JO, EN BRA SAK TILL

 har jag kommit på, om än med ett förbehåll. De flesta av tjejerna försöker att vara vänliga och hålla igång ett samtal med mor. Problemet är att de nästan pratar ihjäl Laura, med sitt beskäftiga småprat. Särskilt väl märktes det, när jag fortfarande hade mammavakt, då kunde Laura vara fruktansvärt irriterad på det tröttande pratet. 
Arbetar man med människor måste man lära sig att vara lyhörd för motpartens behov — och inte vara så rädd för tystnaden att man till varje pris säger vad som helst.
Ibland tar sig denna rädsla för tystnad uttryck i rena förhör, där frågorna tenderar att bli mycket privata.
Den gåpåiga Liam envisas med att varje gång han är här, upprepa Lauras alla fyra engelskklingande dopnamn — i fel ordning och med ett förfärligt uttal — heter du det Laura, frågar han. Det sjukligt korta minnet verkar nästan i klass med Lauras. Däremellan klämmer han in ”gu’, va’ duktig du e’ Laura”, ”du e’ jätteduktig Laura”va' bra du e' gumman",  och liknande standardfraser. Det förvånar mig inte det minsta att mor ofta är upprörd sedan hemtjänstarna gått sin väg. Och att hon talar om några ”de” som ställer till besvär.