EN VÅT DAG

Min afrikanska hibiskus blommar, eller för att vara korrekt så har den en blomma. Det är vackert så, med tanke på hur försummad den är. 
Eva (rehab) kommer hit om en stund, med klossar att höja köksbordet, eftersom rullstolen är så hög att den inte går att köra under bordet.
Karin ringde nyss, hon lät avslagen, gott att tala med henne en stund — när jag går här blir jag lätt för inkrökt i mig själv, glömmer bort att det finns ett annat liv.


Mer blev det inte skrivet i morse. Det har varit en strid ström av hemtjänstare här i dag. 
Fast jag hade förberett Laura på att hon skulle duscha och hon förefallit införstådd med det, så satte hon sig på tvären, och det tog en stund att övertyga henne om att det skulle bli skönt.
Ett par sjuksköterskor, unga — förfärligt unga — la’ om trycksåren, en tysk man ringde på och frågade var nummer 17 på vår väg finns. Jag har ingen aning men när han sa’ att det bodde tyska sommargäster där, så gissade jag på den lilla gula stugan.
Eva var här för tredje gången för att bära ned pottstolen, som fick fungera som duschstol. Talade lite om bristerna inom omsorgen, hon höll med om att det fanns en del som kunde vara bättre. Men tyckte absolut att jag skulle framföra mina synpunkter till en av cheferna.


Har just varit inne hos Laura som ropade på mig för att jag skulle hjälpa henne att dela ut bönorna, som nu var färdigkokta.
Tolv grader här på trappen, jag har suttit en bra stund med alla katterna i famnen. 
Huvudet värker och jag ser att hibiskusblomman regnat sönder i dag.
Och nu ropar mor igen…