fredag 15 juni 2012

EFTERMIDDAG


Jag vill bara gråta när min älskade mor frågar om hon får ändra kroppsställning, om hon får flytta på böckerna om hon får göra det eller det.
Och när hon ber om en bok, men inte klarar av att läsa den.

För ögonblicket är hon "bara dement", och jag fasar hela tiden för att hon ska gripas av ångest. Eller ska jag hellre säga, att jag vet att hon kommer att göra det, men fasar för det ögonblicket.

Ibland verkar hon nästan "normal", men jag inser ju att saker inte går in, att hon hela tiden lever i en märklig värld mitt emellan.

Efter middagen hade hon en svår stund, när hon var utsatt för hela världens ondska.
En pratstund lättade på ångesten, men varför och hur mycket av det jag sa, som hon verkligen uppfattade vet jag ju inte.


Och pajen är färdig och luktar gott.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar