torsdag 27 december 2012

LAURA ÄR ARG OCH LEDSEN


när hon ropar på mig klockan tre. Hon vill sätta sig upp, ställa sig på golvet eller vad som helst, bara inte ligga kvar i sängen. Jag talar om att det är mitt i natten och att vi inte får någon hjälp förrän på morgonen när det är dags att stiga upp. Hon framhärdar — liksom jag gör när jag föreslår att vi ska sova nu. 
“Det finns flera nu”, säger Laura, och vill stiga upp för hon behöver inte sova. Så frågar hon efter en “hon”, och jag frågar vem hon menar. “Hon som jag är i stället för”, svarar mor. Nu återkommer hon till att hon ska upp ur sängen, och undrar om det verkligen inte finns någon karl som kan hjälpa henne. Vi ägnar rätt lång stund att diskutera denna fråga, eftersom hon vill gå på toa. Att hon inte vill kissa i blöjan förstår jag mer än väl, men det finns inget jag kan göra. “Jag kan ju huka mig, så ge mig en potta” framhärdar hon.
Så småningom blir hon mer avslappnad och tycker att jag ska spela skalor på pianot för henne. Jag föreslår att vi ska i stället ska sätta på radion för att få lite vacker musik. De spelar Mendelssohn och hon blir nöjd, talar om för mig att hon sett en gubbe på gatan som säljer godis, kanske ska vi köpa en slickepinne. Mitt motförslag blir att vi kanske kan göra eget godis när vi vaknar.
Nu är hon inte arg längre, men förödande pigg, så vi håller varandra i handen och hoppar mellan de mest märkliga samtalsämnen. Varför man säger cendré, när man kan säga askblond och att glaserade naglar är dagens lösen.
“Du är så söt och go’”, säger hon och undrar om jag är sömnig, det kan jag ju inte neka till, men mor är inte det minsta sömnig — bara sällskapsjuk. Och jag är så tacksam för att hon inte är arg och ledsen längre, men efter ett par timmar verkar hon en aning trött, så jag föreslår att vi kanske ska sova. Jo, det skulle nog vara bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar