KANSKE FÅR JAG

återgå till tidningscensur — mor tolkar rubriker på sitt eget vis — och det blir alltid farligt och märkligt.
Och nu oroar hon sig för vattnet, det räcker kanske inte. Jag talade om att när vi borrade vår brunn visade det sig att vi hade gott om vatten — och gott vatten.
Men, det kan ju förändras. Det hjälper inte mycket vad jag säger — Laura avslutar diskussionen med ”Gode Gud hjälp oss om vi får vattenbrist. Och det är inget att skämta om, för man kan ha gott om vatten ena sekunden och inget nästa — och det är frågan om liv”.
Just nu är det mycket som är farligt, och mycket att oroa sig för.
Nästan så att jag så smått börjar oroa mig för att jag kanske inte kan komma iväg på min apoteksexpedition om Laura är på sitt mest pessimistiska och oroliga humör, när hon ska vila.
Senare:
Jo, det gick — men det var snärjigt, eftersom jag lyckades klämma in konsum också. Så nu slipper jag fara ut i morgon igen. Men jag hann förstås inte tanka som jag tänkt,