INTE UNDERLIGT

att det gick så snabbt att stjälpa mor i säng i går kväll. Vid midnatt ropade hon på hjälp, och jag upptäckte att tofflorna satt på, och hon hade lagts så nära kanten att ben och huvud hängde utanför grinden. Jag drog och slet i draget, för att slippa larma, och lyckades få Laura närmare mitten i sängen. 
I morse ser jag att de bara skalat av kläderna och släppt dem där de stod, och knölat ihop ett par filtar ovanpå — och som vanligt stod den illaluktande soppåsen med en blöja kvar.
JAG ÖNSKAR att det funnes en lista, där det stod detaljerade anvisningr om vad som ska göras; borsta tänderna, lägg L. på sidan, se till att huvudet inte vilar på grinden, ta ut sopor, vik ihop kläderna och filtar, plocka upp våta tvättlappar — vänd dig om innan du lämnar rummet, för att se till att det är i samma skick som när du kom.
Naturligtvis skulle de inte läsa på listan, utan gå på som vanligt.
JAG ÖNSKAR OCKSÅ att socialnämnden svarade på brev. Min väninna, som sköter kontakten med kommunen åt mig (och som arbetar på socialstyrelsen) skrev till socialnämnden i början på oktober. Det tog sex veckor innan hon fick ett svar, (som inte var ett svar, och inte kom från socialnämnden) det stod bara att de på grund av sekretessen inte kunde diskutera fallet! Kompisen skriver tillbaka och säger, att det kan de visst, för det finns en fullmakt från mig. Sedan dess har det varit knäpp tyst. Det får mig ju att tro, att även om vi får ett svar, så kommer det att vara lika tomt på innehåll som alla dessa människor förefaller vara. Vår förhoppning var ju att brevet skulle leda till att vi kunde få till stånd en dialog, med någon som var villig att lyssna, och ta till sig, hur situationen är, och vilka behov jag har. 
Tyvärr har den långa tystnaden, inneburit mycket merarbete för mig, och jag är inte längre i stånd att planera något. Eftersom jag inte vet hur jag mår nästa stund, kan jag aldrig bestämma när jag kan träffa någon, och jag vet inte när jag kan tänka så klart att jag kan diskutera viktiga frågor. 
Avlösning har jag inte längre någon större glädje av, eftersom jag ändå inte kan lämna huset.
Ännu en ÖNSKELISTA har jag skrivit tidigare.