DET ÄR NOG INTE MENINGEN

 att det ska vara enkelt att avsluta ett abonnemang. I somras ägnade jag en vecka — den lediga tid jag hade under en vecka — åt att, utan framgång, säga upp min prenumeration på DN. Sen gav jag upp, nu försöker hinna läsa åtminstone de grova orden i bladet. Laura har inte längre någon behållning av dagstidningar, och jag varken orkar eller hinner med dem.
I juli mejlade jag canal digital och sade upp mitt abonnemang. Fick ett mejl som sa att jag skulle kontaktas så snart de läst mitt mejl. Det gick veckor, inget svar kom, så jag mejlade igen — med samma reslutat. Även i detta fall gav jag upp, men kollade ett saldobesked, där jag inte såg att de dragit pengar. Då tog jag för givet att abonnemanget var avslutat. Ta aldrig något för givet — dubbelkolla! I går upptäckte  jag att jag fortfarande är kund hos canal digital. Kastade mig på telefonen, medan det lilla adrenalin jag har, ännu porlade. Fick tala med en gosse som på hemtjänstmaner, missbrukade mitt förnamn i varje mening. Nej, de hade inte fått mitt mejl. Nu ville det sig så väl att jag har mina mejl, och deras automatsvar, kvar. Jag påpekade att jag knappast kunde lastas för att de inte höll reda på sin inkommande post. Då fick jag höra att man kan inte avsluta abonnemang per mejl. Varpå jag påpekade att jag inte kunde veta det om ingen talade om det för mig. Det slutade med att han, av ren godhet, skulle låta mig få avsluta abonnemanget med bara en månads uppsägning, i stället för de lagstadgade tre. Orkade inte bråka, så jag lät det vara. Men visst grämer det mig att tänka hur mycket pengar jag lagt ut på något vi inte använt.