OJ, VILKEN FÖRMIDDAG

 Kanske bra att folk från kommunen är här när Laura får sina anfall, och visar sig från sin värsta sida.
Hon sov fortfarande när två personer från rehab kom. Den ena började med att installera larmet, som hon hade problem med, under tiden talade jag och den andra tjejen om Barbros behov. Hon föreslog en komfortrullstol och en vårdsäng, bland mycket annat. Dessutom tyckte hon att det var dags att flytta ned i salen. Nog är det så stort att det får rum två sängar, men jag är inte glad åt att jag också måste flytta ned.
Så vaknade Laura, rätt frånvarande men jag fick henne ändå till toa, men inte därifrån. Det var ju bra att ha två personer i huset när det inträffade. Med förenade krafter fick vi mamma till rullstolen, men fick inte upp byxorna på henne. Så jag kunde bara vänta på att hon skulle komma till sig, och tjejerna kunde åka härifrån. 
En dryg halvtimme senare fick jag mamma på plats i sin stol och kunde sätta på kaffet. Under fikat och påföljande toabesök var läget gott, men nu har hon somnat över tidningen.
Så jag ser fram emot att kunna komma ut!