måndag 26 maj 2014

ALLT HÄNGER PÅ


HUR man säger något. När Liam forsar in och säger: "vilken jättefin jeansjacka du har Laura, är den ny?", så låter det, som alltid, som han talade till ett förskolebarn. Utan att hämta andan fortsätter han med att räkna upp hur många jeansjackor han har — och av vilka märken.
När Gittan säger att Lauras jeansjacka är snygg, låter det som när man kompisar emellan talar om kläder. 

Malin som hjälpte mor upp efter middagsvilan, kom ut i köket och bad om torra långbyxor  hon fnissade och sa att morgonens tjejer vänt blöjan fel, lagt den med den avstötande plasten mot kroppen!

Allting sker så gradvis att det kan vara svårt att säga om det sker några förändringar i Lauras tillstånd. Rätt som det är, kan jag konstatera att något har hänt, men jag kan inte säga när det skedde. Så har det ju varit ända från början, när demensen smög sig på. Efteråt kan det vara lätt att säga att man borde ha sett och förstått.
Kanske är Laura tröttare nu, kanske är hon uppgiven för hon protesterar inte lika våldsamt mot tjänstarna  inte ens när det vore befogat.

fredag 23 maj 2014

VI KAN BEHÅLLA D

 i duschdag, med Karin och Elna gick det hur bra som helst. Detta trots att Laura var förvirrad när hon vaknade, och klagade över att hon hade ont. Jag blev själaglad när jag såg Karin stiga ur bilen — i synnerhet som de som nattade mor i går, inte gjorde någon glad. Morgonens tjejer tog gott om tid på sig, och ägnade sig helhjärtat åt Laura.

  

tisdag 20 maj 2014

LAURA ÄR FORTFARANDE




trött, svag, förvirrad och har problem med talet. Så har det varit den senaste veckan. I går var hon ledsen, men kunde inte säga varför. Men så började hon nynna på "Ah, Mystery of Life", och genast letade jag upp den på nätet, och mor piggnade till — om än bara för en kort stund.
I morse tog frukosten ännu längre tid än vanligt, eftersom Laura nästan somnade mellan tuggorna. Hon ville tillbaka till sängen, och har nu sovit ett par timmar.

måndag 19 maj 2014

I MORSE


var Laura rätt förvirrad — hon höll mig hårt i handen, och bad om hjälp. Hon hade svårt att forma orden, så vad hon ville ha hjälp med fick jag gissa. Jag tror att hon ville komma loss från sängen, och jag talade om att jag ringt efter hjälp. Det var mer än hon kunde ta till sig, så hon fortsatte att upprepa "hjälp mig". Vi behövde inte vänta så länge på hjälp, det var Micke, som är en hygglig prick, och en tjej som bara varit här ett par gånger för länge sedan.
Det verkar som Micke har en medfödd empatisk förmåga, vilket tjejen tycktes sakna. Hennes sätt blev kort och irriterat, när Laura inte ville släppa taget om hennes händer — och när mor påstod att det var tjejen som höll i henne, började hon argumentera. Att argumentera med en förvirrad person leder som bekant ingenstans, och tjejens ton blev ännu kortare.
Förvirringen och det dåliga talet fortsatte under frukosten, men har långsamt gett vika för en gladare och mer närvarande mor. Det märkliga är att Laura såg mycket gammal ut i morse, men nu när hon är mer balanserad, har många av rynkorna försvunnit.

NU HAR JAG AVLÄGSNAT ALLA HINKAR


från duschutrymmet. Liam ska inte kunna få mig på fall igen. Moppen och skurtrasor finns kvar — det räcker för att snygga till i duschen, vilket Liam gav 17 i, i fredags. Moppen var stel av tvättmedel, jag sköljde och sköljde, efter tionde sköljningen tappade jag räkningen, men fortsatte en stund till, utan att få bort allt, men det är något bättre nu. 
Något bättre känns det även i min mörbultade kropp, och jag kan använda alla kroppsdelar.
Tanken att anmäla det hela till enhetschefen, gick genom huvudet, men försvann snabbt ut på andra sidan — den kvinnan undviker jag.

söndag 18 maj 2014

"JAG KAN INTE ÄTA PLAST",


 säger Laura, och plockar maten ur munnen. Efter en halvtimme plockar jag bort tallriken, och hoppas att det ska gå bättre om en stund, när hon förhoppningsvis glömt bort sina plasttankar.
De senaste dagarna har mor varit rätt förvirrad, hennes tal har varit både sluddrigt och obegripligt. Hon blandar svenska och engelska, och skjuter in en del tyska och nonsensord. Dessutom har hon varit tröttare än vanligt.
Det är lätt att få dåligt samvete när jag inte kan, inte orkar, aktivera henne, och leda in samtalet på vägar som hon kan följa. Det är också svårt att inte bli arg, och att inte argumentera.

fredag 16 maj 2014

MERARBETE,


ännu mer merarbete än vanligt, sedan Liam äntligen gett sig av. 
Om det var för att lyssna på mitt telefonsamtal, eller ett försök att ställa sig in , det vet jag inte. Vilken än anledning var, så har det fått mig att gråta. Vägen från Lauras säng till duschen, går genom flera rum. I dag bestämmer sig Liam för att torka golven — men bara själva körvägen. Inte för att golven inte behöver rengöras, men den här metoden av selektiv torkning, har resulterat i en avtorkad (inte ren, snarare rosig) väg, från sängen till duschen. En väg kantad av dammtussar, löv och småskräp. 
En del av golven mår inte bra av att man låter vattnet flöda, och ligga kvar, vilket gjorde att jag blev tvungen att omgående torka upp vätan. Korkmattan far inte så illa, men rikligt med tvålvatten på golvet fick mig att halka omkull. Nivån i dunken med allrent är fyra centimeter lägre nu än i morse.

lördag 10 maj 2014

"VI VILL JU BARA DITT BÄSTA",


en mening som Liam, med gråtmild stämma, upprepar flera gånger varje gång han är här. Uppenbarligen har även Laura tröttnat på hans floskler, för i kväll sa hon "äh, dra åt helvete". Det var väl mer uppriktigt än artigt, men det var en påfrestande nattning för mor, med två förfärliga tjänstare.
 
En avföringslista har vi haft länge, det händer att någon ambitiös tös skriver på den att par gånger i månaden. Nu har det kommit ytterligare en lista som ska signeras när mors tänder är borstade. Den ser ut att bli lika glest ifylld som den andra listan.

fredag 9 maj 2014

GRANNENS GARAGE UTÖVAR EN STARK LOCKELSE


 som Liam inte kan motstå. Även i kväll kom han och Maja för sent, men tillbringade ändå tjugo minuter hos grannen innan de masade sig hit.
 
Maja säger något snabbt och sluddrig, mor säger: "ursäkta jag uppfattade inte vad du sa", varpå Maja i näbbig ton säger: jag pratade med min kollega". En stund senare säger Laura något som Maja inte uppfattar. Nu är Maja inte lika artig som mor utan säger "va' säger du?". Gefundenes Fressen för Laura som inte kan låta bli att säga: "jag talade med din kollega".
 
Det slår mig i dag, när jag bäddar om sängen, att majoriteten av tjänstarna säkerligen inte kan bädda en säng, det är nog inget de praktiserar hemma hos sig.
 
Det har slutat att regna, jag var frestad att ta en promenad men när jag plockat undan, utövade sängen en starkare dragningskraft än naturen.

onsdag 7 maj 2014

JAG BLIR SÅ IN I NORDEN UPPRÖRD


(milt uttryckt) när tjejer som gått här i huset i två år, med förvånad röst säger "har du ont?", när Laura jämrar sig, följt av "vart (sic) har du ont" och "det är bara för att du har legat stilla så länge".
Jag kan inte hålla käften utan rusar in och förklarar, ännu en gång, arten av Lauras smärta. Maja blir inte glad, men vi slipper tramsiga uttalanden eftersom jag stannar kvar och håller mor i handen.
Nu har vi det skönt vid brasan med Gluck i högalarna.

tisdag 6 maj 2014

DET FINNS GÅNGER


jag har svårt att hålla tand för tunga — som när två av de tristaste typerna kommer tio minuter för sent efter middagsvilan, sitter i bilen i fem minuter innan de släntrar över till en av våra grannar som mekar med sin bil. Där tillbringar de nästan tjugo minuter, innan de masar sig fram till vårt hus.
Innan de kom var mor entusiastisk, ville upp och såg fram emot att få äta soppa med nybakat bröd. När vi äntligen kom ut i köket ville hon inte ha mat, nu halvsover hon i sin stol.

måndag 5 maj 2014

JAG BLIR SÅ GLAD


antingen har alla tjänstarna haft
mödrar som skött markservicen,
eller också kommer de från hem
där man aldrig plockat undan något

 när det kommer riktigt usla tjänstare för att hjälpa mor i säng för middagsvilan — då vet jag nämligen att de inte kommer tillbaka på kvällen.
Laura var på riktigt gott humör när de kom, och drev våldsamt med dem — kanske är det lika bra att de inte förefaller förstå allt.
I morse sov hon längre än vanligt, men var sedan glad och relativt pigg när hon vaknade. Men innan tjejerna (bra tjejer) var färdig med henne, var hon så trött att det var svårt att få kontakt med henne. Hon mumlade att hon ville till köket, när jag frågade om hon ville tillbaka till sängen, eller om hon ville sitta i köket. 
Jag förmådde henne att slurpa i sig lite kaffe, och så småningom några tuggor smörgås, och efter en dryg halvtimme var hon så vaken att jag kunde tala med henne.
I flera dagar hade vi bra hjälp, och allt var frid och fröjd ända till några trista typer lyckades reta upp mor så till den milda grad, att hon var vaken en stor del av natten, och så följde dagar med folk som inte gick bra ihop med oss.
Nu återstår att se vilka tjejer som kommer i kväll.
Medan jag väntar grunnar jag återigen på tjänstarna och deras sätt — och brist på sätt. Det finns en del tjejer som jag kan tycka har ett lite väl hurtigt tilltal — men det är deras sätt, de är inte tillgjorda och framför allt är de totalt närvarande medan de hjälper mor. Det funkar hur bra som helst. De är de oengagerade och ansträngt glättiga med sina standardfraser, barnspråk och oförmåga att lyssna — både till vad mor säger, och inte säger, som retar upp mor.
Det verka som om de bara fått in en fot i verksamheten så är det ingen som bryr sig om hur de uppträder. Jag har ju påtalat att deras sätt att bemöta mor, lämnar en hel del övrigt att önska. Förmodligen uppfattas det bara som tomt prat av en besvärlig anhörig, som man inte behöver bry sig om.
Till efterrätt serverade jag nybakade "lemon bars" med en gnutta glass, vilket mor uppskattade. Men jag hade inte mer än dukat av, och frågat om hon ville ha en tidning att läsa, förrän hon undrade varför hon inte fick någon efterrätt. En gnutta mer slank ned med rekordfart varefter hon i närmare en kvart talade om hur gott det skulle ha varit att få glass.

torsdag 1 maj 2014

KATTERNA RUSAR FÖRSKRÄCKTA


in under soffan när somliga tjänstare kommer. Funderar på om de har påverkats av mig, eftersom det är samma tjänstare som får mig att vilja krypa in under soffan. 
Jag viker ihop, plockar upp, sopar upp blomjord, jordnötter och diverse förbandsartiklar från golvet — blir tvungen att gå efter en bordskniv för att skrapa loss ett antal odefinierbara kladdiga fläckar från golvet. Så trevligt det skulle vara om alla omgående tog hand om sådant som råkar falla till golvet  jag skulle uppskatta det oändligt mycket mer än att tillönskas en trevlig dag, tre gånger (av samma person), innan vi äntligen lämnas ensamma.
Nästa varje gång jag planerat att uträtta ärenden under middagsvilan, så kommer folket så sent att jag får skrinlägga mina planer. I dag kom de över en halvtimme senare än avtalat, så jag blev tvungen att ta hand om deg och middagsmat istället för att klara av mina ärenden. 
Visst förstår jag att mycket oförutsett kan inträffa, och det är inte hemtjänstarnas fel — däremot kan jag tycka att det är dålig planering att inte ha en bättre beredskap, eftersom det inträffar så ofta. Nu kan man tycka att jag efter ett par år med hemtjänst, borde ha lärt mig att inte planera något. Men jag tycker det är nonchalant, att inte tro att vårdtagarna och deras anhöriga har annat att göra än att tacksamt ta emot hjälpen när den behagar infinna sig.