DET FÖREFALLER

 som om Laura gått in i en orolig period, de osammanhängande samtalen är fler än tidigare.
I går satt hon och knackade, både på bordet, och under det. Hon försökte fånga personalens uppmärksamhet. När jag talade om att det bara var vi två som befann oss i huset, blev hon konfunderad men tog snart upp knackandet igen. Det var onekligen rätt enerverande, jag försökte avleda hennes uppmärksamhet, men det fungerade bara några minuter. Men när jag framhärdade och sjuttioelfte gången sa:
 "Vi är ensamma hemma, det finns ingen personal som ska arbeta här," fräste hon tillbaka:
"Det vet jag också att det inte är första maj."
I går var hon inte bara orolig, utan även en aning irriterad. Sa åt mig att gå, gå nu. Jag frågade naturligtvis vart, men allt jag får till svar är:
"Du tror inte på mig, för då skulle du gå fram till staketet och fråga."
Det är inte lätt att uppfylla den sortens önskningar. 
"När jag nu ber dig, så gör vad jag vill", säger hon slutligen, och jag frågar naturligtvis, vad hon vill att jag ska göra. Svaret kommer snabbt och otåligt:
"Krypa under mina vingar!"

Hittade en pajdeg i går kväll, och mindes att jag gjort den för flera dagar sen, men glömt bort att göra något av den. Bäst jag gör det nu, innan den blir riktigt tråkig.