HEMLIGTJÄNST

borde det kanske heta — det är en organisation som ytterst ogärna lämnar ut några telefonnummer. Man får hålla tIll godo med ett officiellt nummer, som nio gånger av tio besvaras av en telefonsvarare — en telefonsvarare som enligt personalen, sällan avlyssnas.
I går kväll ringde Anne från Glasgow, hennes mamma bor i vår by, och frågade om jag hade ett telefonnummer till hemtjänsten. Naturligtvis är jag inte betrodd. Men man kunde ju tycka att Anne som bor så långt bort kunde ha fått ett telefonnummer att ringa när det uppstår problem. I går hade hennes mamma ringt och sagt att hon fått insulin två gånger på kvällen — skulle hon ha det? Om detta har Anne inte hört något, naturligtvis blir hon orolig. 
Man förutsätts alltså larma, i alla lägen. Något som Anne för övrigt inte kan göra från Skottland. Dessutom vet jag ju, av egen erfarenhet, att det kan ta allt mellan tio minuter till en timme innan någon kommer. Det hjälper inte att be dem komma snabbt — det fick jag erfara när mor låg naken på golvet, full av blod och avföring.
Själv har jag blivit tilldelad en kontaktperson, men inget telefonnummer till henne. I mitt fall spelar det ingen roll, eftersom det är den sista person jag vill tala med.