torsdag 5 juli 2012

JAG SOM ALDRIG GILLAT HÄNDELSERIKA DAGAR


börjar uppskatta när dagarna bjuder på lite omväxling.  
Mamma sov när rehab anlände med alla prylar, kanske var det det som väckte henne, de var ju inte helt ljudlösa. 
Morgonsysslorna gick ovanligt bra, vi kom ned utan missöden och hon kunde landa direkt i nya rullstolen. Hon var lite butter, och tyckte väl bara att stolen var ”så där”.
Väl ensamma kunde jag ta’ med mamma ut i köket medan jag gjorde i ordning fikat, som vi sen tog med oss ut på verandan. Laura njöt av att sitta ute, även om värmen och ljuset bitvis var i mesta laget.
Jennifer tittade in med ett par paket te, precis när mitt te var slut! Så fick vi oss en pratstund, bitvis såg mor ut att sova, men hon kom med några kommentarer som visade att hon var med i samtalet.
När Jennifer gått blev stolen plötsligt förfärligt obekvämt och Laura trätte på vården och livet i största allmänhet. Hon ville inte sitta kvar ute, på min fråga om hon ville sitta i den vanliga fåtöljen, svarade hon jakande. Men väl vid fåtöljen med turner framför oss, orkade hon inte längre. Hon trodde att hon skulle dö, grät, förbannade och bad mig skicka efter läkare, innan hon gick in i ett icke kontaktbart tillstånd. Efter en halvtimme var hon glad igen och vi kunde rulla ut på verandan och jag kunde laga mat.
Sköterskorna kom just som vi avslutat efterrätten, och Laura var relativt hyfsad mot dem.
Se’n blev det stökigt, frågade om hon behövde på toa, och det behövde hon. Jag förklarade att det var nya rutiner och att jag var osäker på hur vi bäst skulle gå till väga. Bara att flytta över från rullstolen till pottstolen skapade stress, och när jag skulle dra in stolen på den trånga toan ylade hon för fullt. När jag väl fått in stolen över toaletten förstod hon inte varför vi var där, hon behövde ju inte gå på toa! Det var bara till att baxa ut den, vilket inte var enklare än att få in den. Nu hade nog alla mors krafter gått åt till att skälla på alla som inte förstod hur hon hade det, så att flytta över till rullstolen var inte att tänka på. Jag förklarade att jag inte kunde hjälpa henne när hon var så svag, och hon försjönk i dvala.
Ringde till Lotta för att tala om att det var rena katastrofen, att vi nog får tänka oss att använda bäcken till pottstolen. Tack och lov var jag förutseende nog att ställa en hink under mors rumpa. Efter ett tag ringde jag hemtjänst som kom och handfast (trots protester) hjälpte till att flytta henne till rullstolen. Ute på verandan förbannade hon hemtjänsten men somnade snart. Efter en stund kom S.Katten och hoppade upp i hennes knä, hon vaknade och gladde sig, men somnade snart om. Nu sover de båda.

Har gått med i demensförbundet och fick mina första medlemstidningar och en bok därifrån i dag. Måste nog läsas i smyg.
Jag trodde väl inte att det skulle vimla av ”dementa bloggar”, men det finns ännu färre än jag förväntade mig. Inga av dem handlar om hur det är att sköta äldre personer med demens. Kanske för att den generationen inte rör sig så mycket i bloggoversum. Amerikanska fora finns ju, men nog skulle det behövas minst ett svenskt.

Planeringsmöte på måndag eftermiddag.
Det vore en överdrift att säga att jag är glad, men det känns gott att ha fått all den här hjälpen. Att se det vackra och uppskatta det är ett steg i rätt riktning. Att kunna sitta på verandan och känna dofterna och titta ut över den impressionistiska (visst låter det bättre än ovårdade) trädgården.

Här blev det en lång paus eftersom Lotta kom med ett bäcken, varefter vi fikade. Ett trevligt långt fika med S.Katten stadigt planterad i Lauras knä. Men det blev tydligen för varmt i knäet, han hoppade ned och lade sig under bordet. Där låg han bara till Laura blev orolig, när hon vred sig i underliga ställningar och bara vågade viska, då hoppade han upp i hennes knä igen. Till min förvåning stod han ut med att bli hållen som i ett skruvstäd i säkert tio minuter innan mor började återvända till ett mer normalt tillstånd. Vad nu normalt är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar