söndag 30 december 2012

JAG KAN ICKE RÄKNA DEM ALLA


 alla öppnade paket med blöjor alltså. Hellre än att kolla om det finns ett öppnat paket, öppnar man alltså ett nytt. Tre öppnade paket såg jag vid en vandring genom rummet, men är säker på att det finns fler.
En toarulle som är slut, en blöja (obegagnad) bland prydnadssakerna på byrån, en halvfull flaska med natriumklorid och resterna av öppnat förbandsmateriel, har legat utspritt i Lauras rum i flera dagar nu. Ska bli intressant att se hur länge det kommer att ligga där. På trappan står några soppåsar, trots att vi fått ett större sopkärl, som nu bara är halvfullt. Man går efter principen att aldrig någonsin, plocka upp något som någon annan drällt (och bara ibland, vad man själv strött omkring sig).

Laura sitter här och försöker klyva ett tidningsblad. Jag visar att det står sju på ena sidan och åtta på den andra, och säger att det bara är ett blad, som det inte går att dela på. ”Jag vet att det ska vara så, men någon stans måste det vara fel”, säger hon och fortsätter att med bladklyveriet. ”Tråkigt när det inte stämmer, har sett många som anmärkt på det där” säger hon, men går sen över till att tala om att vi ska åka hem. 
Det båtar föga att jag varje gång (var tredje minut, ungefär) hon säger det, talar om att vi är hemma. Och att hon då för en kort stund, inser att så är fallet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar