HEMTJÄNST FORTSÄTTER ATT IMPONERA

På eftermiddagen har mor piggnat till och vill gå upp, så jag larmade. Ett par tjänstare kom och hjälpte Laura ur sängen, vid tretiden, som är den tid hon normalt lägger sig för att vila. 
Halv fem står två tjänstare på tröskeln, redo att hjälpa mor upp efter den vilan hon inte haft!

JAG ÄR NÄSTAN IMPONERAD

av hemtjänsts förmåga att missförstå allt — och lite till.
När två av de bästa tjejerna var här i förra veckan passade jag på att tala om att jag behövde komma ifrån en stund i dag. Klockan tio skulle jag vara på byn, visste inte hur lång tid det skulle ta, men trodde att det skulle vara relativt snabbt avklarat. Så vi gjorde upp att hemtjänstarna skulle komma kvart i tio, sköta mors morgonsysslor medan jag var på byn. Om jag inte var hemma inne de fått upp mor, skulle en person stanna här tills jag kom tillbaka.
Tjugo över nio ringer det på dörren. Nej, de hade inte hört talas om att en person skulle stanna här! De hade bara läst på schemat, där stod att de skulle vara här senast kvart i tio. De skulle alltså behöva åka härifrån samtidigt som jag for, och jag skulle få lämna mor ensam. Ska kanske säga att en av dagens tjejer är redig, och båda två var rätt bekymrade. Vad de kunde erbjuda var att komma tillbaka och se hur mor hade det, sedan de varit hos nästa vårdtagare! Inget jag var glad över. Men så ville det sig inte bättre än att mor försvann in i sin värld, och var inte kontaktbar. Jag var tvungen att åka, och fick lämna mor med tjejerna. Efter fyrtio minuter var jag hemma, efter att hela tiden ha oroat mig för att de skulle ha lämnat mor ensam. Men Laura hade nätt och jämt kommit till sig när jag kom hem, så de satt båda bredvid sängen, och försökte tala med henne.
Laura ville stanna i sängen, så det blev frukost på sängen, och nu ligger mor tillsammans med S.Katten och vilar. Hon säger att hon är trött, och att hon bara vill slöa.

I FLERA DAGAR

har jag iakttagit tjejerna när de hjälper Laura — iakttagit och grunnat över deras beteende. Jag tvivlar inte på att de allra flesta gör sitt bästa — men jag tror att de slagit sig till ro med det. Det har nog inte gått upp för dem att man kan lära sig mer, att man kan utvecklas i arbetet. 
De är söta och rara, kvittrar vänligt vare sig de byter blöja eller tvättvatten — men det räcker inte att vara snäll och välmenande. 
Deras joltande driver både mor och mig till vansinne — men inte ens när Laura ber dem lägga av, gör de det. 
Välmenande är de säkert också när de önskar oss en fin dag i solen. Jag önskar inget hellre än att jag kunde ta ut mor i solen. När en av tjejerna frågar om jag varit ute i det fina vädret, iddes jag inte ens fråga hur hon trodde att det skulle gå till. 

JAG TAR DEN MED MIG TILL BERWALDHALLEN

tänker jag, där jag på småtimmarna flyter runt mitt emellan sömn och vakenhet. Mobiltelefonen är det, som jag tänker ta med mig, och tankegången (med telefonen i handen) fortsätter med att jag bestämmer mig för att flytta på brevlådan innan jag själv tar mina stygn.
Jag flyter upp till medvetandeytan och tänker att om jag uttalade de här tankarna högt, skulle jag låta som Laura gör ibland. Den här sortens tankar är på intet sätt nya för mig, tvärtom, de är nog dagliga — kvällsliga — och då vet jag att jag är på väg att somna.
Men tanken att de liknar en dement människas osammanhängande tal, är ny för mig. Jag har ju alltid undrat varifrån Lauras, till synes, meningslösa tal, kommer ifrån. Från samma ställe som mina outtalade ord? 

”DU LYSSNAR INTE”,

säger Laura, men inte förrän hon upprepat fyra gånger, inser tjejen att mor talar till henne.
När kollegan kommer tillbaka med tvättvattnet, ordnar allt till sig — en bra och en dålig tjänstare fungerar rätt bra, det är som om den bra smittar av sig. Och nu efter omorganisationen tycker jag att vi har fler bra och halvbra tjänstare än dåliga. Lycka är förstås när två riktigt bra tjejer jobbar ihop.
På det hela taget fungerar hjälpen väl (att jag får plocka i ordning efter dem får jag svälja). Kanske delvis för att Laura förefaller att inte ha fullt så ont sedan hennes medicinering justerades. Därmed inte sagt att hon inte har ont, men tjejerna har lärt sig hur de ska ta i Laura, och framför allt att de ska säga till, innan de grabbar tag i hennes ben.
I går kväll hade vi två av den vänliga sorten här — lite för vänliga — mor drog en suck av lättnad när de hade gått och sa att de var falska. 

För övrigt kan jag konstatera att undrens tid inte är förbi - hade svar angående försäkringen, för det glas en tjej hade sönder före jul. Ett svar där det står att jag ska få svar senare. Det tog bara två månader. Bra mycket snabbare än socialnämnden som ännu inte svarat på de tre brev de fick i oktober och november.

"HAN LIGGER IVÄGEN PÅ ETT SYMPATISKT SÄTT”

säger Laura och jag håller med. Det kan kännas lite avigt att medverka till nonsensdiskussioner — men ibland orkar jag inte hugga tag i en tråd, och försöka få rätsida på samtalet.
”Drar man bara i en rullgardin vet man att det blir lite värme efteråt”, fortsätter Laura och jag försöker engagera mig, och frågar om hon fryser, men jag får ett nekande svar och så är det ämnet uttömt, och jag nöjer mig med att hålla med när mor upplyser mig om att ”jag är klasskamrat med alla dessa människor som kryllar vid mina axlar”.
Det blir lite knepigare, när jag inte kan hålla med, som när frågan om när vi ska åka hem kommer upp — eller var nu avdöda personer håller hus. Talar jag om att de är döda, tar hon det många gånger med ro, medan hon vid andra tillfällen kan bli upprörd över att ingen talat om det för henne. Att argumentera, eller tala om att hon var med på begravningen för 50 år sedan, lönar sig inte. Avledning fungerar ibland.
Andra gånger kan Laura sitta knäpptyst, då svarar hon nätt och jämt på frågor, men småler tillbaka om jag småler, och återgäldar en kram eller handtryckning.
Det som jag nog tycker är svårast, är plockandet — att vika ihop allt som kommer i hennes väg, eller riva ut sidor ur allt som har sidor. Det gäller att se till att det varken finns saxar och knivar inom räckhåll — och framför allt, se till att inga fina böcker finns tillgängliga. 

GÄSTEN HAR FARIT

och jag behöver inte resa till sta’n fler gånger. Det senare är skönt, men gästen är saknad, både av mig och mor.

Första kvällen gästen är här, ringer det på dörren klockan sju — två hemtjänstare hade fått för sig att det var då mor skulle läggas. Trekvart senare är mor mogen för sängen, så jag larmar. I flera timmar tutar det omväxlande upptaget, tjuter eller piper i största allmänhet och ingen svarar. Det innebär även att telefonen inte fungerar. Vilken tur att vi har gäst iförd mobiltelefon, i huset. Från hennes mobil försöker jag komma fram till hemtjänst — utan att lyckas. Inte förrän efter klockan nio, när jag kan ringa på nattpatrullens telefon får jag svar, och mor blir nattad. 
När så vi ska lägga oss några timmar senare, hör vi att larmet fortfarande tjuter — i mitt sovrum — och inser att jag inte kommer att kunna larma påföljande morgon. Det känns minst sagt olustigt att varken kunna larma eller använda telefonen. Så gästens mobil kommer åter till användning, och jag ringer 112, som kopplar mig till rätt larmcentral. De har ingen aning om vad det kan vara för fel, men säger att de ska skicka en tekniker. I alla fall är det vad jag uppfattar. 
Efter en stund kommer en hemtjänstare! En rar tjej, som kan lika lite om larmet som jag. 
Nu är klockan ett på natten, jag drar ur jacket och vi lägger oss.
Nästa morgon har jag ett mejl från pålitliga rehab, som fått rapport om problemen av natten. Jag får ett direktnummer till hemtjänstarnas mobiler. Det numret som en enhetschef en gång sagt inte finns! 
Men nu funkar larmet och jag kan larma. Tjejerna kommer, allt är frid och fröjd — innan de går uppmanar de mig att använda larmnumret närhelst jag behöver!
Snart kommer även en av tjejerna från rehab och byter ut larmet. Vi kan andas ut.
I går kväll upptäckte jag att det nog var lite för tidigt att andas ut, för telefonen var stendöd.
Mejlar rehab, så tydligen redan stängt butiken för dagen, men nu på morgonen har ”larm-tjejen” varit här och fixat felet. Hon hade stuckit in en sladd i fel hål.

ETT GOTT RÅD

Jag:       Nej, titta det snöar.
Laura:  Det ska det väl inte göra, jag vill ha vår.
Jag:       Vet inte vad vi kan göra åt det.
Laura:   Blunda!

JAG SOM TYCKTE

att jag var löjligt detaljerad i mina anvisningar. Men det var uppenbarligen inte tillräckligt att tala om att morgonmedicinen stod på en bricka bredvid sängen. Jag hade skrivit att det skulle vara en droppe i varje öga — men jag hade inte skrivit att de två pillren i en medicinkopp, skulle sväljas. Så de står kvar osvalda.
Middagsbrickan bestod, förutom huvudrätten, av en brödbit, en kaka till efterrätt och en tepåse. Jag kommer hem mitt i middagen och lägger märke till att de låtit mor börja med efterrätten (vilket innebar att hon inte mindes det efter maten, utan ville ha sin efterrätt då). Eftersom jag inte skrivit att tepåsen krävde kokande vatten, låg den bredvid muggen med kallt vatten.
Men det som ställde till det mest för mig, var att de inte låtit en medicinburk stå kvar på brickan, utan  ställt depå ett helt annat ställe. Det tog en bra stund för mig att lista ut om det var den burken med för gammal medicin som jag avsåg att lämna in på apoteket, som stod på samma ställe.

För övrigt är Laura ur gängorna, säger att "jag är alldeles lamslagen i dag, det är en otäck känsla".

”LAX LAX LERBAK”,

hälsade mig mor i morse. Det var inte helt taget ur luften, för när hon blev nattad i går grumsade hon lite över att hon behandlades som en lax. Jag frågade henne då om hon mindes att vi för länge sedan såg en teaterpjäs som hette ”Lax, lax lerbak”, det måste ha fastnat i en hjärnvindling, och ramlade ut, när hon började tala.
En ny tjej i dag, hon presenterade sig för Laura, varpå Laura frågade om hon var härifrån ****, det förvånade mig en aning, ofta tror hon sig bo på orter, där hon bott tidigare i livet, och minns inte namnet på vår ort.

Tjejerna kommer att avlösa varandra i morgon, till min glädje vet jag nu att de är bra tjejer — en är riktigt bra.

VILKEN TUR

att jag inte, som vanligt, bara hävde in tvättkorgens innehåll i tvättmaskinen. I dag, tog jag mig tid att lägga in varje sak för sig. I sista handduken fanns en decimeterlång tung bult. Jag tror inte att tvättmaskinen hade mått bra av den. Bulten har hållit en ledstång på plats, men har sedan en tid legat i en bokhylla. En bokhylla som står en bit ifrån tvättkorgen — man måste ha viftat ordentligt för att få ned den i tvättkorgen.

DET ÄR FÖRUNDERLIGT

hur mycket lättare livet känns efter vänligt bemötande. De kom åter på kvällen, de två tjänstarna, som hjälpte mor upp efter vilan.
De bemöter Laura som den vuxna människa hon är, argumenterar inte om hon krånglar — skämtar och lirkar, för det mesta går allt friktionsfritt.
I går tog den ena sig för med att röja bland blöjorna — packade ihop och bar ut sådana till bilen, som inte används. Nu ser det riktigt prydligt ut!
Tänk om det funnes fler av den sorten. Eftersom de jobbar helg nu, kan jag ju tyvärr inte hoppas att någon av dem ska mamma-sitta på måndag.

DET ÄR SKILLNAD PÅ

tjänstare och tjänstare, vilket jag är mycket tacksam över. Två av de bästa kom för att ta’ upp Laura efter middagsvilan, jag frågade dem, i ungefär samma ordalag jag använde i går, om de kunde tänka sig att lägga mor en halvtimme senare, nu när de börjat komma så mycket senare för att hjälpa henne upp. Det skulle bli lite svårt, men det är inga som helst problem att komma hit halv fem. De har två personer som ska hjälpas upp halv fem, men de kommer hit först i fortsättningen.

”DU BRUKAR VAR SÅ ARG

när vi ska duscha dig, men efteråt tycker du att det är så skönt”. Jag beundrar Laura som inte slog Ann på käften, när hon klämde ur sig den meningen i ett tonfall som man inte ens använder till trilskande femåringar — inte bör använda, ska jag kanske säga, för Ann & co. gör det säkert. Laura nöjde sig med en mördande blick.
”Se till att dörren är låst så att de inte kan komma tillbaka”, sa Laura, när vi äntligen blev av med dem.

DET FÖLL INTE I GOD JORD,

att jag frågade om tiderna blivit ändrade. I säkert ett par veckor har man kommit först klockan fem för att hjälpa mor upp efter vilan — fast det är sagt att de ska komma halv fem. I dag blev vilan ännu längre än vanligt eftersom de kom drygt en halvtimme för tidigt, när mor skulle läggas. Min fråga fick dem omgående på defensiven, trots att jag förklarade att det egentligen gör oss detsamma när de kommer, men vi klarar inte av mer än en och en  halv timmes vila om vi ska hinna med våra måltider. Jag får väl ta upp frågan med någon mer sansad person.

De hann inte ens få upp Laura, innan hon förlorade medvetandet. Den ena tjejen var med sist det hände, så hon blev inte lika skärrad som sist. Efter några minuter, kom hon till sig och sa, när hon blev tillfrågad, att hon ville ligga kvar i sängen. Hon tycks hämta sig snabbt, är sluddrig en stund, men blir förvånansvärt snabbt sig själv.
Så här blev det middag på sängen, jag har läst tidningen för henne, och vi har talat om vad vi läst.

"THEY ARE EVIL MINDED",

sa Laura, så snart tjejerna gått. Det gällde alltså de två tjejer som la mor vid middagsvilan.
Jag som i morse tänkte, det här funkar ju, varför gnäller jag? Då var det två av de sansade tjejerna som var här och skötte Lauras morgontoalett. Men så tänker jag inte längre. Två av de små hopporna kom redan 14:20 — över en halvtimme före avtalad tid. Hur 17 ska man kunna planera måltider när de aldrig håller tiderna.
De för ett privatsamtal medan de lyfter mor till sängen, och lyssnar inte när hon försöker skjuta in några ord. Visserligen säger hon inget vettigt — men ju mindre de lyssnar, ju mindre sammanhang blir det. Dessutom talar de så fort (och näbbigt), att jag knappast uppfattar vad de säger. Jag förstår att Laura blir arg och säger åt en av tjejerna att tala långsammare — vilket hon inte gör, hon höjer bara rösten.
Nu vet jag, att jag kommer att vara borta större delen av måndagen, och jag hoppas innerligt att det inte blir några av den här sorten som ska vara hos Laura då.

DET ÄR GOTT

att bli välkomnad av en spinnande katt, när man kommer hem efter en tröttande utfärd. En katt som insisterar på en skön stund i fåtöljen. Det lär ju sänka blodtrycket, att klappa sin katt, inte för att jag behöver sänka mitt tryck, men kanske kan det sänka mina krav ett par pinnhål. 
Redan i morse började irritationen pyra, när vi fick vänta en dryg timme på morgonhjälpen. Det slutade med att jag serverade mor frukost på sängen, för att hon skulle få en lugn start på dagen. Det var ju tur att jag gjorde så, för mor hade inte mer än kommit ur sängen så var mamma-vakterna här — ja, vakterna, två stycken var de, vilket jag tycker är ett syndigt resursslöseri. Det verkar mer som man tänkte sig att de skulle ha sällskap av varandra. Det var två av den bättre sorten, vilket inte hindrade dem från att drälla saker på golvet, och blöta ned detsamma trots skoskydd — hur bär de sig åt.
Jag kom hem strax efter klockan tre, och hade förväntat mig att mor skulle vara lagd, men nej då — de frågade mig om hon skulle läggas! Självständigt tänkande tycks inte vara deras styrka, hur snälla och rara de än är.
Laura var på rätt dåligt humör, konstrade när de skulle lägga henne, och när de gått, sa hon till mig att hon hade ett helvete. På vilket vis, kunde hon inte tala om — men jag kan tänka mig att obehaget av att nödgas umgås med icke självvalda vänner, sätter sina spår i hennes medvetande.
Än vet jag inte när jag blir tvungen att lämna husets härd nästa gång.

När jag sitter här och småpratar med S.Katten, inser jag att det är en del av samvaron med mor, som jag saknar. Att inte kunna dela med mig av dagen som varit. Att kunna berätt att jag såg den och den, att de har flyttat mottagningen och att jag fick sällskap med den där tjocka talträngda killen med rött hår. Inga väsentligheter, bara en slags bekräftelse på gemenskap och delade erfarenheter.  

JAG HAR UNDRAT

vad som händer om jag måste uppsöka vården akut. 
Nu vet jag.
Det blev stressigt och pyssligt, men det löste sig — mycket tack vare att det var söndag. Kompisen som kom för att mamma-sitta, trots sitt ryggskott, hade inte kunnat ställa upp en vardag, eftersom hon förvärvsarbetar.
Så efter ett antal telefonsamtal — och snabbinstruktioner beträffande mat och larm — kunde jag ge mig av.
Efter nio timmar var jag åter hemma och möttes av en begagnad blöja som dumpats på golvet, och en orolig mor.
Det kommer att bli fler sjukhusresor för mig den här veckan, och efter en del funderande har jag bestämt mig för att följa hemtjänst exempel, och liksom de dumpar saker där de går och står, tänker jag dumpa min information på dem när de kommer i dag. Då får de ett dygn på sig att fixa en mamma-vakt till i morgon.
Det som jag tycker är värst är att behöva lämna mor i händerna på dessa personer i många timmar. Med lite tur, blir det någon som är bra — men det kan lika gärna bli Liam, eller någon annan nästan lika förfärlig person.

Och för att komplicera livet ytterligare, går det inte att ringa hit — jag kan tack och lov ringa ut, men det skulle vara bra om vården kunde nå mig.

DET ÄR INTE BARA

tvättfaten man låter bli att rengöra.

Och precis som jag befarade, hamnade den skära hannduken, bland de rena, efter ett par dygn tillsammans med sopborsten.

 Varje gång man öppnar en förpackning med något, lämnar man bipackssedeln där man står och går. Jag kan ju rimligtvis inte veta om de kommer att behövas, så jag samlar dem i en hög.

l

”NU LAURA, SKA JAG BARA

dra ned byxan”.
”Byxan?!”
”Ja, jag ska dra ned byxan”.
”BYXAN!!??”

Den rättelsen gick Inga förbi.

MEDAN VI VÄNTADE PÅ NATTNING

sjöng vi 
”Deedle, deedle, dumpling, my son John,
Went to bed with his stockings on;
One shoe off, and one shoe on,
Deedle, deedle, dumpling, my son John."
Vi sjöng den många gånger*, och för varje gång förändrades texten. Vilket språk Laura än talar, så har hon ibland svårt att hitta det rätta ordet, och då hugger hon första bästa ord som kommer för henne.
När tjejerna väl kom, talade hon nästan bara engelska — jag tror inte att tjejerna förstod hur märklig den understundom var. Men det fick dem att hålla mun, de blev uppenbarligen mycket osäkra på hur de skulle bemöta en person som talar ett annat språk, än deras eget. 

Det kan vara svårt att veta vad jag ska säga, när Laura viker ihop filten och säger att hon ska gå på toa. Det finns gånger när hon inte förstår att hon inte kan röra sig fritt. På kvällen föreslår hon ibland att vi ska ta en promenad, innan vi lägger oss. Så här års är det ju enkelt att säga att det är inte är så trevligt att promenera när det är kallt och snöigt. Till sommaren får jag väl hitta på ett annat svar.

Jag vet inte om det är ett tecken på hur osäkra de är, eller om det bara är tanklöshet — men deras sätt att tilltala mor går mig på nerverna: 
”nu ska hon få lägga sig”
”nu ska vi ta av oss”
Det är ju inte så att de inte vågar säga du och använda förnamnet, för de Laurar mor i tid och otid — mest otid.

*men vi sjöng inte getto versionen: "mice on John"

DEN RANDIGA HANDDUKEN

som varit draperad på sopborsten den senaste veckan, är nu utbytt mot en bubbelgumsskär dito. Jag hoppas att de inte tänker använda den, innan den hamnar i tvättkorgen — för en sådan finns.

Och den grönrandiga handduken, på sänggaveln, har fått sällskap av en röd.

Tvättkorgen gapar tom, det här var bara tre exempel, fler handdukar finns draperade lite varstans.
Ändå var det bra tjänstare här i morse, lågmälda, effektiva och vänliga — men det är väl som Laura sade en gång, "they lack hometraining".

EN OCH EN HALV TIMMES

ambulansfärd, sedan en halvtimmes väntan och fem minuter läkare. Därefter ytterligare fyra timmars väntan på sjuktransporten i vilken vi tillbringade de sista nittio minuterna på denna onödiga utflykt. (Att sitta inklämd mellan två skåp, bakom förarsätet, med ryggen i färdriktningen och inga möjligheter att se ut, befrämjar inte välbefinnandet.)
Väl hemma föll vi båda i säng och somnade omgående.

Det hela tog sin början medan hemtjänstarna tvättade Laura, då hon plötsligt blev ett onåbart kolli.  Jag som sett det många gånger, försäkrade tjejerna att det skulle gå över, men de ringde efter sköterskan, vilket jag tyckte var OK även om jag inte riktigt förstod vad hon skulle kunna göra. Innan sköterskan kom, hade de även ringt efter ambulans. Sköterskan kom först, och tyckte även hon att mor borde komma till sjukhuset, och detta trots att hon redan började koma till sig. När så ambulansen kom, var Laura vid fullt medvetande, om än något dimmig. Och så begynte då resan, på vägar som mest liknade ett tvättbräde.
Under dagens lopp, frågade jag mig flera gånger, varför jag inte sagt ifrån ordentligt — men med två undersköterskor och en sjuksköterska som tyckte att det var bra om de fick undersöka Laura ordentligt, (som om sådan någonsin sker på akuten) så ville jag inte framhärda som den grymma dottern som inte tillät modern att komma till en läkare. Det är bara att konstatera att min erfarenhet av sjukvård var mer realistisk än dessa personers, trots att de arbetar inom vården. 
Nästa gång, om det blir en nästa gång, kanske de förstår mig bättre. Jag är väl medveten om att det kan verka skrämmande när en person får den här sortens anfall, och jag inser också att de vill ha ryggen fri, om det skulle sluta illa. Men jag som sett det här, ibland flera gånger om dagen, tyckte kanske att de kunde ha trott mig på mitt ord, när jag förklarade hur det låg till.

JAG ÖNSKAR

att hemtjänstarna kom ungefär vid den tiden som man avtalat. Och när de blir mer än en halvtimme försenade, skulle det vara skönt om de ringde och talade om när jag kan vänta dem.
I dag kom de nästan en timme för sent efter middagsvilan — och inte en ursäkt. Det är inte lätt att förklara för Laura varför hon inte får komma upp ur sängen. 
Trixigt med maten blir det också, både att hinna klämma in måltiderna och att servera varm nylagad mat.

Liam uttalade Lauras namn väldigt konstigt — han trodde nog att det var engelskt uttal — ”så föraktfullt du talar om mig”, sa Laura.
”Det vet jag inte vad det är”, svarade Liam!
Och han skämtade inte. 

Jag som hade hoppats att vi skulle bli kvitt Liam efter omorganisationen. Min närvaro avhöll honom inte från privatsamtal, även om han dämpade rösten en aning.

FRUKOSTGÄSTERNA

har åkt. Så här års är det inte så många vänner som råkar komma förbi, så det var mer än roligt att få tillbringa en (alldeles för kort) timme med goda vänner. I ett anfall av övermod, lovade jag att bjuda på frukost, när de ringde för några dagar sedan. Något jag så smått ångrade när krafterna tröt, och tiden sprang fortare än vanligt. Tack och lov kan man tala klarspråk med goda vänner, utan att de tar illa upp. Ett telefonsamtal och de lovade att komma med förning. Eftersom alla mina forna husmorstalanger har runnit av mig, blev det mycket godare än om jag skulle ha fixat något.

Laura sover fortfarande, det har varit en lugn natt — trots att nattningen blev lite strulig. Mor hutade åt tjejerna ordentligt, och de kom på defensiven. Oproffsigt.
När mor väl låg, och tjejerna gått, sa hon att hon vill inte vara gnällig, men det gör ju så ont.
Älskade mor, jag önskar att jag kunde skydda dig från såväl kroppslig som själslig smärta.

Kanske kan jag ta mig i kragen och göra uppskjutardjävulen besviken — det är många brev som väntar på att bli skrivna.

NÅGON HAR AVLÄGSNAT

 flaskan med natriumklorid, det tog nog tre veckor, innan det hände. Kanske samma någon,som efter bara fyra dagar, slängde en tom kartong, som låg på golvet. Är det möjligen så att sköterskorna är för fina för att plocka upp efter sig — och hemtjänstarna tar av princip inte upp något som någon annan drällt.

Med jämna mellanrum beslutar jag mig för att inte skriva om jag bara gnäller — men så slår det mig, att det kanske inte blir så mycket skrivet då. Hemtjänstarna är trots allt en del av den vardag jag försöker skildra. Men jag ska försöka se till att jag inte upprepar mig. Vårt liv är ju tämligen enformigt, så det mesta är upprepningar, vilken sorts redogörelse det än rör sig om.


Mors dagar är, som sagt, sig tämligen lika — fram till vilan är hon oftast harmonisk och medveten om var hon är. Det skiftar en aning beroende på vilka som skött hennes morgontoalett.
När vi närmar oss vilan, kan hon bli orolig, vilket oftast går över när hon väl ligger. 
Efter vilan kan hon vara osäker, orolig och uppfordrande. Hon insisterar på att komma till platser i huset, dit det inte går att ta sig med rullstol, blir mycket irriterad när det inte går. För även om hon är mottaglig för sakskäl, så minns hon dem inte i många minuter.
Hon vill gärna ha te och en macka innan hon lägger sig, men det händer att jag får hålla i mackan, och låta henne ta tuggor — annars plockar hon mer med den än äter. Förmodligen är hon inte särskilt hungrig, men varje måltid är ett välkommet avbrott i den rätt enformiga dagen.

”DU, DET DÄR ÄR PAPPER,

som du stoppar in i munnen”, säger jag till Laura.
”Jag vet”, svarar hon, och sväljer papperet, då vet jag att jag fått det i mig”.
Sedan fortsätter hon det relativt sammanhängande samtalet, vi höll på med.

Nu är det förmiddag och hon har vaknat, men vill gärna ligga kvar och dra sig en stund. Det har varit en orolig natt, den sortens natt när alla sängkläder åker ned på golvet — liksom nattkläderna, om hon lyckas få dem av sig. 

”JAG LEVER”,

*
 viskade Laura, när hon var duschad och lagd och hemtjänstarna hade gått. Jag lämnade mor ensam med hemtjänstarna i dag, eftersom jag hade så mycket att göra. Men det ska jag väl aldrig göra igen — i synnerhet inte på duschdagar. Det var glammigare än vanligt, när min närvaro inte dämpade privatsnacket — och det var inte de bästa tjänstarna. Men det har också med Lauras motvilja mot duschningen att göra. Eller kanske är det snarare det påtvungna momentet hon inte gillar. Jag skulle inte heller gilla att duscha på befallning.
Tack och lov var allt bortglömt efter vilan — jag hoppas det i alla fall, men jag vet ju inte hur mycket av obehagskänslorna som lagras i kroppen.