fredag 29 november 2013

KOMMER MAN 50 MINUTER


för sent, och se'n sitter kvar i bilen i fem minuter, innan man masar sig fram till huset, så kunde man ju tycka att det vore på sin plats med en ursäkt. Men nej då, vi finns ju här som deras rekvisita, närhelst de behagar komma.
Nu återstår att se om de kommer för att natta mor vid uppgjord tid. Jag hoppas det, för Laura är trött och mår inte riktigt bra. 
 
Redan i morse såg jag att glid- och draglakan låg på golvet, bredvid lådan där de ska ligga, men jag har inte hunnit in dit för att plocka upp och snygga till — och jag såg nyss att det inte har blivit bättre under dagen. 

torsdag 28 november 2013

LAURA HAR GRABBAT


tag i sin tröjas halsringning, och dragit upp den över ansiktet. Så har hon suttit i drygt en timme nu. Dessförinnan "läste" hon tidningen, vilket innebär att hon sitter och tittar på första sidan. Som så ofta, fäste hon sig vid en rubrik, och i synnerhet ett ord. I dag var ordet "hot", och hon talar om någon som hotade oss i går.
 
Lyssnar till radions "Kulturnytt" (läs hela inslaget om du missat programmet), där berättar man Kultrurrådet gett stöd till ett 20-tal olika projekt med kulturaktiviteter för äldre. Förstod jag det rätt, så var det bara i Stockholm aktiviteterna ägde rum, men man kan ju hoppas att det sprider sig över landet. 
Men nog är det förfärligt, om än föga förvånande att:
"Många av de här projekten har mött reaktioner från personal som tycker att det är trams eller att det inte hör hemma i den här verksamheten, att "här är det traditionellt vårdarbete vi gör". Så det finns en hel del att jobba med vad gäller attityder till kultur i vården, säger Caroline Holmgren."

onsdag 27 november 2013

TÄNKER OFTA PÅ SAIREY GAMP,


när jag plockar upp, viker ihop och torkar upp efter tjänstarna. Nä, de är inte onyktra — men i övrigt finns det vissa likheter. Trötta dagar är jag mer benägen, än annars, att se likheterna. Och när jag är lite piggare, kommer jag säkert att ha dåligt samvete för alla elaka tankar.
Laura har varit motvalls kärring stora delar av dagen, och hållit osammanhängande monologer. 
Som vanligt kom de en halvtimme försent, när de skulle hjälpa mor upp efter vilan. Det blir inte mycket kvar av kvällen då.
Talade med den larmansvariga personen om de långa väntetiderna, men har en känsla av att hon inte förstod mina synpunkter.

Sairey Gamp
”Jag är sjukvakterskan från Kingsgate Street” sade hon, ”väl känd af sköterskan mrs Prig, den bästa och hyggligaste varelse man kan tänka sig. Hur är det med den stackars herrn i afton? Men om det också inte är bättre med honom, så är det ju inte annat än hvad man kunde vänta sig och måste vara förberedd på. Många dussin gånger, min fru” – här neg hon för värdinnan – ”ha mrs Prig och jag turat om att vaka hos sjuka personer, så att den ena gått när den andra ha kommit. Vi känna hvarandras sätt och skänka ofta lindring der det inte lyckats för andra. Våra anspråk äro inte stora” – härvid vände hon sig mot John – ”i förhållande till de tunga pligter vi ha att sköta. Om vi kunde ställa dessa efter våra önskningar, skulle de vara lätt betalta.”
-- -- -- --
Mrs Prig var af samma kroppsbyggnad som mrs Gamp, men icke så fet, och hennes röst var djupare och liknade mera en karls. Derjemte hade hon skägg.
”Jag trodde nästan inte att ni skulle komma!” sade mrs Prig med en viss missbelåtenhet.
”Det ska bli ärligt ersatt i morgon”, svarade mrs Gamp, ”men jag var tvungen att först hemta mina saker.”
Hon hade redan med tecken börjat att med tecken förfråga sig om den sjukes tillstånd och om han kunde höra dem – ty det stod en skärm framför sängen – då mrs Prig lugnade henne i detta afseende.
”Åh” sade hon högt, han är stilla nog, men från sina sinnen. Ni kan säga allt hvad ni vill”.
”Har ni någonting att säga mig innan ni går. Kära väninna?” frågade mrs Gamp, i det hon lade sitt bylte ifrån sig innanför dörren och såg vänligt på sin kamrat.
”Den rökta laxen”, svarade mrs Prig, ”är alldeles utmärkt, den kan jag verkligen rekommendera er. Men rör inte vid köttet, ty det har en bismak. Dricksvarorna äro allesamman goda.”
”Medikamenterna och de andra sakerna stå på kommoden och kaminkransen”. Sade mrs Prig i förbigående. ”Sin hafresoppa fick han sista gången klockan sju. Länstolen är inte mjuk nog; ni behöfver hans kudde.”
-- -- -- --
Sålunda fortfor hon med sina betraktelser till dess hennes glas var tömdt, och derpå gaf hon den sjuke hans medikamenter, på det enkla sätt att hon klämde ihop luftstrupen på honom, till dess han gapade, och derpå hällde dem i honom.
”Men jag hade så när glömt kudden!” sade mrs Gamp, i det hon drog den undan hans hufvud. ”Se så, nu har han det så beqvämt, som han någonsin kan önska sig, och nu vill jag också göra det så beqvämt åt mig som jag möjligen kan.”
Ur Martin Chuzzlewit af Charles Dickens

tisdag 26 november 2013

"NI TALAR HÖGT

— men ni talar förfärligt otydligt", sa Laura till ett par av dagens tjänstare.  Det var ju inte så mycket de kunde säga om det. De fortsätter att hjälpa mor, medan de småpratade med varandra.  
 "Hör ni vad jag säger?" frågar då mor. "Ja då", får hon till svar, då frågar hon: "men lyssnar ni?", och hon får åter ett lika näbbigt jakande svar. Men sanningen är den, att de lyssnar på det där förströdda sättet som vi alla gör, när vi inte är så intresserade av vad som sägs.
Medan vi väntar på att de ska komma (en lång väntan) påminner jag mor om en finlandsresa vi gjorde för länge sedan — vi var ledare för sju tjejer som deltog i ett ridläger. Det var ett roligt samtal, många av minnena stod klara för Laura, hon mindes den vackra lägerplatsen, men inte tjejerna — vilka inte jag heller har så klara minnen av, utom ett par, som vandrade flera kilometer på kvällarna för att komma till pojkarnas läger. Familjevistelsen efteråt, mindes mor mycket av — förmodligen för att vi fick uppleva sådant vi inte varit med om, varken förr eller senare. Som att baka 200 piroger, som gräddades i vedeldad ugn, vi kavlade, och kavlade, med särskilda pirogkavlar, och lärde oss hur man skulle nypa ihop kanterna sedan man lagt på fyllningen. Vi minns båda hur illa vi mådde i baksätet på kurviga vägar, sedan vi förplägats med dessa piroger med äggsmör. 
Och vi som inte gillar att bada bastu, badade bastu varje dag — för vad gör man när bastun eldas upp bara för att gästerna skulle få nöjet att tvaga sig, slå varandra med björkris och dricka sima. 

måndag 25 november 2013

VORE JAG ENSAMSTÅENDE,


och lite risig, så skulle jag känna mig mycket otrygg, om trygghetslarmet var min enda livlina.
I går morse, väntade jag i en timme innan jag ånyo larmade — och den gången tog det bara tjugo minuter innan tjejerna kom (den bästa och den absolut värsta). Men då var hade klockan redan passerat tolv (med råge), och jag sett mig nödsakad att ringa återbud till lunchgästerna. Vänner på väg hem till storstaden och som det nu dröjer innan vi får träffa.
Var felet låg, iddes jag inte ta reda på — jag klagar ju så mycket. Det är ju inte första gången jag fått ändra våra planer på grund av att personalen inte kommer när de ska. Vi förmodas säkerligen inte ha något socialt liv.

fredag 22 november 2013

"HUR HAR DU DET",


frågar jag mor.
"Jo tack", svarar hon, "det är sex centimeter, eller kanske sju". Eftersom hon ser nöjd ut, så nöjer jag mig med det föga upplysande svaret. Inte kommer jag på något lämpligt diskussionsämne heller, det känns som jag uttömt alla ämnen. Inte för att det skulle göra så mycket om jag toge upp ett gammalt ämne förstås. Det är i sanning inte lätt att komma på stimulerande samtalsämnen — men jag har ännu inte förfallit till att ställa fåniga frågor. En av de bättre tjejerna har för vana att fråga mor vad katten heter. Jag vet inte om hon tror att det stimulerar minnet — jag vet att Laura tycker det är genant att inte kunna svara på den sortens enkla frågor. Men svarslös blir hon aldrig — i dag svarade hon snabbt "Fudge", och varför inte — han är söt och go'. 

torsdag 21 november 2013

"HAR HON SOVIT GOTT?"


Mycket tölpigare kan det väl knappast sägas! Och så fortsätter det, mor härmar Sigrids tonfall, vilket inte hindrar henne att för en sekund bemöta Laura som en vuxen medmänniska.
 
Jag diskar och mor förmanar mig att smörja in händerna med handkräm efteråt. När jag sedan sätter mig ned, undrar hon hur jag mår. Jag talar om att jag är så trött att jag inte kan tänka en redig tanke, varpå Laura svarar: "mm, jag är också otänkbar".

tisdag 19 november 2013

NÄR DET LÅTER SOM SNÖ


rasar från taket, och det inte finns någon snö, så är det mor som slängt täcket över bord. Det händer inte alls lika ofta, som innan hon fick sitt tunga täcke — men det händer vakna nätter. Men de vakna nätterna är varken lika oroliga, eller ofta återkommande som tidigare. I natt upprepade Laura sin egen variant av en gammal tungvrickare: "sju sjuka sjukskötersor sköts av sjömännen". Så småningom övergick hon till att fråga efter mitt hälsotillstånd — varje gång talade jag om att jag mådde bra, men var lite trött. Varje gång blev hon lika glad att höra att jag mådde bra.
Jag tycker mor har varit ovanligt klar på sistone — hon använder ofta mitt förnamn och talar i fantasifulla ordalag om hur mycket hon tycker om mig. Detta hindrar  henne inte från att hålla mer eller mindre begripliga monologer, eller bli förtörnad när jag säger att hon inte får snyta sig i filten  för ingen har talat om för henne att det inte går an.
Samtidigt är det helt uppenbart att somliga tjänstare retar upp henne, med sitt barnsliga tilltal. Tyvärr verkar det inte som tjänstarna begriper hennes, långt ifrån subtila, pikar. En av dagens tjänstare gullar och säger med opedagogiskt barnslig röst "nu ska jag ta på dig byxorna", varpå Laura svarar "ja, gör det", med en perfekt imitation av tjänstarens tonfall.

måndag 18 november 2013

"I DON'T KNOW HOW TO THINK"


säger mor. Jag tillstår att det finns dagar, som jag också har problem med tänkandet.
Fast de senaste dagarna har jag ägnat en hel del tankemöda åt min bristande tolerans — för somliga. Sanna är ju precis lika kontaktsökande och pratig som Liam — ändå har jag inga problem att acceptera henne. Fast hon talar förstås varken barnspråk eller tilltalar Laura i pluralis majestatis.
Det finns ju folk som är nöjda, till och med mycket nöjda, med den hjälp de får inom åldringsvården, men jag får ibland en känsla av att det finns ännu fler som inte är det. Och problemen finns inte bara i Sverige. Jag läser ofta "Dear Abby", en frågespalt där Jeanne Phillips besvarar läsarfrågor av alla de slag. Häromdagen publicerade hon det här brevet från en läsare:
 
DEAR ABBY: My elderly mother was recently placed in a nursing/rehabilitation facility. After several months of observation, I would like to offer an open letter to those who work in such places.  Dear Caretaker,

It is true I have grown older. My body won't do what it used to do. My eyes aren't as bright, and sometimes I have trouble finding the right words. But I do have a name, and it's not 'Honey' or 'Sweetie.' I have experienced much, and I have learned much. Your history books are my personal history. There is a lot I could teach you.

You don't have to shout; I will tell you if I can't hear you. I have known great love and great tragedy in the years I have spent on this earth. I have spent decades learning to take care of myself, and it's hard having to rely on others.

I need your help, but please don't talk to me as if I were a 2-year-old or a puppy. I'm too polite to say so, but I see when you roll your eyes or heave a sigh that says you'd rather be anywhere else but with me. These are my final years, and I've worked a lifetime to get here. Give me the dignity I deserve. All too soon, you will want the same. -- DAUGHTER IN ANDERSON, IND.

DEAR DAUGHTER: Your letter carries an important message. But please remember that the staff in nursing homes work long hours, often for minimum wage, and they all may not have been properly trained in caring for elderly and dementia patients. The work is hard, and the facility may also be understaffed.

It takes a special kind of person to do this work, and many of them deserve medals. However, if you feel that your mother's care is not up to par and that her dignity is not being respected, you should discuss it with the director of the facilit
y.

fredag 15 november 2013

"ACHTUNG, ACHTUNG,


det betyder skynda, va", säger Liam som valt språk som tema denna eftermiddag, för sedan räknar han upp alla tyska ord han kan — vilket tycks uppgå till tre ord.
Det är ju inte bara tjänstarna som tror att det är farligt med några sekunders tystnad — det är nog en vanlig vanföreställning. 
När Liam uttömt sitt tyska ordförråd frågar han Laura om hon talar latinska (sic), varpå han (nu igen) frågar om mor vet vad "veni, vidi, vici" betyder — vilket hon naturligtvis vet. Så fortsätter han "latiskan" med "carpe diem", och nu har han även uttömt sitt latinska ordförråd, och mor har kommit i säng. 
!Trevlig helg" säger han och jag drar en suck av lättnad när jag förstår att han inte jobbar helg — men sedan säger han "vi ses på måndag". Säg mig den glädje som består.
 
Efter vilan kommer Karin och Sanna, så skönt det är med ett par lättsamma töser, som man kan småprata med. Det skänker ett välbefinnande som sitter kvar i kroppen även sedan de gått sin väg. Så här sitter jag och funderar över varför jag är så vrång mot Liam, som faktiskt försöker vara vänlig. Kanske är det hans besserwissermentalitet — i kombination med hans nyfikenhet som gör att jag undviker honom. Fast främst är det nog hans okänsliga beteende mot Laura som får mig att resa borst.
Mor ville inte stiga upp efter vilan, så här sitter jag bredvid sängen, efter en nyss avslutad måltid, och vi har det så gott.

torsdag 14 november 2013

JAG VIFTAR PÅ TÅRNA,


 spelar piano på kattens rygg och försöker vänligt men bestämt att meddela kroppen att det är hög tid att stiga upp. En och en halv timme senare vaknar jag. Så det blir ingen dusch i dag heller — om jag inte lyckas övervinna min trötthet innan jag ramlar i säng i kväll. Men jag vet av erfarenhet att så snart mor kommit till ro, är min enda tanke att hinna till sängen innan jag somnar.
Den sista veckan har tjänstarna börjat komma mellan en kvart och halvtimme senare än avtalat, vilket innebär att jag inte hinner både laga mat och duscha under mors middagsvila.
Som vanligt har jag stort utbyte av att lyssna till hur snabb i repliken mor är när tjänstarna är allt för fjantiga. Så säger mor "that was nip and tuck", vad det gällde vet jag inte, hör bara att Liam frågar vad "nippel tack" betyder.
Jag kommer in i salen lagom för att se mor hälla ut tandborstvatten på golvet — Liam säger att hon ska låta bli — och jag blir tvungen att säga åt Liam att torka upp. 


onsdag 13 november 2013

JAG RÖR MIG I ULTRARAPID,


plockar upp, viker ihop och torkar upp  tacksam över att mor kan sova tills hon vaknar. Men också glad för egen del för att jag kan klara av allt som måste klaras av i mitt somnambula tillstånd.
 
Laura vaknar glad och utsövd, funderar lite över var den övriga familjen finns — men nöjer sig med min upplysning att det bara är hon och jag (och katterna) som är vår familj nu för tiden. 
"Det är så mycket jag vill göra", säger hon. Och vem vill inte mer än vad som är realistiskt. Men vi hinner inte utveckla resonemanget förrän tjejerna kommer.
 
Nora frågar om det är OK att de använder uppfartsvägen på kvällen när det är mörkt. Jag säger varken ja eller nej, säger att det beror på vädret — men talar också om att jag inte uppskattar att få en puckelpist istället för väg, och att det blir så när man inte har vett att växla ned, innan man kör upp för backen.
Jag frågade inte ens varför det inte går lika bra att gå upp och ned för backen när det är mörkt. De har ju ficklampor. Ska bli spännande att se om de kommer att köra fram till dörren på kvällarna. 

måndag 11 november 2013

"DET GÖR DJÄVLIGT ONT",


fräser Laura. 
"Vi vill ju bara hjälpa dig" säger Liam med en sliskig stämma. 
"HA", svarar Laura, "ljuger gör du också".
Kombinationen Liam och Lone, är ingen höjdare. Lone är säkert en snäll tös — men det räcker inte i det här jobbet. Dessutom talar hon, som så många andra här i bygden, med en pressad röst, i ett högt tonläge. Så när Lone säger "nu lyfter vi på armen", piper mor "ja", högt i diskanten. Jag är inte ens säker på att Lone fattar galoppen, förmodligen tror hon att det är ett utslag av mors demens.
Lone är mycket lång, och jag tittar fascinerat på när hon bäddar sängen, som är nedsänkt så långt det bara går — så där travar hon runt dubbelvikt medan hon lägger överkastet på avigan.

söndag 10 november 2013

"JA, JA, DET FÅ VI TA",


säger Laura med en lätt suck, när jag från min utkikspost vid fönstret rapporterar att Liam är på väg till oss. "Vi ses i morgon" säger han när han går — ja, ja, vi får väl ta det också. 
 
Medan vi väntar på att tjänstarna ska komma,  tittar vi i Gunnar Brusewitz bok "Dagbok från en sjö". Laura är intresserad och uppskattar hans målningar, men koncentrationen tryter rätt snart. Jag har insett att högläsning inte går hem, däremot går det bra om jag i korta drag (mycket korta) berättar vad som står i en artikel eller bok. Hon tar till sig vad jag berättar och i några minuter kan vi diskutera det, men relativt snart tappar hon fokus, och vad hon säger förefaller inte ha något samband med det vi talat om. Men vad vet jag, mors tankesprång är kanske helt logiska  fast jag inte lyckas se saken från hennes vinkel.

lördag 9 november 2013

DET ÄR INTE OFTA


jag lämnar salen, med ett leende på läpparna, efter morgontoaletten — men det gjorde jag i morse. Allt låg där det skulle, och till och med sängen var bäddad på det speciella vis, som jag bäddar den. Men så var Karin en av morgonens tjänstare, en av de få som gärna småpratar om allt och inget. 
Och det var samma bra tjejer som kom nästa gång vi behövde hjälp.
Men säg den glädje som varar, när mor skulle upp efter vilan, var det ett par trista typer — så jag har just återvänt till köket efter den sedvanliga vik- och plocksessionen.

"GOD MORGON MIN ÄLSKLINGSPLANTA",


hälsar mig mor, när jag tittar in till henne tidigt på morgonen. Hennes språk har alltid varit personligt och mycket innovativt. Ibland så nyskapande, eller halsbrytande associativt att människor som inte känner henne, har svårt att hänga med i svängarna. Något som förmodligen lätt kan missförstås som demens nu — i synnerhet av tjänstarna som inte kan beskyllas för att vara verbala, och som har svårt att föreställa sig en värld som skiljer sig från deras.
Det var några timmar sedan jag var inne hos mor för att öka värmen, och vi enades om att det var för tidigt att börja dagen. Nu sover hon gott, och det får hon tack och lov fortsätta med, eftersom jag fick min vilja igenom på den punkten. (I ett av många meningsutbyten med hemtjänsten).

torsdag 7 november 2013

DATORER BORDE FÖRBJUDAS


på apoteken, så länge det inte finns ett fungerande reservsystem. När jag ångar in på apoteket är det bara en kund före mig — men det är inte så bara, när datorerna inte funkar och apoteket står stilla. Medicinen jag skulle hämta ut var inte av livsuppehållande karaktär, men väl så nödvändig eftersom den lindrar Lauras smärtor. Så där står jag och trampar, redan sen eftersom morgonens första ärende tog mycket längre tid än jag räknat med, tack vare en pratsam hantverkare. Han ville diskutera åldringsvård, och kommunens finanser — jag är glad att jag inte sa något negativt om hemtjänsten, för han berättade att hans dotter arbetar där. Nu har jag ju redan insett att på små orter är de flesta släkt, grannar eller goda vänner med varandra, så jag brukar akta mig för att vara för öppenhjärtlig, men det är lätt gjort att det slinker ur en något förklenande när man är upprörd.
Till apoteket fick jag återvända senare på dagen, då apoteket ringt och talat om att datorerna fungerade. Fast medan jag stod och väntade på min tur, tog de ännu en paus...
Jag var evigt tacksam över att mor fortfarande sov när jag kom hem, mycket senare än jag räknat med. När hon väl vaknade, var hon utsövd och glad — inte ens Liam förmådde störa henne. Inte så mycket i alla fall, när jag rapporterade att Liam var på väg till oss, suckade hon och sa "ja, ja, inte mycket vi kan göra åt det". Till min stora förnöjelse var hon sedan rätt amper under morgontoaletten.
Resten av dagen var hon vaken och glad. 


 Det kan tyckas småaktigt att reta upp sig över en tvål på golvet  det händer ju oss alla, att vi tappar något på golvet. Men de flesta av oss plockar väl upp det, och ställer inte omgående spottkopp och tandborste på golvet (med begagnat vatten), eller släpper en filt där vi går och står. 

söndag 3 november 2013

JAG KAN VARA TÄMLIGEN SÄKER


på vem det är som kommer, när jag ser att bilen stannar vid brevlådan, men ingen kliver ur den på en bra stund. Ingen av de bästa — men inte heller någon av de allra värsta.
I morse hade Laura fått ett par namn på hjärnan, namn som hon upprepade medan tjejerna skötte hennes morgontoalett. Vad de tyckte var så lustigt med det, kan jag inte räkna ut, men de skrattade högt — och naturligtvis blev Laura stött. Det är inte lätt att avgöra om någon skrattar åt en, eller av vilken anledning de finner något roligt. 
En bra stund sedan de gått säger Laura att det ät trevligt med folk som inte gör narr av en. Vi diskuterar saken en bra stund, kommer fram till att det nog mest är osäkra människor som har ett behov av att göra sig lustiga på andras bekostnad.

fredag 1 november 2013

"HA INTE SÅ FÖRBANNAT BRÅTTOM"


 Nej, tjejerna stressar i regel inte, men de talar och rör sig i det tempo de flesta unga personer gör, utan att tänka på att det kan vara för snabbt för en person som ofta har svårt att orientera sig i verkligheten — och som bara kan ta in en sak åt gången. De har ett sätta att bjäbba när de talar, som även jag ibland finner svårt att uppfatta. 
För ögonblicket duschar mor, hon var glad och pigg när hon vaknade, men blev irriterad när en av tjejerna, i olika tonlägen, upprepade att det var dags att duscha.
"Duscha", säger Laura, och fångar på pricken Ias tonfall, "precis som jag inte visste vad det är". Sedan är hon högst motvillig, när nattkläderna ska av. Kattis försöker lirka med mor, och säger att hon inte kan duscha med kläderna på. Dagistonfallet får Laura att resa borst, med sitt allra lenaste tonfall säger hon "det var en nyhet, det har jag aldrig någonsin hört tidigare".
Sköterskan kommer, men är ovanligt lågmäld, jag undrar så smått om hon har hört att jag sagt att Laura blir på dåligt humör efter sköterskebesöket, eftersom det glammas så mycket då. 
Så här sitter vi i köket, med ett tänt ljus och lyssnar till P2. Frukosten slank ned utan problem, mor är på gott humör och (relativt) klar.