BITVIS EN SVÅR DAG

Kanske var jag borta för länge när jag värmde maten. Hörde avgrundsvrål från verandan, och fann en upprörd mor där. Ännu ett anfall på gång — farligt att säga att något har upphört! Hon var fastskruvad och både ledsen och arg.
Jag kände mig definitivt inte som en god och kärleksfull dotter, för vad jag än försökte säga och göra, var det fel. 
Försöker stoppa undan min vrede, men är säker på att Laura känner det.
Ändå förstår jag så väl hur fruktansvärt det måste vara för en människa med klaustrofobi att bli sittande stilla i en rullstol.

Jag började nästan gråta när tjejerna kom för att lägga mamma, och hon vägrade. De kunde inte göra annat än att åka sin väg. Och jag fick nöjet att lägga henne på egen hand. Svårt i vanliga fall, och blir inte lättare när ingenting är bra.