torsdag 24 juli 2014

OCH SE'N DÅ?


säger vänner med ett tydligt frågetecken på slutet. En fråga som kräver ett svar, som jag inte har. Jag är nog fortfarande rätt oorganiserad, men tar ett steg i taget — men försöker ändå hitta en struktur att hänga upp mina dagar på.  
Att städa efter hemsktjänst gav mig en välbehövlig adrenalinkick, duschen och tvättfaten har jag kvar, har ännu inte lyckats mobilisera den behövliga kraften för att skrubba dem. 
Nu hoppas jag bara att att rehab snart kommer för att hämta allt lånegods — som tack för lånet skickar jag med den avföring som har suttit på bäckenets kanter, jag vet inte hur länge. Övre våningen ser ut som ett möbelmagasin, så jag ser fram emot att få det snyggt både där och i salen.
 
Fortfarande kommer jag på mig med att snegla på klockan för att inte missa tjänstarna. Redan innan jag tänkt tanken till slut inser jag ju att jag kan fortsätta att röra mig i ultratapid och göra vad jag vill, när jag vill.
 
Till min stora glädje minns jag den Laura som fanns före demensen — när jag tänker på mor är det den handlingskraftiga, slagfärdiga och rörliga Laura jag ser för mitt inre öga.
 
Eftersom Laura dog medan personalen var här, skötte de det praktiska som alltid följer på ett dödsfall, och de gjorde det vänligt och professionellt.  De ville verkligen underlätta för mig, så jag hade inte mage att köra i väg dem, när jag helst av allt hade velat vara ensam med mor, och de inte ville lämna mig. Och kramarna hade jag gärna varit utan.
 
Lika mänskliga var de inte när vår favorittjänstare fick höra om dödsfallet, och spontant sa att hon ville ringa till mig. Nej, det var inte passande — så hon väntade med att ringa tills hon kom hem.

onsdag 16 juli 2014

"SÅ GO' DU ÄR SOM PLOCKAR HALLON


åt oss, sa Laura när jag serverade nyplockade hallon till efterrätt. 
Jag blir så glad när jag märker hur hon kan dra slutsatser och se sammanhang. Mycket för min egen skull, naturligtvis, för det visar ju en bit av den mamma, som jag minns — men också för hennes egen skull. Det måste vara skönt, att åtminstone ibland, kunna orientera sig i tillvaron, och förstå hur saker hänger ihop.
Häromdagen gick någon förbi fönstret, och hon sa: "det är någon på rampen". Jag blev förvånad över att hon mentalt kunde placera rampen på rätt plats — och naturligtvis riktigt glad.

lördag 12 juli 2014

"NEJ, DU ÄR INTE KLANTIG,


bara lite glömsk", sa Laura, när jag bad om ursäkt för att jag var så klantig att jag glömt att sätta på kaffet. 
Hon vaknar glad och vänlig — vilket inte betyder att hon kan vara frän när tjejerna talar för fort och otydligt, eller gör henne illa.
Det goda humöret fortsätter under frukosten, trots att hon har svårt att få ett grepp om vilka vi är och var vi befinner oss  och varför. Hon frågar upprepade gånger, var vi befinner oss, hur vi kommit hit och hur länge vi ska stanna. Jag försöker ge enkla svar, men Laura har svårt att ta det till sig. Hon frågar vad mina syskon heter, och jag talar om att jag är hennes enda barn — det gläder henne, men hon frågar ändå om, och om, och... Avledning fungerar inte, jag försöker leda in samtalet på middagsmaten, men det lämnar hon snabbt, och fortsätter att fråga. Hon frågar ett antal gånger när jag har min födelsedag — och jag svarar lika många gånger. Sedan går jag för att hämta tidningen. När jag kommer tillbaka ber hon om papper och penna — till min stora förvåning skriver hon datumet för min födelsedag. Att dagen blev korrekt var kanske inte så förvånande, även om det var minst tio minuter sedan jag talat om det— men att hon skrev månaden i siffror gjorde mig förbluffad. 
 
Ett par tjejer har nyss varit här och lagt mor, om det är värmen eller stress, kan jag inte uttala mig om — men till min stora förvåning upptäcker jag, sedan de gått, att de klätt av henne och bäddat ner henne, som om det vore nattning. 
 
Och på tal om nattning, önskar jag att de ville lägga kläder som ska tvättas i tvättkorgen, i går fick jag sniffa mig fram till vilka kläder som stank, och behövde tvättas.

fredag 11 juli 2014

TREVLIG SOMMAR,


säger Liam innan han går. Jag förmodar, och hoppas, att det betyder att han ska ha semester. 
På sistone har vi haft besök av en annan, än den ordinarie sjuksöterskan. Hon är lågmäld och sansad, det förekommer inget privatsamtal över huvudet på Laura när hon är där, och besöken avlöper utan problem. Dessutom snyggar hon till efter sig.

Jag har svårt att förstå vitsen med att lämna våta skurtrasor i en hög, på ett vått golv — men förvånad är jag inte.

torsdag 10 juli 2014

LAURA SOVER,


hon är avslappnad och det ser fridfullt ut. Jag undrar om hon drömmer — och i så fall hur. Återvänder hon till barndomen, är det ordlöst, eller har hon någon sorts tankar. Det där med tankarna funderar jag på även när hon försvinner in i sin egen värld, i vaket tillstånd — vad rör sig i huvudet på henne. För även om hon har blivit mer tystlåten, så kan hon ju föra ett samtal — hon kan välja mellan två alternativ, hon svarar på frågor, om än i enstaka meningar, och ofta lyser hennes humor igenom.
Ja, det är mycket jag undrar.
 
Jag chockade nog personalen i går, genom att vara snyggt klädd. Jag hasar ju mest omkring i mina gamla trädgårdsbyxor och en stor skjorta, det är enklast så om jag skulle få några minuter över till att rycka upp ogräs. Men kläder behöver ju tvättas och istället för att ta på mig andra lika sjaviga kläder, letade jag fram en sval klänning. Ingen sa något, men jag såg på blickarna att det noterades.

måndag 7 juli 2014

TAPPAR NÅGOT PÅ GOLVET,


gör vi lite till mans — men de flesta har ju vett att plocka upp det. Det intressanta är att hemtjänstarna inte tycks tillhöra kategorin "de flesta". Jag har hängt en "grippinne" på sängen  men det, liksom sopborsten som alltid står framme, är för subtilt.
I fyra dagar har en blå handske legat på golvet, förra gången tog det tio dagar innan någon plockade upp en.
 
Måltiderna har gått relativt bra på sistone, även om jag får påminna Laura om att hon ska svälja. Tyvärr kan jag inte överlåta maten åt henne, utan får portionera ut de frimärksstora smörgåsbitarna för att hon inte ska stoppa in allt på en gång. Middagen däremot klarar hon för det mesta själv, även om det hon lassar på skeden nätt och jämt går in i munnen. Naturligtvis får jag hela tiden vara på min vakt, om jag inte vill torka upp måltiden från golvet. Efter att hon flera gånger försökt äta filen utan sked, har jag övergått till att mata henne vid den måltiden.
 
Tack Gittan för allt besvär du gjort dig med att leta rätt på sidor som beskriver de anhörigas rättigheter. Jag uppskattar det verkligen!
Kruxet är (och det har jag  nog skrivit om tidigare) att när det gäller min kommun och dess socialtjänst, så har de förbrukat sitt förtroende. Jag kan inte tänka mig att luta mig mot någon i en kommun, där somliga inte håller käften med vad de får veta, där de hämnas när jag IVO-anmäler dem — och sedan inte vidtager de åtgärder de blir ålagda att vidtaga — och dessutom förser IVO med uppenbara lögner om mig.

söndag 6 juli 2014

DAGARNA RINNER UNDAN,


vardagen innehåller den vanliga vänliga blandningen av samvaron med mor, hushållssysslor med det evigt dåliga samvetet för allt jag inte gör, och den så gott som dagliga irritationen över tanklös, slarvig, och ibland, okunnig hemtjänstpersonal (och naturligtvis dåligt samvete för att jag är så småsint och retar mig på dem).
I morse var jag på vippen att ge Liam ett ord på vägen, innan han gick — men vetskapen om att inget biter på honom och att det bara skulle öka spänningen oss emellan, fick mig att avstå.
 
Tack för de mejl, några av er skickat — jag kan inte lova att svara på dem, men de värmer mitt hjärta.

söndag 29 juni 2014

MIN UNDERBARING


sa mor när jag kom in för att natta henne. Ibland får hon söka efter ord, och inte alltid finner hon de rätta — men hon finner fortfarande ett stort nöje i att leka med språket. 
Hon var trött, men på ett gott humör, och det var då för väl eftersom jag blev tvungen att byta tröja på henne. I morse vägrade Laura att ta av sig nattskjortan, så tjejerna lät henne behålla den, satte bara en tröja över. Hade de varit smarta hade de väntat en stund och sedan föreslagit henne att byta tröja  det hade förmodligen gått bra.
Så tjejerna som nattade mor, bytte nattröjan mot en snygg jumper. Då har de ändå både nattat mor och klätt henne på morgonen många gånger, och sett hur både natt och dagkläder ser ut.
Laura gjorde sitt bästa för att hjälpa till, och knystade inte när det gjorde ont. Hon är en underbaring!

torsdag 26 juni 2014

MOR ÄR VAKEN


när jag kommer hem från affären. Inte alltför upprörd, tack och lov, även om hon vill upp omgående.
Det blev en helt onödig tur till byn eftersom receptet inte kommit apoteket tillhanda. Märkligt hur sjukhuset ofta bara expedierar delar av de förskrivningar jag ber om — och naturligtvis utelämnar det som är nästan slut.

Micke och Liam kommer för att hjälpa mor upp, så jag får träna mig i självbehärskningens svåra konst. Med honungslen stämma förklarade jag varför stickade plagg inte mår bra av att hängas så att vassa saker sticker igenom plagget. Och visade på var det vär lämpligt att hänga en kofta.

Tjejerna som hjälper Laura i säng för middagsvilan, verkar lika förvånade i dag, som alla andra dagar, över att mor har ont i kroppen. Jag är medveten om att det är svårt, mycket svårt, att sköta en person som har ont, och det är deras attityd som upprör mig. När de gick, och sa hej då, svarade Laura med "och kom inte tillbaka!" Hon grät när jag kom in till henne, förmodligen mer över den förnedrande behandlingen än av smärta.

söndag 22 juni 2014

I NÄSTAN EN TIMME TALADE LAURA


med sina osynliga vänner, innan hon kom till ro. 
Hon hade somnar i sin stol innan tjänstarna kom — en halvtimme för sent — och det är naturligtvis inte roligt att bli väckt, för att kunna lägga sig. Så inte var hon särskilt medgörlig vid nattningen.
Hon var fortfarande upprörd när jag kom för att säga godnatt, hon ville inte ha täcket på sig, utan skulle upp ur sängen och vad jag än sa, så skulle jag ha talat om det för länge sedan. 
När jag tittade in till henne alldeles nyss, hade hon lugnat ned sig och ville gärna ha täcket över sig.
Annars har det varit en bra dag, jag tycker att Laura har varit ovanligt pigg de senaste dagarna, och i dag åt hon med god aptit. Hon har talat mycket — men det är inte alltid lätt att följa med i hennes tankegång. För jag tror faktiskt att det finns en tankegång i hennes ordlabyrinter, även om jag inte kan följa med i den.

lördag 21 juni 2014

SÅ VI LETAR


efter Lauras nattkläder, kvällens tjejer och jag. Till slut böjer sig en av tjejerna ned — och si, där under sängen ligger de.
Karin, favorittjänstaren, arbetar som vikarie under sommaren  jag hoppas vi får se mycket av henne.

fredag 20 juni 2014

"I DAG SKA MAN ÄTA SILL",


fick Laura veta av Liam. "Det är väl gott?" fortsatte han. Mor hade den goda smaken att inte svara, och jag insåg att Liam inte fattat ett smack av det jag sa om att inte behandla Laura som ett småbarn.
Stundtals för mor obegripliga samtal, att mina svar är lika obegripliga som hennes tal, stör henne inte det minsta. Lyckas jag komma på något intressant att tala om kan hon plötsligt återvända till nuet — för en stund.

på-luffen-knyten, 
av nattens lakan är tydligen
 det senaste på 
heminredningsfronten

torsdag 19 juni 2014

ALLT HÄNDE SAMTIDIGT


 i morse. Jag hade inte mer än larmat, för att Laura skulle få hjälp att komma upp, så ringde telefonen och kylskåpslevarnatören frågar om han kan komma med vårt nya kylskåp om en kvart. Det blev en snabbtömning av den gamla kylen, och så gällde det att flytta blomkrukor från trappen, så att killarna skulle kunna komma in. Flyttar sista pelargonen samtidigt som både hemtjänst och kylskåp anländer. Kylskåpet är på plats samtidigt som ena tjänstaren kommer och talar om att Laura är uppe, men väldigt frånvarande. Jag viftar iväg allt folk, och kör ut mor i köket — för hon var inte mer frånvarande än att hon kunde mumla att hon ville dit. Även om hon inte inte svarar på tilltal, suger hon kaffe, när jag sticker ett sugrör i munnen på henne — och efter en stund öppnar hon munnen för en smörgåsbit. Laura tuggar och sväljer, nästan utan att jag behöver påminna henne, och efter ytterligare en halvtimme är hon pigg och glad och redo att beundra vårt nya kylskåp.
Mor var fortfarande glad och relativt pigg när det var dags för middag  trots det, krävdes mycket övertalning för att hon skulle svälja maten. 
 
Nu ska jag leta efter två bortsprungna morötter — jag vet att jag tog ut dem ur den gamla kylen, men nu tycks de ha gått upp i rök. Och inte kan jag skylla på tjänstarna.

tisdag 17 juni 2014

SAMMA GOSSAR SOM NATTADE MOR,


kom för att hjälpa henne upp i morse. Det gick så där — men jag tror faktiskt att Liam ansträngde sig för att bemöta Laura på ett bra sätt.
Jag hörde hur han visade mor vad som stod på hans t-tröja  han läste högt "surf chop", och jag undrade det var krabb sjö, som åsyftades. Men sedan översatte han texten, och det var ju tur för det var ju "shop" det stod på tröjan.

måndag 16 juni 2014

EN TURBULENT NATTNING,

vilket inte förvånar mig eftersom det är Liam och Micke som hjälper (?) oss. Micke är OK, men han kan inte väga upp Liam. De får ta av Laura kläderna, men hon vägrar att sätta på sig nattkläder. Till slut ger de upp, Liam kommer ut i köket till mig och talar om att de lagt henne utan kläder. 
Jag anstränger mig för att inte vara ovänlig, men påpekar att det förmodligen skulle gå bättre om de inte behandlade henne som ett småbarn. 
Som alltid när Liam varit här, får jag ägna mig åt att släcka ljus, plocka upp kläder och vika ihop — vad soppåsarna har bland blommorna att göra förstår jag inte.


Laura är hur samarbetsvillig som helst, när jag hjälper henne på med nattkläderna — vilket inte betyder att det är enkelt, eftersom hon inte kan hjälpa till, och inte sätta sig upp. Jag tackar min lyckliga stjärna för att vi lever i en tid med töjbara kläder.
Hennes tal har varit sluddrigt ett par dagar, men är något bättre nu, hon har inte heller varit lika trött i dag som de föregående dagarna. 

lördag 14 juni 2014

I TVÅ DAGAR


har Laura varit ovanligt klar och ätit, utan alltför mycket tjat. Men idag är hon trött och frånvarande. När hon vaknade hade hon uppenbara problem med talet, allt som kom ur hennes mun var olika ljud — efter en lång stund lyckades hon forma "love darling". Hon uppskattade inte att bli hjälpt med morgontoaletten, men kunde formulera sig såpass att hon talade om att det gjorde ont.
Hon hade problem med att veta hur hon skulle dricka, men merparten av smörgåsen gick ned.
Nu har jag lutat hennes stol bakat, så mycket det går, hon sitter med tidningen i knäet utan att titta på den — hon verkar bara trött och desorienterad.
I salen ligger det underbyxor på golvet och sängen ser ut som en elefant har sovit i den.

onsdag 11 juni 2014

DAGENS MEDITATIONSÖVNING

är, om den lyckas, karaktärsdanande. Den lär mig att ha överseende med slarvig personal, för jag inser att de kan inte bättre — och de kommer aldrig att lära sig eftersom de inte vill lära sig.
   Jag försöker att förstå vad vitsen är, med att svepa in en våt tvål i toalettpapper.
 Att tandkrämstuben ligger bland blommorna är inte ovanligt, vilket får personalen som kommer på nästa pass att fråga mig var(t) tandkrämen är! 
Tandborsten däremot, brukar inte ligga på golvet  så jag hoppas att det inte är en ny trend.

måndag 9 juni 2014

SOM ALLTID NÄR KIA


sköter morgontoaletten, går det i flygande fläng. Efter tio minuter hörde jag hur ytterdörren slog igen, det förvånade mig för jag hade lagt fram rena lakan, och att kränga av och på lakanet på täcket, med de små kulorna i, är en veritabel brottningsmatch. Men jag ser att de struntat i den matchen, de lämnade de till kollegorna som kommer till kvällen.  
Några få tjejer har fattat vad herrbetjänten är till för — men inte att man bör vända kläderna på rätan, vika ihop dem och hänga dem prydligt. 
 
Vi sitter på verandan, Laura har krupit ihop under en filt, och jag skulle tro att hon snart somnar.
 
En vänlig grönskas rika dräkt, är en strof som ofta kommer för mig så här års. För nog är det en välsignelse hur grönskan döljer allt jag inte hinner med. Innan jag har hunnit ut med sekatören och klippt bort tråkiga fjolårsstjälkar har naturen helt barmhärtigt dolt eländet.

torsdag 5 juni 2014

FÖRST SITTER TJÄNSTARNA


tio minuter i bilen innan de kommer in (då vet jag vem som kommer), sedan klarar de av morgontoaletten på tio minuter blankt. Något som bara händer när just den här bilsittartjejen är här. Laura var inte road av deras hjälp. Tydligen höll hon i en av dem — hårt  och blev tillsagd att låta bli, eftersom det gjorde ont. Varpå hon svarade: "men att det gör ont när ni tar i mig, det skiter ni i". 

En väninna påpekar att de måste gå mycket långsamt om det tar dem tre minuter att gå från brevlådan till huset. Ja Lotta, de gör sig ingen brådska, de stannar och pratar, pekar och vänder sig om så fort de hör bil- eller fotgängare på vägen. I normal promenadtakt klara man sträckan på en minut.

måndag 2 juni 2014

EN AV TJEJERNA HADE MAGE


att fråga om de inte kunde köra fram till huset. Det ta'r tre minuter att gå från brevlådan till huset, men det är för jobbigt för tjänstarna. Den här årstiden tycker jag nog att de borde vara glada över att få en kort promenad.
Det senaste regnvädret har gjort djupa spår i vägen, så jag talade bara om att vägen varken klarar av trafik eller regn. Det var inte ett uppskattat svar, "vi tänkte att det inte skulle växa så mycket ogräs på vägen om vi kör på den", säger tjejen. Jag föredra'r en körbar väg med ogräs, framför en sönderkörd väg utan ogräs.
 
I dag verkar Laura inte fullt så trött som hon varit på sistone. Hon talar mycket, men inte alltid begripligt, hon blandar språk och upprepar sig. Det gäller för mig att hitta ämnen, tillräckligt intressanta för att fånga henne.

NU HAR JAG TRÖTTNAT PÅ


att vända kläderna rätt och vika ihop dem. I går kväll tog jag fram fars gamla herrbetjänt, och hängde prydligt Lauras kläder på den. I mitt stilla sinne undrade jag om, budskapet skulle gå fram. Det återstår att se, men morgonens tjejer hängde i alla fall mors nattkläder på den — visserligen ut och in, och inte prydligt, men det vore väl att begära för mycket.
Jag försöker att anlägga en pollyannaattityd, på de återkommande städpassen — för min egen skull — att bli sur fyra gånger om dagen är inte nyttigt. Medan jag går där och viker i hop och plockar upp, styr jag in tankarna på trevligheter, det innebär att riktigt stökiga dagar får jag gott om tid att koncentrera mig på livets glädjeämnen.
Nu, när det är så vackert, önskar jag verkligen att Laura kunde komma ut i trädgården, och se allt som blommar. Det är ju en trädgård hon har varit med att forma, jag vet att det skulle glädja henne — och kanske även sätta igång en del minnen.

måndag 26 maj 2014

ALLT HÄNGER PÅ


HUR man säger något. När Liam forsar in och säger: "vilken jättefin jeansjacka du har Laura, är den ny?", så låter det, som alltid, som han talade till ett förskolebarn. Utan att hämta andan fortsätter han med att räkna upp hur många jeansjackor han har — och av vilka märken.
När Gittan säger att Lauras jeansjacka är snygg, låter det som när man kompisar emellan talar om kläder. 

Malin som hjälpte mor upp efter middagsvilan, kom ut i köket och bad om torra långbyxor  hon fnissade och sa att morgonens tjejer vänt blöjan fel, lagt den med den avstötande plasten mot kroppen!

Allting sker så gradvis att det kan vara svårt att säga om det sker några förändringar i Lauras tillstånd. Rätt som det är, kan jag konstatera att något har hänt, men jag kan inte säga när det skedde. Så har det ju varit ända från början, när demensen smög sig på. Efteråt kan det vara lätt att säga att man borde ha sett och förstått.
Kanske är Laura tröttare nu, kanske är hon uppgiven för hon protesterar inte lika våldsamt mot tjänstarna  inte ens när det vore befogat.

fredag 23 maj 2014

VI KAN BEHÅLLA D

 i duschdag, med Karin och Elna gick det hur bra som helst. Detta trots att Laura var förvirrad när hon vaknade, och klagade över att hon hade ont. Jag blev själaglad när jag såg Karin stiga ur bilen — i synnerhet som de som nattade mor i går, inte gjorde någon glad. Morgonens tjejer tog gott om tid på sig, och ägnade sig helhjärtat åt Laura.

  

tisdag 20 maj 2014

LAURA ÄR FORTFARANDE




trött, svag, förvirrad och har problem med talet. Så har det varit den senaste veckan. I går var hon ledsen, men kunde inte säga varför. Men så började hon nynna på "Ah, Mystery of Life", och genast letade jag upp den på nätet, och mor piggnade till — om än bara för en kort stund.
I morse tog frukosten ännu längre tid än vanligt, eftersom Laura nästan somnade mellan tuggorna. Hon ville tillbaka till sängen, och har nu sovit ett par timmar.

måndag 19 maj 2014

I MORSE


var Laura rätt förvirrad — hon höll mig hårt i handen, och bad om hjälp. Hon hade svårt att forma orden, så vad hon ville ha hjälp med fick jag gissa. Jag tror att hon ville komma loss från sängen, och jag talade om att jag ringt efter hjälp. Det var mer än hon kunde ta till sig, så hon fortsatte att upprepa "hjälp mig". Vi behövde inte vänta så länge på hjälp, det var Micke, som är en hygglig prick, och en tjej som bara varit här ett par gånger för länge sedan.
Det verkar som Micke har en medfödd empatisk förmåga, vilket tjejen tycktes sakna. Hennes sätt blev kort och irriterat, när Laura inte ville släppa taget om hennes händer — och när mor påstod att det var tjejen som höll i henne, började hon argumentera. Att argumentera med en förvirrad person leder som bekant ingenstans, och tjejens ton blev ännu kortare.
Förvirringen och det dåliga talet fortsatte under frukosten, men har långsamt gett vika för en gladare och mer närvarande mor. Det märkliga är att Laura såg mycket gammal ut i morse, men nu när hon är mer balanserad, har många av rynkorna försvunnit.

NU HAR JAG AVLÄGSNAT ALLA HINKAR


från duschutrymmet. Liam ska inte kunna få mig på fall igen. Moppen och skurtrasor finns kvar — det räcker för att snygga till i duschen, vilket Liam gav 17 i, i fredags. Moppen var stel av tvättmedel, jag sköljde och sköljde, efter tionde sköljningen tappade jag räkningen, men fortsatte en stund till, utan att få bort allt, men det är något bättre nu. 
Något bättre känns det även i min mörbultade kropp, och jag kan använda alla kroppsdelar.
Tanken att anmäla det hela till enhetschefen, gick genom huvudet, men försvann snabbt ut på andra sidan — den kvinnan undviker jag.

söndag 18 maj 2014

"JAG KAN INTE ÄTA PLAST",


 säger Laura, och plockar maten ur munnen. Efter en halvtimme plockar jag bort tallriken, och hoppas att det ska gå bättre om en stund, när hon förhoppningsvis glömt bort sina plasttankar.
De senaste dagarna har mor varit rätt förvirrad, hennes tal har varit både sluddrigt och obegripligt. Hon blandar svenska och engelska, och skjuter in en del tyska och nonsensord. Dessutom har hon varit tröttare än vanligt.
Det är lätt att få dåligt samvete när jag inte kan, inte orkar, aktivera henne, och leda in samtalet på vägar som hon kan följa. Det är också svårt att inte bli arg, och att inte argumentera.

fredag 16 maj 2014

MERARBETE,


ännu mer merarbete än vanligt, sedan Liam äntligen gett sig av. 
Om det var för att lyssna på mitt telefonsamtal, eller ett försök att ställa sig in , det vet jag inte. Vilken än anledning var, så har det fått mig att gråta. Vägen från Lauras säng till duschen, går genom flera rum. I dag bestämmer sig Liam för att torka golven — men bara själva körvägen. Inte för att golven inte behöver rengöras, men den här metoden av selektiv torkning, har resulterat i en avtorkad (inte ren, snarare rosig) väg, från sängen till duschen. En väg kantad av dammtussar, löv och småskräp. 
En del av golven mår inte bra av att man låter vattnet flöda, och ligga kvar, vilket gjorde att jag blev tvungen att omgående torka upp vätan. Korkmattan far inte så illa, men rikligt med tvålvatten på golvet fick mig att halka omkull. Nivån i dunken med allrent är fyra centimeter lägre nu än i morse.

lördag 10 maj 2014

"VI VILL JU BARA DITT BÄSTA",


en mening som Liam, med gråtmild stämma, upprepar flera gånger varje gång han är här. Uppenbarligen har även Laura tröttnat på hans floskler, för i kväll sa hon "äh, dra åt helvete". Det var väl mer uppriktigt än artigt, men det var en påfrestande nattning för mor, med två förfärliga tjänstare.
 
En avföringslista har vi haft länge, det händer att någon ambitiös tös skriver på den att par gånger i månaden. Nu har det kommit ytterligare en lista som ska signeras när mors tänder är borstade. Den ser ut att bli lika glest ifylld som den andra listan.

fredag 9 maj 2014

GRANNENS GARAGE UTÖVAR EN STARK LOCKELSE


 som Liam inte kan motstå. Även i kväll kom han och Maja för sent, men tillbringade ändå tjugo minuter hos grannen innan de masade sig hit.
 
Maja säger något snabbt och sluddrig, mor säger: "ursäkta jag uppfattade inte vad du sa", varpå Maja i näbbig ton säger: jag pratade med min kollega". En stund senare säger Laura något som Maja inte uppfattar. Nu är Maja inte lika artig som mor utan säger "va' säger du?". Gefundenes Fressen för Laura som inte kan låta bli att säga: "jag talade med din kollega".
 
Det slår mig i dag, när jag bäddar om sängen, att majoriteten av tjänstarna säkerligen inte kan bädda en säng, det är nog inget de praktiserar hemma hos sig.
 
Det har slutat att regna, jag var frestad att ta en promenad men när jag plockat undan, utövade sängen en starkare dragningskraft än naturen.

onsdag 7 maj 2014

JAG BLIR SÅ IN I NORDEN UPPRÖRD


(milt uttryckt) när tjejer som gått här i huset i två år, med förvånad röst säger "har du ont?", när Laura jämrar sig, följt av "vart (sic) har du ont" och "det är bara för att du har legat stilla så länge".
Jag kan inte hålla käften utan rusar in och förklarar, ännu en gång, arten av Lauras smärta. Maja blir inte glad, men vi slipper tramsiga uttalanden eftersom jag stannar kvar och håller mor i handen.
Nu har vi det skönt vid brasan med Gluck i högalarna.

tisdag 6 maj 2014

DET FINNS GÅNGER


jag har svårt att hålla tand för tunga — som när två av de tristaste typerna kommer tio minuter för sent efter middagsvilan, sitter i bilen i fem minuter innan de släntrar över till en av våra grannar som mekar med sin bil. Där tillbringar de nästan tjugo minuter, innan de masar sig fram till vårt hus.
Innan de kom var mor entusiastisk, ville upp och såg fram emot att få äta soppa med nybakat bröd. När vi äntligen kom ut i köket ville hon inte ha mat, nu halvsover hon i sin stol.

måndag 5 maj 2014

JAG BLIR SÅ GLAD


antingen har alla tjänstarna haft
mödrar som skött markservicen,
eller också kommer de från hem
där man aldrig plockat undan något

 när det kommer riktigt usla tjänstare för att hjälpa mor i säng för middagsvilan — då vet jag nämligen att de inte kommer tillbaka på kvällen.
Laura var på riktigt gott humör när de kom, och drev våldsamt med dem — kanske är det lika bra att de inte förefaller förstå allt.
I morse sov hon längre än vanligt, men var sedan glad och relativt pigg när hon vaknade. Men innan tjejerna (bra tjejer) var färdig med henne, var hon så trött att det var svårt att få kontakt med henne. Hon mumlade att hon ville till köket, när jag frågade om hon ville tillbaka till sängen, eller om hon ville sitta i köket. 
Jag förmådde henne att slurpa i sig lite kaffe, och så småningom några tuggor smörgås, och efter en dryg halvtimme var hon så vaken att jag kunde tala med henne.
I flera dagar hade vi bra hjälp, och allt var frid och fröjd ända till några trista typer lyckades reta upp mor så till den milda grad, att hon var vaken en stor del av natten, och så följde dagar med folk som inte gick bra ihop med oss.
Nu återstår att se vilka tjejer som kommer i kväll.
Medan jag väntar grunnar jag återigen på tjänstarna och deras sätt — och brist på sätt. Det finns en del tjejer som jag kan tycka har ett lite väl hurtigt tilltal — men det är deras sätt, de är inte tillgjorda och framför allt är de totalt närvarande medan de hjälper mor. Det funkar hur bra som helst. De är de oengagerade och ansträngt glättiga med sina standardfraser, barnspråk och oförmåga att lyssna — både till vad mor säger, och inte säger, som retar upp mor.
Det verka som om de bara fått in en fot i verksamheten så är det ingen som bryr sig om hur de uppträder. Jag har ju påtalat att deras sätt att bemöta mor, lämnar en hel del övrigt att önska. Förmodligen uppfattas det bara som tomt prat av en besvärlig anhörig, som man inte behöver bry sig om.
Till efterrätt serverade jag nybakade "lemon bars" med en gnutta glass, vilket mor uppskattade. Men jag hade inte mer än dukat av, och frågat om hon ville ha en tidning att läsa, förrän hon undrade varför hon inte fick någon efterrätt. En gnutta mer slank ned med rekordfart varefter hon i närmare en kvart talade om hur gott det skulle ha varit att få glass.

torsdag 1 maj 2014

KATTERNA RUSAR FÖRSKRÄCKTA


in under soffan när somliga tjänstare kommer. Funderar på om de har påverkats av mig, eftersom det är samma tjänstare som får mig att vilja krypa in under soffan. 
Jag viker ihop, plockar upp, sopar upp blomjord, jordnötter och diverse förbandsartiklar från golvet — blir tvungen att gå efter en bordskniv för att skrapa loss ett antal odefinierbara kladdiga fläckar från golvet. Så trevligt det skulle vara om alla omgående tog hand om sådant som råkar falla till golvet  jag skulle uppskatta det oändligt mycket mer än att tillönskas en trevlig dag, tre gånger (av samma person), innan vi äntligen lämnas ensamma.
Nästa varje gång jag planerat att uträtta ärenden under middagsvilan, så kommer folket så sent att jag får skrinlägga mina planer. I dag kom de över en halvtimme senare än avtalat, så jag blev tvungen att ta hand om deg och middagsmat istället för att klara av mina ärenden. 
Visst förstår jag att mycket oförutsett kan inträffa, och det är inte hemtjänstarnas fel — däremot kan jag tycka att det är dålig planering att inte ha en bättre beredskap, eftersom det inträffar så ofta. Nu kan man tycka att jag efter ett par år med hemtjänst, borde ha lärt mig att inte planera något. Men jag tycker det är nonchalant, att inte tro att vårdtagarna och deras anhöriga har annat att göra än att tacksamt ta emot hjälpen när den behagar infinna sig.

tisdag 29 april 2014

PÅ SISTONE HAR LAURA


vaknat rätt tidigt, ibland somnar hon om, men inte alltid. Det gör mig extra orolig, de dagar jag måste handla — även om det inte händer henne något, vill jag inte att hon ska ligga ensam och ropa på mig. Det gjorde att jag avstod från att gå till apoteket i morse, istället for jag hem så snart jag handlat mat. Det var nog bra, för Laura höll på att vakna när jag kom hem, och sedan tog det nästan en timme innan tjänstarna kom, sedan jag larmat. Sköterskan kom för att lägga om såren och det var glammigt värre i salen, när personalen förde sitt privata samtal över huvudet på mor.
Tack och lov blev de färdiga innan färdtjänst kom för att ta oss till tandläkaren. Ett besök som gick bra, Laura var samarbetsvillig och svarade redigt på frågor om hur det kändes i munnen.
Vi kom hem strax innan tjänstarna kom för att hjälpa mor i säng. 
Liam borde bli deckare istället för att springa i stugorna och förpesta livet för oss. Det första han sa var: "har du varit ute och åkt i dag Laura?". Jag tänkte att han kanske sett oss på byn, men nej, han hade sett spåren av rullstolen på grusgången! Och tro mig, de var nätt och jämt skönjbara. Men han fick tji, när han försökte löska ut vad vi gjort på byn, för det svarade inte mor på, så han drog den felaktiga slutsatsen att hon varit hos frissan. Besöket var över på tre minuter (rekord?), och mor luktade fortfarande urin, sedan de gått.
Vilken lisa att det kom två bra tjejer för att hjälpa mor upp  tjejer som kommer igen senare för att natta mor.

måndag 28 april 2014

"TUSAN I KVADRAT


måste ni göra mig så illa". En jättebra och en jättedålig tjänstare hjälper mor upp efter vilan. Tack vare den bra tjejen, går det rätt bra eftersom hon inför varje moment talar om vad de ska göra, och att det nog kommer att göra ont. Den andra tjejen irriterar mor, eftersom hon talar så fort att det är svårt att uppfatta vad hon säger. Till slut säger Laura, med en suck: "jag hör inte ett ord av vad du säger — men det kan väl göra detsamma".
När jag kommer in för att hämta mor, säger hon: "jag blir så ledsen när jag ser hur slarviga de är". Jag vet inte om jag ska ta tillfället i akt, och hålla med, för inte heller de bästa av tjejerna kan vika ihop och lägga tillbaka saker — men de är inte värst, och jag väljer att inte säga något.
 
Vi kunde äta på verandan, även i dag. Laura är på gott humör och äter ordentligt, vilket är en lättnad för vi har haft våra meningsutbyten angående maten, de senaste dagarna.

söndag 27 april 2014

NOG FÖREFALLER DET


som om Liam avreagerar sig på vägavspärrningen. Han vågar inte mopsa sig mot mig, men varje gång han är här lägger han ned avspärrningen på marken. Detta trots att han inte längre vågar köra fram till huset, eftersom jag sa ifrån, senast han gjorde det. Så jag förstår inte riktigt vad han vinner på detta barnsliga beteende — hoppas han att någon annan ska köra fram. 
Som så ofta Liam varit här, tog det en bra stund innan mor somnade i går kväll. Så jag hade inte hjärta att väcka henne i morse, när hon sov så djupt. Det vill säga, hon var vaken vid sexdraget, och tyckte att vi skulle börja dagen då, men jag förmådde henne att vila en stund till. Som jag hade hoppats, somnade hon om, och sov ett par timmar längre än vanligt. Visserligen betyder det att det inte blir någon middagsvila, vilket jag hoppas, får henne att bli riktigt trött tills i kväll. Nu sitter vi på verandan, och väntar på att molnet som skymmer solen, ska maka på sig. Och jag gör en mental ommöblering av måltiderna, för att det ska passa dagordningen.

lördag 26 april 2014

JAG DRAR ETT DJUPT ANDETAG


och bestämmer mig för att komma på något positivt hos tjänstarna. Som att de försökte torka upp på golvet, efter duschen i går. Då, i går, var jag nöjd, när jag såg hur en av tjejerna torkade upp utanför duschen. Men i morse, när jag i strumlästen, trampade i en stor vattenpöl blev jag rätt sur (inte bara om fötterna). Ett missnöje som tilltog, när jag tittade in i duschen och hittade en hopknölad skurtrasa, i en annan vattenpöl.
Om morgonens tjejer, är det inte heller lätt att hitta något positivt, annat än att de förmodligen gjorde sitt bästa — vilket inte räckte långt. Ett citat kommer för mig "She was not amply endowed with gray matter". Huruvida det är positivt eller ej, kan väl diskuteras — men det är förmodligen en förklaring, till deras bristande inlevelseförmåga och därmed oförmåga att bemöta mor på ett människovärdigt vis.
När jag hör hur en av tjejerna bemöter Laura nedlåtande och kort, går jag in och sätter mig. Genast blir tjejens tonfall vänligare.

Mina planer för stunden som mor vilar, var berömvärda i dag — tyvärr lyckades jag inte materialisera en enda av dem. Jag sjönk ned i min stol och bara satt.
Väl uppe efter vilan frågade Laura oupphörligen "varför var de så oförskämda?" De, var Micke och Liam, som hjälpte mor upp. Tyvärr kommer de tillbaka i kväll.
När jag hämtade mor från salen, såg jag att lakanen låg på golvet, och jag gjorde en sur kommentar. När jag senare tittade in där, hade Liam flyttat lakanen från golvet till en knölig hög i närheten av lådan där de bör ligga. Jag har svårt att förstå varför Liam, och många fler, framhärdar i att knöla ihop lakanen, när de vet vilken argsint ragata jag är.

onsdag 23 april 2014

TVÅ AV DE ALLRA BÄSTA


tjejerna nattar mor. Det går som smort, de tar det lugnt, småpratar och frågar om det är OK att de gör si eller så. Laura är glad och harmonisk när jag nattar henne — detta trots att hon bitvis varit rätt förvirrad och påstridig under dagen. Och båda dessa pärlor, Karin och Kia, kommer igen i morgonbitti. Det är lycka.
 
Men tvättlappen ligger kvar.
 
Det är kallt, nu får jag nog gå in.

JAG BORDE INTE FÖRVÅNAS


men kan inte låta bli att förundras över hur en fuktig tvättlapp (numera torr) kan få ligga kvar på toagolvet i flera dagar.
Nu är blomjorden uppsopad från golvet, tandkrämen avlägsnad från kläder och ansikte, och mors tröja sitter inte längre bak och fram. Frukosten (med viss möda) uppäten, allt under det att vi diskuterade de tre olika betydelserna av ordet svalt.
På ekonyheterna i dag, har man talat om det dåliga anhörigstödet för dem som sköter en sjuk eller gammal familjemedlem. Visst håller jag med, jag skulle tycka att det vore fantastiskt att ha någon som var insatt i vår situation, och som ville lyssna till mina litanior — någon jag kunde luta mig mot, när det är som svårast. Kruxet är att i mitt fall, har socialtjänsten förverkat mitt förtroende, med sina lögner, maktfullkomlighet och översittarfasoner. Dessutom har jag insett att man inte tar så hårt på sekretessen. Så även om kommunen ålades att bättra sig, och ge anhörigstöd, så kan jag inte tänka mig att ta emot det från någon av dem jag träffat. Men eftersom den här kommunens socialtjänst ger katten i ålägganden, så kommmer det inte att inträffa.