”VAD FICK DU TILL LUNCH I DAG?”

frågar Liam. Inte 17 skulle han komma på tanken att fråga en icke dement person det. Men barn och dementa kan man säga vad som helst till!
Nu fick han inget svar, vilket beror på två saker, dels äter vi aldrig lunch och mor kommer aldrig ihåg vad hon har ätit. Så han fortsätter sin utfrågning med att förhöra sig om vad Lauras favoriträtt är. Inte ens i sina mer närvarande dagar, skulle Laura ha gett honom ett svar på den frågan. I vår familj är vi helt enkelt inte tillräckligt roade av mat, för att hålla oss med favoriträtter.

Rastlös har Laura aldrig varit, men klaustrofobi har hon alltid lidit av. Jag tror helt enkelt att hon känner sig instängd när rullstolen är framdragen ända till bordet. Nu när stolen står en halv meter från bordet, verkar hon nöjd med sakernas tillstånd.

Även om hennes syn inte är världens bästa, så är den inte urdålig — hon kan ju läsa, inte alltför liten skrift. Därför har jag funderat över varför hon trevar efter tallrik, eller det som ligger på tallriken, och detta är inget nytt. Det får mig att misstänka att det är perceptionen som är dålig. Jag kan för lite om sådant för att sätta mig in i hur hon upplever omvärlden — men är nästan säker på att det inte är på samma vis som jag uppfattar den. Kanske är det förklaringen till att hon lassar på mer mat på gaffeln, än vad som går in i munnen.