torsdag 24 juli 2014

OCH SE'N DÅ?


säger vänner med ett tydligt frågetecken på slutet. En fråga som kräver ett svar, som jag inte har. Jag är nog fortfarande rätt oorganiserad, men tar ett steg i taget — men försöker ändå hitta en struktur att hänga upp mina dagar på.  
Att städa efter hemsktjänst gav mig en välbehövlig adrenalinkick, duschen och tvättfaten har jag kvar, har ännu inte lyckats mobilisera den behövliga kraften för att skrubba dem. 
Nu hoppas jag bara att att rehab snart kommer för att hämta allt lånegods — som tack för lånet skickar jag med den avföring som har suttit på bäckenets kanter, jag vet inte hur länge. Övre våningen ser ut som ett möbelmagasin, så jag ser fram emot att få det snyggt både där och i salen.
 
Fortfarande kommer jag på mig med att snegla på klockan för att inte missa tjänstarna. Redan innan jag tänkt tanken till slut inser jag ju att jag kan fortsätta att röra mig i ultratapid och göra vad jag vill, när jag vill.
 
Till min stora glädje minns jag den Laura som fanns före demensen — när jag tänker på mor är det den handlingskraftiga, slagfärdiga och rörliga Laura jag ser för mitt inre öga.
 
Eftersom Laura dog medan personalen var här, skötte de det praktiska som alltid följer på ett dödsfall, och de gjorde det vänligt och professionellt.  De ville verkligen underlätta för mig, så jag hade inte mage att köra i väg dem, när jag helst av allt hade velat vara ensam med mor, och de inte ville lämna mig. Och kramarna hade jag gärna varit utan.
 
Lika mänskliga var de inte när vår favorittjänstare fick höra om dödsfallet, och spontant sa att hon ville ringa till mig. Nej, det var inte passande — så hon väntade med att ringa tills hon kom hem.

onsdag 16 juli 2014

"SÅ GO' DU ÄR SOM PLOCKAR HALLON


åt oss, sa Laura när jag serverade nyplockade hallon till efterrätt. 
Jag blir så glad när jag märker hur hon kan dra slutsatser och se sammanhang. Mycket för min egen skull, naturligtvis, för det visar ju en bit av den mamma, som jag minns — men också för hennes egen skull. Det måste vara skönt, att åtminstone ibland, kunna orientera sig i tillvaron, och förstå hur saker hänger ihop.
Häromdagen gick någon förbi fönstret, och hon sa: "det är någon på rampen". Jag blev förvånad över att hon mentalt kunde placera rampen på rätt plats — och naturligtvis riktigt glad.

lördag 12 juli 2014

"NEJ, DU ÄR INTE KLANTIG,


bara lite glömsk", sa Laura, när jag bad om ursäkt för att jag var så klantig att jag glömt att sätta på kaffet. 
Hon vaknar glad och vänlig — vilket inte betyder att hon kan vara frän när tjejerna talar för fort och otydligt, eller gör henne illa.
Det goda humöret fortsätter under frukosten, trots att hon har svårt att få ett grepp om vilka vi är och var vi befinner oss  och varför. Hon frågar upprepade gånger, var vi befinner oss, hur vi kommit hit och hur länge vi ska stanna. Jag försöker ge enkla svar, men Laura har svårt att ta det till sig. Hon frågar vad mina syskon heter, och jag talar om att jag är hennes enda barn — det gläder henne, men hon frågar ändå om, och om, och... Avledning fungerar inte, jag försöker leda in samtalet på middagsmaten, men det lämnar hon snabbt, och fortsätter att fråga. Hon frågar ett antal gånger när jag har min födelsedag — och jag svarar lika många gånger. Sedan går jag för att hämta tidningen. När jag kommer tillbaka ber hon om papper och penna — till min stora förvåning skriver hon datumet för min födelsedag. Att dagen blev korrekt var kanske inte så förvånande, även om det var minst tio minuter sedan jag talat om det— men att hon skrev månaden i siffror gjorde mig förbluffad. 
 
Ett par tjejer har nyss varit här och lagt mor, om det är värmen eller stress, kan jag inte uttala mig om — men till min stora förvåning upptäcker jag, sedan de gått, att de klätt av henne och bäddat ner henne, som om det vore nattning. 
 
Och på tal om nattning, önskar jag att de ville lägga kläder som ska tvättas i tvättkorgen, i går fick jag sniffa mig fram till vilka kläder som stank, och behövde tvättas.

fredag 11 juli 2014

TREVLIG SOMMAR,


säger Liam innan han går. Jag förmodar, och hoppas, att det betyder att han ska ha semester. 
På sistone har vi haft besök av en annan, än den ordinarie sjuksöterskan. Hon är lågmäld och sansad, det förekommer inget privatsamtal över huvudet på Laura när hon är där, och besöken avlöper utan problem. Dessutom snyggar hon till efter sig.

Jag har svårt att förstå vitsen med att lämna våta skurtrasor i en hög, på ett vått golv — men förvånad är jag inte.

torsdag 10 juli 2014

LAURA SOVER,


hon är avslappnad och det ser fridfullt ut. Jag undrar om hon drömmer — och i så fall hur. Återvänder hon till barndomen, är det ordlöst, eller har hon någon sorts tankar. Det där med tankarna funderar jag på även när hon försvinner in i sin egen värld, i vaket tillstånd — vad rör sig i huvudet på henne. För även om hon har blivit mer tystlåten, så kan hon ju föra ett samtal — hon kan välja mellan två alternativ, hon svarar på frågor, om än i enstaka meningar, och ofta lyser hennes humor igenom.
Ja, det är mycket jag undrar.
 
Jag chockade nog personalen i går, genom att vara snyggt klädd. Jag hasar ju mest omkring i mina gamla trädgårdsbyxor och en stor skjorta, det är enklast så om jag skulle få några minuter över till att rycka upp ogräs. Men kläder behöver ju tvättas och istället för att ta på mig andra lika sjaviga kläder, letade jag fram en sval klänning. Ingen sa något, men jag såg på blickarna att det noterades.

måndag 7 juli 2014

TAPPAR NÅGOT PÅ GOLVET,


gör vi lite till mans — men de flesta har ju vett att plocka upp det. Det intressanta är att hemtjänstarna inte tycks tillhöra kategorin "de flesta". Jag har hängt en "grippinne" på sängen  men det, liksom sopborsten som alltid står framme, är för subtilt.
I fyra dagar har en blå handske legat på golvet, förra gången tog det tio dagar innan någon plockade upp en.
 
Måltiderna har gått relativt bra på sistone, även om jag får påminna Laura om att hon ska svälja. Tyvärr kan jag inte överlåta maten åt henne, utan får portionera ut de frimärksstora smörgåsbitarna för att hon inte ska stoppa in allt på en gång. Middagen däremot klarar hon för det mesta själv, även om det hon lassar på skeden nätt och jämt går in i munnen. Naturligtvis får jag hela tiden vara på min vakt, om jag inte vill torka upp måltiden från golvet. Efter att hon flera gånger försökt äta filen utan sked, har jag övergått till att mata henne vid den måltiden.
 
Tack Gittan för allt besvär du gjort dig med att leta rätt på sidor som beskriver de anhörigas rättigheter. Jag uppskattar det verkligen!
Kruxet är (och det har jag  nog skrivit om tidigare) att när det gäller min kommun och dess socialtjänst, så har de förbrukat sitt förtroende. Jag kan inte tänka mig att luta mig mot någon i en kommun, där somliga inte håller käften med vad de får veta, där de hämnas när jag IVO-anmäler dem — och sedan inte vidtager de åtgärder de blir ålagda att vidtaga — och dessutom förser IVO med uppenbara lögner om mig.

söndag 6 juli 2014

DAGARNA RINNER UNDAN,


vardagen innehåller den vanliga vänliga blandningen av samvaron med mor, hushållssysslor med det evigt dåliga samvetet för allt jag inte gör, och den så gott som dagliga irritationen över tanklös, slarvig, och ibland, okunnig hemtjänstpersonal (och naturligtvis dåligt samvete för att jag är så småsint och retar mig på dem).
I morse var jag på vippen att ge Liam ett ord på vägen, innan han gick — men vetskapen om att inget biter på honom och att det bara skulle öka spänningen oss emellan, fick mig att avstå.
 
Tack för de mejl, några av er skickat — jag kan inte lova att svara på dem, men de värmer mitt hjärta.