JAG SKULLE VILJA MINNAS

alla bra stunder med Laura, sekund för sekund — som när mor ropade på mig i slutet av middagsvilan. Hon var så avkopplad och belåten — vårt samtal var inte det väsentliga, det var en stund när tiden stod stilla, vi bara höll i varandra och talade om hur mycket vi tycker om varandra.  
Naturligtvis är jag medveten om att jag hela tiden håller utkik efter den Laura som var, och här fann jag henne för en stund.

Senare när vi sitter i köket säger hon ”jag har aldrig träffat din syster”. Jag talar om att jag är hennes enda dotter, hon lyser upp och säger ”javisst”. Men det tar inte lång stund förrän hon kommer tillbaka till min syster och bror.