MED TANKE PÅ

att jag inte kunde somna om efter klockan fyra i går — och att det sedan blev en välfylld dag — är det väl inte så konstigt att jag har huvudvärk och är mer än trött nu.
I all synnerhet som natten inte blev helt ostörd.
Vid midnatt vaknade Laura och började tala om lexika. När jag frågade vad hon menade, svarade hon att det var ju bra att ha för dem som inte förstod tyska och franska. När hon insåg att det var mitt i natten, föreslog hon att vi skulle fortsätta att diskutera saken vid frukost. Vilket jag gärna gick med på. Hon lät så glad och sa att hon såg fram emot att fortsätta samtalet.
Kvart över fyra ropade hon nästa gång, benet hade fastnat mellan sängen och grinden. I tio minuter försökte jag få loss det, innan jag insåg att det inte gick för en person, så jag larmade. 
Två tjejer kom tio i fem, och när en lyfte madrassen, jag drog grinden utåt och den tredje drog upp benet, så tog det inte lång stund att befria mamma. Nu har hon ett stort blåmärke på benet.
Jag skulle tro att klockan hade passerat halv sex innan jag somnade och sov till klockan åtta. 
Nu har katterna och jag har haft en skön timme på verandan. Det är svalt ute, men har nog slutat regna.


Gårdagen, ja. Sällskapsdamen kom klockan två — det var den lilla tjejen som jag tycker förefaller vara en inställsam streber, men till min stora förvåning var mamma nöjd — och då är jag nöjd.
Samtalet med enhetschefen var bra. Hon hade verkligen en vilja att lösa problemen. Det slutade med att vi sa' upp nattningen, hon skulle höra om jag kunde få tillbaka handlingstimmen, så att jag inte måste ta de dyrbara fyra timmarna till att stå i kö på apoteket, köra sopor och handla och hon uppmanade mig att skicka in klagomål på den bristande kommunikationen, och på vad som brustit i nattningen.
Mina fyra timmar får jag om ett par dagar.