KVÄLL IGEN

fast jag varje morgon knappast vågar tro att det ska bli kväll igen


Det känns märkligt att bara sitta dag in och dag ut, och vänta på att livet ska ta' slut. För vad är det annat vi väntar på. 
Bussiga Sonja cyklade hit med Lauras medicin, som hon inte hade några problem att få ut, trots att hon varken hade fullmakt eller Laura leg. Men jag hade ju talat med apoteket, och dessutom faxat till  dem.
Det verkar som Laura blir uppiggad av besök, även om hon förefaller att tröttna snabbt.
Inga riktiga anfall sedan det i nattas. Men stora delar av dagen har hon varit frånvarande och talat om revor i golvet och ondsinta människor.

Sköterskorna var här och la' om såret. Den jag tycker sämst om kom inte, istället var det en jag talat i telefon med, den jag sökt och som lovat att ringa. Nu sa hon att vi skulle pratas vid snart. Snart kan tidigast bli i nästa vecka, jag som hade trott att hjälpen skulle ha kommit redan!
Kusin Elisabeth ringde i morse för att tala om att hon ringt in recepten, och att hon talat med Ulla (den sköterskan jag inte är så förtjust i). Elisabeth hade tryckt på att vi behövde hjälp inte minst för min skull. Men Ulla tyckte inte att vår situation var så besvärlig.