måndag 31 december 2012

INTE UNDERLIGT


att det gick så snabbt att stjälpa mor i säng i går kväll. Vid midnatt ropade hon på hjälp, och jag upptäckte att tofflorna satt på, och hon hade lagts så nära kanten att ben och huvud hängde utanför grinden. Jag drog och slet i draget, för att slippa larma, och lyckades få Laura närmare mitten i sängen. 
I morse ser jag att de bara skalat av kläderna och släppt dem där de stod, och knölat ihop ett par filtar ovanpå — och som vanligt stod den illaluktande soppåsen med en blöja kvar.
JAG ÖNSKAR att det funnes en lista, där det stod detaljerade anvisningr om vad som ska göras; borsta tänderna, lägg L. på sidan, se till att huvudet inte vilar på grinden, ta ut sopor, vik ihop kläderna och filtar, plocka upp våta tvättlappar — vänd dig om innan du lämnar rummet, för att se till att det är i samma skick som när du kom.
Naturligtvis skulle de inte läsa på listan, utan gå på som vanligt.
JAG ÖNSKAR OCKSÅ att socialnämnden svarade på brev. Min väninna, som sköter kontakten med kommunen åt mig (och som arbetar på socialstyrelsen) skrev till socialnämnden i början på oktober. Det tog sex veckor innan hon fick ett svar, (som inte var ett svar, och inte kom från socialnämnden) det stod bara att de på grund av sekretessen inte kunde diskutera fallet! Kompisen skriver tillbaka och säger, att det kan de visst, för det finns en fullmakt från mig. Sedan dess har det varit knäpp tyst. Det får mig ju att tro, att även om vi får ett svar, så kommer det att vara lika tomt på innehåll som alla dessa människor förefaller vara. Vår förhoppning var ju att brevet skulle leda till att vi kunde få till stånd en dialog, med någon som var villig att lyssna, och ta till sig, hur situationen är, och vilka behov jag har. 
Tyvärr har den långa tystnaden, inneburit mycket merarbete för mig, och jag är inte längre i stånd att planera något. Eftersom jag inte vet hur jag mår nästa stund, kan jag aldrig bestämma när jag kan träffa någon, och jag vet inte när jag kan tänka så klart att jag kan diskutera viktiga frågor. 
Avlösning har jag inte längre någon större glädje av, eftersom jag ändå inte kan lämna huset.
Ännu en ÖNSKELISTA har jag skrivit tidigare.

söndag 30 december 2012

LAURAS TAL DRYPER


av ironi och sarkasmer   och tjejerna fattar ingenting. 
”Så puttinuttig, man kan vara då” sa Laura, när tjejerna jamsade om en god natt och ett gott nytt år   men de bara fortsätter på samma intelligensbefriade sätt. Jag tror inte ens att de vet vad de säger, det är standardfraser med standardtonfall — utan tanke på att det inte finns standardpatienter. Men är målet att komma härifrån så snabbt som möjligt, blir det nog så. I kväll klarade de av nattningen på tio minuter, då ingick naturligtvis inte tandborstning.

Laura har vistats mycket i sin egen värld i dag. River metodiskt en bit hushållspapper i småbitar. När jag påpekar att hon fick papperet för att snyta sig, svarar hon bara ”det är makulerat papper, från auktoritära ställen, som kan hamna var som helst. Hela familjen måste rycka ut. Människor rättar sig inte efter påbjudna saker — även om jag visste att papperet kom från fel håll när det brinner i Åstorp, får jag skylla mig själv."
Jag förundras över att Laura som aldrig någonsin suttit och plockat med något, nu ofta gör det.

JAG KAN ICKE RÄKNA DEM ALLA


 alla öppnade paket med blöjor alltså. Hellre än att kolla om det finns ett öppnat paket, öppnar man alltså ett nytt. Tre öppnade paket såg jag vid en vandring genom rummet, men är säker på att det finns fler.
En toarulle som är slut, en blöja (obegagnad) bland prydnadssakerna på byrån, en halvfull flaska med natriumklorid och resterna av öppnat förbandsmateriel, har legat utspritt i Lauras rum i flera dagar nu. Ska bli intressant att se hur länge det kommer att ligga där. På trappan står några soppåsar, trots att vi fått ett större sopkärl, som nu bara är halvfullt. Man går efter principen att aldrig någonsin, plocka upp något som någon annan drällt (och bara ibland, vad man själv strött omkring sig).

Laura sitter här och försöker klyva ett tidningsblad. Jag visar att det står sju på ena sidan och åtta på den andra, och säger att det bara är ett blad, som det inte går att dela på. ”Jag vet att det ska vara så, men någon stans måste det vara fel”, säger hon och fortsätter att med bladklyveriet. ”Tråkigt när det inte stämmer, har sett många som anmärkt på det där” säger hon, men går sen över till att tala om att vi ska åka hem. 
Det båtar föga att jag varje gång (var tredje minut, ungefär) hon säger det, talar om att vi är hemma. Och att hon då för en kort stund, inser att så är fallet.

lördag 29 december 2012

VÅRA GÄSTER


uppskattar inte att behöva ropa efter toapapper när de sitter på toa. 
Jag försöker se till att det alltid finns toapapper i Lauras rum, det har hänt ett par gånger att jag missat det. Då tar hemtjänstarna helt sonika rullen från toaletter, vilket som sagt, inte är så kul att upptäcka när man sitter där. Eftersom alla tjänstarna ställer papperet på olika ställen, och de som kommer nästa gång inte ids leta efter rullen, så händer det rätt ofta att de norpar rullen som finns på toa, trots att papperet inte är slut. En gång hittade jag tre nästan fulla rullar där inne.
Nu har jag tejpat upp en lapp på spegeln, där jag ber dem att be mig om en ny rulle när den gamla är slut.

Jag kollar också att det finns tvål, tvättlappar och handdukar. Tandkrämen behöver jag ju inte oroa mig för att den ska ta slut i första taget, eftersom de som bekant, sällan borstar Lauras tänder — men tvål tror jag att någon äter. Eller skickar de kanske ned tvålen i toaletten, med tvättvattnet. Ett par dagar före jul, la jag in en ny tvål och i dag är den slut. renliga tror jag inte att de är.

fredag 28 december 2012

”DE HAR FÖR AVSIKT


att mörda mig”, säger Laura om hemtjänstarna, sedan de duschat och lagt henne. Jag försäkrar henne att så inte är fallet, men hon tror mig inte. Inte förrän jag säger "de är otrevliga, slarviga och kan inte sitt jobb, men jag kan lova att de inte har för avsikt att mörda dig”, drar hon en suck av lättnad, och säger att det var för väl.

Att torka upp hade de definitivt inte för avsikt  en gång tror jag att det har hänt — det är sjöblött både i, och utanför duschrummet.

torsdag 27 december 2012

HÖRT


"Nu ska du lägga dig ned Laura. Såååååå ja."
"Jag är väl ingen hund heller!"

LAURA ÄR ARG OCH LEDSEN


när hon ropar på mig klockan tre. Hon vill sätta sig upp, ställa sig på golvet eller vad som helst, bara inte ligga kvar i sängen. Jag talar om att det är mitt i natten och att vi inte får någon hjälp förrän på morgonen när det är dags att stiga upp. Hon framhärdar — liksom jag gör när jag föreslår att vi ska sova nu. 
“Det finns flera nu”, säger Laura, och vill stiga upp för hon behöver inte sova. Så frågar hon efter en “hon”, och jag frågar vem hon menar. “Hon som jag är i stället för”, svarar mor. Nu återkommer hon till att hon ska upp ur sängen, och undrar om det verkligen inte finns någon karl som kan hjälpa henne. Vi ägnar rätt lång stund att diskutera denna fråga, eftersom hon vill gå på toa. Att hon inte vill kissa i blöjan förstår jag mer än väl, men det finns inget jag kan göra. “Jag kan ju huka mig, så ge mig en potta” framhärdar hon.
Så småningom blir hon mer avslappnad och tycker att jag ska spela skalor på pianot för henne. Jag föreslår att vi ska i stället ska sätta på radion för att få lite vacker musik. De spelar Mendelssohn och hon blir nöjd, talar om för mig att hon sett en gubbe på gatan som säljer godis, kanske ska vi köpa en slickepinne. Mitt motförslag blir att vi kanske kan göra eget godis när vi vaknar.
Nu är hon inte arg längre, men förödande pigg, så vi håller varandra i handen och hoppar mellan de mest märkliga samtalsämnen. Varför man säger cendré, när man kan säga askblond och att glaserade naglar är dagens lösen.
“Du är så söt och go’”, säger hon och undrar om jag är sömnig, det kan jag ju inte neka till, men mor är inte det minsta sömnig — bara sällskapsjuk. Och jag är så tacksam för att hon inte är arg och ledsen längre, men efter ett par timmar verkar hon en aning trött, så jag föreslår att vi kanske ska sova. Jo, det skulle nog vara bra.

onsdag 26 december 2012

EN SAMFÄLLD SUCK


av lättnad, när Liam gått sin väg, får ljuslågan att fladdra, och vi brister ut i skratt. Han är så framfusig och gapig att vi blir matta av att bara se honom.

Det tog lång tid innan tjejerna kom tillbaka i går kväll — men jag var glad att det var samma tjejer som lagt mor. Nu fick de se att hon måste läggas ordentligt på sidan, om hon inte ska kunna vända sig. Jag förstår att de gjorde som de gjorde, därför att de ville att Laura skulle ligga bekvämt.

När det var dags att stiga upp efter middagsvilan, var Laura bekymrad över att hon inte hade några nycklar. Det tog en stund innan hon nöjde sig med att veta att jag hade full koll på husets nycklar. Sedan tillhöll hon mig att inte tala om för någon att hon fanns i huset.

tisdag 25 december 2012

JAG MÅSTE ERKÄNNA


att jag tycker att det har varit en skön dag när jag slapp hemtjänstarna mitt på dagen. Laura vaknade så sent att det skulle ha varit fånigt om hon blivit tvungen att lägga sig efter att bara ha varit uppe en timme. Visserligen stod två av tjejerna på trappan, för att hjälpa henne upp efter middagsvilan — de hade aldrig blivit underrättade om att vilan var inställd.

Nu väntar jag på att några tjänstare ska komma tillbaka och lägga Laura på sidan — nu igen — så att jag ska kunna lägga mig. Det var ändå två av de bättre tjejerna som nattade mor, ett par som lagt henne massor med gånger och borde veta. 
De bar i alla fall ned soporna som ingen annan velat befatta sig med.

VI SATT OCH DRACK TE,


när jag märkte att katterna katterna tittade mot dörren, jag gick för att se efter om någon ville in, men såg bara att två personer gick in i en bil och for sin väg. Jag antar att det var ett par hemtjänstare som ville ha Lauras natting överstökad. Men mor var inte det minsta sömnig, så det tog ett par timmar till innan jag larmade.
Trots den smärtstillande medicinen hörde jag hur Laura skrek när de klädde av henne. 
När de fått mor på plats i sängen hör jag hur en av tjejerna säger åt mor att lägga sig. Förmodligen följs orden av fysisk handling, för Laura låter upprörd när hon fräser: ”Kläm inte ner mig människa!”.
Att det ska vara så svårt att anpassa takten efter Laura.
När jag kommer in är hon inte glad — klagar över att de gör henne illa.
Det stinker blöja i hela rummet, och jag hittar tre soppåsar. Och detta trots att soptunnan nyligen är tömd.

Det tog ytterligare några timmar innan hon somnade.

måndag 24 december 2012

JAG BORDE VÄL INTE


bli förvånad, när jag upptäcker att man använder de stoppade möblerna till att ställa tvättfatet på. Redan från början ställde jag in en hög pall till att ställa vattenkärl på, och i förra veckan tog jag bort ett bord som jag inte uppskattar att få vattenringar på. Och nu använder man alltså en stoppad fåtölj som kommod, trots att den är hälften så hög som pallen, och står en bra bit från sängen.
Nu hör jag hur de för ett privat samtal över huvudet på mor, medan de tvättar och klär henne.

Laura ropade på mig i natt, när jag kom sa hon att hon ville köpa en och en halv meter av det här tyget, och så ville hon se på tygprover. Jag undrade om vi inte kunde diskutera tyger vid frukosten istället — efter en stund gick hon med på det, men fortsatte att tala, med alla och ingen, en bra stund.

söndag 23 december 2012

LAURA MÅDDE INTE BRA


när hon kom upp i morse. Det var svårt att få kontakt med henne, hon hade tremor och hade så svårt att tala, att hon med möda sa: ”jag brukar väl inte stamma”? Hon var så trött att hon inte orkade sitta upprätt, och svarade jakande när jag frågade om hon ville lägga sig. 
I en timme sov hon med huvudet mot bordet, och vaknade lagom till tjejerna kom för att hjälpa henne i säng. Då ville hon inte alls lägga sig.
Nu har vi ätit lite och hon förefaller må bra.

Jag har full förståelse för att tjejerna inte kan rusa ifrån, om de håller på med något viktigt — men det måste väl vara något fel på systemet när det tar en timme innan någon kommer. Det kan inte vara roligt, om man är ensamstående och mår dåligt.

fredag 21 december 2012

LAURA ÄR EN MÄSTARE

på att, med sitt tonfall, lägga in en hel värld i några få ord. Som när hemtjänstaren käckt säger:
" Det ska bli gott att lägga sig en stund, Laura", och mor svarar:
"Jaha".
Tyvärr är det ofta för subtilt för folket som springer här. Eller rättare sagt, tror jag att det går dem förbi, för de kommer med samma kommentarer mest varje dag.


torsdag 20 december 2012

JAG SKULLE VILJA MINNAS


alla bra stunder med Laura, sekund för sekund — som när mor ropade på mig i slutet av middagsvilan. Hon var så avkopplad och belåten — vårt samtal var inte det väsentliga, det var en stund när tiden stod stilla, vi bara höll i varandra och talade om hur mycket vi tycker om varandra.  
Naturligtvis är jag medveten om att jag hela tiden håller utkik efter den Laura som var, och här fann jag henne för en stund.

Senare när vi sitter i köket säger hon ”jag har aldrig träffat din syster”. Jag talar om att jag är hennes enda dotter, hon lyser upp och säger ”javisst”. Men det tar inte lång stund förrän hon kommer tillbaka till min syster och bror.

onsdag 19 december 2012

HELA FÖRRA VECKAN

låg två lappar på mitt bord — den ena med numret till Lauras frissa, och den andra med numret till hennes fotvårdare. Jag såg lapparna minst tio gånger om dagen, och varje gång tänkte jag att ringer senare.
Jag har fortfarande inte ringt.
Återstår att se om jag kommer mig för, innan året är slut.

tisdag 18 december 2012

FÖRLIDEN NATT


pratade Laura oavbrutet i flera timmar innan hon somnade
...av de tvåhundra personer som jag ser nu…
…hur ser en tuff person ut...
…jag blir faktiskt riktigt förbannad...
…ni ska se glada ut...
…jag hade en lös fjäder där…
…upp till kamp…
Någon röd tråd fanns inte, och det fanns inte utrymme för diskussion. När jag insåg att mor inte brydde sig om min närvaro gick jag och lade mig — men jag hörde hur hon fortsatte att prata.
I morse förstod jag varför, hon hade lyckats sätta sig upp i sängen. Visserligen hade hon blivit lagd på sidan, men inte tillräckligt mycket, så hon hade lyckats koma över på rygg.
Sen har dagen gått i ett  med de vanliga tvära kasten mellan olika sinnestillstånd. Och de vanliga irritationsmomenten — som att jag blev tvungen att larma på middagsvilan, därför att mor satt sig upp i sängen. 

Laura hör inte särskilt dåligt — men har ändå ofta svårt att uppfatta vad man säger. Förmodligen beror det på att hon inte längre associerar, normalt sett förstår man ju vad någon säger, även om man inte hör alla orden, eftersom vi har förmågan att fylla i vad som sannolikt blivit sagt.

Middagen avlöpte inte helt smärtfritt, när vi kom till efterrätten började mor att spotta ut maten, samtidigt som hon tyckte att hon fått för lite. För om hon åt upp maten, skulle det ju inte bli någon kvar.

Somliga hemtjänstare luktar tobak, andra stinker parfym och några luktar något syntetiskt som jag misstänker är godis (vad de tycker är godis).

Nej, jag har inte hunnit över till det nya forumet (se föregående inlägg) — jag går på autopilot, och hjärnan har jag inte sett röken av på hela dagen.

ETT NYTT FORUM

där anhörigvårdare kan diskutera sin situation. Det är så nytt att det än så länge inte finns ett enda inlägg — och jag får tillstå att jag inte kom på något att skriva när jag nyss tittade in där. 
Förhoppningsvis är inte alla lika trögtänkta som jag — för jag har en känsla av att ett forum av det här slaget behövs, och det är bara vi själva som kan få sätta sprätt på det. 
Jag tittar in där senare, för att se om något har hänt — och för att dra mitt strå till stacken, så snart min hjärna har börjat fungera.

DET ÄR NOG INTE MENINGEN


 att det ska vara enkelt att avsluta ett abonnemang. I somras ägnade jag en vecka — den lediga tid jag hade under en vecka — åt att, utan framgång, säga upp min prenumeration på DN. Sen gav jag upp, nu försöker hinna läsa åtminstone de grova orden i bladet. Laura har inte längre någon behållning av dagstidningar, och jag varken orkar eller hinner med dem.
I juli mejlade jag canal digital och sade upp mitt abonnemang. Fick ett mejl som sa att jag skulle kontaktas så snart de läst mitt mejl. Det gick veckor, inget svar kom, så jag mejlade igen — med samma reslutat. Även i detta fall gav jag upp, men kollade ett saldobesked, där jag inte såg att de dragit pengar. Då tog jag för givet att abonnemanget var avslutat. Ta aldrig något för givet — dubbelkolla! I går upptäckte  jag att jag fortfarande är kund hos canal digital. Kastade mig på telefonen, medan det lilla adrenalin jag har, ännu porlade. Fick tala med en gosse som på hemtjänstmaner, missbrukade mitt förnamn i varje mening. Nej, de hade inte fått mitt mejl. Nu ville det sig så väl att jag har mina mejl, och deras automatsvar, kvar. Jag påpekade att jag knappast kunde lastas för att de inte höll reda på sin inkommande post. Då fick jag höra att man kan inte avsluta abonnemang per mejl. Varpå jag påpekade att jag inte kunde veta det om ingen talade om det för mig. Det slutade med att han, av ren godhet, skulle låta mig få avsluta abonnemanget med bara en månads uppsägning, i stället för de lagstadgade tre. Orkade inte bråka, så jag lät det vara. Men visst grämer det mig att tänka hur mycket pengar jag lagt ut på något vi inte använt. 

måndag 17 december 2012

JO, EN BRA SAK TILL


 har jag kommit på, om än med ett förbehåll. De flesta av tjejerna försöker att vara vänliga och hålla igång ett samtal med mor. Problemet är att de nästan pratar ihjäl Laura, med sitt beskäftiga småprat. Särskilt väl märktes det, när jag fortfarande hade mammavakt, då kunde Laura vara fruktansvärt irriterad på det tröttande pratet. 
Arbetar man med människor måste man lära sig att vara lyhörd för motpartens behov — och inte vara så rädd för tystnaden att man till varje pris säger vad som helst.
Ibland tar sig denna rädsla för tystnad uttryck i rena förhör, där frågorna tenderar att bli mycket privata.
Den gåpåiga Liam envisas med att varje gång han är här, upprepa Lauras alla fyra engelskklingande dopnamn — i fel ordning och med ett förfärligt uttal — heter du det Laura, frågar han. Det sjukligt korta minnet verkar nästan i klass med Lauras. Däremellan klämmer han in ”gu’, va’ duktig du e’ Laura”, ”du e’ jätteduktig Laura”va' bra du e' gumman",  och liknande standardfraser. Det förvånar mig inte det minsta att mor ofta är upprörd sedan hemtjänstarna gått sin väg. Och att hon talar om några ”de” som ställer till besvär.

HÖR AV EN VÄNINNA


att jag inte hälsat på hennes syster, som vinkade åt mig på konsums parkeringsplats. Tack och lov hör varken Gunilla eller Eva till de lättstötta — men jag kan inte låta bli att undra hur många som tycker jag är högfärdig som inte hälsar. Jag bad Eva tala om för alla människor att så länge jag är tvungen att använda urgamla glasögon, så ser jag inte mindre föremål än elefanter.
Det värsta är nog inte att jag inte hälsar på folk, att köra i mörker med glasögon av fel styrka är direkt livsfarligt — alla ljusflyter ut till stora suddiga fläckar, och jag ser nätt och jämt vägen. 
Kanske är det tur att jag kan komma ifrån för att handla, så sällan. Det är inte så ofta jag ger mig ut på vägarna. Bra för ekonomin är det också — glasögon kostar mer än jag har råd med. 

SKICKA DIN ÖNSKELISTA


 till barn- och äldreminister Maria Larsson. Du som vårdar en anhörig har säkert  fler önskningar än vad som ryms på ett julkort  men skriv så mycket som ryms på ett kort.
Själv önskar jag
*att jag sluppe städa efter hemtjänsten varje gång de lämnar huset
*att min mamma bemöttes som den vuxna person hon är — inte som om vore hon fem år
*att socialnämnden svarade på brev
*att det funnes en kompetent person i min närhet, som jag kunde diskutera stora och små problem i vardagen med
*att jag kunde ta en promenad
*att jag kunde komma ifrån för mina egna besök hos läkare, tandläkare och optiker

Läs mer hos Anhörigas riksförbund.

söndag 16 december 2012

SÅ HITTAR JAG ÅTERIGEN


mor på rygg i sängen, sedan hemtjänstarna gått. Den här gången var det tjejer som mer än väl vet att Laura alltid ska ligga på sidan. Det var bara att larma, och be dem komma tillbaka för att vända mor. Nu har jag väntat en halvtimme på att de ska komma — jag vill inget hellre än att få lägga mig.
En och en halv timme senare:
larmar igen — killen som svarar säger ”oj, har de inte kommit än, det var ju jättelänge sen”. 
Och nog känns det som jättelänge sen när allt jag vill är att få sova. Laura sitter käpprätt upp i sängen, pratar och viker ihop sina filtar. Hon kommer inte att somna förrän hon ligger på sidan.
Nog tycker jag att de kunde ta en minut av sin dyrbara tid, för att ringa hit och tala om att de blivit försenade — om de inte bara skiter i att komma förstås.
Efter ytterligare en dryg halvtimme:
nu kom ett par tjejer och fick mor på plats på några minuter. Hon hade hunnit komma upp ordentligt i varv, så jag hoppas verkligen att det inte tar alltför lång tid innan hon somnar. Nu för hon en flerspråklig konversation med okända personer.
Att ta hand om en dement anhörig är känslomässigt svårt, men inte knäckande — det är det däremot att ha med hemtjänst att göra.

"EN DEL ORD

 tycker jag inte är passande”, sa Laura när jag kom in för att säga god natt. 
Jag frågade förstås vilka ord, men Laura tvekade att tala om vad som sagts av hemtjänstarna. Så småningom kröp det fram att Liam sagt knulla. Jag vet ju inte i vilket sammanhang, kanske var det inte ens meningen att Laura skulle höra det. Men jag tycker nog ändå att det är ett ord som man kanske avstå från att använda medan man sköter en äldre patients personliga hygien.

"NU SKA VI LÄGGA OSS",

sa Liam.
"Ska VI det", svarade Laura.
Men jag tror inte han fattade vad hennes tonfall uttryckte. 
Det är ju långt ifrån första gången, någon säger något liknande, och Laura reagerar. En gång var Lotta från rehab här och hörde det — hon tyckte det var omåttligt roligt.

lördag 15 december 2012

HÄR HAR JAG GÅTT


i flera dagar och försökt komma på något positivt att säga hemtjänstarna, så kommer jag in till mor och hittar långbyxorna på golvet bredvid pottstolen, linnet hopknölat på en pall och koftan och en tröja på en fåtölj, halvvägs ned på golvet. 
Jag kom onekligen av mig i jakten på bra saker att säga om dem. För det finns enstaka ljusglimtar — nåja, ljusglimtar är kanske att ta i, men det finns några trevliga hemtjänstare. Som dessutom inte bara är trevliga, utan även dugliga. En ovanlig kombination. Det vete 17 hur många hemtjänstare som besöker oss, jag vet bara att de är många — och av alla dessa, tror jag att det är tre stycken som brukar komma ut i köket och tala om när de går. Det uppskattar jag. 
Många av dem, i synnerhet de unga, är rädda för mig. Det syns så väl på den flackande blicken och de ansträngda leendena.

Kan jag verkligen inte komma på mer?

HEMLIGTJÄNST


borde det kanske heta — det är en organisation som ytterst ogärna lämnar ut några telefonnummer. Man får hålla tIll godo med ett officiellt nummer, som nio gånger av tio besvaras av en telefonsvarare — en telefonsvarare som enligt personalen, sällan avlyssnas.
I går kväll ringde Anne från Glasgow, hennes mamma bor i vår by, och frågade om jag hade ett telefonnummer till hemtjänsten. Naturligtvis är jag inte betrodd. Men man kunde ju tycka att Anne som bor så långt bort kunde ha fått ett telefonnummer att ringa när det uppstår problem. I går hade hennes mamma ringt och sagt att hon fått insulin två gånger på kvällen — skulle hon ha det? Om detta har Anne inte hört något, naturligtvis blir hon orolig. 
Man förutsätts alltså larma, i alla lägen. Något som Anne för övrigt inte kan göra från Skottland. Dessutom vet jag ju, av egen erfarenhet, att det kan ta allt mellan tio minuter till en timme innan någon kommer. Det hjälper inte att be dem komma snabbt — det fick jag erfara när mor låg naken på golvet, full av blod och avföring.
Själv har jag blivit tilldelad en kontaktperson, men inget telefonnummer till henne. I mitt fall spelar det ingen roll, eftersom det är den sista person jag vill tala med.

fredag 14 december 2012

NEJ, MOR SOV INTE


längre än vanligt, snarare tvärtom. 
Hon hade lindad den ena filten kring halsen, som en kärvänlig boa constrictor, och den andra var konstfullt hoptryckt, och inkilad mellan madrassen och grinden. Vårt samtal, medan vi väntade på assistans, rörde sig mest kring Lauras dåliga samvete, för att hon inte kan gå — och därmed inte göra nytta. Dessutom var hon övertygad om att hon försummat något.

Duschdagar är lite av ett problem. Det är mycket som ska finnas på plats, innan folket kommer och duschrummet, utan element, måste värmas upp.
När de två hemtjänstarna kommer, känns det lite märkligt att höra hur den ena frågar sin kollega ”har du duschat henne förut?. Svaret hör jag inte, men följdfrågan blir: ”hur gör man?”
Det tog en dryg timme för hemtjänstarna att duscha och lägga mor — en rätt motsträvig mor — och hela tiden gick deras bil på tomgång.
Mina fint uttänkta planer gick om intet — jag hade tänkt duscha, medan det fortfarande var varmt i duschen, så snart jag blivt av med hemtjänstarna. Se’n räknade jag med att kunna hinna sova en halvtimme eller mer. Men sjuksköterskan ska komma och lägga om såren säger den ena hemtjänstaren, innan de går. Rena turen att jag råkade höra det. För hade jag inte hört när det ringde på dörren hade mitt redan mycket skamfilade rykte, fått sig ännu en törn. Så det blev varken dusch eller sömn — och det som retade mig mest var att jag visst skulle ha hunnit duscha innan de kom.
Och här sitter vi nu, mor läser en tidning efter sin fason. Just nu är det upp och ned, med diverse intrikata bladvikningar. Plötsligt började hon deklamera Stiernhjelm: 
fuller av ångst
och twijk
huru han sitt lefwerne böria
och vi har en diskussion om varifrån gamla minnen och skolkunskaper dyker upp  och varför de kommer, just när de kommer. 

NATTEN HAR VARIT OROLIG,


vilket inte automatiskt innebär att mor sover längre än vanligt — det återstår att se.
Laura var ovanligt obstinat vid läggdags, skulle inte klä av sig och ville inte bli tvättad.
Det enda jag nu med säkerhet vet, är jag jag borde sätta lite fart, inte sitta här och göra ingenting.
Köket behöver röjas och en deg ska sättas. Jag behöver gå igenom högen med räkningar — det är ju onödigt att behöva betala straffavgift för att jag är för sent ute med betalningen. Julkort blir det inga i år, vilket jag saknar, men jag måste ändå skriva en hel del brev och mejl till folk som annars kommer att höra av sig och undra om vi lever.
Dagen gryr.

torsdag 13 december 2012

KANSKE FÅR JAG


återgå till tidningscensur — mor tolkar rubriker på sitt eget vis — och det blir alltid farligt och märkligt.
Och nu oroar hon sig för vattnet, det räcker kanske inte. Jag talade om att när vi borrade vår brunn visade det sig att vi hade gott om vatten — och gott vatten.
Men, det kan ju förändras. Det hjälper inte mycket vad jag säger — Laura avslutar diskussionen med ”Gode Gud hjälp oss om vi får vattenbrist. Och det är inget att skämta om, för man kan ha gott om vatten ena sekunden och inget nästa  och det är frågan om liv”.
Just nu är det mycket som är farligt, och mycket att oroa sig för.
Nästan så att jag så smått börjar oroa mig för att jag kanske inte kan komma iväg på min apoteksexpedition om Laura är på sitt mest pessimistiska och oroliga humör, när hon ska vila.
Senare:
Jo, det gick — men det var snärjigt, eftersom jag lyckades klämma in konsum också. Så nu slipper jag fara ut i morgon igen. Men jag hann förstås inte tanka som jag tänkt,

onsdag 12 december 2012

I GÅR KVÄLL


 var Laura så trött att hon inte kunde sitta upprätt, medan vi väntade på att hemtjänstarna skulle komma och natta henne. Men vid midnatt vaknade hon full av ruelse över allt hon inte gjort, och fel hon eventuellt skulle komma att göra.
Hon ville också försäkra sig om att det elektriska var som det skulle. Jag försäkrade henne att en elektriker varit här nyligen, och allt var i ordning.
Så fortsatte hon att tala om den "hon" hon frågat efter tidgare på kvällen, nu var hon under jorden.
Peter står bakom dig, sa’ hon plötsligt. (Min far som varit död i många år).

Just nu funderar jag på hur jag ska kunna hinna både till apoteket och konsum, i morgon. Jag måste till båda ställena — men vet att det är omöjligt att hinna med mer än ett av dem.

tisdag 11 december 2012

OM JAG KUNDE FÖRSTÅ


vad det är som gör det så oemotståndligt att riva ut tidningssidor. Dagstidningar gör väl inte så mycket, men finare tidskrifter, tycker jag nog att det är lite synd på. Eller böcker.
Det gäller att vara uppmärksam — jag har blivit rätt bra på att se, både när hon tänker riva ut sidor, och när hon tänker snyta sig i närmaste klädesplagg eller filt. Rusar jag då fram med en näsduk, när hon är i färd med att snyta sig, blir hon väldigt tacksam.

Jag har en känsla av att hemtjänstarna inte ser oss som vanliga människor med ett socialt liv. Att vi har annat att göra än att anpassa oss efter dem, har nog inte gått upp för dem.
Att salen är vårt vardagsrum, där vi vill kunna umgås med vänner, tycks inte föresväva dem.

"Ska Virginia träffa den där flickan?"
"Nej, jag ska inte träffa någon i dag, men i morgon kommer Eva och hälsar på."
"Så trevligt"
Det går en stund, vi talar om annat, men Laura kan inte släppa tankegången på "den där flickan". 
"Den där andra flickan som Virginia träffade, kommer hon tillbaka?"
Ofta är det ju enklast att bara hålla med, i synnerhet om tankegången är luddig, och jag inte förstår vad mor menar.
"Så tråkigt när klaffen var borta."
eller
"Då kan vad som helst hända med 50-lappen".
Den sortens påståenden kräver inga riktiga svar har jag märkt.

JAG GNÖLAR


över det våta golvet, medan jag viker ihop filtar och kläder sedan hemtjänstarna har gått.
“They have no home training”, var Lauras lakoniska kommentar — förmodligen har hon rätt.

måndag 10 december 2012

VIRGINIA KOM!


Kom! 
Det var panik i Lauras röst. Jag hade bara varit ute några minuter för att hämta posten, medan mor vilade. Hon var gråtfärdig och försökte sätta sig upp. Jag förmådde henne att ligga kvar, och satte mig bredvid sängen.
“Jag vet att jag är hystersk och knäpp”, sa hon, “jag känner till mina tillkortakommanden”.
Sen satt vi och småpratade en halvtimme, innan tjejerna kom och hjälpte henne upp ur sängen.

Det låg en handduk på golvet, hemtjänstaren klev över den, jag bad henne ta upp upp den, och talade om att jag har svårt att böja mig ned. Hon tog upp den, och släppte den i en fåtölj.
“Du har ju en sån där” sa hon och pekade på griptången, som är praktisk att ta upp en del saker med. Det var inte oförskämt, bara ett konstaterande. Så jag tillät mig att konstatera att den är bra till mycket, men inte till att ta upp spyor med.
Hon såg inte ut som hon fattade.

Just nu är Laura mycket förgrymmad över att hon inte kan flytta rullstolen som hon vill. Jag låser den, och säger att den är så tung att det är svårt att köra den.
Måtte lögnen vara ursäktad, jag orkar inte ha henne körandes i köket, mot bord och arbetsbänkar.
  
Hon verkar dämpad i kväll.

söndag 9 december 2012

VILKEN TUR

att så många bloggare, har "andra advent" som rubrik i dag. Så hann även jag tända det andra ljuset innan dagen var över!

"VILL DU HA EN FILT TILL?"


frågar jag.
"Nej, men jag önskar att hon som la mig inte var så tillgjord", svarar Laura.

lördag 8 december 2012

"Å, DÅ ÄR DET DEN ÅTTONDE"


 sa Laura när jag i morse talade om att det är Virgina i dag. Så glädjande!
Mor inte bara förefaller bitvis odement, hon läser faktiskt delar av tidningen. Visserligen läser hon samma stycke ett antal gånger för mig — men för bara någon vecka se'n, läste hon inte alls.
Det som kanske gläder mig mest, är att hon uttrycker sin tacksamhet över att vi får vara tillsammans. Det styrker mig i mitt beslut att hon ska slippa hamna på en institution. 
Bakade en mjuk kaka i dag, inte nog med att jag inte gillar mjuka kakor, den blev tämligen misslyckad. 
Orkar inte längre, datorn är segare än seg — och jag är ännu segare.

fredag 7 december 2012

JAG FÖRSÖKER INTE


längre att förstå varför somliga dagar är mer dementa än andra — medan mor andra dagar, som i dag, är närvarande och riktigt bra. Riktigt bra, är förstås sett ur ett så kallat normalfriskt perspektiv, inte riktigt bra.
Det som är svårt att fatta är att mor tycks leva i två världar samtidigt — den vardagliga, där vi talar om väder och minnen, och Laura förefaller tämligen närvarande. I den andra världen förstår hon inte varför jag måste ringa efter hjälp för att komma ur sängen — det är väl bara att gå upp. På samma vis har det blivit lite av ett problem när hon vill gå på toa, hon behöver ingen hjälp — hon kan till och med gå ut och huka bakom en buske! Jag går inte in på sådana småsaker som att hon inte kan gå, istället påpekar jag att det är snö och kallt, och inte så roligt att leta rätt på en buske i mörkret, att huka bakom. Eftersom det inte ta'r så värst många minuter innan Laura vill gå på toaletten igen, känner jag mig rätt tjatig, när jag förklarar samma sak igen och igen och...
Och när vi inte talade om toalettbesök i kväll, så gällde det tåg och bilresor. Laura undrade när tåget gick, när vi skulle träffa några  osäkert vem  och om hon gjorde fel. oro och osäkerhet kommer oftast smygande på sen eftermiddag och kväll. "Så skönt", säger hon varje gång jag talar om att vi kan stanna hemma, att vi inte ska träffa någon och att allt är OK.

JAG TORKAR VÅTA GOLV


  — och spyr. Jag plockar upp våta handdukar — och spyr. Jag försöker samtidigt intala mig, att tjejerna är så unga  de vet inte bättre. Men det resonemanget håller ju inte, har man fått ett arbete som kräver en viss yrkesutbildning, så får ju åldern inte spela någon roll. 
”Ledsen att er make dog fru Andersson, men läkaren är så ung, och har så liten erfarenhet av att operera.”
Nej, så kan man inte resonera.

torsdag 6 december 2012

LAURA VAR LEDSEN

i kväll. Hon började gråta när jag tog hennes filt, som jag trodde hon ville bli av med. Hon var väldigt trött, det kanske bidrog — jag tror inte hon visste själv varför hon var ledsen. Tack och lov, så var det två av de trevliga tjejerna som nattade mor. Tjejer som är vänliga och respektfulla utan att vara larviga.

Det är så tröttsamt med sjukhus som inte klarar av att skriva ut rätt medicin och hjälpmedel. Och ett apotek som inte tar hem vad det ska, fast jag ber om det. Varje gång det blir fel eller hakar upp sig, så är det ju jag som måste reda ut det — snart ger jag katten i det.

Jag har en hög med fina och intressanta böcker, och ett par tidskrifter, som jag vill läsa — men inte orkar läsa. 
För att inte tala om allt jag vill skriva...
Nu ska jag bara maka en aning på katten, och sen ska här sovas!

DET TOG TVÅ TIMMAR

innan Laura ville lägga sig, och det ville sig så väl att de som kom då, var mycket trevligare än surpupporna som hemsökte oss tidigare på kvällen.
Jag uppskattar verkligen de fåtal av dem som frågar när de är osäkra på hur något ska vara — kanske måste man var en aning äldre, än de allra yngsta, för att inte tycka att det är genant att fråga, om synbarligen enkla ting.


Mor var ovanligt pigg och munter, vi drack te och hade en trevlig kväll innan vi blev tillräckligt trötta för att lägga oss.

Så har även vi fått lite snö — och jag väntar bara på att jag ska hållas ansvarig för det, om någon hemtjänstare inte kommer upp för backen, när de ska härifrån.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte vet hur man gör när man ger upp.

onsdag 5 december 2012

SÅ KOKAR JAG IGEN

Jag hade inte mer än frågat Laura om hon ville lägga sig —  och fått ett nekande svar — förrän det ringde på dörren. Tre hemtjänstare vill lägga mor. Jag talade om att jag inte ringt efter dem, och att mor inte var redo för sängen än. "Ja men hon brukar ju lägga sig så här dags", säger de mycket sura tjejerna. Jag talar om att jag varken kan, eller vill, tvinga Laura att lägga sig när hon inte är trött. 
Surare hemtjänstare får man leta efter, "då kan det ta lång tid innan vi kommer när du ringer". 
Vet inte om jag ska uppfatta det som omtanke, men det låter mer som ett hot. Det är för övrigt vad de säger varje gång de vill lägga , eller väcka, Laura när det passar dem.

”JAG TYCKER INTE OM


 när man talar över huvudet på mig”, säger mor. Det är samma hemtjänstare som varit här varje gång hon säger så, och jag har insett att de inte talar om Laura, men de har privatsamtal, medan de hjälper mor. I dag var det inte måttligt så det glammades — och naturligtvis uppskattar inte Laura det, vem gillar att bli utesluten ur samtalet?
Det är länge sedan jag insåg att det inte hjälper att komma varken med synpunkter eller önskemål, det enda jag kan räkna ut som skulle hjälpa är att jag går in i salen medan de håller på — jag skulle säkert fungera som en våt filt.
Och på tal om filt, så har jag insett att jag kan vara tacksam om filtar och kläder ligger i en hög på en fåtölj, och inte på golvet. Lite synd bara när kläderna ligger hopknölade underst.
Det finns ett par tre stycken som faktiskt bäddar sängen, men varför i all världen täcket ska ligga i en hög bredvid sängen, är mer än jag förstår — och överkastet på avigan.

tisdag 4 december 2012

EN STRÅLANDE VINTERDAG


lider mot sitt slut. En av dessa dagar som jag ser fram emot att den ska ta slut.
För Lauras del har den varit bra — relativt kort eftersom hon sov länge. Hemtjänstarna har insett att de  inte blir insläppta, om de tänker väcka henne, vilket är skönt. I morse hann vi precis frukostera medan vi väntade på dem. Då hade snickare och rehab hunnit hit för att mäta duschen, vi kommer att få en större kabin.

Dagarna är ofta bra, men många gånger vaknar hon och är orolig och sällskapssjuk, på förnatten. Det märkliga är, att trots att det kan vara svårt att få något sammanhang i en del av vad hon säger, så är det just på nätterna som mycket av den friska Laura skymtar. Det kan bitvis kännas som när vi skojade före sänggåendet när jag var i tonåren.
Här sitter vi vid vårt adventsljus och lyssnar till Haydn — jag borde diska, men vi har det så gott att det får vänta.

måndag 3 december 2012

DET ÄR INTE BARA


tandborstningen som hemsökelsepersonalen struntar blankt i. I dag upptäckte jag att de två tvättfaten hade ringar av smutsavlagringar längs kanten. De har förmodligen aldrig blivit rengjorda.

Jag vet att jag gnäller och gnyr, men nog tycker man att utbildad personal ska klara av den basala hygienen.
Jag är visst tacksam för att det finns hjälp att få, men hur i all världen ska man få den hjälpen att fungera?

söndag 2 december 2012

LAURA, LAURA, LAURA,

sluta tjata, frästa Laura i dag, när hemtjänstarna, som vanligt, lyckades klämma in hennes namn, minst en gång i varje mening. Men de bara fortsätter: "luta dig fram nu Laura", "nu ska du snart få komma i säng Laura", "det ska väl bli skönt att få vila Laura"...
Antingen är de korkade, eller också lyssnar de inte till  vad mor säger  eller hemska tanke, de bryr sig inte om vad hon tycker.

I dag igen låg mor på rygg när jag kom in till henne — jag känner mig så fasansfullt tjatig, när jag dag efter dag upprepar samma sak.
Det verkar inte som skriftliga meddelanden hjälper heller — tandborsten står oanvänd bredvid lappen där det står att hon ska borsta tänderna morgon och kväll.
I dag la' jag en lapp på ett ärvt pelarbord, där jag skrev att de inte skulle använda bordet. Jag har förstått att de ställer tvättfaten på det bordet — trots att jag ställt fram en hög plastpall för det ändamålet. Hoppas det hjälper, jag uppskattar inte att få ringar och fläckar på möblerna.

Jag ska försöka komma till apoteket i morgon, jag har varit ute min medicin länge nu, eftersom jag inte kunnat komma ifrån. Och när jag väl kommer ifrån, så har apoteket inte alltid det jag ska ha hemma. 
Det är lite problematiskt att vara persona non grata hos hemtjänsten. Min hälsa har försämrats drastiskt under sommaren. Det som tagit mig över tio år att bygga upp, har raserats på några månader.

lördag 1 december 2012

EN NORMALBRA DAG


Jag är tacksam så länge Laura förefaller harmonisk och säger att hon har det bra. Ibland har vi riktiga samtal, medan mor vid andra tillfällen talar osammanhängande och har svårt att hitta orden. Då, när hon inte får fram orden, och jag inte förstår, kan hon bli irriterad och säger "oh,forget it". Men hon rättar fortfarande radiopratare som inte kan skilja på före och innan, själv och ensam, eller klämmer ur sig andra grodor.
Det hon inte gillar är att inte få gå på toa — jag kan ju inte hjälpa henne ensam, och hemtjänstarna tycker nog att det är besvärligt, för jag hörde att en tjej i dag, sa' att du har ju blöja. Laura som alltid varit så noga med hygienen och angelägen om att inte lukta illa, hon lider av att inte klara den detaljen själv.

Här blev jag tvungen att gå ifrån för mor ville sitta upp, men kunde inte eftersom händerna var fastbundna. Jag visade att händerna inte var bundna — men det var nu det, nyss var de ju det!

Det händer att jag låter bli att plocka upp skräp eller handdukar från golvet, efter hemtjänstarna. Då blir det liggande — det verkar som om de flesta går efter principen att inte plocka upp något som någon annan lämnat efter sig. Det har legat en tvättlapp på toagolvet i snart en vecka nu — har insett att jag får ta upp den själv.