SÅ HITTAR JAG ÅTERIGEN

mor på rygg i sängen, sedan hemtjänstarna gått. Den här gången var det tjejer som mer än väl vet att Laura alltid ska ligga på sidan. Det var bara att larma, och be dem komma tillbaka för att vända mor. Nu har jag väntat en halvtimme på att de ska komma — jag vill inget hellre än att få lägga mig.
En och en halv timme senare:
larmar igen — killen som svarar säger ”oj, har de inte kommit än, det var ju jättelänge sen”. 
Och nog känns det som jättelänge sen när allt jag vill är att få sova. Laura sitter käpprätt upp i sängen, pratar och viker ihop sina filtar. Hon kommer inte att somna förrän hon ligger på sidan.
Nog tycker jag att de kunde ta en minut av sin dyrbara tid, för att ringa hit och tala om att de blivit försenade — om de inte bara skiter i att komma förstås.
Efter ytterligare en dryg halvtimme:
nu kom ett par tjejer och fick mor på plats på några minuter. Hon hade hunnit komma upp ordentligt i varv, så jag hoppas verkligen att det inte tar alltför lång tid innan hon somnar. Nu för hon en flerspråklig konversation med okända personer.
Att ta hand om en dement anhörig är känslomässigt svårt, men inte knäckande — det är det däremot att ha med hemtjänst att göra.