lördag 23 juni 2012

DAGEN SNIGLAR SIG FRAM


 och sorgen känns i hela kroppen.


Om jag bara visste hur jag skulle kunna roa mamma, jag är så trött att allt annat än att sitta bredvid henne känns oöverstigligt.
Kanske skulle jag kunna glädja mig över allt de vackra om jag inte oroade mig för morgondagen. Jag som sällan oroar mig, nu känns framtiden som ett mörkt hål. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar