ETT HALVÅR KVAR

till julafton,vart ta'r tiden vägen. Jag som klagar över att dagarna sniglar sig fram. Dessutom tycker jag illa om alla som börjar tala om höst på midsommarafton.


En bra dag hitintills, visst kommer det dimmiga stunder, men inga anfall än så länge, och ett relativt gott humör. Jag försöker hålla samtalet igång, det är rätt svårt, vad som helst kan misstolkas och leda tankarna i fel riktning om det vill sig illa.


Natten var bra, hon ropade vid midnatt, tror det var en mardröm, hon var väldigt sömnig och somnade om på några minuter. 
Köket svämmar över av disk, övre våningen ska vi inte tala om, jordbävning och inbrott, kanske bäst beskriver hur det ser ut. Lägger ifrån mig saker där jag står och går, och har se'n ingen aning om var det var. Tappar jag något, noterar jag det, men orkar inte ta' upp det. Kaos är nog det bästa ordet för hemmet just nu.
Kan jag lämna mor ska jag mata tvättmaskinen i dag. Det behövs rena underbyxor vid varje toabesök. Ska ringa vårdcentralen och be att få ett nummer större blöjor.


S.Katten har nyss kommit in och parkerat sig i Lauras knä. Det gör henne gott, så jag är så glad att han väljer att gå till henne.
Nu börjar hon tala om ventiler där obehöriga kan ta' sig in. Det är så svårt att förstå de tvära kasten mellan närvaro och pratet om den ondskefulla någon.
Läste en så kallad rolig historia om någon som hörde röster, och jag inser att jag inte kan se det lustiga i det. Kanske måste man ha upplevt, på nära håll, hur fasansfullt det är att tro att någon sitter under stolen, eller mattan, och väntar på att slå till, för att till fullo förstå skräcken.
Tavlan med det lutande tornet i Pisa hänger så hon kan se den, och hon talar om när hon och far var i Pisa. Fast där har hon aldrig varit.