tisdag 30 april 2013

DUNKA I TAKET,


så att far kan komma ned och äta. 
Det händer rätt ofta att Laura frågar efter personer som inte längre finns. Ibland kan hon bli arg, och fråga varför ingen talat om för henne att personen i fråga har dött. 
Men i går, när vi talade om far, blev hon konfunderad. Hon upprepade att vi skulle ropa på far, och jag upprepade att han var död.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att det måste vara förfärligt att ideligen uppleva ett dödsbud som nytt — men Laura blev mer förvirrad än ledsen. Hon fick det inte att gå ihop.
"Jag är inte klok, det är något fel på min uppfattningsförmåga — jag måste ju vara galen”, upprepade hon, och föreföll allvarligt bekymrad.

Senare på kvällen var hon lika bekymrad, men då gällde det en biobiljett som hon redan betalat, och hon kunde inte förstå varför vi inte begav oss till föreställningen.

Bäst jag försöker lägga ut det här innan datorn tuppar av — den har drabbats både av tremor och amnesi, så risken är överhängande.

måndag 29 april 2013

EN OROLIG NATT,


Laura har pratat mycket i natt — egentligen har min närvaro inte varit nödvändig, men jag vet att efter varje samtal, ligger täcke och kuddar på golvet. Uppmärksammar jag det inte på en gång, så försöker mor svepa in sig i madrasskyddet och draglakanet.
Hon vill gärna dra’ sig en stund innan vi börjar dagen. Jag tänker att det är bra, så hinner kanske hennes medicin verka innan tjänstarna börjar med morgontoaletten. 
Dessutom är det en stund när vi har det gott tillsammans, mor halvsover medan jag stökar kring sängen. Ibland småpratar vi, om allt mellan himmel och jord. Själv kommer jag ofta att tänka på hur skönt jag tyckte det var, och hur trygg jag kände mig, sedan jag som barn, lagt mig och förnam närvaron av en förälder i rummet. Jag hoppas att det är vad Laura känner.

Mor var inte särskilt medgörlig när tjänstarna kom — hon sade att hon redan tvättat sig och bytt blöja. Vore jag inte känslomässigt involverad, kunde ordväxlingen vara rätt nöjsam. Det är bara några få tjejer som kan parera Laura när hon är på sitt trotsiga humör, alla andra har bara ett par tre tafatta standardfraser att ta till.
Min kamera lämpar sig inte för smygfotografering, det skulle annars vara mycket frestande. Jag tror alla stilar är representerade bland tjänstarna; från kläder som korvskinn på yppiga tjejer och de som skrider fram med tvättfaten, som om vore de gudinnor i en helig ceremoni till tuggummituggande slashasar och Liam som visar oroväckande mycket av sina rutiga kalsingar.

Efter en tur till soptunnan kan jag konstatera att inga handskarna ligger på marken längre. Men jag förundras över att man ska behöva säga till vuxna människor om sådana självklarheter.

söndag 28 april 2013

KANSKE SÅG JAG LIKA

eländig ut som jag kände mig, för en av tjejerna kom tillbaka in, när hon var på väg härifrån, och frågade om jag var OK. jag blev faktiskt lite ställd, ingen (i hemtjänstsvängen) har frågat mig hur jag mår — inte ens när de vet att jag varit dålig. Även om jag kanske tycker att det hör till god ton att fråga hur någon, som uppenbarligen inte mår bra, har det, så tycker jag att det är lika skönt att ingen frågat. För vad säger man, att det inte kan bli mycket värre — och att jag inte vet hur jag ska ta mig genom dagen. Nej, tack bra, är ju standardsvaret när icke-vänner frågar.

Laura har i dag, stundtals fört obegripliga samtal, men till nattningen blev hon på väldigt gott humör och var klar — skämtade med tjejerna, och lekte med ord, så till den milda grad att tjejerna inte ens fattade hur rolig hon var.

I morse när jag diskuterade blöjor, bad jag också tjänstarna att plocka upp alla handskar som låg spridda kring soptunnan. Har inte varit dit under dagen, får se i morgon om de har gjort det.

Nu stänger jag av, och lutar mig tillbaka — om fem minuter sover jag.

JAG HADE INTE TÄNKT SÄGA NÅGOT

om kartongerna på trappan. Men när det var två rätt bra tjänstare här passade jag på.  Skräpet var inte deras avdelning, då får jag ringa till resurshjälpen — som kanske kan hjälpa mig. Och blöjorna var inte deras avdelning — det är sköterskan som beställer. Men de lovade att tala med sköterskan — den sköterskan gillar inte mig, så det leder nog ingenstans. 
Tjejerna föreslog att jag skulle förvara blöjorna på andra våningen. Jag talade om att eftersom jag redan burit upp så mycket för att ge plats åt dem, så är bara sängarna är kvar att lägga saker på — och jag tror inte att mina gäster vill sova ovanpå ett berg av blöjor. Man behöver inte ha ett sjunde sinne för att inse att inget kommer att hända på blöjfronten — inte från deras sida i alla fall. Jag kommer att bära ut dem i vedboden, om inget händer. Så blir väl mössen glada i alla fall.

En snabbvisit av ett par e-vänner jag aldrig träffat förr var en lisa för själen. 
Det var intressant att se hur stimulerad Laura blev av deras besök, fast de aldrig träffats tidigare. Jag vet ju redan att mor gillar när vänner tittar in — och hur orolig hon kan bli av tjänstarna — men jag var lite osäker på hur hon skulle reagera inför främmande människor. Nu var förstås de här vå systrarna av samma slag som de flesta av våra gamla vänner.

lördag 27 april 2013

JAG MÅSTE HA SOMNAT


före klockan åtta, i går kväll. Jag minns inte ens att jag gick och lade mig — vad jag minns är att jag hade velat stanna uppe och umgås med mor, för efter en delvis trumpen dag, var hon på sitt allra soligaste humör. Vi sjöng innan tjänstarna anlände för att natta henne, och hon fortsatte att sjunga medan de nattade henne. Hon jämrade sig, och sade ifrån mellan varven, men sjöng i stort sett hela tiden. Allt på engelska, vilket får tjejerna att bli lite osäkra — jag vet inte riktigt varför, eftersom de vet att de kan tala svenska med henne. I stället plockar de fram sin skolengelska och säger yes och no på lämpliga ställen.
Det kan bli lite enformigt om man överlåter sjungandet helt åt mor. Hon kan upprepa en sång i det oändliga, visserligen kan det bli lite lustigt eftersom texten förändras efter hand. För att få Laura att byta melodi, sjöng jag mina frågor och svar, vi fick på så sätt en sjungen dialog, och jag kunde byta melodi med jämna mellanrum. Men jag var, som sagt, för trött för att stanna någon längre stund. Jag hörde hur mor sjöng när jag gick därifrån — sedan minns jag inget förrän jag vaknade av att hon talade, tydligen med ett helt sällskap, strax efter klockan tio.
Hon sover fortfarande och jag sitter i köket och försöker förgäves komma på någon lämplig lättlagad middagsrätt.

fredag 26 april 2013

DET ÄR MIG EN GÅTA


hur människor som dagligen arbetar med dementa personer, och som ändå har en viss utbildning på området, inte vet hur de ska bemöta sina patienter.
Inte undra på att Laura var ur balans efter duschen i morse. En av tjänstarna räknade upp olika orter i vår omgivning, och frågade om Laura varit där. Mor hade den goda smaken att tiga ihjäl personen. Men hon teg verkligen inte när de klädde henne och flyttade henne! Då går de i svaromål!

Till nattningen kom de halv fyra i stället för klockan tre. Det komplicerade tillvaron eftersom jag sagt att bästa tiden att ringa mig varvid halvfyratiden. 

I don't like her. But don't misunderstand 
me: my dislike is purely platonic.
                      Herbert Beerbohm Tree

När sköterskan och tjänstarna väl kom, och jag såg att två av dem hör till dem jag har mycket svårt för, då avlägsnade jag mig. 
Eftersom jag har en monitor, och det är ingen hemlighet, den står synligt, så hör jag allt som sägs kring sängen  vilket var deprimerande. När de inte talade skit om kollegor, så talade de barnspråk med mor.

onsdag 24 april 2013

DET ÄR SKÖNT


att vara tillbaka i mer normala gängor  även om vi knappast kan kalla våra vanor normala, och trots att Laura inte varit på sitt soligaste humör i dag.
Tittade in till mor vid elvatiden, då var hon vaken och i full färd med att knyta hårdknut på en filt. 
När tjejerna kom, fick de höra hur hårdhänta de var. Frukosten blev en utdragen historia, som slutade med att jag dukade av när den sista smörgåsen landade i tuggat tillstånd på bordet.
Ändå har dagen inte varit så förfärlig som den låter — även om jag får medge att jag har svårt att ta det med jämnmod när mor snyter sig i vad som råkar finnas till hands och hon har en million goda skäl till att spotta ut maten. Mellan kontroverserna har vi våra goda stunder.
Nu ser jag fram emot ännu en ostörd natt.

tisdag 23 april 2013

14:19 FRUKOSTERADE VI,


men förhoppningsvis ska det inte bli fullt så sent i fortsättningen. För nu är det slut på nattvaket!
Talade med Elisabeth i går, och vi enades om att det är bättre (och från min synpunkt, viktigare) att jag överlever ett tag till, än att mor blir vänd (fast kommunen delar nog inte min uppfattning). Så redan i går kväll hade jag bestämt mig för att i dag, avblåsa de nattliga besöken. Sedan ville ödet att jag blev dålig i natt, så dålig att jag nästan inte kunde släppa in nattpatrullen. Vilket förstärkte det redan fattade beslutet.
Den allvetande och allsmäktiga sköterskan, som beordrat vändningen, kom inte i dag (vilket jag trodde hon skulle göra), så jag slapp tala med henne, framförde bara till tjänstarna att det skulle vara slut på de nattliga besöken nu. Dessutom bad jag dem meddela att ingen skulle komma hit på eftermiddagen för att hjälpa upp mor — i går hade nämligen inte budskapet gått fram. Jag bara undrar hur mycket tid och bensinpengar som gått åt till att köra hit, när vi redan gjort upp att de inte skulle komma.

måndag 22 april 2013

LYCKADES HANDLA


på morgonen, nu när mor väcks på natten så sover hon ju längre än tidigare, och det finns inte utrymme för någon eftermiddagsvila.  Det var ju den stunden jag brukade utnyttja till att handla.
Det gäller att ha framförhållning för att få det att fungera  men ibland är jag mentalt så många steg före att jag brukar förlora en del av stegen på vägen. 

Vad vändningen på natten beträffar, känner jag mig inträngd i ett hörn — den elaka dottern som inte unnar sin mor det bästa, utan bara tänker på sig själv.  

Laura har varit harmonisk och bitvis rätt klar, på sistone. Särskilt på kvällar och nätter har vi goda samtal.

Varje gång jag får en stund över, sjunker jag ned i min stol och tänker att jag ska göra något av allt som måste göras  kruxet är att jag aldrig minns vad det är.

söndag 21 april 2013

SUDDIG I KONTURERNA,



vissen och genomskinlig, blir man av sömnbrist — bland mycket annat.

Laura sov fortfarande djupt klockan ett, men när jag hade stökat kring hennes säng en stund, vaknade hon.
På den vanliga frågan, från en tjänstare, om natten varit god, svarade mor — som vanligt — att den varit det. Jag kunde inte avhålla mig från att tala om att det nog inte var så, med tillägget att det kan vara svårt att somna om när man blivit väckt.
Efter en stund föreslog sagda tjänstare att det skulle bli bättre om natten hade en nyckel, så skulle de slippa väcka mig. När jag påpekade att jag tack vare monitorn, hörde vartenda ord som yttrades i salen, och att jag dessutom blev tvungen att gå ned till mor när hon vaknat och ropade på mig — då talade hon om hur bra det var för mor att bli vänd. På min fråga om det även är bra att hon i gengäld ligger minst ett par timmar längre än vanligt, fick jag inget svar.

fredag 19 april 2013

DET HÄR ÄR DEN SYN


som möter våra besökare utanför ytterdörren. Och så snart det blir tillräckligt varmt för att sitta ute, är det här vi sitter på förmiddagarna. 
Jag vet inte hur jag ska tackla det, i vintras när tjänstarna bara släppte soppåsarna på trappen, vägrade de att ta med soppåsarna härifrån. Att föreslå att de ska vika ihop och avlägsna kartongerna, kommer säkerligen att möta samma motstånd — och jag tror mig inte om att kunna diskutera saken utan att börja gråta.
Varför de envisas med att beställa så stora mängder blöjor och underlägg, att det ser ut som en lagerlokal, är mer än jag förstår. Andra vårdtagare får dagligen det antal blöjor de beräknas behöva.

Jag fasar för nätterna, efter tre nätter med nattpatrullen, förstår jag att jag har att se fram emot tre till fyra timmars sömn per natt.

torsdag 18 april 2013

NATTEN FLYTTADE KILKUDDEN


— den som håller madrassen på plats. Deras avsikt var god, de ville inte att Lauras fot skulle fastna i grinden. 
Det såg ut som om Laura sov gott, sedan natten gått sin väg — men efter en stund hörde jag att hon var vaken. När jag kommer ner, ligger och och viftar med kilkudden. Den hade helt enkelt legat för nära henne, och allt som är åtkomligt blir intressant när hon har långtråkigt. Det tog en bra stund innan hon kom till ro — och ännu längre stund innan jag gjorde det.
De här vakna perioderna på natten, gör ju att Laura sover ännu längre än vanligt på morgonen — eller rättare sagt förmiddagen. Klockan var nästan tolv innan hon vaknade i dag, och medan vi väntade på tjänstarna hann hon somna om.
Regnvädret förbättrar inte situationen för våra golv. I salen ser det ut som en ladugård med djurhållningsförbud.
Alla mina goda intentioner att snygga till, något lite, varje dag, har runnit av mig.

onsdag 17 april 2013

JAG HADE INTE SOVIT MYCKET MER


än en timme, innan Laura började sitt samtal med sina osynliga vänner. Som vanligt krävde det ingen större insats från mig, inte annat än att breda på henne täcket som åker ned på golvet titt som tätt, och jag kan i regel återvända till sängen mellan varven — även om det blir dåligt med sömnen eftersom jag hör vartenda ord hon säger. Det betydde att jag inte hunnit somna om när nattpatrullen kom för att vända mor, strax efter två. Den insatsen tog ungefär en halvtimme, varefter mor hade svårt att somna — och katterna levde loppan.
För mors del betydde detta att hon sov ännu längre än vanligt i morse  men inte att hon hade mindre ont i kroppen. Vilket jag förstod var en av orsakerna till att hon skulle vändas. Inte för Lauras skull  nej, för att hon inte skulle vara så ovettig mot personalen. Men hon klagade lika mycket som vanligt över tjejernas hårda nävar. Den enda fördel jag kan se, är att morgontoaletten gick något snabbare, eftersom natten hade bytt blöja på mor, vilket innebar att det var mindre att sanera.

LIDANDE UTAN ORD








tisdag 16 april 2013

DET ÄR INTE MYCKET

som jag finner så irriterande som när man försöker att övertyga mig om något, jag redan samtyckt till.
Sköterskan var här för att lägga om sår, och tog då upp frågan om att Laura behöver vändas på natten. Jag sa att det var OK även om jag inte var glad åt det, eftersom det innebär mindre sömn för mig. Genast började hon förklara varför, en en av tjänsterna pep något om att det ju är för Lauras skull. Jag röt åt dem att jag vet precis varför, och jag just därför redan hade samtyckt. Ändå stod tjänstarna och trampade och hummade, och försökte övertyga mig om nödvändigheten av vändningen, när de skulle till att gå.
Jädrar så rädda de är för mig.
Så i natt börjar vi.

Det blir väl ännu mindre gjort på dagarna framöver, misstänker jag. I morse lyckades jag i alla fall svabba halva köksgolvet. Hoppas jag klarar av den andra halvan, innan den första grott igen.

söndag 14 april 2013

DET BEHÖVS TRE STARTMOTORER


sa Laura, i morse, när hon legat vaken en stund. Jag tror jag behöver dubbelt så många.
Som vanligt en blandad dag. Så länge jag orkar hålla igång ett vettigt samtal, tycks Laura kunna följa med, och kommer med rediga kommentarer. Jag plockade fram en bok från hennes barndom, och vi hade ett riktigt normalt samtal, om barn och deras förmåga att sysselsätta sig själva. Men så fort jag inte orkar styra samtalet, kommer mor med osammanhängande inlägg.

Måste lära mig att lägga band på mig — Laura har återgått till att spotta ut maten — jag blir så besviken på mig själv när jag blir arg.

Jag försöker gå tillbaka i mina dagboksanteckningar för att kunna anmäla vår socialtjänst till Socialstyrelsen. Det är ingen upplyftande läsning.

Dessutom har jag en tioårsplan — eller möjligtvis hundraårsplan — vad beträffar städningen. Jag har förutsatt mig att göra en insats om dan. Slänga något och flytta något till dess rättmätiga plats.  

fredag 12 april 2013

HAR DU ONT I FOTEN?


 frågar Kattis, med stor förvåning.
Jag kan bara förundras — hur i all världen kan det ha undgått henne. Hon hör till dem som har varit med från början och (tyvärr) är här ofta.
Det var Kattis och Micke som hjälpte mor i säng för middagsvilan. När de var färdiga, bad jag dem rengöra bäckenet och vika ihop kläder och filtar som de glömde i morse. Glömde var naturligtvis en eufemism, som jag kostade på mig, i ett försök att inte framstå som den gnälliga satkärring, de säkert ändå ser mig som.

Efter den  minst sagt jobbiga början på dagen, var det en lättnad att två av de bästa tjejerna kom för att hjälpa mor upp.

Min dator är lika slö och sur som hemtjänstarna — de utgör ett dåligt föredöme!

AVFÖRING KVAR I BÄCKENET

kläder och filtar över högt och lågt — och en djup grop i den leriga vägen.

Vägen är avstängd för att jag ska slippa få den sönderkörd. Ingen av tjänstarna tycks inse att man bör växla ned innan man kör upp för en brant backe, så hela vintern har vår uppfart visat spår av var de växlat, och ofta fått backa ned och börja om från början. Men jag trodde inte att de skulle leka rally alldeles i början av backen, precis utanför avspärrningen.

Och mor snyter sig i tidningen och spottar ut maten.

" SÅ KAN VI GÅ PÅ BOLAGET”


privatsamtalet flödade, mor fick inte mycket uppmärksamhet. 
När hon frågade vad Liam sa, fick hon ett kort ”jag pratar med min kollega”, till svar. När de avhandlat olika frisyrer, och hur klädsamma de kunde tänkas vara, övergick de till muskler och kroppsbyggnad.
När sjuksköterskan kom, för att lägga om mors sår, lyckades de klämma in lite skitsnack om en icke närvarande kollega.
Micke är i grunden rar, men han kan inte hålla Liam stången.
Tanklösa är de också, låter mor sitta naken ute i den iskalla hallen medan de utför andra ärenden.

Det är ju för väl att kommunen håller med plasthandskar, eftersom jag blev tvungen att fiska upp kompresser ur toaletten.
Nu ska jag torka upp i duschen och utanför den innan jag tacklar filtar och kläder i salen. Sedan ska jag sätta mig med en katt i famnen — det behövs dagar som den här.

torsdag 11 april 2013

DET LUKTAR PISSOAR


i mors rum. Det blir så när man låter en kissig blöja ligga kvar på en stol.
För övrigt kan jag bara konstatera att två krokar att hänga handdukarna på, var för avancerat för våra tjänstare.

onsdag 10 april 2013

VART (sic) ÄR DET, DET GÖR ONT?

frågar Kattis, när Laura jämrar sig. Det frågade Kattis vid två olika tillfällen i går också. Man kan ju tycka att det vore på plats att lyssna på vad patienten svarar.

I'VE LOST MY LIBERTY

säger Laura, efter att ha suttit tyst en lång stund. Jag är lite osäker på om det är en medveten tanke, eller om orden bara råkade falla sig så. Jag är rädd för att det verkligen är så hon känner det, i sina mer närvarande stunder. 
En dement person, kan kanske inte alltid verbalisera sina tankar — men känslorna finns säker där. För en människa som alltid varit extremt självständig, måste det kännas svårt att bli totalt beroende av sin omgivning. I synnerhet när man behandlas som en barnunge.
Kanske upprepar jag mig — jag orkar inte gå tillbaka och se vad jag skrivit tidigare — men mina tankar kretsar ofta kring bemötandet av dementa personer. Ett av kardinalfelen från många inom vården, är att tro att man har gjort sitt om man bemöter en person som man själv vill bli bemött. Det är alltför vanligt inom vården att man tröstas och tycks synd om, fast det är det sista man önskar. Nej, man måste vara lyhörd och försöka ta reda på vad motparten har för önskemål. Det är  mycket svårare än att bara fräsa på och tro att man är empatisk bara för att man gullar med patienten. 

Jag läser om hur man på ett demensboende i Luleå, har en åtgärds- och bemötandeplan för varje vårdtagare. De sätter sig in i varje patients situation och deras levnadsberättelse. Det låter så bra, ändå känner jag en viss tvekan inför det där med att de ska känna till patientens bakgrund. Jag är alltså inte tveksam till tanken — men med kännedom om den bristande sekretessen, som råder här, och personalens begränsade erfarenheter av allt som rör sig utanför deras begränsade sfär, vill jag inte lägga Lauras bitvis svåra uppväxt, i händerna på somliga tjänstare. Detta därför att mor bara låtit sina närmaste vänner veta hur hon har haft det. Och fortfarande byter hon ämne om en tjänstare ställer frågor som hon uppfattar som snokande i hennes privatliv. 

Bara utbildning kan råda bot på alla vårdens brister. Jag vet att vi bor i en fattig kommun, med många gamla personer med stort behov av hjälp. Kanske vore lösningen att minska på antalet chefer, som det tycks vimla av, och satsa på utbildning för tjejerna som dagligen möter vårdtagarna.

tisdag 9 april 2013

NEJ, DET BLIR INTE FLER

bilder på tjänstarnas efterlämnade stilleben — i alla fall inte på ett tag. Men jag får tillstå att, hade det bara hjälpt, så hade jag ylat och svurit, när jag såg eländet. Istället blinkade jag snabbt, svalde och gick ut ur rummet så fort jag kunde. Jag har ännu inte gått tillbaka för att röja.
Kanske var jag bara extra känslig eftersom jag är trött. När mor hade kommit till ro för sin middagsvila, lade även jag mig, och somnade omgående — bara för att efter fem minuter väckas av sjuksköterskan som skulle lägga om några sår. Se'n var det inte stor idé att lägga sig, eftersom det var dags att förbereda maten.

AN, AUF, HINTER, IN,


neben, über, unter, vor, zwichen. Laura tar ut satsdelar och diskuterar grammatik, på tyska, med någon, under en stor del av förnatten.

Trots nattens lingvistiska övningar, vaknar Laura före klockan nio, men hon vill ligga kvar och dra’ sig. En av många anledningar till att jag inte vill att hemtjänstarna kommer vid en bestämd tid, för att sköta morgonbestyren. Förutom att en bestämd tid för hemtjänstarna inte existerar, och jag skulle bli stressad av att aldrig veta när vi skulle bli hemsökta, så behöver Laura få göra allt i sin egen takt. 

Efter middagsvilan i går frågade en tanklös tjänstare (vilket är en god beskrivning av så gott som alla hemtjänstare): ”har du varit ute i det fina vädret i dag Laura?” 
Att jag inte sa’ något, kan enbart tillskrivas min goda fostran! Jag hade god lust att be tjejen ta’ ut mor på en promenad — på snötäckta grusgångar.

söndag 7 april 2013

ALLA DESSA STILLEBEN








Det här är bara ett litet smakprov, på de så gott som dagligen nya stilleben som hemtjänstarna arrangerar.
Kanske är jag konservativ och tråkig, för trots att jag växt upp i kretsar där vi ofta satt på golvet när vi umgicks, så anser jag att sittmöbler är till för att sitta på. Jag ger blanka katten i om tjänstarna tycker att det är hemtrevligt och det är så här de har det hemma hos sig — vi har andra ideal. Jag har tillräckligt stora problem med att hålla ordning, utan tjänstarnas "hjälp". Dessutom vill jag kunna släppa in gäster i salen, utan att behöva rusa före och röja, så att det finns sittplatser åt alla.







lördag 6 april 2013

JAG HAR BÖRJAT MEDFÖRA

griptången, när jag går till brevlådan och soptunnan, eftersom det inte bara är inomhus som hemtjänstarna dräller saker omkring sig utan att plocka upp efter sig. Det är näppeligen några vårtecken (foxgloves kommer senare). De blå handskarna pryder inte!

fredag 5 april 2013

DET ÄR INTE LÄTT

att torka golvet, utan att böja sig. Ändå blir jag mer ledsen än arg, när Laura häller ut sitt te på golvet.
Men jag blir fly förbannad när hemtjänstarna inte kan vika ihop och lägga tillbaka saker där de ska vara. Trots att jag fixar krokar och lådor, för att underlätta för dem, går det inte en dag utan att jag får städa efter dem.

torsdag 4 april 2013

DET BEHÖVS INTE MYCKET

 för att få mig ur balans en dag som denna.
Eftersom tjejerna har problem med att hålla ordning, så vek jag ihop glidlakan och madrasskydd och la dem i en låda. Inte särskilt avancerat kan man tycka — men för avancerat för våra hemtjänstare. Så här såg det ut sedan de gått.


Samma tjejer som la henne för middagsvilan, kommer för att natta mor — de tittar inte ens i blöjan, om den behöver bytas. De har inte mer än lämnat oss, så känner jag på doften att ett byte är av nöden. (Men ett sjöblött golv lämnade de efter sig — hur bär de sig åt?) Nu har jag ringt efter dem, men det står skrivet i stjärnorna när de kommer  och jag kan få lägga mig.

Nu, en timme senare än jag tänkt mig, kan jag lägga mig. Allt viktigt jag tänkt göra i dag, får vara till en annan dag.

VI SOM ÄNNU INTE ÄR DEMENTA


vill så gärna förstå varför våra anhöriga reagerar som de gör. Kanske är det enklare att bara acceptera, se till att de har det så bra som bara är möjligt (vilket inte är möjligt så länge vi är beroende av hemtjänsten).
Men jag kan inte låta bli att undra över alla de, för mig osynliga, människorna som Laura umgås med. I går var det en dam med en blåklocksliknande hatt. I natt ägde ett sammanträde rum i vår sal, med många personer närvarande.
Nyss höll Laura tidningen till örat och försökte att ringa till mig med den, och frågade efter mitt telefonnummer.

Dagens två tjänstare som hjälpte Laura i säng för eftermiddagsvilan, har varit här många gånger, ändå lägger de mor på rygg, med den påföljden att mor satt upp och talade med sina osynliga vänner, under hela vilan. Eftersom hon vilar för att avlasta rumpan, så kunde hon ju lika gärna ha suttit kvar i sin stol, så hade jag haft två lugnare timmar. Två timmar som jag hade sluppit springa mellan salen och köket varje gång mor ropade.

DET HAR VARIT EN OROLIG NATT


Laura har talat med okända människor mest hela natten — och slängt sina sängkläder på golvet. Varje gång jag brett på henne, har hon varit tacksam, men det tog inte många minuter innan täcke och filtar hamnade på golvet igen.
Tjänstarna ställer den vanliga frågan om natten varit god — och Laura svarar, som alltid, att den varit osedvanligt god. Jag tror faktiskt inte att hon minns hur natten varit, men artighetsfraserna sitter djupt rotade och kommer helt automatiskt.

onsdag 3 april 2013

JAG VILL BARA GRÅTA

när jag märker hur orolig och förvirrad mor blir tillsammans med en del hemtjänstare. De talar fort och slarvigt, de talar omväxlande med varandra, med mor och i telefon. Jag tror visst att de vill väl — men deras kunskaper om dementa människor är uppenbarligen bristfälliga. Idag var det dessutom två sköterskor här tillsammans med tjänstarna, man kan ju tycka att de borde veta bättre än att svara klämkäckt och i munnen på varandra.
Det var tur att en väninna med son, tittade in en stund efter maten. Jag är inte säker på att Laura kunde placera våra gäster, men hon uppskattade uppenbarligen, det trevliga avbrottet ett par gäster innebar.

VEM ÄR DET SOM ÄR SÅ OMTÄNKSAM?


undrar mor, när jag efter en strulig nattning kommer för att säga godnatt. När jag svarar att det är jag, Virginia, hennes dotter, svarar hon:
"Jag förstod att det var någon med bättre uppfostran”.
Sedan hade vi en av de där vemodigt fina kvällsstunderna. En stund när tiden för ett ögonblick har vridits tillbaka.
Hittar nu på morgonen ett 35 år gammalt foto av Laura, och inser hur snabbt man anpassar sig till sin situation. Även om jag, för mitt inre öga, kan framkalla hur mor såg ut, rörde sig och lät, en gång för länge sedan, så krävs det numera en viss ansträngning — eller, som i dag ett foto, för att jag ska minnas.

tisdag 2 april 2013

JAG HAR FRIGJORT EN BACK


och fyllt den med handdukar. Min tanke var att om det finns en back med rena handdukar, så skulle det inte vara så svårt att skilja på rena och begagnade handdukar. Jag hade inte mer än ställt in den, så viker en tjänstare ihop ett antal begagnade handdukar och lägger dem i backen. Vilken kroppsdel de använts till har varken jag eller dagens tjänstare en aning om. Nu har jag lagt dem i tvätten.
Har mejlat rehab och frågat om jag får dra’ i ett par krokar i sänggaveln, vilket de tyckte var en god idé. Om det kan få tjänstarna att hänga upp handdukarna återstår att se.