Katterna ligger på dynan vid elementet och småsnarkar.
Alla tankar på hemsökelsepersonalen, och allt jag måste göra, skjuter jag åt sidan och bara gläder mig.

söndag 28 oktober 2012

MOR SOV


ovanligt länge i morse, sen tog det ovanligt lång tid för hemtjänstare och sjuksköterska att bli färdiga. Det förrycker dagen, och måltiderna en aning. Det vill säga, jag tycker det, Laura reagerar inte, eftersom hon inte håller reda på tider.
Bortsett från att hon snyter sig i schalen eller filten — eller vad som råkar finnas till hands — och spottar ut en del mat, så är hon tämligen odement långa stunder. Hon märkte att jag blev arg när hon snöt sig i schalen, och lät som min gamla mor, när hon bad om ursäkt. Och jag blir besviken på mig själv som inte kan behärska mig.

När mor blivit lagd vid tretiden, tog jag en kort promenad. Birgitta kom gående precis när jag skulle gå tillbaka in. Jag öste mina problem över henne. Hon erbjöd sig att handla åt mig, så jag ringde henne i kväll för att tala om vad jag behöver.

lördag 27 oktober 2012

INGA BESVÄR OCH INGA BEKYMMER


sa mor plötsligt. Och just då, var det nog så, hon var lugn och glad, och talade relativt sammanhängande. Hon åt en kvällmacka utan att konstra och drack ur teet utan uppmaning. Men sen blev hon tvärtrött, och när jag skulle säga god natt, talade hon bara engelska och verkade arg — och trött.
Jag har svårt att hänga med i svängarna.

IBLAND ÄR DET SVÅRT


att inte bli arg, när mor spottar ut maten. Jag trugar, och säger att hon lärt mig att man ska äta upp all mat, drar fram flickan som trampade på brödet och säger att vi inte har råd att slänga mat. Hon håller med om allt — och fortsätter att spotta ut maten.
Allt är så motsägelsefullt, hon kan vara glad och föra ett samtal, bara för att i nästa minut spotta ut det som inte passar. Detta är tämligen nytt, tidigare har hon ätit med så god aptit att jag nästan fått hålla igen på portionerna. När jag ställer maten framför henne, får jag påminna henne om att hon ska äta, eftersom hon bara sitter och tittar på maten.

”Det måste ha varit en dum lillebror du haft”, sa’ hon till mig i morse. Jag påminde henne om att jag inte har någon bror, att jag är hennes enda barn. Hon skrattar och håller med.
Det går inte att förstå de lösryckta meningarna hon kommer med. Nyss talade hon om barn som skulle bråka mer. När jag frågade vad hon menade, svarade hon att jag inte skulle lyssna på henne, det var nog bara dumt det hon sa. När jag talade om att hon visst inte säger dumma saker, och att jag alltid vänt mig till henne när jag behövt goda råd, blev hon glad.

fredag 26 oktober 2012

DET BLEV NOG


i mesta laget med hårtvätten. Laura var rätt pratsam (allt är som bekant relativt) på förmiddagen. Även om jag inte förstod vad hon menade alla gånger, så talade hon spontant. Och hon svarade begripligt när jag tilltalade henne. Men när hon kom i säng efter hårtvätten, befann hon sig i sin egen värld och svarade inte på tilltal.
Tjejerna var inte nöjda med tvättredskapen - både Laura och köket fick sig en rotblöta. Sa att jag talar med rehab om saken på måndag, när de kommer hit.

torsdag 25 oktober 2012

FLERA SAKER


bidrog till att vi kom igång tidigare än vanligt i morse. Dels vaknade mor något tidigare än vanligt, och tjejerna kom ovanligt snabbt sen jag larmat. Och morgonbestyren gick snabbare än vanligt. Jag misstänker att dagens tjejer kanske inte var lika noga med hygienen som en del andra. 
De hade med sig lite grejer för hårtvätten. Och hade nog tänkt att få tvätta håret på morgonen. Men i går gjorde vi ju upp att det inte skulle tvättas i dag. Kanske i morgon — allt är så vagt.
Tina kom och klippte håret på mor på eftermiddagen, det fungerade utmärkt. Hon var färdig före halv fyra, så det blev ingen eftermiddagsvila för Laura. Det gjorde att hon var rätt trött, och eftermiddagen blev kanske i längsta laget. Vi tittade på en del foton. Så värst mycket talade vi inte, men, mor gav några kommentarer, och håller för det mesta med mig när jag säger var (jag tror) bilderna är tagna, och vem eller vilka som är fotograferade.
Tjejen från i går, kom för att natta Laura, så jag satt i salen och stickade medan de skötte mor. Det gick hur bra som helst, vilket tjejen också konstaterade.

onsdag 24 oktober 2012

HALV TRE


var det sagt att tjejerna skulle komma i dag för att tvätta Lauras hår. Strax efter tre kom två tjejer som aldrig varit här förut. Inte hade de med sig prylarna som behövdes för hårtvätten! ingen hade sagt något om det till dem — och tre stod det på schemat att de skulle vara här.
Det märktes att de var irriterade, inte på mig men på att de inte fått någon information. De visste inte heller att Laura skulle ligga på sidan.

Vid nattningen röt Laura åt tjejerna att det var för jäkligt. En av tjejerna tog väldigt illa vid sig, jag försökte förklara att Laura har ont över allt och att det inte var så illa menat. Men hon sa' att nästa gång hon kommer så vill hon att jag ska vara med. Det är jag gärna, tycker att det är bra när de talar om saker istället för att tiga ihjäl det.

Laura har varit trött och tyst, men ändå varit rätt närvarande.

tisdag 23 oktober 2012

LIKA LÄTT OM HJÄRTAT,


som jag var i går, lika nedstämd har jag känt mig i dag. Därför att Laura, skärmat av sig och förefallit att leva i sin egen värld. Hon har nätt och jämnt svarat på tilltal — och då mest med ja eller nej, eller en grymtning. Det har tagit evigheter för henne att äta, och hon spottar ut en hel del mat. 

Men så plockade jag fram ett fotoalbum, medan vi väntade på att hemtjänstarna skulle komma och natta henne. Då levde hon hon upp, och talade riktigt mycket — så mycket att hon kanske blev för vaken, för hon fick nog lite svårt att somna, när hon väl kom i säng.
Nu ska jag leta rätt på fler gamla bilder, så jag har på lut, fast förmodligen kan vi titta på samma album igen.

måndag 22 oktober 2012

EN FRIDFULL DAG

Laura föredrar att vakna långsamt — även sedan hon vaknat, ofta mellan halv tio och tio, vill hon ligga kvar en stund. Så även om jag larmar redan då, kan det ta' en bra stund innan hon kommer upp. De sista dagarna har tjejerna varit tvungna att ringa efter en sköterska, eftersom det kommit avföring i såret. Såret som är jättestort, det behövs verkligen ett mirakel för att få det att läka som det ska.
Det har varit en bra dag — lite av "den gamla" Laura tittade fram. Hon talade självmant och var pigg på eftermiddagen. Så pigg att jag passade på att plocka fram ett album med bilder från ett ridläger hon organiserade i början av 60-talet. Varken hon eller jag mindes namnen, annat än på ett fåtal, av deltagarna. Men hon kom ihåg dem — och hon kom ihåg lägret.
Som vanligt blev hon tvärtrött framåt sjusnåret.

Jag lade märke till att de extremt kortfattade journalanteckningarna försvunnit, nu finns bara papperet de signerar se'n de lagt om, kvar. Så bra att jag kopierade vad som stod, innan mor kom hem från sjukhuset.


Katterna är lika underbar som alltid — när vi haft en stund tillsammans, lägger de sig på fönsterbänken. Så hemtrevligt det är med katter på en dyna i köket!

söndag 21 oktober 2012

DET HAR VARIT EN TREVLIG HELG



— men som vanligt, när jag träffar vänner, gick jag upp i varv och är rätt slut nu. 
Anna åkte hem i morse, och det var bra att hon stannade en dag längre än planerat, för då hann Laura piggna till. Både på fredagen och lördagen var hon så trött att hon satt och sov, mest hela tiden. Men i går var hon väldigt koncentrerad och lyssnade till vad vi sa', och smålog när vi talade till henne — så värst mycket sa' hon inte. 
Jag tycker nog att hon blivit mycket tystare se'n hon kom hem från sjukhuset — och tröttare, och svagare.
Även i dag, när vi varit ensamma, har hon varit rätt tyst, även om hon varit vaken. 

Har mejlat till rehab om duschproblemet, Laura kunde ju inte resa sig, ens med fyra handfasta damers hjälp, för att flytta över till hissen.

Tycker nog att hemtjänsten fungerat relativt bra — om man bortser från att jag får plocka upp våta handdukar, kläder och filtar från golvet, och vika ihop diverse textilier som är utspridda över högt och lågt. 
“Vänd er alltid om innan ni lämnar ett rum, för att se att allt är som det ska vara”, inpräntade instruktionssköterskan Lisa, i sina elever. Det borde hemtjänstarna också få lära sig.

I fredags hade hon ett sjå att få in maten i mun, så jag frågade om hon ville bli matad, och det ville hon. Det var första gången, och så fortsatte vi i går — men i dag föredrog hon att äta själv. Även om det blir kladdigt och tar längre tid, uppmuntrar jag det, jag tror att man snart blir passiv om man får hjälp med allt.

torsdag 18 oktober 2012

EN BÄTTRE DAG

än gårdagen. Laura har inte varit lika trött i dag, hjärtat slog bättre och cirkulationen var mycket bättre. Men hon är ju väldigt svag i benen, och jag behöver hjälp varje gång hon ska flyttas från en möbel till en annan. Det betyder att det blir ett fasligt spring här av hemtjänstarna  inte så kul. Det är ett evigt plockande se'n de gått sin väg  de släpper kläder, filtar och material där de står, och där får de ligga. Somliga är ändå rätt hyggliga och frågar hur vi vill ha det. Men när tjejerna som la' Laura till middagsvilan hade gått, upptäckte jag att Laura låg på rygg. Mejlade till biståndshandläggaren och bad att alla som lägger Laura, ska få reda på att hon ska ligga på sidan. Det var ju inte första gången det hände. Har varken fått svar på det mejlet eller det jag skrev häromdagen. Att svara på brev och telefonsamtal tycks inte vara populärt här i bygden.


Hittade ett gammalt fotoalbum, som vi tittade på tillsammans. Bilder från resor på 50-talet, jag vet inte hur mycket mor fick ut av det. Men när jag pekar på människor och säger vilka de är, så håller hon med — liksom hon säger att hon minns vissa episoder som jag drar upp. Förmodligen ringer det en liten klocka just när jag påminner om tillfället, även om det inte blir till ett varaktigt minne.
Det ska bli intressant att se hur många minnen som kommer upp till ytan i morgon när en av mina bardomsvänner kommer på besök.

tisdag 16 oktober 2012

SITTER I SÄNGEN


 och försöker komma ihåg hur dagen har varit. Jo visst ja, städet kom i morse — då hade Laura redan vaknat och behövde gå på toa. Dit kom hon utan problem, men inte därifrån, så jag blev tvungen att larma. Ska kanske tillägga att det är ett privat städ, det är över tre månader se’n som biståndshandläggaren skulle ansöka om städhjälp för oss — men jag har inte hört ett ord om det!
När mor kommit upp och ätit lite frukost, var köket färdigt och vi kunde rulla dit. Mor var trött och satt och halvsov.
Göran kom och hämtade bilen, och frågade om jag ville att han skulle köra den till besiktningen åt mig! En av dagens ljuspunkter. Den andra var att frissan kan komma hem och klippa mor i fortsättningen. 
En mindre ljus punkt var att ingen kom för att lägga Laura till eftermiddagsvilan. Till slut fick jag henne från toastolen till sängen — men naturligtvis inte på sidan. När jag se'n ringde för att fråga varför ingen kom, och be om hjälp att få henne från sängen, visar det sig att biståndshandläggaren, sagt att vi bara ska ha hjälp när vi larmar!
Jag hade sagt att allt skulle vara som vanligt från och med i dag. Så jag mejlade människan och bad henne återkalla sin order.

Om det beror på sjukhusvistelsen att mor är så här trött och fåordig, är ju svårt att säga. Dessutom hör hon mycket sämre, undrar om det är vax. Får väl tala med sköterskorna.
Annars är nog det mesta som vanligt.
Det är så mycket jag skulle vilja veta om demensbeteende. För jag har en känsla av att mycket av det jag ser hos mor är typiskt, som att gömma undan saker. Hon stoppar tidningar innanför koftan, eller trycker ned dem på sidan i stolen. Om hon inte försöker riva sönder dem, eller vika eller rulla ihop dem, till pyttesmå tjocka pappersbuntar. Det är ett ständigt plockande, med vad som råkar finnas i närheten. 

På eftermiddagen fick jag larma för att få toahjälp. Då gjorde vi upp att de skulle komma och natta Laura vid halv åttatiden.  Mor tyckte de kunde komma vid halv tio — men det var ju bra att de inte väntade så länge, för då hade hon redan suttit och halvsovit i närmare en timme.

måndag 15 oktober 2012

DET HAR REGNAT


mest hela da'n. Var uppe och väckte tuppen i morse, kom se'n iväg strax före sju. Det var becksvart och vått, det gällde att följa de vita strecken på vägkanten. Inte förrän efter tre mil, lättade det — samtidigt som det ljusnade.
Och det regnar fortfarande, är sex grader varmt och riktigt skönt här på verandan, men jag har mycket att göra och borde göra det NU.

Efter ett stopp på banken var jag hemma vid elvatiden.
Lastade in däcken i bilen innan jag åt.
Just som jag satte mig att äta ringer biståndshandläggaren (snoffsig titel). Hon och enhetschefen ville komma omgående och planera vården. Eftersom Bettan var på väg, kunde jag säga att jag hade gäster. Jag förstår inte vad som ska planeras, men jag föreslog att vi skulle ta det senare i veckan per telefon — och så blir det.
Laura kom halvtre. Först verkade hon lite sammanbiten, men när vi kom in och vi fick krama om varandra var allt som vanligt.
Lagom till fikat behövde hon gå på toa — att resa  sig och flytta till toastolen gick hur bra som helst — men inte att komma därifrån. Larmade. Och det fick jag göra igen när hon skulle lägga sig — då ville hon inte ens försöka att resa sig själv. Men hon var jättetrött och sov innan jag kom tillbaka för att säga godnatt.
Och jag är också jättetrött.

onsdag 10 oktober 2012

VÄNNER OCH BEKANTA


tycker att jag behöver den här vilan från Laura.
Men vad tror folk — att jag kan sitta och rulla tummarna, när det finns så mycket jag vill ha gjort innan hon kommer hem.
Det känns som om folk tror att Laura är till besvär, och bara jag kan slippa ifrån henne är allt frid och fröjd.
Den dagen kommer kanske när hon inte längre känner igen mig, och hon blir svår att ha att göra med — men där är vi inte än.
De känslomässiga banden är starkare än någonsin, och vi har det trevligt tillsammans. Fysiskt kan det understundom vara tufft, men Laura är ju inte besvärlig.  Även om sjukdomen har förändrat hennes sätt att tänka och framför allt att minnas, så är ju inte hennes personlighet förändrad. Perioden då hon var psykotisk, var naturligtvis annorlunda, men det var fläckvis, och då var hennes lidande det svåraste att se.
Det enda som kan hjälpa mig, är om jag kan uträtta mina ärenden utan att behöva stressa, och utan att behöva oroa mig för att något ska hända henne om hon är ensam hemma.

Bilen måste in på verkstad, några da'r. Då är det gott att ha en verkstad som hämtar och lämnar bilen — av ren godhet. Jag är lyckligt lottad.

Nu ska jag ta' in ved, från det snabbt krympande vedförrådet, och om det inte är alltför kallt tänkte jag rensa bort en skottkärra med vissna lupiner från grusgången.

Senare
Ena sidan av gången är befriad från lupiner.
En skottkärra med ved står på trappen, och jag ska strax bära in den.
Jag har talat med sjukhuset, inga besked om hemgång. 
Talade även med Laura, hon låter samlad och närvarande. Och har det långtråkigt.
Tyvärr mår jag inte tillräckligt bra för att åka och hälsa på mor. Jag har nästan kört av vägen ett par gånger, då jag var på väg att tuppa av.

tisdag 9 oktober 2012

MORGONLYCKA

att sitta här på verandan, varm och go' (utom högerhanden) med Munken i knäet. Helt säker på att Laura kommer hem idag, är jag inte. Hoppas få besked efter ronden, nu på förmiddagen. Vad som än sker, har jag bestämt mig för att inte göra någonting, av allt jag borde göra, förrän jag vet. Jag tänker inte ens ha dåligt samvete för allt jag inte gör.

måndag 8 oktober 2012

VETSKAPEN OM


att jag är ensam i huset, får tystnaden att kännas annorlunda. 
Och vetskapen om att det är så det kommer att bli  kanske i morgon, kanske om flera år, gör mig vemodig.
Gårdagen var jobbig.
Behållaren full, stod det när det larmade vid halv elvatiden, på förmiddagen. Ringer akuten, som säger att vi måste komma dit. Bilen kom ovanligt fort, och Palle körde fort, vi var framme kvart i ett. Se'n började en låååååååång väntan. Klockan var över sju innan en trevlig tysk gosse kom för att titta på pumpen, och böt behållare. Så fixade han och den trevliga sköterskan Tina förbandet, och han tänkte skicka hem oss. Men Tina talade förstånd med honom, och erbjöd Laura att stanna kvar.
Hon var lite betänksam, när hon insåg att jag inte skulle bli kvar, men tackade ja. Se'n följde ännu mer väntan — inte förrän halv tio kom hon upp på avdelningen. 
Då var jag så trött att jag nästan inte höll ihop. Tina stoppade helt resolut in mig i en skrubb med en brits och sa' åt mig att vila till bilen kom, vilket dröjde över en halvtimm. Halv tolv var jag hemma och ramlade i säng.

Har talat med mor i telefon ett par gånger i dag — hon är fåordig men vet att hon talar med mig, och ser fram emot att få komma hem. Är väl inte helt säker på att det blir i morgon, men jag hoppas det.

Brev är på väg till socialnämnden, eftersom socialchefen inte behagat ringa tillbaka som var uppgjort. Det vill säga, hon ringde i dag, efter det att brevet var postat, och blev minst sagt sur, när hon hörde att ett brev var på väg.
Och jag blir arg när jag hör lögnerna som hon kommer med.
Sjuksköterskan påstår att hon inte blir insläppt och enehtschefen påstår att jag vägrar att träffa henne. Det kommer att bli en del jobbiga samtal och möten framöver.

lördag 6 oktober 2012

ÄLSKADE LAURA



vilken förmån det har varit att få dela mitt liv med dig! Jag är glad och tacksam för dagar som i dag, när ditt gamla leende och tonfall visar sig. Nej, inte hela dagen — men flera gånger.
Att hon varit trött efter fem timmar på akuten, plus två timmars skumpig resa, är väl inte konstigt.
Jag är glad över att de inte behöll henne på sjukhuset — hon mår så mycket bättre hemma. Den småländske operatören, som snarare fick mig att tänka på en glad slaktare än en kirurg, fixade bandaget, som förhoppningsvis ska sitta till på tisdag. Jag tyckte bra om honom, han var empatisk och öppen. 
 
I morse fick jag begära förstärkning, eftersom Laura inte orkade resa sig, men resten av da'n har det gått bra. Även vid läggdags, fast hon var så trött att hon ville lägga sig före klockan sju.
Och här sitter jag på verandan — det är bara fem grader, temperaturen har sjunkit två grader på den knappa timme jag suttit här. Det är mörkt och kallt, men jag känner att jag behöver frisk luft.
Jag känner mig trött, ensam och ledsen.

fredag 5 oktober 2012

YOGHURTEN ÄR FÖRGIFTAD

säger Laura, och vägrar att äta av den. Spelar ingen roll att jag äter ur samma skål, hon ska inte ha.
I morse verkade hon pigg och närvarande, nu fruktar jag nästan att hon ska få ett anfall och bli psykotisk.


Tack och lov tog det inte så lång stund förrän det mesta av yoghurten slank ned. Men sen blev det en tröttsam dag, vacuumpumpen som sattes in i förrgår larmade. Jag kontaktade sjukhuset, och de ville att vi skulle komma dit. Det är gånger som denna som jag önskar att vi bodde granne med sjukhuset i stället för många mil från civilisationen.
Som vanligt på sjukhus,väntade vi mest, först sades det att Laura skulle läggas in, men sen kom operatören och fixade förbandet,så att pumpen funkade.
Precis när vi var på väg därifrån började pumpen larma. Vilken tur att det hände innan vi lämnade sjukhuset. Förmodligen hade det varit för mycket strul för pumpen, så delar blev tvungna att bytas.

Jag tycker att mor klarade dagen bra, svarade redigt på frågor på sjukhuset, och var pigg och glad när vi kom hem. Orkade resa sig utan besvär, jag hade nästan trott att jag skulle få begära hjälp efter denna tröttsamma dag.
Och mitt i allt normala, kan mor komma med märkliga kommentarer, som jag inte får någon rätsida på - och försöker snyta sig i pläden.

torsdag 4 oktober 2012

GÅRDAGEN BLEV LÅNG,


 och bestod mest av väntan. Vi kom till sjukhuset klockan elva men inte förrän klockan fem kom Laura in på operation. Alla de timmarna satt jag på en köksstol bredvid Lauras säng. Tröttsamt. 
På resan till sjukhuset förvånade hon mig genom att säga att "här är Bysjön". Visserligen var det bara några dagar se'n vi åkte där senast och jag talade om att det var Bysjön, så det måste ha aktualiserat gammal kunskap. Men en stund senare uppmanade hon mig att vara på min vakt — hon litade inte på taxikillen.
Lauras säng stod centralt, och det blev kanske lite för livligt för henne. Först var hon intresserad, och lyssnade till vad folk sa', och kommenterade dialektala uttryck och prepositioner — men så småningom blev det nog lite för mycket. Varje gång någon, som hon uppfattade som läkare, gick förbi, ropade hon "T-ström", vilket jag tror var ett gammalt sjukhusminne av en läkare hon träffade några gånger, för säkert mer än tjugo år sedan. 
Ingreppet tog knappt en timme. Personalen tyckte nog att vi skulle stanna kvar över natten  men det hade komplicerat livet, och dragit ut på en jobbig situation. Så den kloke läkaren, tyckte att vi gott kunde fara hem.
Vi kom inte hem förrän halv nio, så först av allt såg jag till att Laura kom i säng, och serverade henne lite yoghurt och en macka. 
När se'n tvättningen var avklarad, gick jag för att, som vanligt, plocka undan lite innan jag gick in för att säga godnatt — men då sov hon redan, tillsammans med Munken. Och jag var inte sen att följa deras exempel.

I dag har mor varit extremt trött, inte orkat resa sig — jag har larmat fyra gånger för att få hjälp med förflyttningar.

Jag märker att ju mer jag orkar engagera mig i vad hon säger, och hitta intressanta samtalsämnen, ju bättre fungerar hon — men det är sannerligen inte lätt.

måndag 1 oktober 2012

ÄNNU EN HÄNDELSERIK KVÄLL


Laura behövde gå på toa — vilket jag hade känt på doften en bra stund, men hon förnekade det varje gång jag frågade. Hon reste sig utan problem från stolen, och jag fick nästan ned byxorna, men se'n föll hon. Jag vet inte om hon föll för att hon tuppade av, eller om fallet tog andan av henne. Hon var borta en stund, så jag larmade  — och talade om att hon inte var kontaktbar. Ändå tog det lika lång tid som vanligt innan hemtjänstarna kom. Men när jag kom tillbaka efter att ha larmat var hon vid medvetande  och på reltivt gott humör. En halvtimme är lång tid att ligga på golvet. Återigen var såret fullt av avföring.
När hjälpen kom, ringde de efter sköterska, som sa' att de kunde göra rent, så skulle en sköterska komma i morgon. Hela saneringsproceduren, plus att få upp mor från golvet tog en bra stund.
Nu hoppas jag att mor kan sova gott och att det inte blir fler händelser av det här slaget.
Bad om hjälp att få upp mor på onsdag morgon, ifall det skulle bli problem. Så de kommer vid åttatiden.

Tröttare än trött, men jag har tvätt i maksinen, så jag ska snart gå ned och häva in det i torktumlaren.

VAD VAR DET JAG SA


Uppskjut aldrig till morgondagen...
Alla mina planer för morgonen gick om intet, när jag upptäckte att mors blöja var fullare än vanligt i morse. Blev tvungen att larma för att få hjälp med saneringen. Och eftersom det kommit avföring i såret, fick vi sedan invänta en sköterska som skulle byta förbandet.
Så försvann den morgonen.

På onsdag ska vi infinna oss på operationsavdelningen klockan tolv. Sjukresor ringde nyss och sa' att de hämtar klockan tio, och inte halv elva som de först sa'. Nu får ju Laura inte äta efter klockan sex på morgonen, så jag behöver inte räkna med tid för frukosten. Men jag måste ha lite marginal för oförutsedda händelser.

Fick i alla fall två och en halv timme på verandan i morse. Det var gott att få börja med en soluppgång — nåja, jag kunde ana att det var en soluppgång — innan vardagen tog över.

Laura ritar krumelurer på sina födelsedagskort, läser tidningen, på sitt sätt och kommenterar vad hon läser — också det, på sitt speciella sätt.
Jag känner igen koncentrationen och rörelseschemat från gamla tider, men motoriken är inte vad den varit. Hennes skrivstil ser ut som det hon skrev som femåring — men då ska tilläggas att hon hade en ovanligt vacker skrivstil när hon var fem år.
Bordskicket är inte heller vad det varit, mor som höll benhårt på ett städat bordskick, petar nu på med fingrarna och försöker stoppa in matbitar som är större än munnen.