MAN KAN FRESTAS

 att tro att det är enbart trevligt att få lite egen tid, morgon och kväll, medan mamma sover. Det är nödvändigt — men det är inte särskilt avkopplande. Jag kan inte gå utom hörhåll från Laura, jag kan inte göra något som låter för mycket. Alltså blir jag sittande utanför dörren — och visst kan man läsa, mejla och betala räkningar, ingendera ger den avkoppling jag så väl behöver.


Jag är så innerligt tacksam för att mamma "bara" är dement nu. Det gör livet så mycket enklare för oss båda. Vi kan nu åter lyssna på radions nyheter, och även om Laura inte minns så mycket av dem, så förstår hon, upprörs av orättvisor, och diskuterar gärna vad vi hört. Jag kan också vara utom synhåll lite mer än några minuter, utan att hon blir ifrån sig.
Det gör att jag funderar på att ringa till tandläkaren, för jag tror att vi vågar oss dit för egen maskin. Likaså kan jag kanske köra själv när det är dags för en synkontroll. 
Och förhoppningsvis ska vi kunna göra sommarens sedvanliga utflykter, med matsäck, tillsammans med några tillresta vänner