"VÄND DIG INTE BORT,

 när jag talar med dig", röt Laura åt Kajsa. Kajsa hör till de bättre, men mor var inte på sitt soligaste humör i morse.  Hon fick inte ihop tillvaron — redan innan tjänstarna kom, tyckte hon att hon kunde gå upp för egen maskin. När jag talade om att hennes ben inte fungerade, undrade hon varför, de fungerade ju i går. Ett antal gånger fick jag tala om att benen lagt av efter ett långt liv — att de trots allt varit med länge och tagit Laura på många och långa vandringar. Hon ville inte hålla med om att benen burit henne i över nittio år — så länge har hon inte varit med!

Så när tjejerna kom var hon rätt bitsk. När de tog i henne med iskalla händer, talade hon om att det står i sjukvårdsstadgarna att man inte får ta i patienter om man har kalla händer.

I går morse däremot, var hon väl medveten om att hon behövde hjälp, hon var glad och avspänd. När jag talade om att tjänstarnas bil stannat utanför huset, frågade hon vilka det var i dag. Eftersom jag inte såg vilka det var, sa jag att risken  fanns att det var Liam, då smålog hon och sa: 

"Vi klarar nog av det också".

SÖMMARNA PÅ PÅSLAKANET

är  hopsydda, jag vet inte för vilken gång i ordningen. Nu sydde jag ända upp, vi får klara oss utan den lilla behändiga glispan, där man kan hugga tag i täcket. 

Så snart jag tvättat och manglat lakanet, så ska jag göra detsamma på det som nu sitter på täcket, för mor har ägnat natten åt att riva isär även de sömmarna. 

Just nu sover mor, och förhoppningsvis ska hon göra så, en stund till, för hon har varit mycket vaken i natt — inte direkt orolig, för hon har varit glad och pratsugen varje gång jag plockat upp täcket från golvet.

Begick det stora misstaget att titta i i ett tvättutrymme, som bara hemtjänsten använder — det är snuskigare än snuskigt. Jag inser att när jag förberett dagen och maten, och några andra nödvändiga saker, så får jag tackla snusket.  I min, uppenbarligen oerhörda, enfald, har jag trott att det åligger tjänstarna att torka handfatet rent, när de använt det, liksom jag tycker det är självklart att inte låta det stå vatten kvar på golvet.

FÖR ATT SLIPPA GÖMMA

filtar, kuddar och andra  ömtåliga textilier bad jag rehab låna ut ytterligare en riskudde. Den kom prompt, men tror någon att det avhåller tjänstarna från att fortsätta knöla första bästa kudde eller filt under mors ben‽

 

Så har mor genomlidit ännu en morgon med två fjolliga tjejer — jag tycker inte att det är det minsta konstigt att hon bits, jag skulle förmodligen inte nöja mig med det, om det var mig de daltade med.

Frukosten slank ned med en viss tvekan.

"NI BEHANDLAR MIG

som om jag vore mindre vetande", säger Laura. Kanske känner de sig träffade, för de försvarar sig inte, den ena tjejen säger lite lamt, "säger du det".

 

Så blev det dags för middag, sedan jag skrivit det förra inlägget. Laura åt med god aptit, och ville ha en portion till — hon åt en rejäl portion efterrätt och när jag dukat av, undrade hon när vi skulle äta. Hon hade ju inte fått någon mat i dag. Jag bjöd på ett äpple, vanligtvis äter hon ett halvt äpple på kvällen, nu ville hon ha "much more".

Sedan somnade hon i sin stol — när tjejerna kom, var hon så trött att hon bara gnydde, när de gjorde henne illa, och hon sov nästan när jag kom för att säga godnatt.

"DU FÅR INTE BITAS,

 det är farligt", säger Teresa.

"Det är därför jag gör det", svarar Laura.

Det är två av de klämkäcka töserna, som får mor att resa borst. Laura konstrar och vill inte låta dem ta av henne nattkläderna — de försöker med alla medel (utom normal samtalston) att övertyga mor om att hon bör ha dagkläder på sig på dagen.

"Vem har sagt det?", frågar Laura — och de vet inte vad de ska svara.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Karin och Linda, som nattade mor i går kväll, de småpratade och skämtade, precis som de säkerligen skulle ha gjort om det var jag som behövde hjälp — och Laura var hur ämabel som helst.

 

Maten är inget stort problem — och jag hoppas att det inte blir det — men jag är lite trött på alla röror, som jag serverar. Det ser inte särskilt aptitligt ut, men maten måste ju vara skuren i små bitar, och det får inte finnas något hårt i den. Varför förstår jag inte, mor har alla tänder i behåll och borde kunna både tugga och svälja utan problem. Ofta går en måltid bra till att börja med, men efter en stund börjar hon älta varje tugga i det oändliga, och säger att hon inte kan svälja.

När jag diskuterar mat med henne, kan hon låta entusiastisk och tycka att något ska bli gott — men när väl måltiden serveras, är hon tämligen likgiltig för maten.

FRÖJDAS, VART SINNE

God jul hojtade Liam när han lämnade oss — det måtte väl betyda att han inte kommer tillbaka förrän efter jul.

"JAG HOPPAS ATT DET ÄR DEN TREVLIGA FALANGEN",

säger Laura när jag talar om att tjänstarna är på ingång. Tyvärr får jag tala om för henne att så inte är fallet. 

"Ja, ja", säger hon, "vi får väl stå ut".

Och det gjorde hon riktigt bra — mycket bättre än vad jag skulle ha gjort.

Eftersom det är helg, misstänker jag att det blir samma par som kommer till middagsvilan — men det är ju ett kort besök.
I går kväll hade Laura tandkräm på på näsan och ena ögonbrynet, när jag kom med en fuktig trasa och talade om varför jag var tvungen att torka henne i ansiktet, suckade hon, och konstaterade att det ju hade varit en karl där. I sanningens namn är väl inte Liam ensam om att breda ut tankrämen så rikligt, men han gör det varje gång.

Nu när julkorten trillar in, är det roligt att se hur Laura känner igen namnen på våra vänner, och fäller kommentarer, som visar att hon minns dem. 

Frukosten gick bra, men det blev en kamp när vi kom till yoghurten, och efter halv skålen gav jag upp.

TVÅ REDIGA TJEJER

hjälpte mor i säng för middagsvilan — ett trevligt mellanspel, som omväxling mot de andra tjänstarna som hemsökt oss i dag.

Det märktes tydligt efter vilan att de fått Laura ur balans. Sent kom de också, vilket är problematiskt eftersom kvällen blir mycket kort, när de kommer en halvtimme, eller ibland en timme för sent.

Nu ska jag diska, innan jag röjer efter tjänsterna — sedan hoppas jag att jag hinner och orkar duscha. Men kommer de en timme för sent, nu igen, får jag lägga mig skitig.

NÄR JAG SER

den fläckiga grytlappen, inser jag att jag är långsint. För det var inte nog, att Sigrid hällde ut  mors kaffe, därför att hon tyckte det såg för starkt ut — sedan använde hon en vit grytlapp till att torka upp med. Vad hon torkade upp vet jag inte, men det är något som grytlappen fortfarande bär spår av. Det är en hemstickad grytlapp, som jag fått av en bloggvän, när vi var några stycken som bytte handgjorda grytlappar och disktrasor.

 

Våra dagar glider snabbt förbi — förvånansvärt snabbt, med tanke på att vi inte gör så mycket — Laura mår bra och är nog så klar hon kan vara. Hennes humör varierar, beroende på vilka tjänstare vi drabbas av. Är det riktigt tråkiga typer, välsignar jag hennes dåliga minne, för det ta'r i regel inte mer än en halvtimme, innan jag lyckas få hennes på bättre tankar.

Det roar mig att höra att hennes integritet är intakt — hon svarar bara på de frågor, hon vill svara på. Häromdagen var det någon som frågade var hon var född, det svarade hon på, men när följdfrågorna kom, om när hon kom till Sverige, och var hon bodde då, då bara blängde hon på dem.

Det är en av anledningarna till att det kanske inte alltid är så bra (som det sägs) att låta personalen ta del om en dement persons tidigare liv. I all synnerhet som jag vet att somliga tjänstare ta'r lätt på tystnadsplikten. 

I TRE DAGAR

har jag lagt fram ett påslakan, som tjänstarna lagt undan varje gång de kommit — och jag har lagt fram det igen...

Eftersom det befintliga lakanet ser förfärligt begagnat ut, så trodde jag i min enfald att det var tämligen självklart, att det behövde bytas.

Men nu har jag tröttnat, och sa till tjejerna som var här, att de skulle byta.

 

Laura är glad och harmonisk — svär bara åt dem som förtjänar hennes vrede! Eller som i morse när den förfärliga Maja, när hon klär på mor säger "det här gör inte ont".

Laura spänner ögonen i henne och säger "det vet du inget om".

Det är mycket det inte vet något om.

"NU SKA'RU SE",

så ska vi lägga oss, ska'ru få se. Nora lyckas i regel klämma in två "ska'ru få se" i varje mening — ibland fler. Däremellan är allt "fina fisken", inte undra på att Laura blir grinig, när Nora är här —

 i alla synnerhet som glättigheten är konstlad. 

 Filtar och handdukar på golvet, kläder på avigan hopknölade till små bollar och tandkräm överallt, gör mig sur. Men det som gör mig hur arg som helst, är när jag kommer in för att säga godnatt till mor, och ser att foten sitter fast i grinden och att kuddarna avsedda för att stötta hennes ben ligger i en hög bredvid sängen.  

 

Synd att jag inte stängde av vägen redan för några dagar sedan, när jag märkte att den var lite mjuk. Liam lyckades med konststycket att göra djupa spår båda gångerna han körde upp i går — man kan ju tycka att han skulle ha vett att lämna bilen vid brevlådan, andra gången han kommer, efter att nästan ha fastnat första gången.

LAURA HAR ALLTID

varit rakt på sak — men samtidigt mycket mån om att aldrig såra någon. Hon har alltid varit beredd att ursäkta de som uppfört sig illa, "hon såg blek ut, hon kanske inte mår så bra", "han har det nog inte så lätt på sin arbetsplats" eller "hon har kanske mens", är bara några få av alla förmildrande omständigheter hon kunde komma på. 

Den sortens hänsyn tar hon inte längre! "I don't like you, you can go to hell", sa hon till Liam i dag. Jag förstår henne, men jag nöjer mig med att tänka vad hon säger. 

Han jobbade ihop med Gittan, vilket borgar för att det inte kommer att spåra ur totalt — för de två kommer igen till nattningen.

Stod i fönstret när de körde upp för vår backe, och såg att han växlade mitt i backen. Fortsätter mildvädret, får jag nog lov att stänga av vägen igen.

Bortsett från att mor var ovettig mot Liam, har Laura varit förnöjd och tämligen klar hela dagen. 

Flera gånger har jag lagt märke till att hennes samtal blir klarare och mer sammanhängande när vi diskuterar ideologiska eller filosofiska frågor, än när det rör sig om rent praktiska och jordnära samtal.

SÅ SNART DET LJUSNAR

lite mer, ska jag smyga in i salen och röja. Det orkade jag inte i går kväll — när jag såg handdukar och filtar på golvet, kläderna i en hög och allt det andra som behövde åtgärdas, då flydde jag därifrån.

Det har varit några bra dagar, med mest bra tjejer, vilket märks så innerligt väl på mors humör. Även om hon artigt kan vända sig mot tomma intet och fråga om någons (för mig osynlig persons) åsikt, så är hon mycket mer närvarande i nuet, när vi slipper somliga (tyvärr en majoritet) av tjänstarna. 

Som när Laura suckade av välbehag och sade: "så bra många inte vet att de har det".

"SKRIK INTE!"

säger mor till tjänstarna, som glatt fortsätter att tala högt med sina gälla röster. Så Laura upprepar sin uppmaning — när de ändå inte sänker sina röster ta'r Laura i och fräser "skrik inte så förbannat".

Visst är jag medveten om att många äldre personer hör dåligt, och att det är vanligt att de som arbetar inom äldrevården talar högt — men jag tycker nog att det är nonchalant att ignorera ett önskemål. I all synnerhet som de alltid gör det, jag vet inte hur många gånger hon bett dem att inte klämma in ett otal Laura i varje mening, precis som hon säger ifrån när de använder sig av pluralis majestatis — allt utan resultat. Nog frestas man att tro att de inte bryr sig om vad vårdtagarna tycker.

 

Varje gång jag uttrycker mig negativt här, försöker jag förtvivlat komma på något positivt att balansera det med — men får erkänna att jag inte kommer på något. Inget nytt, i alla fall. Det enda jag har att komma med är att de flesta är glada och vänliga.

"SPOTTA"

uppmanar Liam mor. 

"NEJ, inte på mig — och inte på golvet", säger han strax därefter.

 

Vid påklädningen lyckas han klämma in ett oräkneligt antal Laura i varje mening — som vanligt med sitt eget personliga uttal.

"Vem är det?", frågade Laura.

"Det är ju du", svarade Liam.

"Neej, det är det verkligen inte", säger Laura med emfas.

 

En stund senare, i köket, uppstår nästan handgemäng, när jag ska hjälpa henne på med tröjan. Den tröjan som hon vägrade ta' på sig, när tjänstarna hjälpte henne på med kläderna. Nu ville hon ha den på sig, men ville inte stoppa in armarna i ärmarna.

Fem minuter var hon idel solsken och åt sin frukost utan att konstra.

VI HAR HAFT EN SKÖN DAG

Ända tills middagsvilan, satt vi vid brasan, lyssnade till musik, småpratade och bara njöt av tillvaron.

Visserligen var Sigrid här flera gånger, men tillsammans med Karin, vilket tycktes göra henne mindre beskäftig.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur hon uppfattade Karins och mitt lättsamma samtal. Kanske var det det som dämpade henne, för när Karin stannade i hallen och talade med mig, gick Sigrid direkt in till mor — och lite senare till bilen. Hon såg i det närmaste chockad ut när Karin frågade mig om jag haft en skön dag — möjligtvis trodde hon att jag skulle bita huvudet av dem båda. Sigrid rapporterar ju hellre till sina överordnade att det inte finns hygienartiklar och handdukar här, än att hon ber om sådant, som kanske tagit slut.

Mor var glad och belåten med dagen när jag sade godnatt till henne.

DET SNÖAR OCH ÄR KALLT,

så vi började dagen vid brasan — och här sitter vi fortfarande och har det gott. Laura vill inte läsa, men hon njuter av brasan mellan sina tupplurar.

Gittan ocn Karin, de två bästa tjejerna, nattade mor i går kväll. Mor var precis lika strulig, till att börja med, som kvällen innan när hon vägrade att byta till nattkläder. Men med småprat och lirkande tog det inte lång stund förrän hon var ombytt och låg i sängen.

Jag tror att skillnaden är att de bra tjejerna betraktar henne som en medmänniska — inte bara som en dement patient.

Gittan kom tillbaka i morse, nu med Inga-Lill, som även hon är bra.

För mig gör det all skillnad i världen — först och främst, därför att Laura blir glad och harmonisk, men också för att det är så skönt att på ett avspänt vis, kunna tala om allt mellan himmel och jord, med tjejerna.

Men vika ihop kläder och filtar kan de inte! 

så här förvarar vi 

kläder här i huset

JAG VAR LITE BETÄNKSAM I GÅR,

när mor vaknade tidigt efter en orolig natt. Men hon var pigg och glad, så vi började dagen. Eftersom mors frissa skulle komma hit för att klippa mor, hade jag meddelat att mor inte skulle vila på eftermiddagen. Jag var rädd att dagen skulle bli för lång för Laura, men hon var ovanligt redig. När frissan var här, förhörde hon sig om frisöryrket var tröttsamt och gav yrkesskador.

Men så plötsligt när det började närma sig läggdags, blev hon förtvivlad. Riktig vad som oroade och upprörde henne blev jag inte klar över — men hon ville hem, och ville inte vara isolerad. Hon ville träffa mig mer än tio minuter om dagen.

"Jag är förtvivlad, jag blir sinnessjuk och vill inte komma till ett sinnessjukhus", sa' hon. 

Det liknade tankarna hon hade när hon var som sämst förra våren. Förmodligen en fasa över att inte få grepp om sin situation, att inte kunna reda ut sina tankar.

"Jag måste bestämma själv över min framtid, och jag har ju pappa att ta reda på, och han är ju över 90 år", sa' hon innan hon nickade till i sin stol.

Tjänstarna kom i tid, vilket jag var tacksam över, kvällen dessförinnan kom de en timme för sent.

Det tog en stund innan mor stillade sig och somnade, men se'n sov hon hela natten — och halva dagen. Jag försökte väcka henne, men det gick bara inte förrän klockan var en bra bit efter tolv. Innan tjejerna kom hade hon somnat om och sov djupt — men det var ett par bra tjejer (en ny), som tog det lugnt och som till och med lyckades förmå mor att duscha.

Och nu är Laura glad och samlad, även om vårt samtal ta'r sig en del besynnerliga vändningar.

"VARFÖR LÅTER DU DET INTE LIGGA",

frågar kompisen, när hon sett bilder på tjänstarnas efterlämnade röra. Jo, den varianten har jag försökt — den generera bara ännu mer skräp på fel platser och hopknölade textilier.

 Dag 1-3

 Dag 4-5

 Dag 6

Dag 7

På dag 8 försvann pennan, jag antar att någon behövde den. Handskarna och den tomma förpackningen försvann förmodligen nästa dag, samtidigt. Nu ser det ut som på första bilden — fast tvättlapparna är lite mer utspridda (så slipper man se tandkrämskletet).

"EN GROBIAN ÄR VAD DU ÄR",

 sa Laura till Liam i morse — han förstod att det inte var en komplimang. Däremot förstod han inte den bibliska allusionen, när han tvättade mors ansikte, och hon sa' "och så den andra kinden, för det står ju att man ska vända andra kinden till".

Och jag förstår inte varför de inte låter mor borsta tänderna innan de tvättar  hennes ansikte, eftersom de aldrig torkar bort tandkrämen som brukar vara rikligt applicerad både i ansiktet och på kläderna.

Frukosten är lyckligt aväten — för bådas sinnesfrid ger jag henne bara en halv smörgås numer — mellan ett par tuggor säger Laura "orange juice is not the same". "The same as what?" frågar jag. "As peach juice", svarar hon.

Jag har en känsla av att hennes meningslösa (för mig meningslösa) samtal förekommer en aning oftare än tidigare. 

"VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE,

upprepade Laura, vad än tjänstarna sa' i morse. Från att ha varit vänligt närvarande, gick hon direkt till trotsig treåring, när tjänstarna kom och började dalta med henne. När hon kom upp i stolen, satt hon knäpptyst och hängde med huvudet. 

När vi blivit av med tjänstarna och kommit ut i köket, svarade hon inte längre på tilltal — men var vid medvetande, om än uppenbarligen trött. Så trött att hon bara skakade på huvudet när jag frågade om hon ville ha frukost. Och nickade, när jag frågade om hon ville lägga sig. Det tog väl ungefär en kvart innan tjänstarna kom — och under den kvarten piggnade mor till ordentligt. Väl i sängen var hon mycket upplagd för sin frukost. 

Mitt i en tugga frågade hon om karlarna hade gått. Jag svarade att Liam hade gått, varpå hon andades ut ljudligt och sa' att det var skönt.

Som så ofta förr, funderar jag över sambandet med tröttheten och dåliga tjänstare. För jag kan inte påminna mig att hon blivit så här trött när någon av de få, riktigt bra tjejerna varit här. Och jag vet ju att jag kan bli rysligt trött, när jag måste vara tillsammans med människor jag inte tycker om.