MED GRÅTEN PÅ LUR

mest hela da'n.

"Det är så mycket jag vill ha en förklaring på."
"Som vad då?"
"Allting som sker här i huset."
"Men här i huset händer ju bara vad du och jag gör."
"Jaha ja, det var ju bra."
Tonen är nedlåtande och hon låter inte alls övertygad.

Det har varit en djävulsk dag. Laura är både förbannad, ledsen och säkert rädd. Och det är svårt att bemöta, att inte ge svar på tal, att inte argumentera.
Just nu har vi en diskussion om huruvida hon har fått meddelande om att någon har "ont uppsåt mot henne". Jag försöker övertyga henne om att det inte finns några apparater som sänder sådana meddelanden.

Innan demensen gav sig till känna, talade vi faktiskt om att vi nog skulle gå fria, ingen i släkten som vi känner till har varit dement, ändå har en hel del av dem blivit gamla.
Så det var inte så här jag hade trott att det skulle bli, jag hade sett fram emot några trevliga år med goda samtal tillsammans med mamma.
Det gör mig ledsen att tänka att det kanske är så här jag kommer att minnas henne, inte som min omtänksamma, handlingskraftiga och praktiska mamma.